Måndag
Barnet följer med en kompis hem efter skolan. Vad mysigt med en kompis hem, tänker mamman glatt i kompishuset, och dukar fram bulle och kex till mellis.
Tisdag
Farmor hämtar barnbarnet på skolan och efter middagen får sonen en sedvanlig glasspinne, för det är alla farmors rätt.
Onsdag
Det är utflykt och i kompisens rygga ligger ett ballerinapaket. Kompisen är snäll och bjuder barnet. Vi får gäster på kvällen och det vore ju trevligt med något litet efter maten. Inte nåt extraordinärt men, tja lite paj och glass bara.
Torsdag
Det är spontan bakdag på fritids och sonen får en sockerkaksbit och lite saft till mellis.
Fredag
En annan klasskompis till barnet fyller år och alla i klassen får varsin liten glasstrut. På kvällen fredagsmys och filmtajm.
Lördag
Lördagsgodiset, kanske även dessert och fika också.
Söndag
På söndagen är det kyrkkaffe med dopp (eller nåt energigött efter träningen för dem som inte har lust att gå i kyrkan hihi:) och på eftermiddagen har den nyss fyllda klasskompisen kalas med fika och godispåse.
Nästan ingen av de här situationerna är i sig särskilt anmärkningsvärda. Vem skulle påstå det? Men tillsammans lär de barnet i exemplet hur en vecka kan se ut. Att en ganska normal, något mer festlig, vardagsvecka innebär gött mos. Att vardagen gärna ska innehålla något litet gott iallafall. Varken farmor, vi middagsvärdar eller kompismamma gör något hemskt fel, vi vill ju alla bara väl. Men ingen av oss ser hela perspektivet när vi bjuder barnbarnet, gästen eller kompisen på vår lilla grej. Det kan väl inte skada? Men hur har resten av barnets vecka sett ut? Och hur sjutton ska man ha koll på det? Går det? Naturligtvis inte. Men det är en intressant tanke att snudda vid. Att se i ett lite större perspektiv när man bjussar på något. Att tänka ett ”onödigt” steg till. Skulle vi våga det?
I alla tider har det firats med mat. Det är inte konstigt. Det är heller inte konstigt att firargrejer ofta smakar sött. Det är ju gött med sött 🙂 Men 1700-talets dyrbara sötningsmedel har 300 år senare blivit allmän ingrediens i mängder av innehållsdeklarationer. Det börjar i yoghurt, flingor och bröd på morgonen och fortsätter dagarna igenom med lättdrycker, spännande kryddmixpåsar, halvfabrikat, såser och ja, listan kan göras lång.
Festkänslan över ett litet glas fyllt med nåt sötsmakande är för länge sedan över. En skorpa? Pah, det är väl inte så kul att äta. Hit med en kaka. Det är så svårt som förälder att veta vad som är lagom och okej. Här hemma betraktas vi som übersnäva. Jag känner mig nästan dum ibland, och har fler gånger fått det uttryckt: ”stackars barn”. Men jag vet samtidigt att det händer mer under barnens veckor än det vi stoppar i dem här hemma. Jag kan inte, och vill inte, i onödan hålla på och vara jobbig utanför mitt eget hem. Därför blir vi kanske tråkiga familjen med vår naturella yoghurt, avsaknande av både nutella och marmelad hemma, sockerfritt fredagsmys för det mesta och de små godbitarna på lördagkvällen.
Hm, nu kom jag bort mig lite. Tillbaka till ämnet. Alla vi, mig själv inkluderad, vill ju bara VÄL när vi visar glädje genom det vi dukar fram. Är det inte underbart att få bjuda? Jo. Men vem har bestämt att det nästan jämt ska vara sött? (Fram med servetter och levande ljus på bordet till mellis – det gör vardagen mer festlig utan sötsaker på bordet.) Är det inte skam på torra land, egentligen, att matvarubutiker tillåts att sälja så sjukt mycket barnsligt förpackade grejer. Som säger; kolla hit kids, köp oss! Chokladmjölk, roliga flingor, apyoghurtar, nutellakrämer… Jag förstår att vi inte vill leva i ett hemskt samhälle där staten dikterar vad som ska få lov att finnas och inte finnas i butiker… Ja, jag kom ju ingen vart med det här inlägget märker jag. Vad ville jag säga?
Att man får vilja vilja väl. Men att det är liksom så sorgligt att vägen till ett barns hjärta ofta ska gå genom munnen och inte genom…hjärtat…
Läs mer
