Plus grand de tout, c’est l’amour

Om kärlek, Paris och människan.

14 gånger har vi stått här. I en ring. Hand i hand. Tittat på varandra, peppat varandra, tagit på varandra och känt enhet. Vi har fogats samman.

Vi är olika människor, med olika bakgrund och åsikter. Personligheterna är vitt skilda och vissa av oss passar bättre ihop än andra. Inget konstigt. Men ändå är det en grundsyn som gör att det här ändå är en plats för kärlek och medmänsklighet. Alla är lika viktiga. Från den som flätar flätor bakom scenen till den som får mest scentid. Däremellan finns biljettrivare, statister, musiker, sömmerskor, påklädare och producenter. Utan en av alla oss skulle det bli pannkaka av alltihop.

Jag tänker på Paris. Jag tänker mest på offren och dess anhöriga men också på de människor som verkar fått för lite av medmänsklighet i sitt liv. VAD gör människor till mördarmaskiner? Ja, inte är det kärlek. För kärleken är starkare än något annat. 

Sann och ren ger den liv in i alla vi möter. Oavsett om det är genom en puls som går genom våra händer i samlingen här på scenen i Nyköping eller genom en hjälpande hand till en chockad främling på en gata i Paris så är kärleken något förenande. Som gör oss människor till ett.

Här är en bild från logen:

  
Detta är kärleksväggen där fina ord varvas med skumtomtar och popcorn. Och kramar.

För vi måste älska godheten och kärleken mer än vi hatar ondskan och hatet. Det har jag skrivit förut men är värt att upprepas.

Min franska roll i musikalen deklarerar till sina närmaste ikväll att ”plus grand de tout, c’est l’amour”. Ja; Störst av allt är KÄRLEKEN”.

Läs mer

Sjunga sig frisk?

Å vad sången ger! Ja, man ger ju av sig själv när man sjunger men det ger så mycket för en själv.

Ofta får man höra ”jag var så trött men när jag kom till kören så fylldes jag av sådan energi”. Eller ”om jag inte fick sjunga så vet jag inte vad jag skulle göra”.

Oavsett om vi har sången som yrke, hobby eller enbart som dusch-sällskap gör sången något med oss. En fem år gammal artikel om att sjunga sig frisk och man kan få sjunga i kör som friskvård på jobbet. Alltså på arbetstid. Men annan friskvård, typ träning, får man göra när som helst i veckan.

Jag arbetar just nu nära NYMOS-kören som bidrar enormt, ENORMT, till både trevlig stämning och lyft på scenen. Men det verkar som om man i Nyköpings Kommun inte tillåter att man drar av köravgiften som friskvårdspeng. Stämmer det? Låter ju otroligt knäppt. 

Jag har blivit tipsad om Christina Grape som skrivit om sångens hälsoeffekter. Läs här

Kom igen Nyköping! Inför kör som en del av friskvårdspengen. Det bidrar inte bara till positiva hälsoeffekter utan även gladare anställda och ett rikt kulturliv i kommunen!

Läs mer

Klapp eller klapp? Julhandel och kramar.

Man kanske inte kan jämföra äpplen eller päron. Men visst är siffror ibland lite kul att jämföra. Som den här bilden:

 

Om vi har råd att köpa pryttlar för 75 miljarder på en dryg månad kan vi väl för sjutton också hjälpa de som behöver? Bilden ger lite perspektiv även fast det är lite olika saker vi pratar om.
Jag berättade för vår tjej om julen vi firar. Att man köper presenter och att hon får liksom önska sig saker. Och liksom få det man önskar. Mycket främmande. Kanske en snygg tröja är ett sekundärt behov för de många som kommer hit den här julen.

Kanske en riktig klapp (eller kram) kan passa lika bra som handen i handsken? Vad kan vi mer ge? Tid? En till kring matbordet? Skjuts från stan till en släkting nånstans? 

Ska vi fylla på våra egna hem med julegrejer kan vi rensa ur först, ge bort det vi faktiskt inte använder. 

Lite torsdagstankar! Kram på oss alla

Läs mer

Bättre sent än aldrig

Eftersom vår (väldigt uppskattade) föreställning (reklam!!) tar mkt tid dessa två veckor har vi inte kunnat fira vår 3-åring men idag blev det paket och tårta med syrran och mina föräldrar.

Han fick så fina bak-grejer och blev verkligen jätteglad över överraskningen: en bamsestor Lille Skutt-tårta!  

lille skutt-tårta första lagret

 
Chokladsmörkräm och tinade hallon
Det är roligt att engagera en tonåring. Ovant såklart, men bra att känna sig delaktig.

Ett stort leende på 3-åringens läppar och lite glada tillrop från konsumenterna. Nu är Lille Skutt öronlös och saknar fluga men huvudet är kvar. Men så här söt blev han innan vi gick loss. (Blockchoklad på bakplåtspapper är garnering samt pyntgelé till flugan)

 

Lille Skutt-tårta klar!
 
Bättre sent firande än aldrig och bättre sent blogginlägg än inget.

 

Läs mer

En bädd av kärlek

Glömmer aldrig.

Idag har jag tittat på sommarlov, lyssnat på sjörapporten, ätit gummilimpa med rörchoklad, lekt med dockor som fått mormors-stickade kläder. Jag har räknat minigrodor, löst Nallerskryss i Allers, cyklat till badbryggan och smygluktat på Salubrin. Ätit serafimerriddare och schackrutor i perfekt småkaksstorlek och spelat Mupparna-lotto. Allt detta representerat i en bädd av kärlek.

Jag har klappat hår, smekt och kramat din hand. Lagt min kind mot din och sagt ”jag älskar dig” och ”vi ses”.

Väl hemma tände jag ett ljus i kyrkan för dig. Grät och blev tröstad. Ikväll bär jag kjolen du gjorde åt mig till studentbalen och sjalen du virkat.

Vi ses igen.  

 

Läs mer

Duktig man

Det blir ju väldigt mycket ”hejdå mamma” just nu. Och ”hejdå älskling”. Och för mig som är med om massa roligt är det ju en sak, men min man får ju göra en massa ensamarbete därhemma. Och ingen som löser av.

Idag blev morgonen inte alls som planerat. Saker och ting hände och min man fick åter ta ansvaret över barnen. Och imorgon ska jag få krama en väldigt gammal men kär hand, kanske för sista gången, och jag lämnar återigen henne till min fina man.

Det är inte för inte som min franska karaktär i musikalen fått ett speciellt efternamn. Nämligen Martin [martäää]. Så ikväll städar Mdm Martin rikemannens hus medan min man jobbar i vårt lilla hus, som mer är rikt på barn 🙂

?

Läs mer

Livet i en teaterbubbla

Jag älskar projekt. Man går in i nåt och sen är man klar. Man ger järnet, ger allt, njuter och kan sen släppa det.

Att befinna sig med fler än 50 personer på scenen varje dag i två veckor plus föreställningar ger en Så-mycket-bättre-känsla emellan oss. En familj som stöttar, peppar, gråter, kramas, lyfter, hjälper och ler.

Vi satt, 3-4 tjejer som varit med de tre senaste produktionerna, och mindes tillbaka på det vi gjort. Och det är så härligt att dela loge med en massa. Man kommer närmare varann och delar liksom…allt. Underbart!

Idag är det andra barngruppen som har sin premiär – vilket lyfter oss som tycker att vi ”minsann redan gjort detta i onsdags”. Så nu är vi redo att äntra scenen. Nu kör vi!!

  

Läs mer

Sockersöta loge-damer

Nu har vi genrep i kväll och imorn är det premiääär! Kalas!! (Eller kalaspuffar som regissören skulle sagt:) Publik är kul! Ger edge åt oss – några att spela till förutom att vi spelar mot varann.

Nåväl. Igår kom en underbar logekollega in med en hel låda godis. Trevligheterna har således börjat. För förutom att vara gulliga, peppande, hjälpsamma och kramiga så är det ju kul att emellanåt öka trivseln i logen med något gött. Med ett gäng barn och söta damer i logen tog lådan slut på en kväll. Upp till oss andra att öka på med lite mer trivsel.

Det är då en sån här informativ godisbild är spännande att adda. 

så mycket socker finns det i…
 
Men när man blir arg på sådana bilder kan man tröstäta en loge-godis och tänka: man blir som man äter. Söt alltså 😉

PS. Hur många sockerbitar finns det i kalaspuffar förresten?

Läs mer

Bläckfiskmamma?

Ibland önskar jag att jag hade fler armar. En trevlig liten bläckfiskmamma. För det finns stunder när allt händer på en gång. Vår yngste son har haft väldigt ont senaste dagarna och vaknar mitt i sovtiderna. Så även idag.

Jag hade preciiis dragit igång ett spel (medan ugnen skulle bli lagom varm för brödbaket) med min treåring när den yngste vaknar. Jag säger åt treåringen att han får leka själv en stund medan jag söver om den lille som sovit alldeles för kort stund. Medan jag vaggar och tröstar en magknipande liten älskling som ormar och slingrar i famnen kommer en sexåring hem och sätter sig på toa och ber om torkassistans samtidigt som en otålig treåring fortfarande väntar på nedervåningen.

En ganska lång stund senare är sonen kvar på toa, treåringen ospelad och ettåringen osövd. Och ugnen är nu het. In med bröden och NU barn ska vi ÄNTLIGEN spela!

Då är det någon annan som fått de där bläckfiskarmarna jag saknar – nämligen den gnällige ettåringen. Han tar spelkort, markörer och gubbar och trampar runt bordet… Suck 🙂

Läs mer