Hedra den du är

Det pågår en intensiv kampanj på sociala medier för att uppmärksamma oss på 21/3, rocka-sockorna-dagen. På Svenska Downföreningens hemsida står det att läsa ”Genom att ta på dig olika strumpor hyllar du olikheter och slår ett slag för alla människors lika värde och rättigheter.” Inte bara hos föreningar med funktionsnedsättningar hyllas olikheter. Hbtq-rörelsens kampanj är ett exempel, liksom Svenska Kyrkan som genom julens budskap ”En flicka är född” omfamnade hela mänskligheten i julens under på ett fint sätt. Det är ett starkt budskap: allas lika värde. Ändå basuneras nåt helt annat ut. Att vi ska vara som alla andra, se ut som alla andra, bo som alla andra, annars är man inte perfekt. (Måste man ens vara det?)

Jag, som tweenie-mamma, kommer ganska ofta i kontakt med just det där med utseende. Jag hör jämförelser, ser fixet framför spegeln när det ska cyklas till skolan. Det är liksom inga djupa samtal. Det blir i förbifarten. Det nämns ”syns de här prickarna”, ”jag önskar att jag hade…” osv. Och gång på gång, ända sedan barnen var mindre, har jag fått påminna om att vi alla har olika ”recept”. Precis som när man bakar. Vi blir som vi blir för att det är bestämt så. En del får korta ben, andra får tunnt hår, en del kommer klara tonåren utan så värst mycket acne, andra är längts i klassen. Vi är olika och det är liksom bara och ta det. Make the best out of it.

Min dotter följer några instagramkonton om bl.a. rocka sockorna och funktionsnedsatta barn som gillar att baka och sånt. Hon uttrycker en äkta entusiasm, tycker barnen är supergulliga och pratar ibland i olika sammanhang och samtal om just att alla är lika mycket värda, oavsett vem man är.

Och därför vill jag nu komma till ett vackert ord: ”hedra”. Det låter nästan som ett namn. Hedra.

För i världen där så många olika människor bor, där bor också du mitt barn. Och alla ni andra tweenisar. Som inte ser ut som de andra, men som är så fina precis som ni är. Jag önskar att ni såg att er sanning som redan bor i er, den att alla är lika mycket värda och OKEJ, att den sanningen fick ta plats i ert innersta rum som rör er själva. Att ni får förstå detta om er själva. Att genom den sanningen börja HEDRA er själva. (Det ska alltså inte instagram och gilla-tummar göra. Utan DU 🙂

HEDRA din kropp. Den är viktig för dig och ska användas hela livet. Den är bara ditt skal, inte vem du egentligen är, men låt inte alla fixade bilder ljuga dig fram i livet. HEDRA kroppen, och det ”recept” just du fick, och värdera den högt. Den är DIN. Ta hand om den och visa din kropp att den är viktig genom vad du använder den till.

HEDRA också din själ. Ditt inre. För en del människor är outgoing, andra inte. Endel har lätt för somligt, några lätt för annat. Vi är olika. HEDRA det som bor i dig, den personlighet just du har, de gåvor du har. HEDRA din själ genom att låta den synas, precis som du är. Man måste inte vara som alla på Youtube. HEDRA dina känslor och ta dem på allvar. När något inte känns okej, bra, sjysst – stå upp för det. Säg nej, stopp. Det hedrar den DU är.

Jag önskar att värdet i vem man är inte ska predikas ut att det beror på hur man ser ut, hur man bor, vilket jobb man har, vilket liv man lever, om man har en extra kromosom eller ej, utan att HELA världen ska känna sig älskade, och älska sig själva för den de är, för det de har fått inom sig och precis som de ser ut. HEDRA den du är…. <3

 

Läs mer

Allt som händer

Tänk att det redan gått 1 vecka (mer än 600 000 sekunder!) på det här året. Tiden tickar på och vi bara följer med liksom. Den är iofs en bra grej att förhålla sig till så att man inte missar tåg till skolan (första dan idag!) och sånt. Men det har varit en massa space och helger för många och när jag åkte till stationen sa de på radio: ”Vad tycker du om att vardagen har kommit igång?”. Svaret är ju givet: HEJA VARDAG! För det är ju där, precis om i IKEAreklamen, livet händer.

Under jul & nyår händer massa extraordinärt som fika varje dag, tomtebesök, skridskotajm, kusinlek, fyrverkerier, besök, servetter varje helgdag och finduken på. Men det är ju i vardagen jag får sitta ensam i en soffa med min man över en kopp te, eller där jag får tjata på ett gossebarn som hellre vill bygga lego än borsta tänder. Det är där jag får kolla flöden i tweenisens mobil och ha lite tjejsnack i sängen vid läggdags. Det är där jag får trampa på smulor, för att vi hade turen att ha bröd att äta för dagen. Det är i vardagen, där allt är samma-lika vid frukostbordet vareviga morgon, som vi kommer att minnas att vi faktiskt satt tillsammans. Och det är ju också så att när det grå pulserat extra länge som ett inbjudande sms från en kompis eller en blomma i vas då och då blir så speciell. Det är ju vardagen som är liksom kittet. Iallafall för vår familj. Det GÖR inget att allt är lika från dag till dag. Det är ju dessutom avlastande, egentligen, de där rutinerna.

Det som kräver av oss i vardagen är ju att man inte kan ”vila ifrån” på samma sätt som under en längre ledighet. Men då får vi väl dra oss lite extra länge på lördag morgnarna framöver och smaka på den där ledigheten igen.

Förvisso njuter jag SÅ av adventstiden före jul under höstterminerna, mer än själva julen nästan, men det allra bästa med just vårterminerna är ju att det blir ljusare för VARJE dag. Förstår ni. Varje dag! Och att det kommer bli sådär härlig vårvinter med varm sol i kall snö, sedan fågelsång, sedan lite blomster i dikeskanterna. Och allt detta kommer att hända emedan vardagen lunkar på ju. Hand i hand. Så jag ska försöka att njuta av den ljuva, grå, trista, vanliga varjedagvardag ändra fram till påska. 🙂 För efter påsk kommer ett pussel av små ledighetsdagar som gör att vi kan ladda batterierna i slutspurten inför nästa ledighet. Hoppas du finner glädje i något av det vardagen kan ge, du med! Det önskar jag dig iallafall. Vardagsglädje. <3

Läs mer

Tack!

Vad borde man göra oftare och vad borde man göra mindre? En allmän fråga kan tyckas, men ganska ofta ställd så här kring ett årsskifte, och om jag ändrar ”man” till ”jag” blir frågan plötsligt mycket närmare och framtvingar nästan ett svar inom mig själv.

Idag gick vi en promenad ut mot Linudden och hann klappa lite hästar. Solen sken, barnen sprang ömsom i skogen, ömsom på vägen och vi gick i lunkande takt och hade en sån där trevlig förmiddag som slutar med mer-känsla. Det här borde vi göra oftare! Jag har sedan helgen före jul raderat sociala medier-appar på telefonen, eftersom jag ville göra det mindre. Nu finns ju tillgången via laptopen men de har jag gömt undan för att inte lovet ska bli ett skärmlov. Datorn kom dock fram på begäran igår och eftersom jag såg den ligga framme beslöt jag mig att skriva några rader här. I övrigt har det varit väldigt skönt utan att ha mobilen nära, men jag märker hur irritationen växer när andra vill ha mobilen för nöjes skull på lovet när jag själv inte velat ha det. Där kommer vi till en till sak jag borde göra mindre: SLUTA irritera mig på sånt som stjäl energi i onödan. Två barn har telefoner och min man likaså. Jag kan inte regera över deras användande (även om jag gärna skulle vilja:). Jag fick badskum av min man i julklapp. Och även om jag vet att badandet ger mig ro. Alltid. Så gör jag det mer sällan än själen vill. Det är alltid ditten eller datten som går före. Men nu ska jag bada oftare. Så det så.

Något rent generellt Andreanskt (nytt ord för SAOL 2019 hehe) är ju ”hellre tusen roliga saker som blir okej än några få som blir riktigt bra”. Får aldrig nog av det roliga ju! Haha. Obotlig rolighets-sökare 😉 Men det är något jag vill lära mig faktiskt. Att liksom göra KLART saker och få mindre gjort istället för att få mycket gjort men inte lika genomarbetat. Sjukt svår uppgift. Men utvecklingspotential här, alltså!

Och mer KULTUR i livet vill jag unna mig! Hurra! Våren har redan 4 härliga kulturella tillfällen att se fram emot. Jag vill också promenera mer på kvällarna. Ta en lite svängom i kvarteret bara. Så skönt med kvällsluft tycker jag. Gatan är lugnare, själen smittas med detta och så sover man så gott på en stunds uteluft i lungorna. Mindre socker skulle ju kunna vara att föredra, men där finns inga botemedel för en sån som jag. Förutom socker, haha!

Kvällen före julafton tittade vi alla igenom fotona från året som gått. (vi glömde dock att skriva en tacklista i år! Asch, det måste ju inte ske den 23e varje år…) Tänk vad mycket det finns att vara tacksam för. Oavsett hur mycket eller lite vi varit inne eller ute, om vi låtit kulturell input vara stor eller liten, om jag badat badkar 12 gånger eller 52 gånger så har vi, så mycket annat att vara tacksamma för. Vad har du att se tillbaka på med tacksamhet? Jag har mycket! Ett tack för dagen eller ett tack för familjen/vänner vid läggdags, ger en bra känsla inför natten. Och så här mot slutet av ett år kan 2018 ändå summeras med ett stort TACK för vad det gav. Allt var såklart inte bra. Men tacksamheten över det som givits oss får lägga grunden inför nästa år iallafall. Med det vill jag önska dig ett gott nytt år! Tack för att du finns! Du behövs där du är!

Kram Andrea

Läs mer

Den där Egon!

Jag har en fånge i mig. En tanke med stort T, som inte bara är den där objudne gästen som går in i Tankens Rum, jag noterar den, men konverserar inte med den så att Tanken till slut blir uttråkad och går ifrån mitt Rum. Nej, den här Tanken har varit en del av Rummets stammisar så länge jag kan minnas. Finns kanske inte där varje sekund, men iallafall någon gång dagligen.

Vi kan kalla honom Egon. Inte för att tankar har genus, såtillvida att de är han eller hon, men Egon är ett lite kul och udda killnamn, och det är slående bra om man leker lite med det (senare).

Egon och jag går way back alltså. Det var Egon som berättade för mig som femåring att jag måste skoja med min sexårige kamrat som ramlat i kuddis, så att hen inte blir ledsen, för vi ska ju inte göra folk ledsna. Egon bankade i bröstet på mig när jag i 3an/4an, frenetiskt vässade en penna efter rasten och inte vågade titta upp på de inkommande kamraterna, för jag hoppades att A som retade B så hemskt den dagen, inte skulle tycka illa om mig för att jag berättat för läraren. Egon och jag kom fram till på högstadiet att det var bäst att ljuga för gympaläraren och säga att jag hade ont i ryggen så att jag kunde slippa att krypa mellan allas ben i stafetten, för jag har aldrig kunnat krypa ”lågt”. Slår alltid i saker med ryggen liksom. Hade inte så stor koll på kroppen på nåt sätt.

Häromdagen vid hisshallen på sjukhuset där jag praktiserar skulle jag ner. Jag tryckte på nerknappen och efter en stund kom en av de tre hissarna men pilen ovanför hissen pekade upp istället. Jag tittade in i den. Där stod en färgad kvinna och pratade i telefonen. Jag tog ett steg närmre och kollade för säkerhetsskull på knapparna inne i hissen också men nej, den skulle åt fel håll så jag backade och sen stängde dörrarna. Egon tog direkt till orda och menade att kvinnan nu kommer att tycka jag är en rasist som väljer att inte åka hiss med en färgad kvinna. Jag menar tillbaka att ”jag skulle ju ner”, men Egon fortsätter att berätta att hon kommer ju tycka illa om dig nu. Som en skänk från ovan kommer samma hiss ner igen och nu pekar pilen ner, kvinnan står kvar i hissen och pratar i telefon och jag kan säga och peka: ”jag skulle ner” och liksom med detta förklara anledningen till varför jag inte gick in i hissen förut. Skönt, Egon försvann! Puh!

Imorse såg jag en promenerande person rakt framifrån och en cyklist som skulle in på samma cykelbana som jag, men vi kom från olika håll. Jag ville köra om henne och passade på att göra det där vägen är som bredast. Samtidigt ser jag att det är min egen far som går stavgång hurtigt denna morgon. Så jag säger ”hej pappa!” i förbifarten men jag tror inte han hann höra mig. Under en del av den återstående del av cykelfärden mot tågen gör Egon mig uppmärksam på att min far kan ha sett mig innan jag såg honom, och att han inte såg att jag såg honom och att han inte hörde att jag sa hej. (Det såg nämligen inte ut så). Typiskt, tänker jag, och tänker att om jag skickar ett sms när jag kommer fram räddar jag den situationen så han eventuellt inte går och undrar varför hans egen dotter inte hälsar. MEN, när jag tänkte att jag och Egon konverserat klart kommer Egon på att jag ju sagt ”hej pappa” emedan jag cyklade förbi kvinnan. HJÄLP! Tänk om hon inte hörde vad jag sa? Tänk om hon trodde att jag sa något till henne bara för att jag cyklade om henne?! Tänk om hon kände sig liksom ”hånad” för att jag ba ”men flytta på dig jag ska förbi”. Kanske hon blir rädd att hon missade ett pling på klockan, eller att jag är bara en allmänt otrevlig cykeltyp som säger saker till folk jag tycker kör långsammare än jag. Jag småhoppas att hon kanske också ska till tåget och att jag isåfall kan förklara mig men Egon berättar krasst att det här…det här kan man inte göra ogjort. Du kommer aldrig träffa på henne igen och hon kommer minnas dig som en otrevlig typ. Dagens Egon-händelse.

PUH! Man kan ju bli helt TRÖTT av att läsa det här. (Egon säger nu att HJÄLP, det kanske ni blev! Blev det för omständigt, för långt?) Min man brukar säga: jag förstår inte hur du ORKAR hålla på så här. Haha! 

Många säger ju att man ofta tänker så mycket på vad andra tänker om en, och det ska man inte göra osv. Men för mig handlar det inte ens om vad folk ska tycka om mig, utan vad jag TROR att folk ska tycka om mig. Det är ju ännu knäppare och oftast ganska osannolikt, och än mer oviktigt. För vi tycker inte lika om alla. Så folk kommer inte tycka lika om mig heller. 

Så…om ni nu fattar ordleken så kan man säga att det är en högst ego-centrisk tankevärld som snurrar runt i huvudet – därav namnet Egon som ju kan uttalas både med ”å” och med ”o”.

Knäpp torsdag på er hälsar Andrea (och Egon)

Läs mer

Mästerverket november!

Jag cyklar fram och tillbaka till tågstationen på vardagarna. Då hinner man bland bilar och hus se både soluppgångar, träd och antingen bli iskall om fingrarna trots vantar eller få skymd sikt då glasögonen dessvärre saknar vindrutetorkare.

November at its best.

Jag har dock kommit att tänka på en…paradox kanske man kan uttrycka det som. Jag har kommit att tänka på människan och naturen.

Tänkt att människan är den i särklass mest överlägsna ”art” här på jorden, som med sin avancerade och väldesignade sammansättning lyckas skapa nya ting, planera, bygga relationer, måla, sjunga, dansa, tala, älska, hata, passa tider, vara underfundig eller manipulativ, egoistisk, tokrolig eller generös, köra bil, hitta på internet och avbilda hjärnor på de mest fascinerande sätt. Teknikens frammarsch vittnar om att vi bara smakat på förrätten av vad människan kommer att kunna skapa i framtiden. Och mitt i vårt avancerade liv, som vi själva är med och skapar, ligger en ständig förväntan på oss. Den har vi också skapat själva. Att alltid bli bättre, gå ner lite mer i vikt, bli lite snyggare, lite lyckligare. Vi färgar håret för att ge det lyster och liv, tar bort trötta ögon på ett kick, tränar kroppen av fler skäl än bara framtidsinvestering. Vi ska blomma ut, vara färgstarka individer som hörs på sociala medier, visa filtrerade liv på Insta. Ha råd att bo och leva, lyckas jobba och vara närvarande och Duktiga Föräldern, Vi önskar att vi vore så fantastiska på DIY som den där vi följer, eller att vi också borde göra såna där mamma-barn-saker som den där mamman visar att hon gör. Och att vi kunde snajda till en veggosuperextraprotein bowl på ett kick därhemma som matbloggaren. Vi jobbar på att leva med stort L, utan att själv känna att vi lever, om ni förstår vad jag menar.

Människan. Så avancerad. Så komplex. Så förlorad…fången i sin intelligens.

För naturen å andra sidan gör…ingenting. Den bara låter sig följas av säsongers skiftningar. Böjer strån efter vinden. Fördunklas av novembermoln utan tillstymmelse till glad himmel. Tappar blad. Blir både brun och trist och grå utan att protestera ett enda dugg. Blöt, kal och ensam står naturen där och…är precis som hon ska. Hon ber inte om ursäkt, frågar inte efter en grön skrud att klä sig i ”för vad ska åskådarna annars tänka om mig?!”. Nej, hon bidar sin tid. Är stark och segrande på våren, skön på sommaren, mäktig i färgskrud tidig höst men förlorar sedan allt på senhösten. Bär sin styrka inom sig på vintern. Som bärandes på en hemlighet.

Naturen jagar inte efter något. November blir ett mästerverk i acceptans. Medan vi klagar, längtar bort, tänker framåt, tänker bort, så ÄR naturen. Bara ÄR. Här och nu.

Då vinner hon över oss. Över mänskligheten, som aldrig blir nöjd. Brun och trist och grå, är naturen och lever livet mer äkta än oss, vi i våra vilsna novembersjälar. Vi som tappat nuet i önskan om en bättre framtid.

Cykelfilosofi.

Etiketter:

Kategorier:

Läs mer

Dagen för återförening

Så många av er har på olika sätt varit engagerade i återföreningen, kända och okända. Ni har tänkt, skänkt, hjälpt, skramlats, bett, frågats och erbjudit. Fantastiskt! Processen började för nästan två år sen, fastän skilsmässan varit nästan dubbelt så lång. Migrationsverk, papper, kopior, postpaket, samtal, mail. Sedan flykt. Flykt över gränsen från ett land man inte får lämna. En splittrad familj och kanske skulle mamma och pappa aldrig mer få se varandra. En ofrivillig skilsmässa vid gränsen, alla tilläts inte komma över. Det var för riskabelt. En händelse som gjorde så ont i mig minns jag, aldrig mer se sina barn eller sin man igen… Kan inte fatta smärtan!

Men efter några månader kom lösningen! Fler intervjuer och sedan en lång väntan, sex personer i en hyrd bostad (läs rum). En bostad det saknats pengar till så att sommarjobbet här i Sverige betalat för den. Sen kom beslutet som gav hopp och en frustrerande passprocess och annan byråkrati som grusade drömmarna om en snar återförening. Men idag…idag skedde något av det vackraste jag sett utanför mina egna erfarenheter i min egen familj.

Kramar i massor. Tårar. Ord. Framrusande syskon. Mer kramar. Pussar. Så mycket kärlek mellan en bror och sina systrat. Långa kramar. Ett ansikte nerborrat i mammas och pappas famn. Vill inte släppa taget. Det fanns liksom både smärta och glädje i det där mötet. Såklart märks lättnad, glädje och kärlek mycket mer. Men de starka kärleksuttrycken vittnar om ett lidande och en smärta som många av oss aldrig upplevt. Idag fick jag vara den del av detta, och det var stort. Tårarna rann såklart.

Jag vill dela med mig till dig ett av mina starkaste ögonblick, sett ur min vinkel: ”familjehemsmammans”. 

Efter en lång tid av ömsesidigt ösande av kärleksuttryck hos den här stora familjen (för dagen 10 till antalet), gick jag och ”vårt” andra barn fram för att hälsa. Jag kramar om pappa och tårarna rinner nerför mina kinder medan vi ömsom kramas på mitt sätt och ömsom kramas på deras sätt. Så stort att få träffa hans pappa. Få ”ge tillbaka” den son han så länge saknat. Sedan vänder jag mig mot mamma. Vi kramar om varandra och (alltså jag börjar grina nu med!) där står vi liksom. Så starka känslor i detta möte, vad jag grät mot hennes axel! Mamma kramar mig om & om & om & om igen och säger en massa jag inte alls begriper. Ändå förstår jag precis vartenda ord. Jag smeker hennes kind med min hand som nåt slags ”jag fattar precis vad du menar”-svar men tycker att det däremot bara känns futtigt och inte säger nåt… Två mammor. En som haft någon till låns en kort tid och en som burit, längtat, fött, ammat, fostrat, följt, skiljts från, saknat och nu äntligen fått återförenas med. För alltid hans mamma. Ni fattar ju att det är två helt olika resor vi har här, hon och jag, men jag tror ni får en liten inblick i det vackra ändå.

Jag lägger mig ikväll med många minnen från idag. Och återgår flera gånger till bilderna i huvudet av vad jag fått se och känna. Jag har fått tillstånd att dela med mig av den här bilden. Den säger inte allt. Ingen av oss kommer förstå allt som sker här mellan mor och son. Men vi kan ana. <3 

Läs mer

Terapi från en 2-åring ;)

Jag har haft nåt liknande inlägg förut. Om barn som utan att veta om det läker nåt brustet i en. Då tror jag det handlade om hur närvaron av sitt barn kan läka en…alltså ens existens…under en nattning, bara så där.

Ikväll satt jag och en vän vid matbordet. Vi var båda lite…ja vad ska man säga…frustrerade. Vi delade livet och motgångar som just nu finns i vår närhet på olika sätt. Tidigare på dagen hade vi tillsammans med en till förälder kliat oss i håret över våra egna barn som lekte typ monster när de skulle sitta still vid en barnsamling. Det känns som en hopplös uppgift att uppfostra ens barn (läs ”slingrande ålar” eller ”brottargrabbar”), känns det som ibland.

Nåväl, medan vi alltså sitter vid bordet struttar hans 2-åriga dotter nerför trappan, för dagen iklädd pippitofsar (eller ”tops” som hon själv kallar det). Hon går kring bordet och våra stolar lite sådär i sin egen värld, medan min vän uttrycker sig något i stil med: ”Men var det liksom så här det var tänkt? Ska livet VARA så här?”

Då börjar den här lilla godingen sjunga på en sång. För sig själv, men ändå så att vi båda hör den: ”Glöm inte bort att änglarna finns, att de är här för att se hur du har det och de kan hjälpa dig fast de inte syns. Glöm inte bort att änglarna finns!” Vi sjöng med och jag utbrister: ”Men å, det är så sant, gumman!”

Det blev en påminnelse och en pepp till oss suckande vuxna. När livet känns tufft, när allt känns lite för mycket, gör ont, när man liksom inte vet hur allt ska bli…lyft blicken och tänk på att vi har hjälpare som finns omkring oss och gör dagarna lite lättare.

Tack sötnöt med fina ”topsar”. Du kom med dagens bästa ord, levererade under sång dessutom!

Läs mer

Nu kommer familjen!

Idag kom ett mail och ett telefonsamtal. Om en vecka lyfter ett flygplan med sex familjemedlemmar. Den sjunde väntar ivrigt som en sprickande ballong. Har väntat, längtat, hoppats, mött motgångar, blivit ledsen, kommit igen och så där har det går runt. Ända tills igår när ett oväntat besked gjorde oss alla oroliga. Men nu!!! Nu kommer familjen!

Glädjen vet inga gränser. Lättnaden! Förväntan! Tacksamheten!

Ett stort tack först och främst till Röda Korset som gör resan möjlig, till Strängnäs Stift och till alla er privatpersoner som deltagit i form av bidrag! Varje krona är använd!

Jag springer ner till rummet, kramar om, grattar, mailar kommun, familjehemskonsulent och berättar för familjen i huset. Allt går så fort. Sen tittar jag i kalendern. Inser att datumet inte är en bit i framtiden utan…nästa vecka! Aj!! Där gjorde det plötsligt ont i hjärtat. Så snart! Trodde datumet skulle ligga en bit fram i tiden så man skulle hinna förbereda sig.

Sedan påminner jag mig själv att det ju har varit något vi vetat om från start. Men ändå. Det är många dagar tillsammans, och framför allt en resa rent känslomässigt vi redan gjort tillsammans innan de ens är här. Stött och blött. Och nu ska tiden här med oss ta slut.

Jag tröstar mig med att de inte hamnar allt för långt från oss. Det kommer gå att ha kontakt. Det kommer blir bra. Nu väntar en ny tid med allt praktiskt som ska ordnas. Skatteverket, arbetsförmedling, SFI, läkarbesök, tandläkare, skola. Jag hoppas det går smidigt och att deras första tid i ett vackert men kallt Sverige ger dem en positiv bild av de medborgare de kommer att möta här. Det får vi alla hjälpas åt att se till!

Tack nu också till alla som skänkt kläder, möbler och inredning! Det kommer väl till pass!

Kärleken övervinner allt ❤️🙏🏽 allt!

Läs mer

Familjeåterförening på G – insamling startad

Tillsammans igen – snart!

Ägaren till de här skorna har vandrat långt. Natt och dag, genom öken och över hav. Betalat dyrt för en framtid någon annanstans än på den plats han förut kallade ”hemma”. Det blev en resa på hundratals mil, och de första stegen mot en ljusare framtid kanske ändå började för tre år sen. Här. I vårt land och i vårt hem.

Ett nytt språk, ny kultur, ny mat och framför allt en ny familj. Inte den riktiga, men ändå en familj att ha nära sig, medan längtan efter sin egen biologiska fortsatte på insidan. Det har varit en lång återföreningsprocess som varvats av viktiga vardagar och oroliga nätter. Men nu ÄNTLIGEN har tillstånd och pass blivit klara och en lägenhet kom som en skänk från ovan. Ödmjukt tacksamma och så glada för att en familj är på väg att återförenas!

Kvar är nu det som kan låta så enkelt, men som för en 16-åring blir alldeles för svårt att lösa på egen hand; biljetter och utresetillstånd. Kommunen eller Migrationsverket hjälper tyvärr inte till med detta. Denna resa, som ändå precis står för dörren, är därför långt ifrån ordnad. Vi behöver mer muskler.

Därför startar vi som familjehem, efter mycket letande hos små och stora organisationer, en insamling. Genom swish till mig eller mer anonymt till ett konto, kan den som vill ge en valfri summa som oavkortat går till ovan nämnda behov. Inget bidrag är för litet. På riktigt! Minsta grej är världens största liksom!

Och för den som inte har ekonomiska medel, men gärna bidrar med sängar, handdukar, tjejkläder 10-25 år, kastruller och annat som kan tänkas passa i en lägenhet för en familj på sju personer så finns vårt garage som tillfälligt förråd. ❤️

Vi jobbar tillsammans efter orden: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Dela gärna inlägget. Från djupet av våra hjärtan: tack för din gåva ❤️ swish: 0736-902132 eller bankkonto för er som vill skänka anonymt: 9024(clear)3912740 Märk ditt bidrag med ”återförening”.

notera: bankkontot som avser denna insamling töms flera gånger dagligen och kommer sedan att stängas. Detta inlägg är offentligt men kommer att tas bort i det fall summan för återföreningsresan uppnåtts 🌺

Läs mer