Påskens baksida för pluggarmamman

Eftersom jag studerar måndagar och fredagar och däremellan har barnen till 100 % är det svårt att extraplugga de andra dagarna. På kvällen går det bra, vilket jag utnyttjat vid behov, men kvällen är ofta fylld av rädda-huset-sysslor eller plugg med tonåringarna. Därför är jag tokeffektiv mina dagar och arbetar väldigt fokuserar på Campus, för hemma det går icke.
Men med en långfredag och en annandag påsk bakom mig har jag kommit rejält efter. Igår var det laborationer på schemat och en efterföljande rapport som var ganska omfattande (iallafall om man vill ha bra betyg;) men jag avbröts ideligen av barnen här hemma så det slutade med att jag var klar (men ändå inte) sent igår kväll.

Idag skulle min man jobba ett par timmar och åka sedan på seneftermiddagen med ett av barnen på ett möte. Men jag fick möjlighet att sitta 4 timmar idag iallafall och nu är jag ikapp med nästan allt men behöver nog ett par tre timmar till innan jag är i fas på fredag när det är dags för skola igen.

Stressklumpen jag hade i magen är inte alls lika stor längre. Skönt. Men jag hoppas kunna sitta lite på torsdag också för att riktigt känna mig i fas.

Påsken har varit underbar! Men nu är det skönt att vardagen rullar.

Läs Mer

Påskafton!

Vi har en fin påskafton bakom oss. Inte bara för vädret, men det blev liksom riktigt lyckat alltihop. Maten både såg god ut och smakade gott! Roligt när man gör lite för ögat också.

Jag och vår tonårstjej bakade tuppbröd, barnen och jag gjorde ananaspaj, och kring lunch kom systrarna för att bidra med lyxig kål- och avocadosallad, det godaste lamm jag ätit och annat gott. Själv gillade jag laxen som låg på en salladsbädd av fänkål, sockerärtor och rädisor.

Barnen letade förväntansfullt efter ägg i skogen bakom huset. Somliga gillade dock bollen mer än plastpåsen med ägget i…

  
Sammanfattat så var dagen sådär familjär och härlig som man vill ha det under en påskhelg. Och sol därtill! Najs! Sällskapsresan:

  

Jag skickade en fredagskram till en kompis igår men orden: ingen har dött av lite kärlek. Förutom en då (passar att säga så här i påskatider) och det är ju värt att påminna sig om när påskharar, ägg och fjädrar syns mera 🙂

Och ni har väl hört Lennart Hellsings ord: puss i påsk och sällskapsresa! Vi har fått både och idag!

  
Glad påsk på er alla! Kram!

Läs Mer

Drabbad och…sen kom påsken?

Ett lite spretigt inlägg kanske följer här. Gissar jag.

Jag har inte skrivit på ett par, tre dar. Jag är liksom blockerad i mitt sinne. Min själ har, förutom vardagslivets puls, varit helt indränkt i känslor kring Bryssel.

Inte för att jag tror att attackerna i Bryssel tog fler liv än i tex Syrien.
Inte för att detta var mer extraordinärt än Paris eller 9/11.
Inte för att det handlade om IS och terror.

Utan för att det för en stund kändes som om att jag var där.

Jag satt nämligen i bilen och lyssnade på radio när jag fick reda på att den första explosionen precis ägt rum. Och jag tycker förstås att det är fasansfullt. Det märks på hur de pratar att det är är nytt, färskt och väldigt stora (och allvarliga) nyheter. Stämningen på nåt sätt. När jag lyssnar på radion säger de plötsligt. Där och då i bilen; vänta, nu får vi höra att det skett ytterligare en explosion i tunnelbanan.

Jag var verkligen inte där. Jag var inte rädd, skadad eller bevittnat döden på nära håll. Men jag var ändå där. På något sätt drabbade det mig så starkt att lyssna precis när det hände. Jag grät i bilen över ondskan i världen, över hur människor kan bete sig så grymt mot varandra. Så uttänkt för att skada.

Det gör ondare att vara där, förstår jag. Men det gjorde ändå ont i mig.

Därför har jag liksom varit lite avtrubbad i sinnet de senaste dagarna och plötsligt ser jag påskkärringar på skolgården. Ja just ja, det är ju påskhelg. Oj. Den bara kom helt plötsligt. Har inte ens tagit ner påsklådan, även fast vi har både påskris och lite för året gjort påskpynt.

Nu ska vi fira påsk. Den helg som firas till minne av att någon vann över ondskan. Ljuset vann över mörkret.  ”…och mörkret har inte övervunnit det(ljuset)” står det på ett ställe i böckernas bok. Det är en sanning jag får påminna mig själv om de dagar när mörkret slår hårt. Det finns faktiskt mer ljus än mörker runtomkring oss.

Läs Mer

Borta bra men hemma bäst – fullt hus igen

Sen i fredags har vi bara varit 7 stycken hemma. En av tonåringarna har bott hos en släkting på annan ort och där fått besök av ytterligare en släkting. Tre tjejer i en lägenhet. Det blev mycket skratt, sa hon när hon kom hem. Kul 🙂

Vi pratade via FaceTime och det var så häftigt att bara prata svenska med varandra. Det har hänt så mycket de senaste veckorna och det roliga är att det liksom inte bara är en tillfällig medvind utan tvärtom; språket kommer fortsätta att bara bli bättre och bättre. Så häftig resa att få vara med om, people!

Och vi båda sa när vi sågs igen i hallen igår kväll att vi har saknat varandra. Det är skönt att vara fullt hus igen <3

 

Läs Mer

Make music not war

Alltså. Musik… Vad vore livet utan musik. Här kommer ett barnsligt inlägg som inte räddar världen men som i fantasin skulle kunna göra det. Eller kanske inte. Men ändå.

Nyss hemkommen från en toppenkonsert med NYMOS och filharmonikerna slår det mig att de lyckas att få gammal som ung, svart som vit, högutbildad som nolla, singel som gift, mamma som barn, gråhårig som hombrefärgad, vänsterpartist som sverigedemokrat att gemensamt stå och sjunga, röra på sig och applådera.

Hur svårt kan det vara alla knäppgökar i världen som krigar? MUSIK! Hör ni det?

En ton. En ton till. En till och flera till. Om alla lät samtidigt, tillsammans, på en gång, skulle det kunna låta hejkon bejkon, men när varje ton får vara precis den den är och ta ton vid väl valda tillfällen och låta andra ta ton och plats vid andra tillfällen och inte konkurrera om platsen utan se vinsten i att höras tillsammans, blir det en underbar harmoni.

I en orkester får både träblås, bleckblås och stränginstrument plats samtidigt som en trumma. Hur går det ihop? Blir det inte krig? Nej. För alla är precis där de ska vara och låter andra vara precis där de ska vara.

Hur svårt kan det vara alla knäppgökar i världen som krigar? MUSIK!

Gå på konserten imorn, knäppgökar, så kanske ni blir omvända från krigargubbar till fredsmän.

(Och ni andra som redan inser att fred är bättre  än krig; gå på konserten ni med och njut av duktiga barn och solister och en fantastisk orkester.)

Barnsliga kvällskramar och peace från Andrea

Läs Mer

7 år – time flies!

För sju år sedan såg jag ut så här… typ

1929257_42914113861_4555_n

Men vid den här tiden, på eftermiddagen åkte vi in till Södertälje sjukhus för den lättaste av mina fyra förlossningar. Trots att narkosläkaren glömde sterilisera min rygg innan epiduralen. En förlossning som gav tydligast känsla för att bebisen var på G och minst jobbig och liksom allmänt bra. Fast som alltid, ett arbete!

Sedan har tiden gått och en liten sötskrutt som så här…

1918128_174599518861_619525_n

…har idag firats för alla dagar han fått vara med oss. I hela sju år faktiskt! Wow! I höst blir det skoldags och nu är halva barnaskaran i skolvärlden. Tiden flyger verkligen iväg.

Vår omtänksamma, kärleksfulle, påhittige, nyfikna och bestämda kille har fått presenter och kramar (och mår ÄNTLIGEN bättre, häleluja och ejmen). Och nu ska jag kasta mig hem från skolan och lämna dipoler, pH-värde, heterogena blandningar och ädelgasstruktur till handlingarna. För det är dags för fredagseftermiddag, födelsedagskramar och efter önskemål; våffelkväll!

Trevlig helg på er alla!

Läs Mer

Sjukt att sitta inne

En sådan här vacker dag ska man vara uuuute! Njuta av solen, leka i en lekpark, gå en promenad!!!
Har en son som varit förkyld/hostig sedan i fredags och har idag gråtit i flera timmar pga öronvärk. Sen somnade han och har sovit i 3 timmar. Tid hos doktorn snart.

Den andra sonen har haft hög feber sen i fredags. Igår kväll började den dala. Idag är han uppe men leker inte. Äter halvbra.

Den tredje sonen nyser fortfarande elvor (väldigt snorig) men glad och pigg i övrigt (läs understimulerad).

Jag har varit småförkyld med varierande halsont i tre dar nu.

Varför säger jag det här? Jo för jag LÄNGTAR UT och för att min lille älsklingspojke fyller sju på fredag. Måtte vi alla vara på G då. Och på kalashelgen som väntar.

Klagande hälsningar från slow and seg mamma som tar en femminutare på altanen

  

Läs Mer

Frans-tid eller framtid?

Ingen missade väl Frans, the young winner of melodifestivalen. Frans, Zara Larsson, Lisa Ajax och alla andra unga stjärnskott imponerar på mig (verkligen!) och inspirerar dagens barn. Det är inte fel men ibland känns det som om barnen glömmer något. De glömmer liksom vad gammalt hederlig arbete är.

Jag tittade tidigare på Wild Kids och  i ett av programmen pratar barnen kring lägerelden om jobb. Så här lät konversationen:

-Vill du bli skogshuggare? lite skämtsamt till den som högg ved.
– Nej jag vill bli skådespelare (eller veterinär).
Tjej: -Jag vill bli fotbollsstjärna
Kille: Jag vill bli rockstjärna

Rockstjärnekillen, typ 11-12 år, fortsätter:
– Jag fattar inte varför man måste jobba för att få pengar, borde inte alla kunna leva utan att behöva åka till jobbet varje dag? Jobba äta sova…det är inte så man villa leva…åka till jobbet varje dag. Att vara rockstjärna är ju iochförsig också ett jobb men inte som typ en rörmokare. Det är ju inget roligt jobb. Att stå på scen och göra folka glada, det är ju ändå kul.

En annan säger: det känns inte så jättekul att jag MÅSTE ha ett jobb när jag blir stor. Jag vill inte ha jobb för jag vill ha kvar barnet inom mig, och det vet jag inte om jag kan när jag jobbar.

Så här kanske vi också tänkte i 11-årsåldern. Jag minns inte hur vi pratade med varandra faktiskt. Men det känns så synd att det enda man vill bli idag är typ kändis och man gillar inte tanken på jobb.

Varför är det så? Medlar vi vuxna den bilden till våra barn; uää, nu måste jag släpa mig till jobbet igen. Jag gillar måndagar då allt ”drar igång” igen, men otaliga är facebookstatusarna som vittnar om måndagsångesten. Vad visar vi våra barn isåfall? Att jobbet är hemskt eller att vi själva är odugliga arbetstagare som tager fel arbete? För man vill ju inte jobba på ett jobb man inte trivs på? Eller? Och visst är det så att man själv bidrar till arbetets trivsel?

Det kanske blir enklare för barnen att drömma om en Frans-tid än en framtid när vi själva kommunicerar arbetet som ett jobbigt måste?

Något jag tror är jätteviktigt att vi berättar för våra barn, förutom att arbetet ger mat på bordet och betalad hyra, är WOW-faktorerna med arbetet:

”Vi arbetar för att du ska ha ett sjukhus att gå till när du bryter benet, en tandläkare att gå till om du får ett hål, en kurator att gå till om du mår dåligt i hjärtat på högstadiet.
Vi arbetar för att vi ska slippa åka på gropiga, knöliga 1800-talsvägar. Jobbet hjälper oss att inte bli insnöade. Att vi jobbar leder till att vi kan gå gratis på museum i Stockholm. Är det inte fantastiskt!
Vi arbetar för att du ska kunna få utbildade lärare i en skola som har tak, väggar, skolböcker och skolmat. Lärare som lär dig allt de kan så att du också kan få ett arbete i framtiden och hjälpa oss att göra Sverige till ett superbra land att bo i.
Vårt land kan till och med bli så bra att vi föräldrar får bli farmor och farfar utan att ruttna bort och bli bortglömda, imatade och smutsiga.  Och förresten; vill du, när du studerat så pass att du har chans att få ett bra jobb, så kan du ha både en Frans-tid och en framtid.
Men att vi tillsammans, vi som är POPULATIONEN bygger ett sjysst land och du med när du blir stor, det är liksom värt mer än att bli POPULÄR för en stund.
Och vet du, att jobba är jättekul! Man kan VISST ha kvar barnet inom sig! Häromdagen spelade min kompis in en stumfilm på skoj, på sitt jobb. Kul va! Och man får vänner på jobbet, precis som på Wild Kids, det blir som ett gäng som delar med och motgångar med varandra.
Tänk vad grymt bra det är att ha ett jobb!”

Så skulle man kunna säga. Eller på tusen andra sätt. Alla sätt är ju bra (utom de dåliga:)

Läs Mer

Fågelsång och tystnad (om återhämtning)

Igår satt jag på ett möte med några bekanta varav en kände sig sliten  efter att ha legat sjuk, men liksom inte riktigt kommit gång på 100 % än. Halvfart liksom. Jag kände med honom. Förstod att det inte är så lätt att liksom säga ”hejsan svetsan, det är bra imorrn!” när kroppen tydligt och starkt säger ”vänta på mig, jag är inte färdig än!”. Jag tänkte på honom lite grann efteråt.

Och idag när jag njöt i fulla drag av skönsången från alla möjliga fåglar, var röster spritter och sprätter av vårigt liv kom jag att tänka på honom igen. Och jag tänkte återigen på fåglarna. Hur tysta de varit under vintern. Ett och annat läte har jag ju hört under vintern men den här bubblande överalltsången är faktiskt….frånvarande en lång stund. Inte hela året, men en viss tid.

Och det är precis som det ska vara.

Det är bestämt så. Vila, halvfart och survival står kanske på fåglarnas to-do-lista på vintern. De drar sig in till skogarna, söker skydd och letar mat. Ungefär så. Och det är den ordningen som ska råda i säsongens liv liksom.

Precis som det är i vårt liv. I våra kroppar som ska orka leva, jobba, ta hand om familj, vänner och grannar…och inte minst oss själva. När kroppen säger stopp av olika anledningar är vila, halvfart och survival-mode ett måste för att vi ska ”säsonga färdigt”. Fara till skogs och ladda batterierna för att sedan, när ljuset återvänder i kroppens alla celler återvända med vibrerande liv, precis som ystra vårfåglar.

Vila, du som behöver, det är precis som det ska vara.

Läs Mer

Formbröd, småbröd(er) och kaffebröd 

I morse satte jag och småbröderna igång med att baka bröd. Jag tänkte börja tidigt för att hinna ut i det soliga vädret. När jag ändå var igång svängde vi ihop ingefärskakorna som ska ätas upp på kommande kalas. Ingefära, mmm!

Eftersom många gillar bröd här hemma och en del äter väldigt mycket av den varan tänkte jag att det var lika bra att köra på medan jag hade maskinen igång. Så 4 liter vatten senare hade vi gjort en bunke med Annies bröd (ett av mina första recept här på bloggen) och en bunke med grahamsbröd och formbröd. Under jäsningen var det dags för den ene att åka till förskolan med pappa.

Men eftersom det tar tid att varvsjäsa och grädda i olika temperaturer hann vi inte ut förrän halv tolv och då skulle ju minstingen sova… Men jag fick iallafall en promenad ute i vårvädret som inte var riktigt lika vårigt längre. Hem till syrran för lite IKEAmontering och sen promenad tillbaka till skola och förskola. Och då sjöng fåglarna så där härligt som gör att det sjunger till i en själv!

Hem till mellisbordet och nybakt bröd! Gött!

   
   
  

Läs Mer