Få hjälp – om ett par månader?

Vårt sovloft börjar ta form efter en vecka med stiltje då det krånglat med förra elektrikern. Nu har en gudasänd elektriker på kortkort varsel hoppat in och vi behövde därmed inte vänta så länge på hjälp.

Idag var jag och barnen på filminspelning. Vi sparar till en dag på Furuvik och den här dagen blir ett tillskott till det. Väl där träffade jag en tjej i 18-årsåldern. Hon berättade något för mig som fick mig att bli tårögd. Snacka om att få vänta på hjälp.

Efter att ha haft väldigt jobbiga tankar, bett om hjälp flera gånger både via skolan och egna samtal med psykolog så får hon ett svar från dem som ska hjälpa henne (som ändå verkade vara lite prioriterad i kön): Du är välkommen till oss om ett par månader.

Va? Hur menar de? 

”Hej! Välkommen till (påhittat namn) Psykhjälpen! Lider du av självmordstankar? Svårt att finna mening med livet? Välkommen att boka tid. Det tar bara ett par månader att få hjälp”.

Om två månader kanske man inte lever liksom.

Så ofattbart sorgligt och tragiskt att unga, fina, kämpande tjejer ska behöva må så här. Ännu mer sorgligt att hjälpen saknas när den som bäst behövs 🙁 Ingen ska behöva vara trasig på insidan. Må vi alla kämpa med att hjälpa varenda en. Hur är det nu man brukar säga; 

Om vi bygger starka barn behöver vi inte laga så många trasiga vuxna.

Kärlek till folket. Over and out. 

PS. En bild på mina filmisar. Må de bli starka, hela och friska. DS

Läs Mer

Sockertystnad

Fem timmar i bil (inkl kisspaus och matpaus) är långt. I eftermiddags lämnade vi fleratusenmanna-lägret som gett oss en massa goda minnen och framför allt en vecka fylld av KÄRLEK och VÄRME som liksom genomsyrat alltihop. (OCH jag har åkt vattenskoter TJOHOOO!) 

Snart är vi hemma. Det började bli livat i bilen; antingen tjafs eller överdriven flamslek och eftersom vi lovat godis i Norpan blev det passande.

Efter att godisbarnen och vuxna fått sig en mugg nappar blev det knäpptyst i bilen. Tänk vad lite socker, färgämnen och gelatin kan göra. Fantastiskt. 🙂 

Somliga som själva har syskon känner nog dock igen detta:

millimeter-rättvisan! (Fast undertecknad tyckte att den som är äldst skulle få lite mer än treåringen så i hemlighet lades olika många nappar i olika muggar – schhh!)

I skrivande stund har napparna hunnit ta slut och vi hoppas på frid och fred i denna bil. Sen välkomnar jag min säng med nybäddade lakan. Aaah!

Läs Mer

Inlåst barn på toa?!

Nu var det nära! Puh! Fast ändå inte, kom jag på två sekunder senare (när jag redan hunnit ryta så att utanförpasserande säkert trodde ett och annat…) Dumt utbrott som varade i lika många sekunder som ord och som just då kändes ”livsavgörande”.

I vår husvagn som vi hyrt finns tryckknappar som öppnar och låser alla dörrar/luckor. Så också toadörren. Lilleman hade stängt in sig på toa med upplåst knapp och treåringen fick bus i blicken och var en hårsmån från att låsa in honom utifrån men jag hinner panikslagen skrika hans namn och ”NEEJ!!”. Treåringen börjar storgråta av min plötsliga reaktion. Jag hinner också på en sekund tänka  ”han kommer gråta, aldrig komma ut, vi får bryta upp dörren”, medan jag sliter upp dörren och samtidigt inser…

…hur DUM och KORKAD jag är! Man kan ju bara trycka på knappen igen utifrån så öppnas dörren. Ju! Men just då. Med den där busblicken och vetskapen om att lillbrorsan blir inlåst så glömmer jag det logiska och får min treåring både överrumplad, rädd och ledsen. Smart, Andrea, smart!

Jag vet inte om det till saken hör att jag en gång av misstag lagt bilnyckeln i knät på min dotter (då två år) medan jag (utan fickor) behövde båda händerna fria för att knäppa henne i bilstolen, hon råkar trycka på ”rätt” knapp, jag stänger dörren och hon och lillebror blir inlåsta vilket resulterar i en sönderslagen bilruta. Kanske. 

Men idag var reflexen ”rädda lilleman” större än logiska resonemang. Som tur var var den först skrämda treåringen snabb i vändningarna och glad efter nån minut. Men lesson learned; även fast det är enklare att ha dörrar öppna så kommer toadörren vara låst utifrån för att slippa ologiska mammabeskyddarutrop (nytt ord i SAOL 2016 btw:)

Hälsningar husvagnsmamman

Läs Mer

Kottar bland kottarna

Jag är dålig på att räkna men vi är fler än tusen personer här iallafall. Volontärer, barn, vuxna, kockar, ledare och försäljare.

Befinner mig på en campingvecka med en massa kristna människor, mest barnfamiljer, och det både regnar tallkottar och vatten här. Det är en gemytlig stämning i hela lägerområdet och barnen har så kul! Idag har vi köpt kulor, böcker och lite nya cd-skivor i bokshopen. Kulorna invigdes direkt i ”kulbacken” där barnen bygger egna speciella banor med kulor i ”potten”.

Min sjuåring sprang ett lopp med en kompis idag och vi andra hejade på.

Det är väldigt mycket pass-opp på lilleman men när vi är i lektältet hinner man att hänga med lite i vad som sägs på vuxennivå för där kommer han ingenvart 🙂 tur att det finns såna här kontaktarmband med vårt husvagnsnr och mobil på! Än så länge har det inte behövts men det är bra att det sitter på armen utifallatt.

Jättebra musik och framför allt sjukt bra ljud! Det gör att man njuter av musiken ännu mer.

Nu har barnen somnat – det går fort när man är utomhus hela dagarna – och jag ska krypa ned under täcket jag med. Först ska jag bara trängas inne på toa för att tvätta mig eftersom vårt vatten slutade fungera precis och toan är ungefär två fot stor. Natti 🙂

Läs Mer

Tre dagars cykelkurs

Veckans WOW! Förra veckan men av nån anledning har inlägget inte publicerats. Kommer här;) 

Kan man börja gråta när någon lär sig cykla? Det kan man nog. Rörd blev jag iallafall av att se att någon som inte kunnat cykla plötsligt cyklar hela Blåklintsvägen själv. Vilken lycka! Och frihet!

Min man har engagerat sig tre kvällar och även om jag själv inte vet hur snabbt man borde lära sig när man är stor och lär sig cykla, så tycker jag det gått jättefort!

Start, stopp och allmänt lite mer träning – sen kan det cyklas själv till ICA eller kanske till och med stan? Belöningen blir iallafall en egen cykel!! Jag är imponerad och stolt. 

Och stolt, det tror jag cyklisten själv är. Sååå bra jobbat!

Läs Mer

”Kom in, mamma är naken!”

Ibland blir det inte som man tänkt sig.

En byggare håller på för fullt med att göra om halva vår vind till sovloft åt vår 7-åring som frivilligt flyttade ur sitt rum och in i småpojkarnas innan vi bett honom om det. Vi har ju utökat familjeskaran med ett par tonåringar i höstas, för er som hängt med i inläggen. 


Här gapar ett stort hål som ni ser. Fint kommer det bli! Byggaren kommer arla morgon och jag tänkte hinna duscha och klä mig innan han kom. Men jag hann bara ut duschen när jag hörde honom såga därute. ”Dörren är låst. Mem jag vill inte öppna naken i morgonrock” tänkte jag och bad mitt enda vakna barn, 3-åringen: ”Snälla kan du låsa upp dörren åt Valle. Han behöver komma in men jag kan ju inte öppna för jag har ju inga kläder på mig. Spring ner du och lås upp så klär jag på mig”. Han går lydigt ner, öppnar dörren och medan jag raskt klär på mig hör jag hur han ropar: Du kan komma in nu för mamma har inga kläder på sig!

Ja, vad säger man. Budskapet gick nästan fram. ? 

Läs Mer

2 personal på 17 barn är inte ok – brev till kommunen

Följande brev till kommunen (i lite kortfattad version) är nu inskickad som insändare till SN, the newspaper where my blog is published.

Krusbärets förskola på Arnö har varit känd för att vara den lilla förskolan med den hemtrevliga känslan. Personal som sitter på golvet, som hinner läsa för en mindre barngrupp eller göra experiment med några barn medan de andra är ute. Vi fastnade för Krusbäret direkt efter några studiebesök på Arnö för sex år sedan, och har nu vårt tredje barn där. Ett fjärde på ingång om ett år.

Till hösten flyttas min son upp på den andra avdelningen för större barn. Där kommer han att tillbringa sina dagar tillsammans med 17 andra barn. Det är lite i överkant på en optimal barngrupp, men kan fungera om det täcks upp på personalsidan. I höst kommer dock endast 2 personal vara fördelade på dessa barn. (En resurs finns för det artonde barnet av hälsoskäl).

Jag vänder mig nu till kommunen och frågar den eller dem som kommit fram till att detta är en okej arbetsplats ur vuxensynpunkt och barnsynpunkt. Enklast är att bara svara på följande frågor för att göra en undrande förälder lite mer upplyst.

Var finns fördelarna med ert beslut?
Hur ska denna verksamhet vara en fungerande, trygg och pedagogiskt kvalitativ förskoleverksamhet?
Vad är orsaken till att ni väljer att inte täcka upp med mer personal?

Jag har ett par enkla olika scenarion som jag gärna också ber om förslag på lösning på:
– 7 av barnen är i en åldersgrupp som gör att de får möjlighet att åka till biblioteket. Hur många personal ska åka med dem för en trygg resa och hur många ska ta hand om de 1o resterande?
– En av personalen har rast. Vad gör den enda personalen med de 17 barnen?
– Finns det ens möjlighet att besöka teatrar, gå till skogen, göra experiment, måla med några stycken osv med denna ”personaltäthet”, eller kanske ska jag skriva personalgleshet.
– En personal är sjuk. Hur ska dessa 17 tas om hand?

Den personal som anställts som resurs för det barn som av hälsoskäl måste ha en kunnig vuxen vid sin sida kan inte vara en ”extrapersonal” även om han/hon kommer att finnas i verksamheten. Det är min fulla övertygelse att föräldrarna till detta barn ser att resursen har fokus på deras barns hälsa och att han/hon inte får ansvarsuppgifter som rör andra barn. Ett par ögon till i verksamheten, förvisso, men resursen är inte en tredje personal att planera verksamheten utifrån. Det behöver inte vara en pedagog som är resurs utan någon som lärt sig om barnets hälsobehov. Hälsan för detta barn får under inga omständigheter äventyras för att kommunen väljer att placera pengarna på annat sätt. Tänker jag efter tas nog pengarna för en resurs av detta fallet inte ens från samma konto som pedagogernas. Men det är bara en gissning.

I skrivande stund är det alltså två personal på 17 barn på en av avdelningarna på Krusbärets förskola. Jag hoppas min röst kan vara en liten push till er att tänka om och hoppas än mer på att situationen ser annorlunda ut när vi kommer tillbaka efter sommarlovet.

Tack för svar. Hälsningar Andrea Wallenberg, förälder

Läs Mer

Första gången 4-barnsmamman ångrar 4 barn

På riktigt. Jag har ALDRIG ångrat att vi skaffade ett, två, tre, fyra barn. Förrän idag. First time.

Min man är i Östersund och min dotter har spelat fiol ett läsår för att äntligen få visa upp vad hon lärt sig, tillsammans med flera andra barn. Jag är således ensam övervakare över de tre grabbarna på konserten fast jag egentligen bara vill vara en åskådare.

Och jag, som inte klädde min tjej i rosa från dag ett eller daltade med henne som det ”svaga” könet utan har gett henne möjlighet att ta för sig, måste just idag framhålla att tjejer i allmänhet är mer skötsamma och killar är sjukt jobbiga och ostyriga ibland. (Imorgon hade jag kanske skrivit annorlunda).

En klättrar upp på ett element, ställer sig vid dörren och hoppas få gå med motivet ”tålamodet är slut” eller slänger upp fötterna på framförvarande stol. De två äldsta tjafsar om var händerna ska vara på armstöden, och den minsta hade sprungit runt i hela rummet om jag inte hållit honom i famnen mesta delen av dessa 45 minuter.  Jag valde strategiskt sista raden för att inte störa andra och tillät pojkarna stå i strumporna på stolarna för att se bra. Ettåringen tillät jag också gå från en stol till en annan för att han skulle ha något att göra. Jag hade händerna fulla, minst sagt. INGEN av de tre satt still nämnvärt länge. De två äldsta får möjligen en kvarts stjärna för den första kvarten kanske. Men sen leker den ena med solglasögon och den andra hoppar jämfota ner från stolen så att desamma böjs. Det leks med servetter som fiskats upp ur min handväska. And so on and so forth.

Och varför var jag där? För att hålla koll på mina tre myror-i-brallan-söner? Nej, för att se, njuta av och vara stolt över min dotter. Jag ville ge henne min fulla uppmärksamhet, suga in det som skedde på scenen, spricka av stolthet och bara titta.

Men jag fann mig själv stå där, när myrorna krigade som värst i deras brallor, och tänka: ”varför skaffade jag fyra barn?” Första gången. Sorgligt.

Vad är det för fel på killar egentligen? hann jag (tyvärr) tänka. Så här hade det INTE varit om jag haft döttrar. Tre söner är sjukt krävande alltså. Sen tänker jag: vad är det för fel på mig som uppfostrat fram dessa klätterapor som inte vet hur man beter sig? Folk måste tro att jag är sjukt dålig morsa. Idag tror jag inte till hundra procent på orden om att ”barn gör rätt om de kan”. Ibland ska man göra rätt för att situationen kräver det, vill jag tänka idag. Även fast man inte vill. Man visar liksom upp sin bästa sida, så får man springa sen. MÅSTE man ha en lektion i ”så här gör du” innan man går in på offentlig plats? Suck.

Skällde på barnen hemma. På den äldsta mest som jag ville förvänta mig mest av, på den minsta minst för han är ju bara 1 ½. Man beter sig inte hur som helst när man är på en konsert, man visar sin syster att hon är viktig, vad hade ni tyckte om ni visade upp något och ingen brydde sig utan klättrade på element? I 90 minuter kan ni sitta stilla framför TVn när vi kollar på film på helgen. Jag vet att ni kan. Nu går ni (de två äldsta) och ber om ursäkt att ni störde på er systers konsert. Fönstret lite öppet ut mot gatan, undrar vilka som hörde. Sorry. Tänker så här efteråt: ska de minnas mig som en sån där mamma som var arg hela tiden? Som slår med handen på mitt eget lår och väser mellan tänderna och att ”jag blir så ARG när du…”

Sen ligger jag där (fortfarande trött och påverkad men inte arg längre över kvällens match i konsertsalen) och luktar på min ettårings doft av dreglad kudde blandat med vattenduschat hår och tänker att; det här är så ljuvligt. Jag har fått en dag till med mina små pojkar. En dag till tillsammans i livet. Jag drar in ett djupt andetag med näsan, i vetskap om att jag inte kommer att ligga så här varje kväll tills döden skiljer oss åt. För de blir stora sen och jag kanske inte är lika populär som kramsällskap då. Är det värt att hålla på och arga av sig så mycket? Varför håller jag på? Jag har inga bra svar idag. Men imorgon, ja då hoppas jag på att få en dag till med dem alla sex. Oavsett dagsform. För vi får bara det vi får. En tuff dag är också en dag. Tack Gud för den.

Läs Mer

Andrea, busschauffören med guldtänderna

Barn är ju så där spontant ärliga och härliga. I min gröna ungdom frågade några fritidsbarn om jag var gravid. Flera gånger. Tack liksom.

För er som känner mig är ju min skelning bekant vilken också ställt till med problem i just barngrupper. Haha!

En annan fråga jag fått flera gånger från barn det senaste året är; ”Varför har du guldtänder?” Om de vore av guld ändå. Tyvärr, små barn, men de är gjorda av…typ plast. Composit tror jag de heter. Med K kanske..? Som toddler föll jag nämligen illa ocj tryckte upp båda framtänderna. De växte ned igen…sneda. Men vuxentänderna som kom efter blev okej. Däremot blev båda tänderna på sidan av framtänderna på något sätt skadade, och växte aldrig ned efter att jag tappat mjölktänderna. Fick därför låtsaständer i typ mellanstadiet. Så efter mer än 20 år är de alltså guldiga… Nej då, men gula. Och dags att byta ut.

Ska bli spännande! Magnus Sikström som fixade mina tänder då får göra detsamma nu. Så nu sitter jag på privatkliniken och väntar. Wish me luck!

Detta skrevs i torsdags, haha, men vi har haft fullt upp och jag har ej hunnit skriva. En finfin tand har jag nu och tand nr 2 fixar han om några veckor.

Men idag är det lördag och vet ni; jag har kört FOLKABUSS! Det ni! Det är väl tusen vuxenpoäng, minst! 4,3 meter lång tror jag den här stora varianten var. Vi undrar om vi ska bli med buss eller inte.

Dagen till ära har vi också firat två kusiner, grillat och gjort garaget fint. Kolla! Så här kanske vi har det i en vecka till typ. För sen ska vinden tömmas och då blir detta utrymme fyllt igen.



Ja det krävdes lite mundering för att inte få allergiska reaktioner av allt damm.

Läs Mer