Skolstart och *gulp* gymstart

Tack för alla fina ord på fejjan efter gårdagens inlägg. Det känns lite konstigt att svänga över till ett högst vardagligt inlägg men det är ju så livet ser ut. Ena dan fest, andra dan vardag. Ena dag minnesvärda livsomvälvande händelser, andra dan trivialiteter.

Jag var en…katt bland hermeliner (?) på gymmet idag. Första gången på ett gym sedan 2010 tror jag. Hur funkar det, vad gör man, hur ska det vara. Uppvärmning? Jaha. Och ska den här dras framför eller bakom huvudet liksom? Men jag GJORDE det!

Och skolstart har det också varit! Watson, Darwin och gener och labrapporter och.. Vad roligt att vara igång igen! Även om det här med distans är helt nytt. Men NTI-skolan har gjort ett gediget jobb. Hemsidan är jättebra och det är både enkelt och går fort att återkoppla med en lärare.

Riktigt rolig start på veckan! Och extra kul att komma hem till barn som springer i famnen på en sådär som de gjort när pappa kommit hem 🙂

Läs Mer

Mållös, upprymd, tacksam, bedrövad #hjälp

Har ingen bra titel till detta inlägg. Vet inte var jag ska börja eller sluta heller. Jag bara skriver. Svårt att få det kort men värt för dig att läsa, tror jag. Välkommen in i mitt hjärta en stund.

Jag har suttit i ett rum idag. Ett rum lika stort som min dotters ungefär. Skillnaden är att i hennes rum bor…hon. I det rummet jag besökte bor…sju stycken. Och idag var vi 17-20 stycken i det rummet (folk kom och gick). Samtidigt är detta en lyckans dag. För alla som kom och gick i det här ”studentrummet” eller vad man nu ska kalla det, de kom för samma sak; att glädjas tillsammans med en far som återförenats med resten av sin familj. Det knackade ständigt på den halvöppna dörren så att alla över en liten kopp kaffe, ett stycke frukt eller ett glas läsk skulle visa deltagande i detta. Fint.

Jag var mållös. Tittade på storögda barn, blyga barn, nyfödda barn, människor i tofflor och sjalar, mammor och pappor, vänner, grannar, barn med jackor på inomhus. Väldigt främmande och speciellt och samtidigt välkomnande. Folk hälsar på speciella sätt, olika beroende på vem man är och vem man hälsar på, men alla ska känna sig sedda.

Jag var samtidigt upprymd. Efter några enkla knapptryck på min telefon igår och några sms senare satt jag med bilen full av kläder, skor, leksaker och sängkläder till de som inget hade. Jag var så glad över allas hjälpsamhet i kvarteren där jag bor och i församlingen jag är med i. Alla vill bidra om de kan. Wow!

Vi lassar in kasse efter kasse i den där porten och när jag sedan välkomnas in i det rum jag nyss beskrev blir jag inte bara välkomnad utan betjänad. Betjänad. Det är ett vackert ord. Betjänad av min egen trettonåring. (det är kärlek by the way) Han kommer med en kanna vatten och en stor bunke. Han häller vatten över mina händer så att jag blir ren inför maten. Han serverar dricka. Någon annan kommer med hemlagad mat. En släkting kommer med kaka, hembakt bröd, frukt. Och när den (självklara) frågan kommer om jag vill ha kaffe svarar jag: Absolut! (Alla vet att jag INTE dricker kaffe.) Men här är kaffet inte bara en dryck man får genom en knapptryckning och som man sedan sveper i sig. Här är kaffestunden nästintill en ceremoni. Det rostas bönor, röken ska vandra runt i hela rummet. Vi ska känna på doften och bekräfta den. Vatten värms. De rostade bönorna drar i en speciell kruka. Vi får vår lilla kopp, smakar och bekräftar den som lagat kaffet med bejakande ord. (Det bör man annars samlas alla koppar in och kaffet görs om har jag lärt mig) Kaffet, berättar min stolsgranne, är en gemenskap – inte en dryck.

Jag sitter där i 90 minuter ungefär. I 90 minuter är jag i en helt annan värld i mitt eget hemland. Och det slår mig hur självklart vissa saker är. Att man ställer upp, att man deltar, att man förväntas hjälpa till. Storasyster bär lillebror på ryggen. Fem barn i en säng sitter knäpptysta och samsas om en mobiltelefon. Kroppskontakt är självklart, inget är för trångt eller för nära. Inget är mitt. Allt är vårt, vi har det ihop. Så hade mina barn aldrig betett sig. Jag blir ödmjuk.

Och jag är bedrövad. Att människor har det så svårt att man måste lämna sin kultur, sitt hem, sin trygghet och fara långt mot ett helt nytt land. Att de bor sju stycken i ett rum som saknar toalett och bara har en kokplatta i hallens pentrygarderob. Hallen är väl 2 kvadrat. Jag är också sorgsen över att det är så svårt för oss här i Sverife. Jag är själv tvekande, famlande mot detta/dessa nya. Hur gör de här då?  Hur förhåller vi oss? Vad då ”bygga relationer”?  Vad kommer hända med Sverige? Jag tror inte jag är ensam om att känna så. Jag är ledsen över vår egen tafflighet. Att vi har så svårt att bara välkomna. Det ÄR svårt att ta steget över någons tröskel första gången, men när man väl gjort det en gång vågar man fråga både en och annan nyanländ en massa saker. Och det är inte farligt att vifta med händer eller prata via bilder på mobilen. Det blir lätt att förstå att det är svårt att hitta till rätt tandläkarmottagning, det blir roligt att visa vägen nerför trappan i kyrkan och peka på varsågod-kläderna. Man visar lättare sitt deltagande för man har vågat stoppa tån över vi och dom-gränsen liksom. Jag ser många många många nyanlända varje söndag i vår kyrka. Och för mig är de fortfarande DE och vi är VI. Det är bara att erkänna. De där, längst bak. Och VI som liksom bara ser på… Vi inkluderar, det tolkas, skänks kläder, skjutsas och erbjuds både praktisk hjälp och bön för behov. Ändå är det tydligt att de fortfarande är DE. Ingens fel. Det är bara en lång sträcka för oss svenskar att färdas på innan vi vågar. Men vi måste våga våga nu. De behöver oss. Och vet du. Vi behöver dem.

Jag är tacksam för allt det som varje myrsteg har lärt mig.  Jag har så sjukt långt kvar men är glad för det lilla. Glad och tacksam över mina grannar och vänner som med stora leenden ger bort. Tacksam för min egen familj, mina fyra fina älskade barn och den mat vi har på bordet. Över våra stora rum som är så jobbiga att städa. Över vår trädgård som jag aldrig sköter om. Över kläderna vi kan sätta på oss på morgonen samtidigt som vi har ett tvättberg på övervåningen. Över maten som varje dag står på bordet. Tacksam.

Mållös men ändå full av ord. Nu har mitt hjärta vällt ur sig en halvtimmes meningar och dina ögon kanske är trötta.

Tack för att du tog dig tid att läsa.

Läs Mer

Sportlov

Jag hade skrivit ett inlägg som försvann så jag kortfattar det hela 🙂

Tänk att man på ett tomt sportlov med bara en enda bokad aktivitet i Stockholm kan hinna med så mycket annat. Vi har besökt bibblan, barnkulturcentrum, målat sockerteckningar, ätit mellis ute, åkt till en vän i Nykvarn, haft möte med Familjehemskonsulent, firat fina föräldrar, bakat, passat kusin, fått barnahår klippta, bakat igen, rest till Stockholm för Vasamuseet och ätit årets bästa mat på restaurang Jebena i Rådhusets ena tunnelbaneuppgång. Jag är fortfarande mätt 🙂 Afrikansk mat är såååå gott!

Nu har jag ägnat kvällen åt att samtala med min lilla farmor. Det finns så mycket att prata om och det är roligt att lyssna på allt hon har att berätta. Hon har förresten  fått prova på att prata i mobil med både dotter och tonårspojken som bor hos oss 🙂 Jag ligger i gästrummet efter att ha spånat igenom en massa fotoalbum.

Trött och glad. Veckans enda inlägg andas tacksamhet och glädje över var jag har och vad dessa dagar givit oss. Här kommer lite pics

   
    
    
 
   
   

Läs Mer

Idag har jag känt ”för mycket”

Många referar till sina tonår som en känslosam tid (en de gärna vill slippa återuppleva). Själv hade jag en, vad jag kan minnas, lugn och inte så känslostormig tonårstid.

Jag upplever däremot den här tiden i livet som mycket mer känslosam. Barnen har öppnat nycklar i mig och kanske tiden likaså. 

Idag har jag känt rädsla inför att förlora mina far som idag fyller 66 år, när ett ljus tändes för en 70-åring som i veckan avlidit. Varför ska man överhuvudtaget behöva säga hejdå till sina egna föräldrar 

Någon minut senare kände jag en stor sorg i mitt hjärta över en 26-åring som inte fick leva färdigt. Jag kände också medlidande med dem som är tröstlösa och förtvivlade.

Därefter kände jag en stark samhörighet med min medsyster då vi delade nattvardsgemenskap.

Jag upplevde också en stark gudsnärvaro där i kyrkorummet.

Och i höst har jag nästan förtärts av alla möjliga känslor över det som händer i vår omvärld.

Och nu som 32-åring har jag, till skillnad från hur det var som tonåring, fyra barn och en man och därmed så mycket att förlora eftersom jag…vunnit så mycket. Älskade, fina barn. Som jag burit, fött och ammat. Det allra käraste jag har sitter just nu och tittar på Mary Poppins och det påminner mig om sången…

Sången som också kan få mig att känna, fysiskt känna. Att bara låta ackord, melodier eller texter få beröra ens själ är underbart. 

Ja, det är verkligen underbart att känna och lika jobbigt på samma gång. Idag har det varit mycket känslor. Men jag är tacksam för alltihop.

Läs Mer

Morotstårta! (Okej kaka)

Min 3-åring sa lite överraskande att han ville ha morotstårta. Kanske tänkte han att han skulle ha en tårta som Lille Skutt gillar men mamma gillar morotskaka så jag dök snabbt in i Leilas kokbok ”a piece of cake” och slog upp receptet på den godaste morotskakan.

Dagen till ära, som för övrigt började med en efterlängtad frukost med två väninnor, var bagarstugan förgylld med en annan vän och hennes två kids. Den stora tösen hjälpte oss mammor att laga den goda kakan.

Receptet till Leilas morotskaka hittar du givetvis HÄR!

Vi försökte oss på dekoration också med, enligt mig, lyckat resultat. Här är lite pics från dagen.

   
    
    
 

Läs Mer

Guldkant på vardagen

Att få åka och handla ensam på kvällen är ju ett välbekant nöje för en flerbarnsmamma. Men idag hade jag sällskap av en tonåring och vi kunde knappt slita oss från alla fina inredningsgrejer och barnkläder och nagellacksfärger. Haha. Fyndade lite underkläder till barnen för halva priset och sånt där, ni vet. Guldkant på tillvaron på Ica MAXI 😉

Extra guldkant blev det då jag i självscanningsbåset ”vann” guldscannaren och fick ytterligare rabatt på hela köpet.

Lite najs en torsdagskväll.

  

Läs Mer

Brorsor

Tre liksom. Tre stycken. Pojkar. Mina.
Sjukt jobbigt ibland. Som idag, när treåringen hittat sexåringens hemska mask han hittat på loppis. ”Buuu!” Därtill en hammare i handen. Undrar vem han fått det ifrån… Fem minuter senare har ettåringen masken på sig. OCH hammaren i handen. ”Ooo!”
Eller när tre pojkar ska sova men istället leker kus i sitt stora sovrum.
Suck.
Men! Det är ju bara ibland jag tänker så.
Andra dar är det så här:
     

Kojmys
  

 Lång stund i stillsam legolek.
  

 Buskram
Ja visst är de härliga de där. Ljuvliga. Goa.
Tre liksom. Tre stycken. Pojkar. Mina. ❤️

Läs Mer

Firande!

Igår hade vi förberett morgondagens Alla Hjärtans Dag litegrann. Det är ett enkelt pyssel för barn att sticka in blommor i en oasis. Resultatet blir ju lite blandat med olika tekniker beroende på ålder men jag tycker ändå att vi fick till en fin blomtårta.

   
För den som vill prova så köpte jag två oasis och skar ut två halvmånar och försökte forma lite tårtvälvt. Jag lät ett par blompinnar hålla ihop dem. Men enklast blir det om man väljer blommor som ger samma höjd. Jag trodde vi skulle få det men det var svårt att få in brudslöjan långt in i oasisen. Men som första test klart godkänt!

På kvällen igår när alla sov skrev jag personliga meddelanden till alla inför frukost. Anpassat efter deras läsförmåga 🙂

   
En surdeg stod på nattjäsning inför frukosten som dukats med namnlappar och traditionsenliga geléhjärtan. Jag hoppas på en god och mysig frukost.

   
Idag är det improvisationsteaterkurs och på eftermiddagen ska min dotters kör framföra en konsert och därtill delta i gudstjänsten vid tex nattvarden. Det kommer bli fint! Jag ser fram emot en jättehärlig dag!

Ha en fin alla hjärtans dag alla!! Kärlekskramar från mig ?

Läs Mer

Du ser ut som en tjuv

Jag är fortfarande trött i kroppen den här fredagsmorgonen och sätter mig därför i soffan för att måla på mig mascaran.

Min lille 3-åring sätter sig bredvid mig. Han tittat nyfiket på mig där jag sitter med en fickspegel i handen.

– Vad gör jag för nåt? säger jag för att liksom sätta ord på hans tysta nyfikenhet.
– Du minkar dig.
– Ja, jag sminkar mig ja.
– Du ser ut som en tjuv.
– En tjuv? Gör jag?
– Ja.
– Är jag finare utan?
– Mmm.

Ja, smaken är ju som baken. Men idag gick den här tjuven till Lyx för att lägga lite bottenfärg och efter flera månader klippa håret. Sen blev det ett härligt spontanhäng hos en vän i väntan på att göra entré som Bambi på Rosvalla. Det blev en jätterolig familjestund!

Idag är det lördag och årets semmelbullar ska bakas. Därtill ett blomsterprojekt som kan gå åt skogen eller bli riktigt fint. Vi får se 🙂 

   
Varning för nysminkad tjuv.

  Dottern är bättre än mamma. Inte så förvånande!

  

Läs Mer

En pappa kommer aldrig mera hem

Kring halv sju ringde min man igår för att säga godnatt till barnen. De utbytte lite ord, smaskade äpple och pussade på FaceTime-skärmen.

Samma tid höll Hillsong Church öppet i Stockholm med anledning av den tragiska olyckan där en brandman dog av skadorna efter att i halkan blivit påkörd av en bilist. Den omkomne var trebarnsfar i min mans ålder. Fruktansvärt.

Idag har jag tänkt så mycket på frun och barnen som sörjer. När jag lyft barnen och känt av ryggen, när jag suckat i trötthet över gnat som aldrig upphör eller över lealösa protesterande småbarn. Då har jag tänkt att; han kommer hem snart. Vad skönt. Tänk.

Och tänk. Tänk vad orättvist. Att jag klagar över ryggont när någon annan är tröstlös över att ens man aldrig någonsin kommer tillbaka. Och barn som inte får krama sin pappa en enda gång mer. Det är så hemskt. 

Och tänk hur skört livet kan vara. Rent teoretiskt, Gud förbjude, skulle även jag kunna nås av ett sånt där fruktat samtal när min man är ute på en av alla sina resor som innefattar både bil, tåg, buss och flyg. Må det aldrig ske. 

– Jag saknar dig, säger 3-åringen i telefonen. Han ser fram emot att krama pappa imorgon bitti.

– Tack för att du är med pappa när han åker hem, ber vi alltid i aftonbönen. I kväll bad vi den ”lite extra”.

Och vi bad för dem som sörjer. Tanken på en himmel kanske är en tröst för den som undrar över evigheten men hjälper inte saknaden. Alls. Hur orkar man gå vidare? 

Liv. Så vackert, skört, orättvist….och allt på samma gång. 

Tack för allt vi har och allt vi fått. Tack för alla dagar. Amen.

Läs Mer