Ett liv i transparens

Då och då dyker de upp. Spalterna om skandaler, maktmissbruk, korruption eller svindleri. Det förekommer överallt. Där alla fördomsfullt förväntar sig det och där man minst anar det. Förutom den ilska som kan bubbla upp inom mig när jag hör talas om sådana händelser, kommer tankarna om vad ett liv i transparens menas. Och jag undrar hur jag själv lever och om det rimmar med hur jag vill leva.

Att leva i transparens handlar för mig inte om att basunera ut allt som är privat till höger och vänster, utan att akta sig själv och försöka leva så att OM någon av någon anledning skulle kolla upp en, så finna liksom inget orätt. I skattekuvertet, i mitt sätt att handskas med relationer, i min uppfostran, att vakta min tunga och inte överdriva eller pensla till verkligheten med ord som låter bättre än vad det är. Hur beter jag mig mot medmänniskan? Visar jag allas lika värde i alla sammanhang? Eller ska bara de bästa  få vara med i mitt lag, som på skolidrotten? Finns det saker jag gör som jag inte vill att någon ska veta, eller som jag inte kan stå för om det uppdagades?

Nu förstår jag ju att ingen klarar av att leva fläckfritt. Jag har också lik i garderoben. Såklart. Vi gör alla misstag. Men jag tror att vi måste tänka oss för, hur vi snackar om andra, hur vi hanterar våra pengar, hur vi beter oss mot alla även om vi inte ser ut, tycker eller gör lika. Vårt agerande är aldrig bara vårt. Det ger konsekvenser både för oss själva och andra. Och det är stor skillnad på misstag och handlingar gjorda med avsikt. Vilka motiv finns bakom handlingarna? Och om jag handlat fel; kan jag stå för det, be om ursäkt och förändra mig?

Ett liv i transparens. Inte lätt. Det kräver mycket. Men lätt värt det i slutändan ändå. Värt att sträva efter iallafall. Hoppas vi klarar’t, vi arma män’skor.

Läs Mer

Sus och brus

Det är många måsten i samhället idag (nej, det ÄR det kanske inte, men det kan upplevas så, tycker jag). Alla tipptoppen veckor som ska levas fullt ut i frid och fröjd under sommaren, the perfect beachbody, eller godaste grillrätten. Och har ni byggt ett uterum?

Inte bara på sommaren, utan året runt ska vi passa i de tighta jeansen, den japanska mästersåsen eller den skandinaviska färgskalan som vi alla blir så lugna av. Och dessutom hinna ”passa” som i spinningpassa eller yogapassa (tänk att stressa in ett yogapass i veckans feta schema..det är lite komik i det). Det är liksom…mycket hela tiden.

Eller som i maj, när examensarbetena skulle in och de fyra egna barnen hade gympaavslutning, vårfest, sommarfest och all möjlig avslutningsfest och livet brusade ganska så ordentligt med sex kids, pendlande till Sthlm och alla vardagliga måsten. Brusigt helt enkelt. Så är det ibland.

Men då. I maj, hörde jag det för första gången sedan förra året. Något fantastiskt! Något jag inte hört på mycket länge. Jag hörde…*trumvirvel*… högfrekvent SUS! Ni vet, på hösten när löven fallit är det ett slags dovt, ihåligt… hm…bistert blåsande. Det låter ganska djupt och hårt och sorgset. Och är det vindstilla låter träden ingenting. Men efter att de gröna musöronen på aprilträden utvecklats till stora fina majlöv kommer de; suset! Träden pratar igen, dansar med grenarna som fladdrande armar och jag blev barnsligt lycklig över det där susandet. Var tvungen att dela det med en vän direkt efter min lilla promenad till henne; jag hörde sus för första gången idag! Sus!

Det har brusat i maj. Och juni har fortsatt med avslutningar och sedan en härlig semestervecka med husvagn. Men nu när bruset lagt sig kommer mitt första somriga inlägg. Glad sommar på er alla. Njut av sommarsuset, skippa måste-bruset.

Läs Mer

Brag-inlägget

Ja, nu ska jag brag-a lite. Jag har dock lärt mig att det inte är så ödmjukt, så känsliga läsare kan väl sluta läsa nu då… Cause I’m worth it..the braggin’!

När jag gick estet, eller pluggade musik i Sthlm hade jag  ALDRIG trott att jag skulle läsa utvecklingspsykologi och anatomi. Om någon spågumma skulle ha berättat det för mig då hade jag skrattat henne upp i fejjan. Jag?

Men flera sång och röstjobb senare, kombinerat med flera år inom förskola/skola, växte intresset för logopedi sig starkare och jag kom in. Wohoo! Bland grymma (OCH de flesta unga och fräscha:) studenter som verkade mer studievana än jag. En del direkt från gymnasiet med studieflit utan dess like, andra med fler kurser och program i bagaget. Jag hade inga problem i gymnasiet, men det var ju…gymnasiet och inte ett UNIVERSITET. Det lät så…vuxet. Nu är jag själv vuxen (tydligen) och hade inte pluggat på typ 15 år. Hur skulle det bli detta läsår?

Men jag klarade det! Hurra! Varenda tenta och inlämningsuppgift, skrytskriker jag på bloggen. Första läsåret av fyra är godkänt och jag är 1/4 logoped! Hurra igen! Och därför när jag vaknade denna morgon tog jag inte tåget till Stockholm för plugga, utan bilen till Kolmården. Ensam med min yngsta. Tog det i hans lilla upptäckartakt och samlade stenar, kastade flis och fascinerades av både ekorrar och delfiner i lugna lagunen. Han och jag. På en liten roadtrip. För nu är det sommarloooov!

Ps. Jag berätter inget om min oro inför framtiden, hur nästa läsår ska klaffa med två föräldrar in action med jobb/skola, samtliga kids i skolverksamhet och hur sjutton kunskaperna ska sitta kvar från förra läsåret. Det orosinlägget kommer i augusti, haha! Tills dess: JAG KLARADE DET! Ds.

Läs Mer

The reasons

Här har ni anledningarna till att jag kan kallas ”Mamma”.

Den första anledningen är hon med de vackra ögonen och det stora hjärtat. Som tycker att alla djur har rätt till ett liv, även maskar och ormar. Hon, som just nu vill vara stor och liten på samma gång. Som ser att världen är större, spännande och cool men som behöver ensamma stunder för att fråga, bli lyssnad på eller berätta någon hemlighet. Lilla stora L.

Den andra är han som är allas kompis. Som varje dag går glad och förväntansfull till skolan och älskar fotboll. Som tycker att man inte ska utsätta andra för pressade situationer, för han har empati. Han som, med hjärtat i harmoni, sprider harmoni. Som samlar, paketerar, sparar, huserar, var sak på nya spännande platser. Allt har en ordning, allt har en tanke. Som gärna hjälper småbarnsgästerna, om vi har sådana på besök, att känna sig välkomna. Fina E.

Sen har vi ju konstnären. Som gärna byter personlighet, sjunger kända och påhittade sånger, fantiserar, har många och långa utläggningar om det mest triviala. Som gärna pillar med hår, axlar eller lår och står nära när han pratar för att verkligen veta att man lyssnar. Han med det glada ansiktet. Som tar livet som det kommer, och som vet att inte pressa sig själv till något som inte motiverar honom. Som smeker bebisar på kinden och älskar att få höra alla möjliga sorters sagor. Han som slingrar ben när det nattas. Min tredje anledning. Goding J.

Nu är det ju så att den minste fortfarande har gosefötter och söta ord som ingen förstår. Och därför är det lätt att hitta sötisord och gulltankar om honom. Han som ”kan säll” och alltid ”lill sölla mé” på allt som storasyskonen gör. Som spelar luftgitarr, hälsar på grannar och leker PawPatrol, och vars kropp jag aldrig kan få nog av, för jag vet ju att han är den sista.. men ändå en av fyra stora härliga underbara ljuvliga anledningar till att jag kallas ”Mamma”. Lilla H. Mammas lilla godisgurka.

Att dessutom få kallas både ”mamma” och ”shkorr adey” av sådana som kommit att stå mig allt närmre för varje dag men som jag vet att jag en dag behöver säga hejdå till, gör mig ödmjuk inför den roll som jag fått för en stund i livet…familjehemsmamma.

Utan alla mina fina kids hade den här dagen inte betytt så mycket för mig. Mer än att jag tänkt på min egen mamma som lyckats ta hand om fem kids vid 26 års ålder. Jag förstår fortfarande inte hur hon lyckades. Men tacksamheten för att hon varit min mamma och att jag fått vända mig till henne med mina mammatankar är stor.

Grattis mamma på mors dag och tack barn och tonåringar för att ni ger mitt mammaliv en mening.

Kram och kärlek

 

Ps. Dessa mammatatueringar delades mellan mor och (2) barn. Av någon anledning sitter tatueringarna skrynkligare på 34-åringen än på kidsen… Ds.

Läs Mer

Vi är fler än de är många

Man kan tycka att nazisterna är många. Eller rasisterna som smyger runt på sociala medier. Och ibland är det kanske jag, eller du, som råkar tänka fel, får reflektera och tänka om.

Men det är FLER som står för det goda, det sanna, det rätta. Det syntes ju tydligt på sergels torg i april månad. Och jag fick vara vittne till detta idag.

En längtande 4-åring ville åka tåg. En mamma hade en 45minutersföreläsning, med ett för laborationsgruppen intressant tema, vilket gjorde att jag slog två flugor i en smäll. Två tågresor för sonen och min föreläsning blev av. Hurra, tyckte båda! LYCKLIG son som stirrade ut genom fönstret HELA resan. Vi pratade och hittade djur och traktor och träd och berg. Grädden på moset blev förstås att få åka tunnelbana också. Han skötte sig (nu skryter jag) exemplariskt och sa inte ett knyst under föreläsningen. Hurra, tyckte mamma! (och förhoppningsvis föreläsaren, eftersom mitt barn var 1 av 3 kids i klassrummet den dagen, haha!)

Väl på hemvägen händer det jag ville komma till. I tunnelbanan som är full av folk. Min son och jag hamnar bredvid två gamla damer. Framför mig sitter 4 tjejer i min ålder. En tiggarkvinna har ståplats bland en del andra vid tunnelbanedörrarna. Vid en av de kommande stationerna puttas hon ut av en gammal dam som (ja, jag skriver ut det denna gången för paradoxens skull) bryter på typ ryska/slaviska… Hon säger om och om igen att hon inte är välkommen här och blandar in turister på något sätt i sitt resonemang. Som om att Sverige är till för turister men inte tiggare eller något. Jag hängde inte med. Fokuserade på att min son inte skulle förlora sig i allt som hände, men det var så mycket folk och många som pratade så han verkade inte märka det. Men då, när den stackars kvinnan puttats ut med elaka ord och dörrarna gått igen börjar det stora.

EN människa puttar ut henne. Men FLERA människor i vagnen engagerar sig nu i det hela och förmanar damen som betett sig så omänskligt. En kvinna går igång och frågar ” tycker du att du är mer VÄRD än henne eller vad då?”. Det blir lite hetsk diskussion och jag fortsätter att fokusera på min son och se till att han inte far illa av detta, men han är fullt upptagen med att åka tunnelbana som tur är. Damerna intill mig tycker så synd om kvinnan som puttats ut ur tåget och säger till varandra att ”hon gjorde ju ingenting, hon bara stod där”. De fyra tjejerna framför oss börjar också prata om tiggeri och annat. En kvinna bakom mig pratar också om det hela i en försiktig men försvarande ton. Väl framme vid t-centralen sitter jag ytterst och behöver gå före den gamla damen ut innan hon kan komma fram men hon är väldigt angelägen om att komma ut. Jag förstår sen varför. När jag och sonen tar klivet ut på perrongen hör jag den gamla damen ”förmana elaka tanten” innan även hon kliver av: ”Hon hade inte gjort någonting!”

Jag blir så varm. I rulltrappan upp från tunnelbanans perrong, som dagligen fylls av tusen och åter tusen resenärer med olika synsätt på världen och värden, känner jag ”vi är FLER”. Vi är FLER som tycker att alla människor är lika mycket värda än de vars händer puttar ut andra från tunnelbanan. Vi är FLER som står för öppenhet än de som säger ”du hör inte hemma här!” (Ja, det hörde jag faktiskt någon skrika på T-centralen även förra veckan: go back to where you came from!)

Jag hoppas innerligt att ”elaka tanten” fick sig en tankeställare efter att både ung och gammal förmanade idag. Att hon kanske omvärderar och ger plats för nya tankar. (Min egen tankeställare så här på kvällen efter denna händelse är: varför var det bara kvinnor som reagerade?)

Läs Mer

Bruten vinge

”bruten vinge”

Det låter som en konstinstallation. Eller ett filosoferande Och…det kan man ju säga att det är. Båda.

Under våren har jag hälsat på i lerverkstan hemma hos Anna-Lena ett par gånger och tagit mig vatten över huvudet vad gäller en ängel jag ville göra. Jag har också fått prestationshjärtklappning vid drejskivan. Men framför allt har jag haft väldigt trevligt tillsammans med mina vänner och fått vara KREATIV! Hurra!

Lite av mina personliga drag har kommit fram under de två skapartillfällena. Att jag gör hellre än bra. Att jag gärna rusar på i mitt skapande men det är inte så noga om det blir perfekt. Det är bara kul att komma på många nya grejer att göra med den lera man har och finns det en klutt kvar så kan man ju banka ihop den, rulla lite och vips så har man ett päron. (Blev faktiskt, tack vare så fin glasyr, mest nöjd med päronet;) 

Ängeln jag gjorde blev jag ganska nöjd med ändå, men man ser att den är lite hafsigt gjort på vingformen och ansiktet (svåååårt!) ser lite ut som en vildvittra eller en skröplig dam med spetsig näsa. Det svåra med lera är att få eventuella ihopsättningar att riktigt ”limma” fast i varandra så att de klarar bränning. Min ängel gjorde inte riktigt det och i doppet i glasyren brast baksidans hänge och ängeln damp ner och blev vingklippt. Otur! Men samtidigt, inget konstigt. 

För så är det ju i livet. Vi är med om olika saker som påverkar oss mer eller mindre. Är vi inte alla till mans lite vingklippta om vi ser in i oss själva en stund. Vad var det Filip Hammar sa i sitt sommarprat? Att ljuset bara kan komma ut ur sprickorna på kärlet? Nåt i den stilen. Skönheten är kanske inte det perfekta, utan det brutna. Det som vittnar om att jag varit med om något men är fortfarande här. Och jag har rätt att finnas  och ta plats.

Bruten vinge.

Anna-Lena var snäll och lånade mig lite guldfärg och efter lite limmande därhemma och några drag med penseln är ängeln hel igen. Men inte perfekt. 

 

En predikan jag hörde som tonåring, gav mig en mening som jag fortfarande gillar. ”Du är inte okej….men det är okej”. Ingen kan någonsin vara eller bli perfekt. Vi kan jobba på att bli vårt bästa jag, att göra så gott vi kan, att försöka skapa en bättre värld men ändå veta att….man misslyckas med att vara perfekt varje dag, med tankar, ord eller gärningar; tre ord om otillräcklighet som gör mig ödmjuk. 

Bruten vinge.

Vi är inte okej. Vi är lite vingklippta och operfekta. Men det är okej. Vi finns och vi får finnas. Vi är viktiga och en del av den här världen. Let’s keep on rockin’ this world with our broken wings. Det gör oss med ödmjuka mot varandra om vi vet att vi alla är här, så som vi är. Lite skavanker, lite brutna. Men här. That’s the beauty of life.

Läs Mer

Vän eller fiende?

Igår hände något…oväntat. Eller?

Min fyraårige son sprang runt de små stolarna i barnkyrkans lokaler. Lycklig. Han hade kramat och stannat en stund hos en fröken som han gärna tyr sig till, lekt men en kompis han verkligen gillar och var allmänt barnaglad. Fylld av den energin och glädjen följer han med vår tonårstjej och mig in i ArabicStore (som den kommit att kallas) för att köpa injeera och grönsaker. Jag märker vid ett par tillfällen att min son söker kontakt med en ung man som jobbar där. Han pratar oblygt och liksom…tar för sig, tar sig in i den här killens comfort zone utan att fråga om lov, förstår ni? Svårt att förklara. Han har svårt att vara still och känns som ett litet sprakande tomtebloss. ”Är du kissnödig?” frågar jag. Det är en trolig förklaring till hans ”sprattelglädje”. Men nej det var han inte.

Vid kassan tar han tag i killens arm och drar honom fram till glassboxen och jag får ögonkontakt med den kanske 25-årige killen. Skrattar lite så där ursäktande, ler ihop med honom över min son som liksom…går över gränsen. Jag bryter inte för jag ser att killen bara blir glad. Varm.

Jag frågar om min son tror att killen kanske är S, som bor hos mina föräldrar. Viss likhet, men inte mycket. Nej, svarar han.

Killen som berättar att han heter Ahmed förvånas av den här svenske pojkens oblyga sätt och lyfter upp honom i ett skojigt lyft, som för att själv få ut av den sprudlande energi min son projicerat på honom, och ställer ner honom igen. Vi ler.

Jag bar med mig den här händelsen hem. Jag vet inte varför jag inte tog min son till mig, tuktande att man inte ska stövla fram sådär och liksom ta kontakt på det sättet. Alla är inte snälla.

Men jag avväpnades själv av den äkta glädjen som han kastade runt sig. Det är en svår balansgång det där. Vi pratar hemma om att det tyvärr finna folk som lurar med sig barn eller som luras på internet. Samtidigt som vi är en ganska öppen familj. Kärlek kan väl aldrig vara fel. Inte glädje heller.

Min son hade ingen tanke på om Ahmed (eller Sven likaväl) var vän eller fiende. Han var bara så…glad!   Det smittade över på mig, vår tjej och Ahmed.

Tänk om vi alla kunde avväpna hela världen med lite kärlek och glädje. Rasera murarna. Visa tillit och låta godhet vinna. Kanske att min son gjorde de där kvadratmetrarna i affären till en lite bättre plats på jorden, om så bara för en kort sekund? Kanske.

Läs Mer

Kanske finns där ett ljus någonstans

Idag är en dag som alla andra sorters dagar…

…någonstans i världen möter ett barn dagens ljus och kommer upp på mammas bröst. Varmt, lugnt och tryggt. Någonannanstans föds barnet i en hemlig källare, i ett försök att undkomma bomberna, skotten och terrorn.
Idag förföljs människor för sin kristna tro, andra dagar mördar kristna i trons namn. Är det inte kristendomen som har blod på sina händer så är det islam. Eller någon annan religion. Eller…det har inte ens med religion att göra. Det har att göra med motsättningar, oavsett om de sker i religionens, politikens eller kulturens namn.

Idag är en dag som alla andra sorters dagar. Historien upprepar sig. Igen och igen. Vem är egentligen utan skuld?

Kanske barnet. Det som föddes i trygghetens land. Där villan står vit och felfri. Maten på bordet. Eller barnet där i källaren, utan säng och kläder. Kanske finns det mjölk i mammas arma bröst.
Kanske barnet bär freden som världen behöver.

Kanske finns det ett ljus någonstans.

Men snabbt blir det dunkelt för barnet i källaren.
Det blir aldrig en femårsdag. Hon nådde aldrig fram.
Och barnet i trygghetens land har lärt sig att ”jag” är viktigast. Och matas med maten hon inte behöver. Hon lär sig att vi är vi och dom är dom. Och hoppet för framtiden grusas.

Idag är en dag som alla andra sorters dagar. Historien upprepar sig. Igen och igen.

Kom kärlek, kom fred, kom frihet, kom rätt.
Kom sanning i vitan skrud.
Kom glädje, kom hopp om en framtid igen.
Kom godhet, kom kärlekens bud.

Läs Mer

Den vita lögnen (gjorde lite extra ont…)

I torsdags morse kom min fyraårige lille godbit upp i sängen på morgonen och myste med sina mjuka ben slingrande kring mina (loooove!). Han gosar och frågar längtande:
– Mamma när kommer du vara mammaledig?

Aj. Aaaj! Fråga inte en sån fråga…jag kommer ju aldrig mer vara det…(okejrå lite dar på sommaren med det räknas som sommarlov och inte mammaledighet..)

– Jag är ledig idag, säger jag och utelämnar ordet mamma. För jag VAR ledig från skolan.

– Är du mammaledig idag? frågar han oskuldsfullt vidare och trycker sanningen om min framtid lite djupare i mammahjärtat. Aaaaj!

– Jag är ledig från skolan både idag och imorgon. Jag börjar inte förrän på måndag igen, svarar jag för jag kan inte. Kan inte säga orden. ”Jag kommer aldrig mer vara mammaledig”. Så jag drar en vit lögn om ledigheten för att bekräfta att jag visst kommer vara hemma, men suddar ut ordet mammaledig för…det är ju inte det jag är. Jag har bara inga föreläsningar idag…

Min man bara njöt av tanken att få en vår med barnen. Jag sa till honom ikväll att våren är den allra bästa tiden att vara föräldraledig på. Man njuter så sjukt mycket av solen, ljuden, doften av smältsnöblött gräs, gula (fula) tussilagos och rensopade gator. Och lekparkslek som med tiden inbjuder en att sitta och sola på en filt.

Nej, min lilla söta goa älskling. Det blir inte mer mammaledighet men jag ska göra mitt yttersta för att få ta del av din barndom och uppleva den tillsammans med dig trots studier och framtida jobbdagar. I promise!

Läs Mer

Om han som fryser i snön

Igår satt jag på tunnelbanan. Jag råkar ge en ung behövande man en lite för lång stund med blicken. Ett litet ”hej” ger jag för att vara vänlig och det är tillräckligt för att han ska sätta sig framför mig. Jag tänker ”åh nej!” och skäms för att jag tänker det.

Han räcker fram till mig och presenterar sig som ”Adrian”. Nästan samma som mitt namn, hinner jag tänka.
– Vad heter du? frågar han.
– Andrea, svarar jag och undrar om han får samma reflektion över namnet. Men han har ju viktigare saker att tänka på… sin överlevnad.
– Kallt ute. Thnö, läspar han. Fryther med mycket thnö. Min hund.
– Ja det är kallt ute, bekräftar jag oerhört larvigt. Vad säger man? Vad svarar man?
– Lite pengar? Han ber och önskar något jag inte kan (eller vill) ge.
– Nej, tyvärr, skakar jag på huvudet. Har inga pengar.
– Lite? Kallt ute med thnö.
– Gå till Svenska Kyrkan, försöker jag och hoppas att han fattar vad jag menar med härbärgen och diakonala behjärtansvärda tjänster som Svenska Kyrkan outtröttligen möter behov igenom. God bless them in abundance for that.
– Jag kommer, de thäger gå, invänder han. Pengar?
– Nej tyvärr… och en del av mig vill förklara varför jag inte vill ge men det är så FEL att ens yttra ord som fadderbarn, ensamkommande och kläder och leksaker som hamnat hos behövande i stan där man bor. Det är så OVÄRDIGT att säga att jag inte VILL. Fast det var sant. Jag ville inte hjälpa. Jag hjälper på annat håll, säger jag till mig själv.

Dagen går och jag glömmer bort incidenten. Jag går i skolan, tar tåget hem, promenerar till bilen. Den på morgonen oskottade och nästan obestigbara trappan är nu både snöröjd och sandad. Vintervädret har kommit med besked. Drivor av snö och det är verkligen kallt. Vinden biter i kinden och jag tänker som vanligt att ”huvva, jag gillar INTE att frysa”. Och alltid när det är höst och vinter tänker jag på dem som är uteliggare och hur otroligt hemskt det skulle vara att sova ute eller att sitta utanför en affär en hel dag. Skulle ALDRIG palla, inte ens för flera tusen spänn alltså. Och det är då som Adrian dyker upp inom mig igen. Honom som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen. Hans städade yttre och läthpande försök till konversation. ”Kallt ute..fryther…thnö”.

Ja, Adrian. Det är kallt. Olidligt kallt idag. Förlåt, att jag inte hjälpte dig. Jag tänkte på mig själv, jag ville inte. När jag sätter mig i bilen försöker jag trösta mig med att ”ingen kan hjälpa alla”. Men de orden räcker liksom inte när man vet att Adrian, och många med honom, fryser just nu. Igår, när vi sågs, och idag och alla andra vintriga dagar.

Det gör ont.

Jag sitter i min soffa med sockor på och en varm stickad kofta. Jag är frussen av mig och kommer troligen ha sockor och en varm filt ovanpå mitt redan tjocka täcke, för att kunna somna. Barnen har värmeflaska och värmekudde i sina sängar. Har precis lånat ut flera filtar över en natt till några tillfälligt behövande. Det ville jag tydligen. Men Adrian. Vad har han?

Ja, pengar från mig i sina kalla fickor det har han då inte. 🙁

 

Läs Mer