Nu kommer familjen!

Idag kom ett mail och ett telefonsamtal. Om en vecka lyfter ett flygplan med sex familjemedlemmar. Den sjunde väntar ivrigt som en sprickande ballong. Har väntat, längtat, hoppats, mött motgångar, blivit ledsen, kommit igen och så där har det går runt. Ända tills igår när ett oväntat besked gjorde oss alla oroliga. Men nu!!! Nu kommer familjen!

Glädjen vet inga gränser. Lättnaden! Förväntan! Tacksamheten!

Ett stort tack först och främst till Röda Korset som gör resan möjlig, till Strängnäs Stift och till alla er privatpersoner som deltagit i form av bidrag! Varje krona är använd!

Jag springer ner till rummet, kramar om, grattar, mailar kommun, familjehemskonsulent och berättar för familjen i huset. Allt går så fort. Sen tittar jag i kalendern. Inser att datumet inte är en bit i framtiden utan…nästa vecka! Aj!! Där gjorde det plötsligt ont i hjärtat. Så snart! Trodde datumet skulle ligga en bit fram i tiden så man skulle hinna förbereda sig.

Sedan påminner jag mig själv att det ju har varit något vi vetat om från start. Men ändå. Det är många dagar tillsammans, och framför allt en resa rent känslomässigt vi redan gjort tillsammans innan de ens är här. Stött och blött. Och nu ska tiden här med oss ta slut.

Jag tröstar mig med att de inte hamnar allt för långt från oss. Det kommer gå att ha kontakt. Det kommer blir bra. Nu väntar en ny tid med allt praktiskt som ska ordnas. Skatteverket, arbetsförmedling, SFI, läkarbesök, tandläkare, skola. Jag hoppas det går smidigt och att deras första tid i ett vackert men kallt Sverige ger dem en positiv bild av de medborgare de kommer att möta här. Det får vi alla hjälpas åt att se till!

Tack nu också till alla som skänkt kläder, möbler och inredning! Det kommer väl till pass!

Kärleken övervinner allt ❤️🙏🏽 allt!

Läs Mer

Familjeåterförening på G – insamling startad

Tillsammans igen – snart!

Ägaren till de här skorna har vandrat långt. Natt och dag, genom öken och över hav. Betalat dyrt för en framtid någon annanstans än på den plats han förut kallade ”hemma”. Det blev en resa på hundratals mil, och de första stegen mot en ljusare framtid kanske ändå började för tre år sen. Här. I vårt land och i vårt hem.

Ett nytt språk, ny kultur, ny mat och framför allt en ny familj. Inte den riktiga, men ändå en familj att ha nära sig, medan längtan efter sin egen biologiska fortsatte på insidan. Det har varit en lång återföreningsprocess som varvats av viktiga vardagar och oroliga nätter. Men nu ÄNTLIGEN har tillstånd och pass blivit klara och en lägenhet kom som en skänk från ovan. Ödmjukt tacksamma och så glada för att en familj är på väg att återförenas!

Kvar är nu det som kan låta så enkelt, men som för en 16-åring blir alldeles för svårt att lösa på egen hand; biljetter och utresetillstånd. Kommunen eller Migrationsverket hjälper tyvärr inte till med detta. Denna resa, som ändå precis står för dörren, är därför långt ifrån ordnad. Vi behöver mer muskler.

Därför startar vi som familjehem, efter mycket letande hos små och stora organisationer, en insamling. Genom swish till mig eller mer anonymt till ett konto, kan den som vill ge en valfri summa som oavkortat går till ovan nämnda behov. Inget bidrag är för litet. På riktigt! Minsta grej är världens största liksom!

Och för den som inte har ekonomiska medel, men gärna bidrar med sängar, handdukar, tjejkläder 10-25 år, kastruller och annat som kan tänkas passa i en lägenhet för en familj på sju personer så finns vårt garage som tillfälligt förråd. ❤️

Vi jobbar tillsammans efter orden: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Dela gärna inlägget. Från djupet av våra hjärtan: tack för din gåva ❤️ swish: 0736-902132 eller bankkonto för er som vill skänka anonymt: 9024(clear)3912740 Märk ditt bidrag med ”återförening”.

notera: bankkontot som avser denna insamling töms flera gånger dagligen och kommer sedan att stängas. Detta inlägg är offentligt men kommer att tas bort i det fall summan för återföreningsresan uppnåtts 🌺

Läs Mer

Ge mig numret till nannyakuten!

Visst finns det ett sånt program? Eller fanns kanske. Där en nanny med tokbrittisk accent gör alla barn till änglar? Skulle hen få ett brev av mig skulle det stå typ:

HJÄLP!
Status: mor trött på att vara sur på olydiga kids vid läggning.
Nattning alltså. Vad är grejen, hur svårt kan det vara? Har ju funkat jämt, men inte längre. Kära Nanny, vi har två små juveler på snart 4 och 6 år. De har delat rum typ jämt och är vana vid det. No big deal, liksom. Men under senaste tiden (ja alltså även FÖRE sommarljusa kvällar) är det bara bus och trams vid i princip vaaarje läggning. What to do, what to do?

Bakgrundsinfo:
Rutiner sedan urminnes tider: Efter kvällsfilen, mackan, frukten eller whatever -> kissa, tvätta sig, borsta tänder, ligga i sängen med förälder, prata om dan om de behöver, sjunga och tacka/be aftonbön. Ljuva ord. Godnatt. Älskar dig.
Olika taktiker vid strul: drakmamman (funkar men är hemskt och lämnar enbart dåliga känslor hos båda parter. Används inte ofta, som tur är), mamman som låtsas ha tålamod men är sjukt irriterad men låter trevlig och ”nu lilla älskling är det sovdags, äääälskar disig” (funkar sådär, men kokar inombords), den riktiga tålamodsmamman som inser att det krävs en extra saga för en sån här tramskväll (funkar ibland, men är inget vinnarrecept. Det busas ändå. Är det inte den ena så är det den andra). Bestämda mamman, funkar också sådär, ger resultat efter ett tag men sura barn som inte tycker om en och vill aldrig mer leka med en eller bjuda en på sitt kalas och sånt och tar bort allt härligt med läggning så jag har ingen lust att vara det heller. Busmamman som tar det på deras nivå är ju skojigt men tar dels bort myset och bekräftar enbart att bus är okej vid läggning (tas därför endast fram som ett ess i ärmen ibland).

Kära Nanny, kan de inte bara ligga still i sängen när vi sagt godnatt? Ska de få egna rum? Det är härligt att dela med en bror ju, lite trygghet och gemensamma grejer i rummet. Orka hålla på i hundra år på kvällarna och NEJ TACK till tråkiga avslut. Nattning ska ju vara nära, mysigt och härligt. Det måste inte vara aslånga reklamfina nattningar i vardagen men ändå trevliga ju. Bästa expert – förvandla mig och gärna de där jag inte orkar med ikväll. Tips kan skickas per post, mail, sms, PM, insta, personligt besök, i drömmar, via telepati eller en blixt från en klar himmel. Allt mottages tacksamt.

Hopplösa hälsningar från en mamma utan kreativa idéer

Läs Mer

Sommarförvirring – solsting?

Jag sitter och pendlar mellan älska-sol-och-sommar-känslor och vad-ska-hända-med-Sverige-i-höst känslor. Däremellan finns upplevelser och tankar  från sommarstarten om våldtäktsoffer som felaktigt skuldbeläggs, troende kristna som lever med skuld alldeles i onödan (NÅD people! för ALLA inte bara de som säger sig vara troende, come on!), om vi kommer hinna montera fönstren som dröjt lite med leverans, att musik och sång är underbart, tvivel om jag duger som förälder eftersom jag bara misslyckas med vissa saker, och frågan om varför min hjärna aldrig blir riktigt frisk från hjärnspöken. En hel MASSA tankar och känslor med andra ord, hihi!

Det är 15 juli. Mitt i sommaren. Den bästa på länge. Och jag är ändå mittemellan. Landad och lugn (skönt!), men inte riktigt levande nog (eller?). Fullt upp med underbara dagar på stranden med mina plaskade stora och små kottar. Vi äter gott (lite för gott haha) och njuter av sooool och värme på min kropp. (och såklart tjatar vi och suckar över disk som alla andra) Men…det är som om att jag går och väntar på något. Men jag vet inte vad. På flit har vi inte planerat in mycket denna sommar. En veckas camping före midsommar, två dagar i Skara i slutet på juli och en natt hos farfar. Inget mer. Kanske är det just det. Tomheten efter en termin med pendlartider, deadlines, rapporter och tentor varvat med barn och extrajobb som just nu ger mig lite mer andrum att jag helt enkelt bara är ovan. Med allt space! Och nog har det av bara farten, helt oplanerat fyllts med många kuliga saker. Typ rep och bowling och bröllop och kusinlek.

Brukar iofs inte vilja lägga hela kalendern full med en massa. Det enda jag skulle vilja uppleva i sommar är egentligen möten med vänner. Grillkvällar, samtal, strandsnack, häng. Träffa alla jag gillar helt enkelt. Jag måste inte ha genomfört ett dyft i trädgården. Och de där fönstren ska ju inte ens jag byta så det är väl mest att hålla huset och barnen i schack under tiden. Hoppas det går bra. Jag inser dock att alla andra ju också har semester. Och vill landa, leva, njuta och slappa. Och INTE boka in en massa träffar med folk. Dilemmat haha!

(Ps. En viktig sak går jag, eller en som är nära mitt hjärta, och väntar alldeles särskilt på. Ni som brukar be böner, be gärna att hens önskan slår in. Eventuellt kan den slå in redan den här månaden. Tack <3 Ds.)

Läs Mer

Vad duktig du är! Ja, jag vet!

Ibland kommer min femåring på saker han är bra på.
-Mamma jag har så bra minne! säger han om sig själv ifall han kommit ihåg något som hänt för länge sen.
Eller:
-Titta, vilken smart grej jag har byggt!

Igår när han och lillebror satt i cykelvagnen ville han visa hur man pratade engelska. Jag hjälpte honom på traven med en mening han ville säga och medan jag cyklade förbi en villatomt med en häck runtom vänder jag huvudet åt höger och ropade bakåt:
-Vad duktig du är!

-Ja, jag vet, svarade en kille på andra sidan häcken, som nog fått syn på oss och trodde att jag addresserade min pepp till honom. (Har ingen aning om vad han sysslade med men det var spontant och ett ärligt gensvar gällande det han för stunden gjorde).

Jag log för mig själv. Det är så HÄRLIGT med alla de barn i den där åldern när man fortfarande tillåter sig själv att inte bara tänka och känna utan också uttrycka om sig själv att: Ja, jag är bra! Jag är duktig!

Kvällarnas ord till barnen som jag brukar ge, innehåller visserligen ord om vad de ÄR och inte vad de presterar, och de orden är viktiga av andra orsaker, men det är väldigt befriande och faktiskt lärorikt att fundera över det barnsligt sanna i att kunna ge sig själv cred! Och att uppmuntra sina barn till att faktiskt se det de gör bra, och sätta ord på det. Det är viktigt tror jag.

Vi bedöms så mycket och det ska tryckas på gillaknappar hit och dit. Men allra viktigast är ju att kunna trycka på sin egen gillaknapp varje dag. För sin egen skull. Det vill jag fortsätta uppmuntra mina barn att göra. Och inte bara femåringen. 🙂 Alla barn i huset! Idag har vi firat en sextonåring, alldeles nyss inflyttad. Honom har vi inte riktigt lärt känna än. Pepp-orden på hans födelsedagskort var mer av allmän karaktär och inte så djupt personliga. Det kommer med tiden när både han och vi lär känna hans styrkor och vi kan både peka på och uppmuntra dem.

Som en av min fb-vänner uttryckte sig en gång. Något i stil med ”är det ok att få rysningar av sin egen röst när man sjunger? :)” Klart det är ok! Tror vi alla mår bra av att tala gott om oss själva. Inte sant?

Läs Mer

Ljusnande framtid

Det sjunger man ju om såhär års. Att den ljusnande framtid är vår. Både för vår-älskare och studenter 🙂

Jag ser tillbaka och förvånas över att det har gått nästan 3 månader sedan jag skrev sist. Jag har på flit inte skrivit fram till påsk, men efter påsk var det ganska skönt att inte ladda hem apparna jag tagit bort. Går fortfarande in på fejjan via safari sen dess, haha! Dessutom har våren inneburit lite för belastande skoluppgifter för att jag ska orka tänka annat. Eller orka dela med mig av det jag tänker åtminstone.

Häromdagen hade jag dock givits möjlighet att göra det. Dela med mig av mina skrivna tankar. Det kändes fint. Och i samband med det påtalades det av någon att jag skriver en blogg. Jösses, tänkte jag. Skriver.. i presens var ju lite missvisande. Kanske borde skriva något för att ordna upp det hela. Jag har ju såklart massvis med historier om misslyckade dagar med barnen att reflektera över, där jag brustit och fått säga förlåt. Eller de dagar då jag tvivlat på mig själv som student, syster, vän, fru, medarbetare, familjehemsmamma. Men dagarna tickar ju ändå på och det som häromsistens var tufft har jag glömt. (Fördelen med att vara enormt disträ!) Eller att skriva om sånt som gör mig alldeles gal-lycklig. Där kommer ju barnen omedelbart in i bilden igen. Eller om sången eller en bra BoKasperskonsert eller nåt. Men nu blev det ju inte så många inlägg alls, som sagt.

Min största reflektion kring min sociala/nyhets-medier-fasta var dock den att jag inte ALLS upplevde att jag fick tid över till annat. Och efter rapportskrivning och tentaperiod tänkte jag att; i maj. DÅ! Då har vi bara en kurs och då kommer allt vara så himla fritt och ledigt. Men efter den här sköna långhelgen kände jag att pulsen steg lite när jag tänkte på den kommande tentan. Nej, jag kan inte slappna av fast jag vill. Men i juni. DÅ! Ja, ni hör ju. Det är är hopplöst mycket jag. Att tänka att framtiden är ljusnande. Jämt. Året runt. Och sen mitt i den där ljusa framtiden så är jag redan i huvudet på nästa framtid. Knäppt, haha!

Men i sommar. DÅ. Då ska jag inte tänka framåt. Då ska jag bara vara, gå barfota, inte lyfta ett finger, njuta av att vara i solen, lata mig och sova. Tror ni jag klarar’t 😉

Läs Mer

En skev alla hjärtans dag

I år blev 14/2 inte alls som det var tänkt. En del saker blev mycket sämre än vanligt, andra något bättre än jag trodde igår.

Har välsignats med familjefrukostar alla 10 år, vad jag kan minnas. Med lappar eller hjärtan skrivna, hjärtformade bröd och röda geléhjärtan på varje tallrik och sånt ni vet. Lyxfrukost, såsom vi har när vi firar något. I år skulle jag iväg på praktik.

Kändes konstigt att kvällen innan duka allt, men inte duka till sig själv. Jag hade inga brödhjärtan bakta och inga polarhjärtan fanns på Ica 🙁 Tyvärr blev min man sjuk också och min praktik uteblev vilket ledde till att jag faktiskt skulle kunna äta med familjen. Ja! Men eftersom 4 av 7 var sjuka på ett eller annat sätt i huset och ett förskolebarn sov (som vi inte väcker eftersom de inte har en tid att passa) så satt min dotter på tu man hand där och åt. Hon hade dessutom superbråttom till bussen så det blev en femminuters alla hjärtans dagfrulle vid nästintill tomt bord. Geléhjärtan uteblev i år pga att några har godisförbud.

Där får man för att man anstränger sig med dekorationer och lyxfrukost…ha!

När jag skulle hämta min enda friska son på förskolan sken solen och gav en enorm payback på känslor som fört mig ner i depparträsket. Som jag njöt av den under den korta cykelturen. Och fåglarna som alltid gömmer sig i buskarna längs vägen de sjöng så det pirrade i mig. Jaa!

Sen på kvällen skulle jag inte ha kunnat laga middag, men eftersom jag VABade gick det alldeles utmärkt. Ja! Fortsatte att använda mig av ICAs matkasse ingredienserna och snodde dem till pizza. Bakade givetvis hjärtformade för att kompensera för morgonens kvadratiska bröd. Dock var min (sjuka) man borta på en sedan länge planerad grej så han var inte med vid middagen heller och även tonåringen saknades. Så kan det vara.

Men så hände något otroligt enkelt men liksom det finaste som hände idag. Barnen, som alltid blir klara med maten olika fort, ombads sitta kvar vid bordet tills alla ätit och ofta brukar jag då slänga fram vem/vilket djur/vad tänker jag på/rim-lekar. Ja, nåt för att fördriva tiden med helt enkelt. Idag blev det ”vilken sång med ett djur i tänker jag på”. Jag tänkte på ett djur som gillar att pussas, som är lite klumpig… de kom såklart på Flodhästsången. Han som kom på sången mindes dock inte riktigt hur den gick men en annan son hjälpte till med glada ögon och sen hängde alla barnen på. Till och med den äldsta! Och så satt vi där allesamman och sjöng en sång tillsammans och det var dagens finaste minut. <3

Sitter i soffan och är lite orolig för maken men han ska väl vara på hemväg snart. Det är förvisso inte alla hjärtans dag som liksom ska representera livet. Den brukar ju vara ”nåt extra”. Men idag fick den vara just en bild av hur livet kan te sig. Huller om buller och inte alls som man ville. Och…det får väl vara okej. Vi älskar ju varann oavsett hjärtan och blommor på bordet. Och både pizzor och bröd smakar precis lika gott oavsett form. Solen lyfte sinnet typ tills sjunde himlen. Och en minut kring bordet, med en barnsång i all enkelhet, gjorde dagen.

Hoppas din alla hjärtans dag varit fin ❤️ Störst av allt är kärleken

Läs Mer

Flawless faces

En bekant på FB delade en bild av HMs senaste reklamskylt avseende smink.

Flawless face stod det på den och ett flertal produkter erbjöds som skulle ge the perfect glow. Jag höll med den som delat bilden – orka leva med denna perfektionism! Vilken press för de unga som inte undgår detta någonstans.

Dagen efter befann jag mig i en simhall någonstans med två mindre barn, båda födda med olika syndrom. Jag återkommer till dem strax. Medan jag packade väskan för den badstunden tänkte jag: behöver jag ta med smink, jag ska ju bara hem efteråt. Vara resenär och möta medtrafikanter men egentligen inte träffa någon. Bara hem. Ändå kunde jag inte bara åka utan att ta med en liten penna att lätt måla ögonbrynen med, en liten tub med kräm att dölja det blå under ögonen och en mascara att iallafall dutta på lite på överfransarna. De åkte tvunget med i väskan. Och jag undrar nu vad det är för fel på mig. Vad det är i mig som tar emot? Ska jag bli fulförklarad i bussen på vägen hem – när jag visar mig såsom jag ÄR. Är jag naken? Är jag inte ”hel”? I vissa andra sammanhang kan jag ju gå osminkad. Till affären t.ex. Men har jag blivit ”slav” under det här utseendefixeradet trots att jag är långt ifrån sminkoholic? Jag äger inga eyelinerpenselgrejer, inga läppennor, ingen rouge, highlighter, ögonfransböjare, bronzer eller sån där riktig concealer. Jag bara fuskar med en liten tub foundation under ögonen. (Sen kan jag sminka mig mer med ögonskugga o rött läppstift om andan faller på men det är inte så ofta) Men ändå. Grejerna skulle med den dagen. Jag har inget bra svar på varför jag inte kunde släppa garden och bara åka hem från badet som jag VAR. Som jag ÄR. Jag vet inte.

Det enda jag vet är att de där två små barnen, som inte alls kan vara anonyma på en buss med sina avvikande anletsdrag, de plaskade runt i det varma vattnet med sina flawless faces. Skrattade och plirade med glada ögon som var och förblir osminkade. Obrydda om betraktaren dömde deras ansikte eller ej. Med rund narig vinterkind, utan skyddande ”masker” och försköning, var de långt mer äkta den dagen än vad jag var.

Flawless faces.

Läs Mer

Det bästa vi har att erbjuda – skolan

Nattade precis mina barn. De små (3 och 5 år) utropade YESSS! när de fick reda på att förskolan och lekkompisar väntade. De äldre (8 och 10 år) hade haft ett bra jullov och ville ha ett längre.

”Vet du?” sa jag till min son. ”Vet du att skolan är ett av det bästa Sverige har att ge.” Jag menade att möjligheten att gå i skola är inte lika över världen, den är gratis och håller, PISAundersökningar till trots, hög kvalité ändå. Dessutom kan tjejer och killar bli vad de vill, man kan studera som vuxen, som jag, och så småningom bli…logoped. GRATIS. Det är helt sinnes vad bra vi har det!
”Så om man är fattig och inte har nånstans att bo så är skolan det bästa?” frågade min son och menade väl gissningsvis att en lägenhet vore att föredra framför skolan.
”Ja”, svarade jag. ”För om man går i skolan, så kommer man att få ett jobb och av jobbet får man pengar och av pengarna kan man betala för det där boendet, för maten och alla lampor som lyser och sånt.”
”Va?!” utbrast han förvånat. ”Jaha…”

Ja, nu inser vi ju alla att ett jobb inte kommer som ett brev på posten dagen efter studenten. Men om vi pepprar våra barn med peppiga ord om skolan, om vi hissar alla lärare och rektorer istället för att dissa dem, om vi uppmuntrar alla ämnen istället för att sortera dem i ”lätt” och ”svårt”, så är vi väl en bra bit på vägen till en genomförd skolgång. Och då är det kanske inte julklapparna de fick varje jullov som de kommer vara glada för på studentdagen, utan att de själva har klarat sig igenom alla år i skolan. Vilken stolthet!

Vår äldsta, som bara är oss till låns, har ett betyg kvar innan han kan kvalificera sig in i gymnasiet. Det är så stort att jag själv baxnar av stolthet av vad han lyckats åstadkomma på bara några år. Ett betyg kvar. Ett svårt. ”Ge det 15 minuter varje dag i veckan”, sa jag, ”så tror jag du klarar det.” Det tror jag verkligen om han ger det tid.

Med lärare som inspirerar, utmanar och guidar. Då klarar man sånt. Men inte bara det. Då når de nog bara halva vägen. Den andra halvan får vi ta här hemma. Med läxhjälp, intresse, engagemang, hejarop och positiva attityder.

Klart saker kan förbättras, det kan vi väl alla? Men jag är SÅ tacksam för att mina barn får vara en del av Sveriges skolsystem.

Läs Mer