NYÅRSHÄLSNING

Jag säger som pappa Ben i årets fantastiska julkalender. Varför ska man tänka på framtiden? Framtiden kommer ju i alla fall, vare sig man vill det eller inte.

Då kanske det är bäst att göra det bästa av nuet för att vår framtid ska bli så bra som möjligt, när den väl kommer, inte sant? Jag lever gärna i nuet och tre veckor framåt, samtidigt. I mitt huvud har december redan varit slut kring nån dag efter annandag jul, fastän det varit några dar kvar. Typiskt mig.

Mina fina barn hjälper mig, tack vare deras blotta existens, att leva i nuet. Utan dem hade jag inte njutit lika mycket, det är jag säker på. På grund av dem alla måste jag leva NU och stanna upp. Annars missar jag alltihop.

Men nu, de sista skälvande minuterna före tolvslaget vill jag önska mig själv det bästa året nånsin. Jag vill önska mig ett år där jag tänker på att göra nuet så bra att framtiden genom det formas till någonting underbart. Och detsamma vill jag önska dig, vem du än är.

GOTT NYTT ÅR! Gör detta till ditt bästa. Kram Andrea

Läs Mer

Heja plasthandsken

Jag har lovsjungit båd’ herrar och gott fikabröd under hösten. Men inget ”ting” i hemmet förtjänar så många superlativ som engångshandsken. Den kanske till och med bland andra hemmaföräldrar är så oerhört eftertraktad att man på apoteket inte väljer att ha dem på hyllan utan i en dold låda, jo minsann!

Vadan detta, undrar du. Vad kan vara så speciellt med en plasthandske? Jo serru, förutom att den kan användas till blöjbyte för den kräsmagade så är den en räddande ängel i köket.

Idag har jag klappat in en (stackars) svensk oxes filé med färska kryddor och förnöjt tagit av mig plasthandsken och njutit av mina rena händer.

Ikväll har vi en liten hejdåmiddag för en vän till familjen som far långt rakt söderut på jordklotet efter nästan ett års vistelse i Svea rike. Efter inklappad oxfilé togs nya handskar fram och kycklingen skars i bitar, med samma förnöjda känsla; ”fräscht och rent”.

Chokladbollar? Jomenvisst, fram med handskarna och rulla på. Inga äckliga kladdhänder och om barnen ska hjälpa till (för man är inte ensam om att gilla att baka & äta) vet man att hur konstiga bollarna än ser ut så har inga snorkråkor eller annat vandrat sig in i bollarna. Alla är således ätliga.

Hemmagjorda fröknäckebröd (recept kommer) är utmärkta att plattas ut med fräscht inplastade händer. Gästerna behöver inte oroa sig för något äckel från mina händer och jag blir inte oljig. Hurra!

Vilken sallad som helst som ska blandas – fram mé’rom bara!

Härjar magsjukor är plasthandsken en räddare i nöden då man inte vill ta med friska händer i någonting som eventuellt kan bära på smitta.

Och när detta fönster, som fått lite behjärtansvärd konst från utsidan, ska tvättas vad det lider, så åker ett par handskar på.

image

Mot apoteket mannar – fyll på era förråd. Den hjälper er i vardagens sysslor, I promise!

 

Läs Mer

Lyssna till ditt hjärta

Jag vet inte hur jag delar denna historia på det ödmjuka sätt jag känner inom mig. Jag är ödmjukt tacksam för livet, för hjärtats förmåga att leda människor till möten med andra människor. Möten som aldrig annars hade skett. Jag vill verkligen på inget sätt framhäva mig själv, även om jag är en del av denna fina historia, men jag vill bara ge mig själv och er läsare en påminnelse om att våga lyssna inåt lite oftare.

Jag lyssnar inte så ofta inåt som jag vill. Men för en kort tid sedan gjorde jag det. Jag överhörde en dam på ett kyrkkaffe som sa till någon annan: ”…om jag nu kommer dit”. Jag fick lite tankar i huvudet; ”är hon på väg någonstans? är det viktigt? kanske hon behöver hjälp?” Damen, som mer är ett bekant ansikte för mig (jag visste inte ens hennes namn), hade sin kappa där jag och barnen hängt våra ytterkläder. Vi stötte därför ihop i entrén på väg ut. Jag beslöt mig för att följa mitt inre och fråga. Konversationen lät ungefär:
-Men ursäkta, vill du ha skjuts någonstans? Förlåt, men jag hörde förut att du sa nåt om att komma någonvart..?
-Jaa, jag ska till sjukhuset och hade tänkt gå, men det regnar så förskräckligt.
-Men jag kan skjutsa dig, inte ska du ut och gå i det här vädret.
-Å, vill du det, men är det inte till besvär flr dig? Ska du åt det hållet?
-Nej, men det blir inga problem.

Vi gick till bilen allihop i ruskvädret och under färden mot sjukhuset berättade hon att den gamla dam hon skulle träffa var som hennes extramamma. Hon hade insjuknat och verkade vara illa däran. Det kändes viktigt och angeläget för min reskamrat att få träffa den sjuka. Väl framme sa vi hejdå och hon var tacksam. Jag åkte därifrån glad för att ha kunnat stå till tjänst.

Idag fick jag en kram av den här damen. Hon berättade hur värdefullt det hade varit att hon fick skjuts just den där söndagen. Det var nämligen så att hennes ”extramamma” hade gått bort dagen efter besöket.

Tänk om jag inte lyssnat inåt, och tänk om jag inte vågat ”störa” henne med en fråga den där söndagen. Då kanske de aldrig fått den där avskedsstunden. Jag blev så rörd när vi talades vid idag. Och jag blev ödmjuk. Ödmjuk för hur livet kan föra en in i situationer man aldrig kunde drömma om, om man bara lyssnar inåt och låter sitt eget dö en smula för någon annans skull. Många är de gånger då jag velat göra en sak som viskat inom mig, men inte vågat.

En erfarenhet rikare är jag nu. Hoppas jag vågar nästa gång det pockar på inifrån. Jag vill våga.

Läs Mer

X-mas note to self

Nu har sista juldagen firats. Julledighet kvarstår liksom annalkande nyår. Tjihoo, mera firande! De 26 dagar som ändå passerat har fått mig att konstatera en del saker:

1) Pepparkakshus är roliga att göra, perfekta att göra så små så att de blir enmanna-hus, är roliga att hamra på men smakar något dammigt om pysselprojektet görs för tidigt. Note to self: Tygla dig och gör husen senare nästa år.

Image-1 2

2) Uppdragskalendern blev en succé, (förutom den dagen vi skulle träna på att släcka lampor i huset). Så värt att fokusera på andra i 23 dagar innan man hivar fram klapparna. Ibland gjordes uppdragen av praktiska skäl på dagtid när pappa jobbade. Det enda uppdrag vi missade var uppdraget om att se på bilder från hela året. Det föll på en teknisk grej. Note to self: Fixa ett bildspel INNAN det är dags att sätta upp uppdragslappen. Och inkludera far mer.

3) Julbordet är en fröjd att göra men faktiskt ganska trist att äta (förutom köttbullarna och varmrökta laxen). Det är sällan något nytt. I år hade vi dock satsat på flera fräscha sallader, en kall laxröra och en kålrotslåda med lite för mycket ingefära, men annars ok. Note to self: Kom ihåg att fråga tvillingsyrrans svärmor om recept på kålrotslåda med morötter. Och köp mer varmrökt lax.

4) Dessa dagar har vädret och latheten hållit åtminstone de vuxna inne aaaalldeles för mycket. Ändring på det till nästa jullovsledighet. Note to self: Ut en ordentlig sväng varje dag med barnen! Basta!

5) Julgodis. Detta manna från himmelen 🙂 Note to self: Gör minst tre satser med lakritskola och låt polkagrisknäcken återkomma varje jul for ever and ever.

6) Det är annandag jul idag och vi har lagt 3250 bitar i de 4 pussel som hunnit avverkas. Note to self: Införskaffa fler 500bitarspussel då 1000bitarspusslen tar för stor plats.

Image-1

7) Livemusik. Behöver inte säga något mer. Note to self: Se minst ett luciatåg och minst en julkonsert. Själen behöver det.

 

Läs Mer

God mat i oskimrande hus

Arla morgon körde jag barndomsvägens snirkliga väg mot Lids kyrka och solistuppdrag. Nostalgitripp på hög nivå och fokus på Maria, tuff tonårsbrutta som bröt mot det samhälleligt korrekta. Hon är väl ändå värd en sång..eller sju som det blev idag 🙂

Seneftermiddagen spenderades med barnen i St Nicolai kyrka i sällskap av två charmiga dromedarer och en hel drös med julspelsklädda barn och vuxna, som tillsammans bjöd på en fantastisk stund med sång och gestaltning kring julens budskap. Applåder till er alla!

Men rubriken då? Ja, man ska ju ha hunnit med så mycket så här till jul. Skinande hus och lagad mat… Ja, mycket ätbart har vi hunnit med som pepparkaka, saffransbröd, köttbullar och godis. Men ändå är inte allt gjort. Idag kom jag på att man kanske ska griljera skinkan också. Check. Verkar som om att maten är viktigare än både såpa och vatten i vårt hus. Kvällen innebar julklappsinslagning så även det kan vi stryka från listan.

Image-1 3

Jag inser att fler saker jag i början av december hade velat få gjort inte alls kommer att vara gjorda till julen. Ett litet urval: fönster tvättade (för det gjorde inte i höstas heller..eller i somras..), köket grovstädat i skåp och på luckor (för det gjordes…har det nånsin gjorts? mannen och jag har ju till och med high-five-at på den..) och så var det där med utemöblernas presenningsförvaring som inte blev så bra ordnat i september… Asch. Imorn tänker jag iallafall försöka mig på att damma (för dammtrasan och jag har inte setts på mer än en månad) och våttorka ALLA golv. Inte bara under matbordet. Det blir mitt personliga uppdrag. Får se om jag lyckas. Familjens gemensamma uppdrag är ett av dem jag längtat mest efter denna månad. Besöka en gammal vän till familjen, tillika förebild. Om än ett mycket kort besök så känns det fint att glädja den som bor ensam.

Image-1

Men hörni. Tillbaka till ämnet. Julen kommer ändå. Med eller utan tvättade fönster och skinande kök. Så är det bara. Julgodis har vi iallafall, så att det räcker fram till påska. Sicken tur. Låt julen komma. <3

Image-1 2

Läs Mer

Länge leve mannen!

Igår kväll satt jag och njöt. Jag njöt av ensamhet, fastän bland hundratals. Av sjungande toner, fastän själv helt tyst. Jag njöt av männen, fastän jag själv är en stolt kvinna.

Konserten Julens Sånger, som sjöngs två gånger om i fullspäckad St Nicolai Kyrka i stan, berörde på flera plan. Att som lyssnare få ta emot av sånger som inte kan annat än mana fram en äkta julkänsla å ena sidan. Att som människa få ta emot en av årets bästa poetiskt uppbyggda andakter med fokus på världens barn å andra sidan. Tack kören, Gunnar Björkvall och Yvonne Björkborg Kvist för det.

Jag åkte dessutom själv, utan familj eller vänner. Fullt fokus med andra ord. Jag var inte själv med i kören, jag var en välsignad åhörare. Jag var kvinna och njöt av männens röster. Som sångerska och kvinna är det en fröjd att få sitta ned och höra hur körstycken jag sjungit sedan barnsben fulländas så av de manliga rösterna. Just igår kväll blev detta för mig något alldeles extra!

Det blir en så hmm.. tongivande bredd när både herrars och damers stämmor kommer samman. Det är vackert med både manskörer och damkörer, men i kör med män och kvinnor tillsammans finns det ett sådant djup och en sådan höjd som jag inte kan uppleva kroppsligen på samma sätt med ”uppdelade körer”, som jag upplever när jag hör exempelvis det jag hörde igår. Det känns i kroppen. Basen och sopranen. På olika ställen i min kropp tas dessa toner emot och det blir liksom..en helhet. Allt finns med. Alla register. Alla toner i harmoniken.

Därför vill jag som kvinna och sångerska säga denna lördag kväll: länge leve mannen! Era stämband kompletterar min och andra kvinnors röster på ett fantastiskt sätt!

Läs Mer

Kolan du inte vill missa i jul

Man vill ju knappt erkänna att det har gjorts både en, två och tre satser kola redan och till det även allt annat smaskilur som gjordes i tisdags. Beach 2014 släng dig i väggen!

Men efter en god men inte så mintsmakande chokladkola (köp INTE Dr Oetkers pepparmintarom), samt en ännu godare lakritskola men med krångligt recept kommer här enklaste lakritskolan TO DIE FOR! Fick recept av en bloggkompis som kan allt och gjorde om ytterst lite.

VÄLRDENS GODASTE LAKRITSKOLA

3 dl vispgrädde
3 dl strösocker
1 dl sirap
1 msk kakao
drygt 2 msk lakritspulver (eller 1 dl krossade turkisk peppar)

Garnering:
200-250 g choklad (jag tog ljus)
flingsalt

Blanda ingredienserna i en vid kastrull/gryta. Koka upp och låt koka kraftigt utan lock till smeten når en temperatur på ca 124 grader, eller klarar kulprovet. Rör om då och då. Det tar 15-30 minuter beroende på gryta och kokkraft. Kulprovet is da shit. Klä en form, ca 20*20 cm med bakplåtspapper. Låt stelna.

Skär kolan i små bitar med oljad kniv eller använd sax. Doppa i smält choklad (vattenbad). Strö lite flingsalt på toppen av varje kola direkt efter doppet.

Ät och njut och dö en smula! Kolan är galet god även utan chokladöverdrag kan tjuvsmakaren intyga. Hade jag varit duktig hade jag tagit en snajdig bild men ni får lita på att den är god utan bild. Trevlig fredag!

Ps. Varning! Ni som inte gör den kommer inte att få en lika god jul som alla andra. ;P Ds.

Läs Mer

Den blomstertid nu kommer

Alltså, det kan bara bli HUR mysigt som helst när min grönfingrade vän bjöd in ett gäng girls igår på blommakeri-kväll. Hon och fler därtill har väääldigt gröna fingrar och jag, som jag nämnt tidigare, har inga fingrar alls när det kommer till blommor.

Image-1 2

Stod där med en egenuppbyggd prestationsångest alldeles i onödan. En klump i magen som sa:

”…det är NU det gäller. SKAPA något FINT…och gör det NU!

Hjälp! Ja, med verklig hjälp från höger och vänster fick jag till en fin julblomma med stjärnprydd mossgran som står på bordet hemma. I did it!

Image-1

Det är så grymt skönt med såna här initiativ. Träff med tema, tjejer, prat, fika. Jag hade aldrig kommit mig för att bygga ihop en sån här grej annars. Kvällen avslutades med lussebullegran och den godaste varma äppelmust jag någonsin druckit. Heja juntor!

Image-1 3

Läs Mer

Kärlekspusslet

Att hålla kärlekslivet i livet kan ju verka enkelt när man är tonåring
och inte kan hålla sig mer än en centimeter från sin älskade. När man
11 äktenskapsår och 3 barn senare ska göra detsamma krävs det där som
alla kloka vuxna pratade om för länge sen: arbete.

Innan vi fick barn var vi ovetande om hur mycket tid vi hade för
varann. Vi kunde ta vilken tunnelbana som helst hem på kvällen efter
en fest. Ingens sovtid att passa. Vi kunde sova på morgonen tills våra
kroppar tyckte att det var dags att vakna. Ingens frukostmage att
mätta utom vår egen. Vad gjorde vi egentligen på kvällarna, tänker jag
nu. Minns knappt.

3 ljuva barn har förgyllt vårt liv och kastat omkull hela
världsbilden. Från ”jag” till ”dem”. Från ”oss” till ”alla vi”. Det
har sammantaget ammats tre år, bytts blöjor i sammanlagt fem och ett
halvt år (hittills). Dagen och natten har inneburit ett ständigt
föräldraskap. Tröst, bus, förmaning, bokläsning, sånglekar, suckande
städkvällar, hundratals barnburkar i frysen, gos, babysim, kiss i
sängen, matsäckar och gråt i hallen. Och mitt i allt detta, en
vuxenrelation. Nånstans.

Jag ångrar inte en enda dag. Livet som förälder är den största gåvan jag fått.

Vi har lärt oss att uppskatta tid med varandra på ett nytt sätt. På
golvet i lekrummet, vid tvättställningen eller i köket på kvällen.
Tråkiga hushållssysslor som plötsligt blivit kittet för vår relation
när vi gör dem tillsammans; tid för samtal. Tid att säga alla ord som
inte hanns med då barnen var vakna.

Det är lätt att hamna en i köket och en vid datorn. Då missar vi det
där ”arbetet” som är så viktigt för mig och min man. Arbetet på vår
relation. I vardagen. Biobesök, en utemiddag eller en weekend får ses
som oerhörd lyx i tillvaron, och om inte en skänk från ovan så en
skänk från mormor och morfar. (Tack för att ni finns när vi frågar<3)
I vardagen måste vi ändå fungera utan biokvälls-kicken.

Det har varit svårt ibland, när trötthet och skilda intressen käkat
upp den där kvällstiden tillsammans. Då smyger sig gnisslet in, ibland
knappt märkbart tills det gått för långt och vi måste ta nya tag.

Något som får mig lite extra kär och varm inombords just nu är
vinterns pusselbord som nu står på övervåningen. Tusen bitar redo för
tillsammans-göra samtidigt som vi hinner prata. Barnen i rummet
bredvid, vaggade till sömns av våra röster. Vi är klara med det första
redan. Idag åkte ett nytt fram på bordet och vi satte genast igång.

Tillsammanste, tillsammanspussel, tillsammansstäd. Vad det nu blir…
Gillar det. Behöver det. Måste det. För jag vill ha oss kvar när våra
världsomvälvande barn flyttat härifrån och det bara är vi igen.

Image-1 3

Läs Mer

Goding och godisgrisar

Jag är en sån där mamma som alltid ska passa på att göra en massa saker när tillfälle bjuds, så jag är en riktigt usel ute-mamma. Så fort storbarnen är på skola/förskola så låter jag ettåringen leka den stunden han är nöjd medan jag passar på att… vad det nu kan vara. Suck.

Men just idag gick jag ändå (äntligen) ut på förmiddagen med minstingen, av praktiska skäl såklart :), eftersom mellanbarnet skulle lämnas på Katarinakyrkan för härlig spännande julvandring och jag skulle köpa frimärke till Tyskland för sista julkortet. Dessutom hade jag ett julkort som skulle ned i en brevlåda i närheten så denna utetur blev både mysig och praktisk. Helt i min smak med andra ord… Vi avslutade med att gunga i kompisgungan på ”nya lekplatsen” som vi kallar det. Det blev en sån där stund när tiden stannar upp lite. Gung, gung, gung med min minsta goooooding. Bara han och jag. Tystnad, himmel, fåglar och gungande rörelser. Kärlek. <3Image-1 2

När resten av familjen väl kommit hem, kom ett annat gäng med godisgrisar hem till oss för att fullfölja dagens uppdrag; JULGODISTILLVERKNING. Att göra grejer ihop med andra familjer är så himla mysigt. Man hinner prata medan man grejar med knäckformar och barnen hinner såklart tjuväta både ett och annat. Idag hann vi med polkaknäck, nyttiga chokladbollar, marsipanfigurer och nån slags hemmagjord variant av Rocky Road med vuxentouch. Förutom att vi fick lite saker på den juliga to-do-listan gjorda och därmed avklarade dagens uppdrag fick vi först och främst härlig gemenskap och hög mysfaktor. En mycket trevlig kväll med andra ord! Recept på den vuxensmakande typ RockyRoaden kommer nedan. Vill man inte ha den lika mäktig kan man ta nån mer lättäten bakchoklad. Och kanske tillägga den klassiska dumlekolan…

Image-1

Grown-up Rocky Road

3 paket 70 % mörk choklad
1,5 dl salta jordnötter
1,5 dl rostade saltade (skalade) pistagenötter
1,5 dl naturella cashewnötter
1,5 dl smarties
1,5 dl minimarsmallows
kokos

* Smält den mörka chokladen i vattenbad.
* Blanda alla andra godsaker i en skål
* Häll över den smälta chokladen. Rör om. Bred ut på bakplåtspapper. Strö över kokos och låt stå kallt. Bryt i bitar. Ät!

Läs Mer