Oviss framtid?

Hjälp! Jag har tittat på tre avsnitt av Gympaläraren de senaste veckorna och blir sjukt provocerad varje gång. Inte av Kalle, även om jag inser att hans lilla men ändå stora och viktiga insats bara hjälpt för stunden även om hans mål säkert var nåt annat. Det är tydligt att han brinner för sin sak men ibland krockar det lite med skolans värld (vilket ju är bra ofta. Att skaka om och bete sig annorlunda..) Men nu svamlar jag. Tillbaka till det där som provocerade mig.

Alla teenagers. De som är hälften så gamla som jag.

De som hoppar ur fönstret på en lektion, beter sig sjukt respektlöst mot vuxna och som kommer till lektionerna oförberedda. Det kändes som en generell inställning hos högstadiebarnen att de liksom kan prata bort saker inför de vuxna, köra sitt eget race och strunta i vad läraren sa. Jag får nästan ont i magen.

Och samtidigt känns det som att detta blir ett pensionärsinlägg med orden ”det var bättre förr”. Det var det inte. Men det känns som om det då var en klick som betedde sig så och nu är det liksom en generell inställning kring hur man agerar (eller inte agerar) som liksom gör att klimatet på skolan verkar annorlunda.

Ska mina barn bete sig så mot de vuxna? undrar jag i min kanske obefogade rädsla. Är det ett sånt här samtalsklimat det ska vara? Att läraren är värd noll och man får säga och göra hur man vill på en lärares lektion?

”Jag har ingen lust, jag orkar inte, jag vill inte” har aldrig funnits i min hjärna så länge jag studerat. Eller jo, kanske jag orkar inte just nu, men klart som sjutton att jag ändå gör det. För man gör de uppgifter man får, precis som man gör de uppgifter man är ålagd i sitt arbete. Jag låter sjukt gnällig. Sorry. Och förlåt alla teenagers därute, jag har gissningsvis missbedömt de flesta av er. Men de här tre avsnitten har liksom mest visat på den dåliga attityd som finns bland elever gentemot sin skoltid och sina lärare.

Klyschor som ”det är inte lätt men det är rätt”, eller ”du investerar i din framtid” står sig svaga i ett sådant här präktigt sammanhang men HALLÅ?! Var är känslan av stolthet över sin skola, över att man får utbildning, över att man lär sig saker? Var är respekten för lärarna?

Jag har inga facit för framtiden. Kanske min egen dotter kommer svamla bort lektioner eller min egen son säga att ”jag skiter i det där”. Jag önskar jag kunde säga ”nej så kommer det verkligen inte bli”. Men det kan jag inte. Det gör mig lite orolig inför hur jag kommer vara som tonårsförälder. Om jag kommer trycka in viktiga principer över vett och etikett så att de iallafall har en grund innan tonåren börjar eller om jag kommer hönsa efter dem och se till att de ”beter sig rätt”. Vad nu rätt är. Min stora önskan är ju att alla mina barn ska komma i tid till lektionerna, göra sina läxor, få godkänt på proven om de har förutsättningar för att få det, lyssna på läraren, inte skolka, käfta emot eller strunta i att göra sitt eget bästa utan att jämföra sig med andras bästa. Puh! Värsta kravlistan ju.

Väldigt spretande inlägg. Vad blev det av det här? Mamman med oro inför framtiden?? Jag vet int’. Nu ska jag väcka den som har längst kvar till tonåren. <3

Läs Mer

God läsning och misslyckad nattning 

Idag har jag studerat från sängen. Inte riktigt klä-på-mig-och-gå-till-skolan-kry och massor med instuderingsfilmer och ett större kapitel att läsa. Det har gått bra. Snart är kursen slut! Känns konstigt.

Jag har haft både ett och två barn vid min sida idag. Bläddrandes böcker eller stundtals störande med konstiga lägga-sig-frågor. Men eftersom jag läste och gick i skola (fast 3-åringen inte höll med om att ett sovrum nånsin kan vara en skola) så fick treåringen en fem minuter lång lässkola han med. Sen brister koncentrationen 😉 men han är jätteduktig! Klarar även fyra bokstäver om viljan och ljudörat finns 🙂


20.42 har jag dock en gråtande flicka i en säng för hon har fått vänta på en ettåring som fortfarande inte sover (suck!) och därför fortsatt med loom-pysslet som misslyckades efter dagar och timmar av arbete! Så synd om henne 🙁

Dessutom har 7-åringen lackat ur på sin ettåriga rumskompis och lillebror och sitter i protest i soffan utanför.

Det går bra nu. 

(Lyckligtvis somnade faktiskt alla tio minuter efter detta…äntligen!!!! Passade på att skriva medan jag satt vi ettåringens sängkant till ljudet av nappsnuttande)

Läs Mer

Hemma hos – bästa gästhemmet!

Jag har bott hos Johan och Niklas i natt. Så skulle man kunna säga. Och det är ju inte riktigt sant, för jag och mina två underbara tjejkompisar bodde i en egen snyggt shabby chic-inredd stuga med mysfaktor 100. 
Men lite sant ändå, för de underbara ägarna bor själva ett stenkast bort och bjuder in oss till deras vackra bullerbyvärld på ett avslappnat hjärtligt och välkomnande sätt.
Här är min utsikt från rummet: Hästar!!!


Och utsikten genom (!) utbyggnaden där rummen finns är så vacker!


Vill man ha en mysig miljö, ett fantastiskt värdpar, god frukost med ekotänk och slående omgivning är det Sund Nergården man ska bo på. Vill man bada finns en stor uppvärmd badtunna och brygga och restaurangen erbjuder både mat och dryck för den som också vill äta en god middag.

Jag blev så lycklig igår när jag parkerade bilen. Så rätt, så fint, så himla bra! Missa inte denna pärla! Sund Nergården


Lite gos med dessa filurer också 🙂



Och dessa systrar är for life!



Här bodde vi. Har jag superlativat färdigt? Är ni övertygade? Sista då; i sommar finns det konserter här! Så mysigt!! Komsi!

Läs Mer

Baksidan av livet, böner och ljusglimtar

Jag skrev sist om en bit av verkligheten.

De senaste dagarna har det varit mest hemska delar av olika verkligheter som visat sitt mörka ansikte. Jag har stundtals inte kunnat fokusera. Har varit i en bubbla där mina tankar varit någon helt annanstans är med just det jag håller på med.

Hur kan livet vara så vackert och orättvist på samma gång? Det är så jobbigt att det är så. I veckan drabbades en kompis av ett besked som medför stort lidande, sorg, frågor och få svar. Med barn och familj som handfallet ser på. Det gör så ont att veta. Den här veckan har bönen varit pulsen i mitt liv. För det går inte annars. Jag måste ha hjärtat pulserande ”uppåt” hela tiden, med ord och tankar som når någon annan än mig själv. Det är för stort, för svårt annars.

Idag nådde ett nytt hemskt besked oss och många jag känner. Ett barn kommer för evigt sakna sin mamma. För alltid kommer det vara ett tomrum i hjärtat i barnets liv efter någon viktig som nu är borta för alltid. Jag gråter när jag skriver. Livets baksida är så tuff och mörk.

Hur orkar en människa gå igenom dessa saker. Det här är två händelser på en vecka och jag är inte ens en av dem som måste genomgå detta. Det måste vara oerhört svårt för dem och mina tankar är ständigt där.

Vi får aldrig glömma att finnas till för varandra i sådana här situationer. Systerskap och broderskap är mer är blodsband. Vi är människor, till för varandra som jag skrev förra gången. Och det är en av livets vackra sidor. Ljusglimtar när andra saker säger motsatsen.

Nu ska jag packa ihop min dator och bege mig till en vacker liten stuga tillsammans med två ”systrar”. Sådana som jag vet skulle finnas för mig om jag skulle drabbas av något liknande. Och jag för dem. Nu vill jag gråta igen. Vi ska bara vara. Dricka te och prata. Jag kommer sakna min familj lite extra, för den här veckan har familjen känts så viktig.

Ja, livet är verkligen komplext. Kom ihåg, oavsett vad som händer: Du är inte ensam.

Kram Andrea

Läs Mer

En bit av verkligheten

Jag råkade hamna mitt i ett program på P1 där svenska kustbevakningen varit delaktiga på Medelhavet. De hade bl.a. hjälpt en pojke från Eritrea och hade på något sätt fått respons från honom när han kommit till Sverige.

Personen som intervjuades berättade att det var så betydande för besättningen att få denna respons. Att se att det bakom deras jobb fanns människor. Människor som det faktiskt blev en skillnad för, att de var där och hjälpte. Deras jobb blev liksom en pusselbit i den här pojkens livsresa mot en framtid.

Och det fastnade i mig.

Hur viktigt det är att få en liten bit av någon annans verklighet för att växa som människa, för att få en nyans till av livet, kanske till och med för att få ytterligare en bit i meningen-med-livet-pusslet. 
Vi, som familjehemsföräldrar, kanske får denna möjlighet varje dag, tänker någon. Rimlig tanke, tycker jag.

Men nej.

Vi har vardag här precis som alla andra. Vi sitter med läxor, utvecklingssamtal, påminnelser om att dricka vatten eller truga för varierad mat. Precis som vi gör med våra egna barn.

Men sen. Från ingenstans. Då. Ja, då kommer den där meningen som välter omkull en för en stund. Om skrämselskott i luften, fall från lastbilsflak eller en båt som läcker in vatten. Mitt i matlagningen eller kring bordet när våra egna somnat.

Då får vi en bit från en annan verklighet än vår egen. Den de flytt ifrån. Och med ens växer jag, djupnar jag, vidgas jag. För det finns mer än mitt eget liv och ”de mina”. Är det här bara ”förunnat” människor som råkar arbeta kring det som rör just människor som varit på flykt? Nej, man behöver inte resa över ett medelhav utan flytväst, för att ha en annan verklighet att dela med sig av.

Det är bara att titta över häcken hos grannen så finner vi alla någon med en annan livshistoria än ens egen. Det gäller bara att inte blunda för sådana tillfällen. 

För vi finns till. Allihop. För varandra.

Läs Mer

Mitt liv på fem minuter

Jag skulle vilja skriva om att vi kysstes för 15 år sedan och blev ett par, att barnen legat magsjuka, ge er recept på en jättegod nordafrikansk lammgryta med saffransris, att jag fått energi av solen och bakat bröd, knäckekex och müsli.

Ingen skulle tro mig om jag sa att mina gurkor börjat växa.

Jag skulle vilja dela med mig av söta hemma-med-barnen-bilder och imponerande ord om 2-ornas rymdshow.

Min skola och träning har kanske gått några obemärkt förbi men ja, jag befinner mig faktiskt inte hemma hela veckorna längre.

Men vissa stunder, till exempel en vecka när man både pluggar, är hemma och tar hand om sjuka barn och låter en sjuk man vila ett par dar, så kommer skrivandet i andra hand.

Det blev jag påmind om nör jag hittade en massa inspelade sångsnuttar i mobilen. Jag vill göra mer än jag hinner.

Så de här fem minuterna klämde jag in lite av min vecka. 

Ok okej, en sötbild tar jag mig tid att ladda upp. Kram på er alla

  

Läs Mer

Varför har ni sexfilmer, Facebook?

Sexfilmer på Facebook? Nej tack!!!

Jag scrollade flödet på FB idag (onsdag) och någon hade delat ett humorklipp från TV4s Parlamentet. Jag la mobilen på diskbänken och lyssnade på det för skojs skull medan jag plockade disk och lät de fortsättningsfilmer som automatiskt snurrar vidare fortgå medan jag avslutade disken.

Parlamentet efterföljdes av Robert Gutafsson som gumma. Därefter kom ett sexklipp och slutligen Måns Zelmerlöv som sjunger Heroes med en blond pojke.

Vänta, va?!! Ett sexklipp?? Ja, jag menar allvar.

Nån tjej från nåt program som liknade typ Paradise Hotel eller nåt filmar en kille och tjej i en säng. Spreaded legs på tjejen och butcrack på killen. Sjukt. Klippet innehåller en kort ”intervju” där tjejen berättar att hon vill ligga med honom i natt. Helt sjukt!! Vem tycker såna filmer är bra?

Ja, för min del dör jag inte av att råka se någon i sexposition. Jag blir mer äcklad än intresserad. Tycker det är sjukt med sexfilmer i media. Men jag tänker på alla kids som har konto på Facebook.

Ni vet tonåringar eller yngre kids, såna som kanske inte ligger med folk hur som helst (men efter liknande serier och klipp tror att det är normen?), och än mindre ska slippa bli matad med sånt här sk*t. Mina barn är för små för konton men jag vill slippa sånt här i framtiden.

Så, Facebook, jag undrar varför detta är accepterar?… Har ni ingen koll? Hittar jag tillbaka till det där klippet anmäler jag på stört som olämpligt inlägg.

/ arg mamma

Läs Mer

Pyjamaskänsla på skolan

Jag började morgonen med att gå upp 6.30 medan resten sov. Bra.
Jag fortsatte morgonen med att duka familjens frukostbord, packa inför dagen och bege mig till friskis. Bra.
Därefter tränade jag på gymmet. Bra.
Och slutligen duschade jag för att sedan ta på mig kläderna….NEEEJ! Jag hade inte med mig alla kläder!

I fredags glömde jag rena strumpor vilket ju inte är för äckligt men inte jättenajs. Jag svettas inte mycket men en timme på gym är ändå en timme i en gympasko. Men det går. Faktiskt.

Men att glömma BH känns inte 70-talsfantastiskt utan mer DUMT! Jag hade till min fördel linne och en stooor oversizetröja från HM på mig så ingen annan än jag vet vad som saknades. Men det känns lite som att sitta i pyjamas på skolan utan kompletta plagg inunder liksom.

Så nu drar denna glömska mamma hem och rättar till det hela!

Läs Mer

Tiden som plötsligt fanns

Tänk er en härlig tvillingsyster. Och en god restaurang. Tänk dig bra vårväder och ett hotellrum. Och efter en sköööön nattsömn en underbar hotellfrukost.

Besök i en grym kyrka och hos en ljuv farmor skulle sätta körsbäret på grädden.

Well. Allt detta hade blivit verklighet om inte magsjukan visat sitt fula ansikte i vårt hus igår kväll.

Så istället för en skön natt på hotell har jag tillbringat ett halvt nattpass i min ena sons säng vakandes över den lilla ettåringen som hulkat sig genom natten.

Så kan det gå. Men plötsligt fick vi tid att göra det där vi skulle göra sen. Mellan alla duschningar och tredje lakanbytet och femte tvättmaskinen har vinden besökts i två omgångar och blivit så ordentligt ordnad.

Så kan det gå. Min fina tvillingsyster och jag får leka en annan dag. Farmor har jag ringt och kommat läget med så jag vet att hon mår bra. Och vi har hyrt tre filmer för denna helg.

För det har vi tid till. 

Läs Mer

Tiden går och jag med den

Det är oundvikligt. För varje andetag, blinkning och stund går tiden framåt.

Ibland önskar jag att den stod still. Som när mina läppar fastnar på en mjuk ettårig kind, som aldrig någonsin kommer vara så mjuk igen. Eller när jag och min man tittar på TV och har varsin tonåring på vardera sida om oss, sovandes. När alla fyra kids i bilen stämmer in i Mora Träsks Klappa-händer-sång ”HEJHEJ!” – då ler jag och önskar stanna där och då.

Men det går inte. 

Bilen rullar, sången spelar vidare, tonåringarna vaknar och ettåringen fyller två i höst.

Tiden går och jag med den.

Just nu domineras veckorna av studier och familj. Jag hoppas på fyra års studier och tänker att ”tiden går så fort. Fyra år går på ett kick”. Men under dessa fyra år kommer min minsting lära sig prata, cykla och kanske till och med läsa. Min treåring kommer ha gått från förskolans lilla värld till stora skolvärlden. Min sjuåring kommer att bli en mellanstadiegrabb och min snart nioåriga dotter kommer att vara tonåring och kanske kommit in i puberteten.

Om fyra år har vi tvåspråkiga tonåringar här hemma. Ja, en som kanske flyttat hemifrån? Vad händer då?

Jag vill inte missa något. Jag vill finnas där, se, känna, lukta på halsar och smeka fötter. Torka tårar, peppa för läxorna, visa vägen. Spricka av stolthet, skratta åt tokigheter, pussa godnatt, hålla en hand och viska fina ord. Jag vill nog till och med torka smulor och hänga tvätt 🙂

Tid. Du som obarmhärtigt drar mig framåt. Jag är nu. Och där vill jag vara. Också. Här och nu, med dem jag älskar mest.

Läs Mer