Inte mitt kors

Jag har förvisso inte läst alla inlägg hit och ditt om #mittkors-debatten men vågar mig ändå in på en millimeter av spaltmetrarna. För jag vill inte tagga #mittkors först och främst.

Det handlar väl om #hanskors? Alltså han den där Jesus, som faktiskt hängde på korset för en herrans massa år sedan. Korset som symbol är kanske inte en symbol för mig utan en symbol för någon annan som dog för dig och mig? Som älskade de franska prästerna och dog för dem. Som älskade IS-soldaterna och dog för dem. Också. Som älskade han, hon, hen, den svarte och den vite. Som dog för alla och envar på denna vilsna, sargade, vackra, hopplösa och underbara värld. Det är väl HANS kors det handlar om?

Om man ser det från den sidan så tänker jag mig att vi alla kan bära ett sådant kors. För att Kärleken kommer vara det enda som kan hela denna trasiga värld. #hanskors

ondagstankar från andrea

 

Läs Mer

Ta farväl av mammalivet :..(

På min Facebooksida får jag ofta meddelandet ”du har minnen att se tillbaka på idag”. Jag klickar alltid, nyfiken på vad jag gjorde samma dag förr om åren. Under 2016 har jag fått många tillbakablickar på min tid som mamma. En liten son i vinterkläder i en snödriva, och jag undrar om det är son nr2 eller son nr4. En dotter som går hand i hand med en av sina lillebröder. Ja ni vet. Såna där ljuvliga stunder som liksom…aldrig kommer tillbaka. Förutom på Facebooks minnesnotiser. Och! I mitt hjärta.

Jag har minnen från vår första lägenhet i Stockholm. När min dotter lärde sig krypa och teckna ordet lampa. Eller när hon föll handlöst över ett räcke och ned i trappan. Änglavakt. Jag kommer ihåg bussfärder in till centrum varje torsdag och mammaluncherna vi hade tid till då. Jag levde ett annorlunda mammaliv då, jämfört med det senaste året. Ett barn och mycket fritid att bara vara social med andra mammor. Lovely!

Jag minns hur den andra förlossningen gick så mycket lättare än den första och den hemska andra natten på BB där jag delade (!) rum med en annan mamma. Min man fick inte vara där. Why oh why landstinget? Mitt andra barn lärde mig att vi alla är olika. Och att jag, som mamma, måste lära mig att ödmjuka mig inför detta faktum.

Vi flyttade från Sthlm till Nyköping, hem till föräldrar och syskon. Skönt med närhet. Och efter ett år med halvtidsjobb (perfekta livet för mig btw mycket tid hemma men ändå i arbetslivet) och ett år med heltidsjobb kom vårt tredje barn och jag njöt igen. Av mammaledigheten. Jag kände mig rik när vi vände på örena för att få det att gå ihop så att vi kunde vara föräldralediga länge. Jag njöt av öppna förskolor och mellanmål hemma. Emellanåt suckade jag, gnällde jag, tjatade jag och skämdes över mina felval när jag brusat upp alldeles för mycket. Såklart. Vem är felfri?

Plötsligt och oväntat började vi prata om ett till barn och en höstdag kom vårt fjärde barn. Han fyller två om en månad och ska få hänga med sin pappa ett år medan jag…ja..Jag tar steget in i något efterlängtat men ännu okänt. Fyra års pendlande till Stockholm och logopedstudier. Det ska bli otroligt roligt, utmanade och lite skrämmande att inte veta vad som väntar.

Jag börjar inte förrän om en och en halv vecka och har därför bett min man att få hämta och lämna i så stor utsträckning det går fram tills dess. Vill krama ur det sista ur det här livet som liksom aldrig kommer att komma tillbaka igen. Jag fånar mig och är plötsligt extra pedagogisk och låter ettåringen vara med vid matlagningen ”Kan du hämta en LÖK ur KYLSKÅPET?”. Jag bakar med de två yngsta och tänker: ”kanske hinner jag rita lite också?” som en kompensation för alla omålade teckningar under det sista året. Fånigt. Jag vet ju att vi haft det bra ändå. Utan 25 pärlplattor och vackra akvareller. Jag har läst bok efter bok efter bok, kramat och pussat, sagt ljuva ord i öronen om kvällarna, haft lugna sköna dagar hemma, eller hitta-påiga dagar med kompisar, syrran, i affären eller på öppna förskolan. Jag har varvat extrajobb med mammaliv och det har varit en perfekt mix.

I skrivande stund kommer min 3-åring med tröjan över huvudet som en nunna och vill ta fram pennorna. Barnradion på Sveriges Radio rullar i bakgrunden och en snuvig liten försöker sova däruppe. Går sådär. ”Mamma, ett P!” säger 3-åringen och börjar ljuda P-O-L-I-S och skriver POLI och visar stolt! Jag smälter. Vad är det för ljuvliga barn jag nu ska lämna. Hur kommer det vara de veckorna när jag verkligen är borta hela dagarna och bara får se dem en stund på kvällen? Jag lämnar dem ju inte i dåliga händer, men jag lämnar mitt mamma-hemma-liv och vet att efter studierna är det ju arbete som gäller.

En nioåring med liksom kroppen i barndomen och huvudet på väg framåt.
En sjuåring med lös framtand. Förstaklassare imorrn och omtyckt av sina kamrater.
En treårig teaterapa med spännande funderingar och kiss i kallingarna.
Och min lilla älskade godisbit (ja ni hör ju…sista barnet är alltid minst och lite extra svår att göra stor) som har så goa kinder att smaka på, fötter som trampar på min mjuka mammamage när jag ligger bredvid honom vid nattningen. Rymmer varje dag och pillar på allt. Nyfikenheten (och envisheten) når inga gränser.

Jag blev mamma 2007 och den tiden är inte slut. Jag kommer alltid vara mamma till dessa 4 liv. Och jag har nåden att få vara lite som en mamma till två till. Men kapitlet Föräldraledig tar nu slut i och med mina studier. Det gör lite ont. Men det är okej. Än så länge. Jag hoppas få hitta min roll som den heltidspluggande  pendlarmamman. Det blir ett nytt kapitel i mitt liv…

tack för allt, mammalivet.
tack för alla dar.
tack för mina barn.
tack för att jag får bo i ett land där man KAN vara föräldraledig.
tack, min man, för alla dar.
tack för allt jag lärt mig.
tack för allt mina barn lärt mig.
tack för varje sekund vi fått ha ihop.
hejdå, mammalivet.

Läs Mer