Ge oss fler dagar tillsammans 

Igår vid aftonbönen låg min lilla(?) älskling på rygg med händerna knäppta bakom huvudet. Vi firade honom en dag tidigare eftersom vi missar varann som familj litegrann idag med skolorna och så.

– Har du haft en rolig dag?
Nickar med ett leende.
– Var det kul att få öppna paket?
Fortsätter nicka. Nöjd.
– Och var ditt ljus med lejonet fint? (födelsedagsljuset…)
Nickar igen. Så söt så jag går åt.

Jag sjöng en sång och tackade sen för alla dagar vi fått med honom, medan jag strök honom över huvudet. Jag kom på mig själv med att få en klump i halsen. För vi kan inte ta allt för givet. Inte ens imorgon. Sånt är stort och kan göra lite ont ibland. Så jag fortsatte att be om att vi skulle få många dagar tillsammans. 

Han och jag.
Oss som familj.
Han och omvärlden – omvärlden som han år efter år kommer att bekanta sig med, och som ibland kommer visa sitt soliga ansikte, och andra dagar påminna honom att det finns uppförsbackar och motgångar. För honom, precis som för alla andra.

Att min minsta fyller år är extra ”stort” för mig just nu eftersom det så starkt berättar för mig att livet bara tuffar på. Obönhörligt. Inte en sekund kommer tiden stanna för människans skull här på jorden. Tiden går och vi med den. 

Kanske är jag rädd att inte veta hur jag nu tar till vara på småbarnsåren när min tid hemma minskat avsevärt i samband med mina (underbart roliga och intressanta) studier. Kanske vill jag inte att de små ska bli stora.

Nu sitter jag på tåget efter att ha blåst ballonger och pyntat frukostbordet. Födelsedagsfrukost åt vi igår men det känns ändå konstigt att inte sitta där. (Har försökt kompensationskramat och pussat lite:) Jag kommer hem klockan fem och då ska jag bygga ihop en pannkakstårta.

Tills dess ska jag insupa kunskap och mellan varven längta efter hans kind som smakar som inget annat. Och hans gosiga ben som jag älskar att känna på. Hurra för vår stora lilla kille 🎈 Kärleken når inga gränser.

Läs Mer

Studentmamma 😱

Alltså ni märker ju på antalet inlägg hur ofta jag har (eller tar) tid att berätta om familjestuderarlivet här! Haha!

Jag kopplar bort familjen när jag sätter mig på tåget och kopplar bort skolan så fort jag kommer hem. Det ger mig studiepanik på söndagskvällarna. Och väl hemma från en heldag på skolan och skolböcker på tåget, är ett gosigt bebislår, en hand eller en hel barnkropp det enda jag vill ha i mina händer. Inte en bok.

Jag tänker varje dag på skolan: såååå kul att lära sig, lär mig mer!! Stundtals har jag dock känt paniken över att UNIVERSITETsstudier. Det är riktigt svårt, en mycket högre nivå än gymnasiet för 15 (!) år sen. Märk väl att jag senaste åren varit mammaledig i 9 år med något års jobb däremellan. Hjärnan är trög men kunskapstörstig.

Vi har tenta nästa torsdag, livets första tenta, och även om jag vet att omtentor inte är ovanliga så vill jag inte komma efter. ”Du om NÅN kommer klara det!” peppar kompisarna här på hemmaplan. Vad ger jag sken att vara egentligen, undrar jag? En superstudent med koll på allt? Nej, jag undrar verkligen hur jag ska klara både hemuppgift och tenta just nu. Att tänka själv är jag inte så bra på, God help me, men jag älskar att sitta på föreläsningar. 

Så någonting slinker väl in. Kunskapen måste liksom bli MIN och inte bara bli tomma ord. That’s the big challenge for this mama!

Har en heldag imorn då jag ska studera själv på Campus i Nyköping. Så börjar brandlarmet gå där, så vet ni att set bara är mina hjärnceller som ryker lite av allt fokus 😜

Läs Mer

Gråt på perrongen – en bit av verkligheten igen

Råkade ramla mitt i en dokumentär i söndags på P1. Det verkade handla om ett barn med någon slags neurosjukdom. Det lät så intressant, vacker musik, bra lyssnarröst. Men jag hann inte höra hela. Bestämde mig för att leta upp den på SR-appen och lyssnade på den igår och idag. Volmer utan diagnos, heter den. Jag vet inte varför jag sögs in i den, men den fångade mig. Annas röst och hennes ord – hon ger av sig själv och jag får vara med.

Jag står på perrongen med septembersolen värmande i mitt ansikte. Ingen ser att jag gråter bakom solglasögonen den här morgonen. Mina ögon tåras över sorgen att hon och alla andra föräldrar med barn som inte fått någon diagnos behövt gå igenom denna ovisshet, dag ut och dag in. Vad är det som är fel? Det gör ont när jag förstår att det för sådana föräldrar bara är i en föräldraförening man kan känna sig riktigt…fri. Fri från blickar från åskådare eller människor som inte vet hur man ska bete sig mot ”de här” barnen. För i det forumet är det avväpnat, murarna har fallit och alla vet hur den andra känner det. Fantastiskt att familjen hittade dit, tänker jag, men tänker på samma gång att det är så knäppt att ”vi andra” är så dåliga på att möta ”annorlunda” familjer. 

Jag blir också tacksam på ett ledset sätt den här morgonen – för att jag har fött fram fyra friska barn. Hur gick det till? Tänk att vi fick det så. Det är inte alla förunnat. Jag har förstått det förut men får en påminnelse om det idag. 

Jag har inte åkt fram och tillbaka på sjukhus med mitt barn. Jag har inte haft återkommande drömmar om att mitt barn plötsligt pratar. (Eller som vi blev varse på föreläsningen igår, det finns barn med andra diagnoser som man inte ens kan röra kinden på utan att de får kväljningar. Vilken sorg att inte kunna få puss-äta på sina barns kinder) Att höra att ”ni är starka, det skulle vi aldrig orka”, passar inte här. Ingen orkar såna här saker, men man måste orka. Det är bara att…orka. Och det är stort.

På tåget når min blick långt bortom fönstret och det landskap vi rullar förbi. Jag ser men tar inte in, tanken är nånannanstans. Tårarna rullar nerför kinderna när jag hör om tankarna inför det väntande syskonet. Det finns en risk för upprepning. Samtidigt finns där ett lugn nu. I oron. Och sen kommer ett barnskrik, de där rena första ljuden vi alla gett från oss vår första födelsedag, och…allt är okej. Föräldrarna delar med sig av sina tankar och sin kamp med sin sons hemliga diagnos men här, här delar med sig av en väldigt…intim stund. Av smärta och oro. ”Hur ser den ut, hur mår den, hur mår den?” Det är stort. Det är fint. Jag blir ödmjuk.

Jag vet inte varför jag gråter just idag. Kanske är det så att jag bara tycker det är så fint när vi delar med oss av det bräckliga. Det sanna. Jag har passerat lyxtvålar och parfymer på Åhlens idag och sett övermake-ade löshårstjejer. Men det här. Det här är verkligheten.

Tack Anna för att du delade med dig av din berättelse och för dig som inte lyssnat. Gå in på P1 och leta fram ”Vilmer utan diagnos”.

Läs Mer

Hur är det att vara familjehem?

Snart har ett år gått sen det där första inlägget jag skrev. Om att vi skulle bli fler – fast på ett annat sätt än förut.

Och mellan läxor, samtal, tolkar, utbildningstillfällen, skratt, missförstånd och nya maträtter kanske någon tänker; hur ÄR det att vara familjehem?

Det är först och främst en nåd att få ta sig an ett sånt här uppdrag. Jag tror alla gör det med en stor portion ödmjukhet inför både DET och DEN som komma skall.

Glädjen i att kunna hjälpa – otillräckligheten i att inte kunna hjälpa hela vägen.

Förvissningen om att åtminstone en eller två får lite omsorg och trygghet – hopplösheten i att veta att inte alla fått den chansen.

Tålamodet som behövts många gånger eller frustrationen över något man inte förstår eller själv inte lyckas eller vågar förmedla har inte någon gång fått mig att tänka om. Aldrig.

Hjärtat kan brista när man inte kan bära den andres ryggsäck, men det kan också svämma över av kärleksfulla känslor när man myser en kväll i TV-soffan eller med en kopp te kring bordet.

Det är skönt att inte behöva göra eller kunna allt, för det behöver man inte, men det är jobbigt med maskineriet i alla dessa processer. Å vad jag hade önskat att somliga gått fortare. Der är jobbigt att se att sådant tär. Ont i mammahjärtat.

Det är berikande med fler språk och kulturer hemma. Tror det gör gott för hela familjen men jag är medveten om att de två yngsta (knappt 1 och 2 1/2 år) var för små för att förstå om jag frågat dem vad de tyckte förra sommaren. Men att se en 3-åring hålla fram en sak och säga vad den heter på svenska eller prova att säga nåt på ett nytt språk värmer. Det finns mer än livet kring vår husknut och ett liv som familjehem åskådliggör detta tydligt.

Förra veckan var min dotter på cirkus med sin pappa (andra gången i sitt liv) Hon sa när hon kom hem; ”Det var så fint att se alla barn från andra länder. De var så glada och skrattade jättemycket. De kanske aldrig varit på cirkus förut.” Oavsett om dessa barn fötts i Sverige eller nyss kommit hit var det vackert att höra hennes tankar och ord om det hon upplevt.

Vi kommer vara många i familjen i flera år till. Jag kommer skatta dem högt. Det är en nåd att få vara med om denna resa.

💕

PS. Funderar du själv på att bli familjehem – tveka inte att höra av dig om du vill bolla tankar 🙂

Läs Mer

Studenttips: Vansinnigt god auberginegucca!

Jag var på Alma förra veckan. Den vegetariska restaurangen i Nyköping (ja för vi har bara EN…). Otroligt god mat! Jag smakade av allt och blev imponerad över hur dill och morot kan vara så gott, att man kan göra bea av veganska råvaror och av en väldigt god aubergineröra. Den smakade nästan som guacamole och då vi firade min 40-åriga man mitt i veckan med beställd tacos (ja familjen får något godare till helgen) beslutade jag mig för att pröva att göra röran själv. Learning by doing…

Eftersom jag inte hade Almas recept googlade jag mig fram och fann ett recept hos alla vår Ernst (har aldrig sett ett program med honom men han är ju prisad så det borde blir bra…). Jag gjorde 1/3 sats eftersom vi inte var så många men origialreceptet lyder som följer:

 

  • -3 auberginer
  • -1 klyfta vitlök
  • -0,5 citron, saften (tog citronsaft i flaska)
  • -1 dl olivolja
  • -1 kvist oregano (tog torkad)
  • -salt och peppar
  1. * Sätt ugnen på 225 grader.
  2. * Stick en kniv eller gaffel rakt ner några gånger i auberginerna.
  3. * Ställ in dem i ugnen och rosta dem i ungefär 30 min eller tills de sjunkit ihop och blivit mjuka i innanmätet.
  4. * Gröp ur köttet ur auberginerna och lägg i en skål.
  5. * Hacka oregano och vitlök som du tillsätter i skålen.
  6. * Häll ned resten av ingredienserna och tryck smeten slät med en gaffel eller mixa den med en mixerstav om du vill ha en slätare röra.
  7. * Servera på ett gott bröd eller som röra till grillat kött. (eller till tacos!)

Röran blev jättegod och min man sa att det var den godaste ”guacamole” han ätit. Bra betyg, tack Ernst! Avocado är ju inte känt för att varken växa på trä’n här i Sverige och ej heller reas ut till billigt pris. Så för en student kanske det kan kännas billigare att köpa en aubergine än att köpa 2 avocado och en burk crème fraîche?

Så fram med auberginer till tacosen vänner!

Läs Mer

Det nya livet börjar – i sjukhuskläder!

Det trodde jag inte. Att jag redan fjärde dagen på min 4-åriga utbildning skulle se ut så här:


Efter introdag, upprop och kollo med äldrekursare på vackra Solvik var det dags för en första auskultation (studiebesök typ). För dagen fick jag och några kursare träffa en TS MTF och en TS FTM. Och utan snajdiga förkortningar betyder det transsexuella som behöver träffa logoped för hjälp med röstträning för att hitta sin nya röst om man har svårt att identifiera sig med den man nu har. Vi fick också möjlighet att se hur det går till i en inspelningsstudio där man kollar omfång mm. En givande dag!

På måndag börjar första riktiga kursen och det ska bli sååå intressant att lyssna och ta in! En massa böcker måste vi köpa för terminen så jag hoppas på lite begagnat haha 🙂

Imorn studerar jag hemifrån vilket ger mig möjlighet att ordna 40-årsfrulle till min man (ett par dar sent pga kollot) och plugga i Nyköping. Har tränat på skolans gym idag och hoppas jag gör det till en vana. My body needs it. Min hjärna med kan jag tro 🙂

Hej från tåget!

Läs Mer