Ett rum med utsikt

Snart är tiden här – någon har blivit stor och det är dags att lämna det här familjehemmet och få en nystart i en annan stad. Egen lägenhet, nya vänner, ny energi. Modershjärtat vet att det är dags att släppa taget, tiden är ”slut” nu men…det kommer också stå en stol vid matbordet varje morgon ge mig ett skavande litet sorgestreck i hjärtat varje morgon. För den stolen kommer nu att vara tom.

Allt har sin tid. Det är bara att svälja den sanningen.

Nu firar vi bemärkelsedagen genom en kort resa tillsammans. A room with a view får symbolisera fönstret mot framtiden. 

Någon frågade mig imorse om det blivit som jag tänkte mig. Om jag lärt mig något. En del saker blev som jag tänkte, andra inte. Jag har lärt mig mer om mig själv än om barnet vi tagit emot tror jag. Uppdraget får en att växa liksom och jag hoppas att vi också fått så in frön av kärlek, trygghet och omsorg som får blomma ut i något vackert i framtiden.

Nu har vi snart bara ett extra barn hemma och jag kommer inte snegla mot den där dörren mer…iallafall inte på samma sätt som förut. Vad fort tiden gått, tänker jag så här i efterhand.

Lycka till shkore habibti. Styr båten mot dina drömmar. Kram ‘ade

Läs Mer

En 2-årig själsdoktor

Idag har jag varit trött. Eller kanske inte jättetrött pga sömn men trött av att kroppen är småkrasslig.

Jag har vetat om det, känt det och kommunicerat med samtliga barn om det. Varning, varning liksom. Jag ställs dock inför några situationer under eftermiddagen:

1) Barn orkar inte gå hem från förskolan. Mamman sköter det exemplariskt med lugn, tålamod, pauser, lekparksstopp, en kort tur på ryggen och hjälp med krångliga skor en miljon gånger.
2) Barn struntar i att lyssna på en uppmaning, tittar på mig, skrattar och står kvar utan att göra nånting. Mamman sköter det snyggt om än med lite invärtes irritation.
3) Samma barn petar ner en leksak från trappen så den ramlar ner på nedervåningen, varpå mamman tyst tar upp den ger tillbaka den genom trappstegshålen och ber barnet lägga den i lekrummet. Barnet kastar ner det i trappen igen. På pin kiv.

Det är då det händer.

Mamman exploderar. Draken släpps ur sitt bo och mamman blir något hon själv hatar; en hemsk fruktansvärd människa. Knappt människa faktiskt. Kostymen klär henne inte. Den är ful, luktar äckligt och får barn att gråta. 

4) SAMMA barn kastar en pinne på vår ena bil. Avsiktligt kast men utan förstånd att den kunde hamna just där. Där rök barnprogrammet kan jag säga men i vanlig ton från mamman…mest ett konstaterande liksom.
5) Samma(!) barn uppmuntrar bror till kuddkastande i vardagsrummet och draken kommer åter fram igen. Barnet förpassas till trappsteget och en mamma som slår sig själv på låret och väser: jag är så ARG på dig. 

Och det är i den här dräkten jag har bott sedan dessa två utbrott även fast det inte blev fler stora utbrott. Ett litet kanske: För ytterligare ett barn sätter på TV när tiden tagit slut för länge sen och hivar argt iväg kontrollen vid tillsägelse – då blev det mest en uttröttad uppmaning: upp på rummet…

Uschlig eftermiddag och kväll med andra ord. Jag får säga förlåt till pinn-kastaren som råkat ut för drakens framfart och det blir ett fint samtal med fjärrkontrollkastaren och sen går jag in till ett till sovrum. Där kryper jag ner i den minstes säng.

Och det är då det händer.

Jag blir på ett ögonblick helad. Huden, slingriga bara barnben kring mina bara mammaben, små händer och spännande berättelser om dagen, utbyten och frågor med storebror som ligger med pappa i andra sängen. Jag hajar verkligen till. Jag är inte en drakmamma. Jag har hittat hem igen. Blivit mig själv. Och jag kan natta alla fyra utan agg eller illaluktande kostym. Jag kan på riktigt säga och känna: jag älskar dig. Vilken befrielse! Min själ som varit bunden kunde flyga igen, och finna ro i armarna hos den minsta av oss.

Ville bara dela med mig av det…❤️

Läs Mer

Man måste inte trösta alla barn

Jag har fyra barn. Två av dem är väldigt lika vad gäller envishet och bestämdhet. De två andra vad gäller nöjdhet och en slags mjukhet. Men alla fyra är unika personligheter som med åren finner sin egen väg i livet, och vi som föräldrar hoppas kunna guida dem framåt.

Mitt ena barn har passerat 2-årstrotset för flera år sedan medan det andra är mitt i det. Men deras områden för kriser förefaller vara tillsynes ganska lika. Medan den ena t.ex hade stora problem med hur kläder kändes, har nu den andra mer en bestämdhet av vilka plagg eller skor han gillar och inte gillar. Båda har svårt när saker inte går deras väg eller om vi bestämmer något de har en helt annan tanke om. Ganska vanligt såklart.

Men de hanterar dessa motgångar på olika sätt. Det har jag förstått den här sommaren. Jag har förstått att samma känsla kan uttryckas på helt olika sätt men att barnen berättar samma sak: de får inte som de vill.

Den ena reagerar med ilska, förstörda saker och starka, snabba armar som gärna slår till något eller någon för att få vara ifred och slippa bli centrum för uppståndelsen eller helt enkelt för att få arga av sig. Den andra böjer hakan ned mot bröstet. (Ordet ”hänga med huvudet” i sin rätta bemärkelse) Han stannar upp, gråter stora tårar av ledsamhet och vill, tvärtemot sin bror, kramas länge och hålla armarna runt halsen och gråta ut sin enorma besvikelse.

Det gjorde mig lite ont att upptäcka det här i ”efterhand”. Alltså när jag såg att skillnaderna dem emellan var så stora. Hur jag så lätt kunde ge tröst till min lilla medan det alltid varit så svårt att närma sig den äldre. Det gör ont att se sin son göra sig riktigt illa men inte få möjlighet att visa kärlek, omsorg och tröst.

Jag ska rätta mig själv nu. Självklart vill även den äldre ha detta. Kärlek, omsorg och tröst. Det är bara det att han vill ha det på ett annat sätt och…jag klarar inte av det. Jag hittar fortfarande inte vägen. Det känns så fel att inte kunna få visa omsorg i olyckans närvaro utan behöva tassa lite på tå och invänta det rätta tillfället. Men jo, man måste (och jag vill!) såklart trösta alla barn – men behöver finna deras väg att kunna ta emot den och min egen väg att kunna ge den. Ibland funkar sitta-bredvid-och-vara-tyst-tekniken. Bara finnas där och dela stunden. Andra gånger fungerar låt-vara-ifred-metoden. Alla gånger fungerar iallafall krama-och-älska-mycket-senare-metoden så den är bra att hålla kvar i 🙂

Att vara förälder är inte lätt. Är det någonstans jag brister ofta så är det där; att använda fel strategi till fel barn liksom. Mina fina guldklimpar. Allihop. Må jag aldrig sluta växa. Det är de som lär mig om livet och hur jag bör eller inte bör vara. Jag är tacksam för det men som förälder så har vi nog alla dagar där man känt sig mer eller mindre villrådig.

Läs Mer

Ett liv i transparens

Då och då dyker de upp. Spalterna om skandaler, maktmissbruk, korruption eller svindleri. Det förekommer överallt. Där alla fördomsfullt förväntar sig det och där man minst anar det. Förutom den ilska som kan bubbla upp inom mig när jag hör talas om sådana händelser, kommer tankarna om vad ett liv i transparens menas. Och jag undrar hur jag själv lever och om det rimmar med hur jag vill leva.

Att leva i transparens handlar för mig inte om att basunera ut allt som är privat till höger och vänster, utan att akta sig själv och försöka leva så att OM någon av någon anledning skulle kolla upp en, så finna liksom inget orätt. I skattekuvertet, i mitt sätt att handskas med relationer, i min uppfostran, att vakta min tunga och inte överdriva eller pensla till verkligheten med ord som låter bättre än vad det är. Hur beter jag mig mot medmänniskan? Visar jag allas lika värde i alla sammanhang? Eller ska bara de bästa  få vara med i mitt lag, som på skolidrotten? Finns det saker jag gör som jag inte vill att någon ska veta, eller som jag inte kan stå för om det uppdagades?

Nu förstår jag ju att ingen klarar av att leva fläckfritt. Jag har också lik i garderoben. Såklart. Vi gör alla misstag. Men jag tror att vi måste tänka oss för, hur vi snackar om andra, hur vi hanterar våra pengar, hur vi beter oss mot alla även om vi inte ser ut, tycker eller gör lika. Vårt agerande är aldrig bara vårt. Det ger konsekvenser både för oss själva och andra. Och det är stor skillnad på misstag och handlingar gjorda med avsikt. Vilka motiv finns bakom handlingarna? Och om jag handlat fel; kan jag stå för det, be om ursäkt och förändra mig?

Ett liv i transparens. Inte lätt. Det kräver mycket. Men lätt värt det i slutändan ändå. Värt att sträva efter iallafall. Hoppas vi klarar’t, vi arma män’skor.

Läs Mer

Sus och brus

Det är många måsten i samhället idag (nej, det ÄR det kanske inte, men det kan upplevas så, tycker jag). Alla tipptoppen veckor som ska levas fullt ut i frid och fröjd under sommaren, the perfect beachbody, eller godaste grillrätten. Och har ni byggt ett uterum?

Inte bara på sommaren, utan året runt ska vi passa i de tighta jeansen, den japanska mästersåsen eller den skandinaviska färgskalan som vi alla blir så lugna av. Och dessutom hinna ”passa” som i spinningpassa eller yogapassa (tänk att stressa in ett yogapass i veckans feta schema..det är lite komik i det). Det är liksom…mycket hela tiden.

Eller som i maj, när examensarbetena skulle in och de fyra egna barnen hade gympaavslutning, vårfest, sommarfest och all möjlig avslutningsfest och livet brusade ganska så ordentligt med sex kids, pendlande till Sthlm och alla vardagliga måsten. Brusigt helt enkelt. Så är det ibland.

Men då. I maj, hörde jag det för första gången sedan förra året. Något fantastiskt! Något jag inte hört på mycket länge. Jag hörde…*trumvirvel*… högfrekvent SUS! Ni vet, på hösten när löven fallit är det ett slags dovt, ihåligt… hm…bistert blåsande. Det låter ganska djupt och hårt och sorgset. Och är det vindstilla låter träden ingenting. Men efter att de gröna musöronen på aprilträden utvecklats till stora fina majlöv kommer de; suset! Träden pratar igen, dansar med grenarna som fladdrande armar och jag blev barnsligt lycklig över det där susandet. Var tvungen att dela det med en vän direkt efter min lilla promenad till henne; jag hörde sus för första gången idag! Sus!

Det har brusat i maj. Och juni har fortsatt med avslutningar och sedan en härlig semestervecka med husvagn. Men nu när bruset lagt sig kommer mitt första somriga inlägg. Glad sommar på er alla. Njut av sommarsuset, skippa måste-bruset.

Läs Mer

Brag-inlägget

Ja, nu ska jag brag-a lite. Jag har dock lärt mig att det inte är så ödmjukt, så känsliga läsare kan väl sluta läsa nu då… Cause I’m worth it..the braggin’!

När jag gick estet, eller pluggade musik i Sthlm hade jag  ALDRIG trott att jag skulle läsa utvecklingspsykologi och anatomi. Om någon spågumma skulle ha berättat det för mig då hade jag skrattat henne upp i fejjan. Jag?

Men flera sång och röstjobb senare, kombinerat med flera år inom förskola/skola, växte intresset för logopedi sig starkare och jag kom in. Wohoo! Bland grymma (OCH de flesta unga och fräscha:) studenter som verkade mer studievana än jag. En del direkt från gymnasiet med studieflit utan dess like, andra med fler kurser och program i bagaget. Jag hade inga problem i gymnasiet, men det var ju…gymnasiet och inte ett UNIVERSITET. Det lät så…vuxet. Nu är jag själv vuxen (tydligen) och hade inte pluggat på typ 15 år. Hur skulle det bli detta läsår?

Men jag klarade det! Hurra! Varenda tenta och inlämningsuppgift, skrytskriker jag på bloggen. Första läsåret av fyra är godkänt och jag är 1/4 logoped! Hurra igen! Och därför när jag vaknade denna morgon tog jag inte tåget till Stockholm för plugga, utan bilen till Kolmården. Ensam med min yngsta. Tog det i hans lilla upptäckartakt och samlade stenar, kastade flis och fascinerades av både ekorrar och delfiner i lugna lagunen. Han och jag. På en liten roadtrip. För nu är det sommarloooov!

Ps. Jag berätter inget om min oro inför framtiden, hur nästa läsår ska klaffa med två föräldrar in action med jobb/skola, samtliga kids i skolverksamhet och hur sjutton kunskaperna ska sitta kvar från förra läsåret. Det orosinlägget kommer i augusti, haha! Tills dess: JAG KLARADE DET! Ds.

Läs Mer

The reasons

Här har ni anledningarna till att jag kan kallas ”Mamma”.

Den första anledningen är hon med de vackra ögonen och det stora hjärtat. Som tycker att alla djur har rätt till ett liv, även maskar och ormar. Hon, som just nu vill vara stor och liten på samma gång. Som ser att världen är större, spännande och cool men som behöver ensamma stunder för att fråga, bli lyssnad på eller berätta någon hemlighet. Lilla stora L.

Den andra är han som är allas kompis. Som varje dag går glad och förväntansfull till skolan och älskar fotboll. Som tycker att man inte ska utsätta andra för pressade situationer, för han har empati. Han som, med hjärtat i harmoni, sprider harmoni. Som samlar, paketerar, sparar, huserar, var sak på nya spännande platser. Allt har en ordning, allt har en tanke. Som gärna hjälper småbarnsgästerna, om vi har sådana på besök, att känna sig välkomna. Fina E.

Sen har vi ju konstnären. Som gärna byter personlighet, sjunger kända och påhittade sånger, fantiserar, har många och långa utläggningar om det mest triviala. Som gärna pillar med hår, axlar eller lår och står nära när han pratar för att verkligen veta att man lyssnar. Han med det glada ansiktet. Som tar livet som det kommer, och som vet att inte pressa sig själv till något som inte motiverar honom. Som smeker bebisar på kinden och älskar att få höra alla möjliga sorters sagor. Han som slingrar ben när det nattas. Min tredje anledning. Goding J.

Nu är det ju så att den minste fortfarande har gosefötter och söta ord som ingen förstår. Och därför är det lätt att hitta sötisord och gulltankar om honom. Han som ”kan säll” och alltid ”lill sölla mé” på allt som storasyskonen gör. Som spelar luftgitarr, hälsar på grannar och leker PawPatrol, och vars kropp jag aldrig kan få nog av, för jag vet ju att han är den sista.. men ändå en av fyra stora härliga underbara ljuvliga anledningar till att jag kallas ”Mamma”. Lilla H. Mammas lilla godisgurka.

Att dessutom få kallas både ”mamma” och ”shkorr adey” av sådana som kommit att stå mig allt närmre för varje dag men som jag vet att jag en dag behöver säga hejdå till, gör mig ödmjuk inför den roll som jag fått för en stund i livet…familjehemsmamma.

Utan alla mina fina kids hade den här dagen inte betytt så mycket för mig. Mer än att jag tänkt på min egen mamma som lyckats ta hand om fem kids vid 26 års ålder. Jag förstår fortfarande inte hur hon lyckades. Men tacksamheten för att hon varit min mamma och att jag fått vända mig till henne med mina mammatankar är stor.

Grattis mamma på mors dag och tack barn och tonåringar för att ni ger mitt mammaliv en mening.

Kram och kärlek

 

Ps. Dessa mammatatueringar delades mellan mor och (2) barn. Av någon anledning sitter tatueringarna skrynkligare på 34-åringen än på kidsen… Ds.

Läs Mer

Vi är fler än de är många

Man kan tycka att nazisterna är många. Eller rasisterna som smyger runt på sociala medier. Och ibland är det kanske jag, eller du, som råkar tänka fel, får reflektera och tänka om.

Men det är FLER som står för det goda, det sanna, det rätta. Det syntes ju tydligt på sergels torg i april månad. Och jag fick vara vittne till detta idag.

En längtande 4-åring ville åka tåg. En mamma hade en 45minutersföreläsning, med ett för laborationsgruppen intressant tema, vilket gjorde att jag slog två flugor i en smäll. Två tågresor för sonen och min föreläsning blev av. Hurra, tyckte båda! LYCKLIG son som stirrade ut genom fönstret HELA resan. Vi pratade och hittade djur och traktor och träd och berg. Grädden på moset blev förstås att få åka tunnelbana också. Han skötte sig (nu skryter jag) exemplariskt och sa inte ett knyst under föreläsningen. Hurra, tyckte mamma! (och förhoppningsvis föreläsaren, eftersom mitt barn var 1 av 3 kids i klassrummet den dagen, haha!)

Väl på hemvägen händer det jag ville komma till. I tunnelbanan som är full av folk. Min son och jag hamnar bredvid två gamla damer. Framför mig sitter 4 tjejer i min ålder. En tiggarkvinna har ståplats bland en del andra vid tunnelbanedörrarna. Vid en av de kommande stationerna puttas hon ut av en gammal dam som (ja, jag skriver ut det denna gången för paradoxens skull) bryter på typ ryska/slaviska… Hon säger om och om igen att hon inte är välkommen här och blandar in turister på något sätt i sitt resonemang. Som om att Sverige är till för turister men inte tiggare eller något. Jag hängde inte med. Fokuserade på att min son inte skulle förlora sig i allt som hände, men det var så mycket folk och många som pratade så han verkade inte märka det. Men då, när den stackars kvinnan puttats ut med elaka ord och dörrarna gått igen börjar det stora.

EN människa puttar ut henne. Men FLERA människor i vagnen engagerar sig nu i det hela och förmanar damen som betett sig så omänskligt. En kvinna går igång och frågar ” tycker du att du är mer VÄRD än henne eller vad då?”. Det blir lite hetsk diskussion och jag fortsätter att fokusera på min son och se till att han inte far illa av detta, men han är fullt upptagen med att åka tunnelbana som tur är. Damerna intill mig tycker så synd om kvinnan som puttats ut ur tåget och säger till varandra att ”hon gjorde ju ingenting, hon bara stod där”. De fyra tjejerna framför oss börjar också prata om tiggeri och annat. En kvinna bakom mig pratar också om det hela i en försiktig men försvarande ton. Väl framme vid t-centralen sitter jag ytterst och behöver gå före den gamla damen ut innan hon kan komma fram men hon är väldigt angelägen om att komma ut. Jag förstår sen varför. När jag och sonen tar klivet ut på perrongen hör jag den gamla damen ”förmana elaka tanten” innan även hon kliver av: ”Hon hade inte gjort någonting!”

Jag blir så varm. I rulltrappan upp från tunnelbanans perrong, som dagligen fylls av tusen och åter tusen resenärer med olika synsätt på världen och värden, känner jag ”vi är FLER”. Vi är FLER som tycker att alla människor är lika mycket värda än de vars händer puttar ut andra från tunnelbanan. Vi är FLER som står för öppenhet än de som säger ”du hör inte hemma här!” (Ja, det hörde jag faktiskt någon skrika på T-centralen även förra veckan: go back to where you came from!)

Jag hoppas innerligt att ”elaka tanten” fick sig en tankeställare efter att både ung och gammal förmanade idag. Att hon kanske omvärderar och ger plats för nya tankar. (Min egen tankeställare så här på kvällen efter denna händelse är: varför var det bara kvinnor som reagerade?)

Läs Mer

Bruten vinge

”bruten vinge”

Det låter som en konstinstallation. Eller ett filosoferande Och…det kan man ju säga att det är. Båda.

Under våren har jag hälsat på i lerverkstan hemma hos Anna-Lena ett par gånger och tagit mig vatten över huvudet vad gäller en ängel jag ville göra. Jag har också fått prestationshjärtklappning vid drejskivan. Men framför allt har jag haft väldigt trevligt tillsammans med mina vänner och fått vara KREATIV! Hurra!

Lite av mina personliga drag har kommit fram under de två skapartillfällena. Att jag gör hellre än bra. Att jag gärna rusar på i mitt skapande men det är inte så noga om det blir perfekt. Det är bara kul att komma på många nya grejer att göra med den lera man har och finns det en klutt kvar så kan man ju banka ihop den, rulla lite och vips så har man ett päron. (Blev faktiskt, tack vare så fin glasyr, mest nöjd med päronet;) 

Ängeln jag gjorde blev jag ganska nöjd med ändå, men man ser att den är lite hafsigt gjort på vingformen och ansiktet (svåååårt!) ser lite ut som en vildvittra eller en skröplig dam med spetsig näsa. Det svåra med lera är att få eventuella ihopsättningar att riktigt ”limma” fast i varandra så att de klarar bränning. Min ängel gjorde inte riktigt det och i doppet i glasyren brast baksidans hänge och ängeln damp ner och blev vingklippt. Otur! Men samtidigt, inget konstigt. 

För så är det ju i livet. Vi är med om olika saker som påverkar oss mer eller mindre. Är vi inte alla till mans lite vingklippta om vi ser in i oss själva en stund. Vad var det Filip Hammar sa i sitt sommarprat? Att ljuset bara kan komma ut ur sprickorna på kärlet? Nåt i den stilen. Skönheten är kanske inte det perfekta, utan det brutna. Det som vittnar om att jag varit med om något men är fortfarande här. Och jag har rätt att finnas  och ta plats.

Bruten vinge.

Anna-Lena var snäll och lånade mig lite guldfärg och efter lite limmande därhemma och några drag med penseln är ängeln hel igen. Men inte perfekt. 

 

En predikan jag hörde som tonåring, gav mig en mening som jag fortfarande gillar. ”Du är inte okej….men det är okej”. Ingen kan någonsin vara eller bli perfekt. Vi kan jobba på att bli vårt bästa jag, att göra så gott vi kan, att försöka skapa en bättre värld men ändå veta att….man misslyckas med att vara perfekt varje dag, med tankar, ord eller gärningar; tre ord om otillräcklighet som gör mig ödmjuk. 

Bruten vinge.

Vi är inte okej. Vi är lite vingklippta och operfekta. Men det är okej. Vi finns och vi får finnas. Vi är viktiga och en del av den här världen. Let’s keep on rockin’ this world with our broken wings. Det gör oss med ödmjuka mot varandra om vi vet att vi alla är här, så som vi är. Lite skavanker, lite brutna. Men här. That’s the beauty of life.

Läs Mer

Vän eller fiende?

Igår hände något…oväntat. Eller?

Min fyraårige son sprang runt de små stolarna i barnkyrkans lokaler. Lycklig. Han hade kramat och stannat en stund hos en fröken som han gärna tyr sig till, lekt men en kompis han verkligen gillar och var allmänt barnaglad. Fylld av den energin och glädjen följer han med vår tonårstjej och mig in i ArabicStore (som den kommit att kallas) för att köpa injeera och grönsaker. Jag märker vid ett par tillfällen att min son söker kontakt med en ung man som jobbar där. Han pratar oblygt och liksom…tar för sig, tar sig in i den här killens comfort zone utan att fråga om lov, förstår ni? Svårt att förklara. Han har svårt att vara still och känns som ett litet sprakande tomtebloss. ”Är du kissnödig?” frågar jag. Det är en trolig förklaring till hans ”sprattelglädje”. Men nej det var han inte.

Vid kassan tar han tag i killens arm och drar honom fram till glassboxen och jag får ögonkontakt med den kanske 25-årige killen. Skrattar lite så där ursäktande, ler ihop med honom över min son som liksom…går över gränsen. Jag bryter inte för jag ser att killen bara blir glad. Varm.

Jag frågar om min son tror att killen kanske är S, som bor hos mina föräldrar. Viss likhet, men inte mycket. Nej, svarar han.

Killen som berättar att han heter Ahmed förvånas av den här svenske pojkens oblyga sätt och lyfter upp honom i ett skojigt lyft, som för att själv få ut av den sprudlande energi min son projicerat på honom, och ställer ner honom igen. Vi ler.

Jag bar med mig den här händelsen hem. Jag vet inte varför jag inte tog min son till mig, tuktande att man inte ska stövla fram sådär och liksom ta kontakt på det sättet. Alla är inte snälla.

Men jag avväpnades själv av den äkta glädjen som han kastade runt sig. Det är en svår balansgång det där. Vi pratar hemma om att det tyvärr finna folk som lurar med sig barn eller som luras på internet. Samtidigt som vi är en ganska öppen familj. Kärlek kan väl aldrig vara fel. Inte glädje heller.

Min son hade ingen tanke på om Ahmed (eller Sven likaväl) var vän eller fiende. Han var bara så…glad!   Det smittade över på mig, vår tjej och Ahmed.

Tänk om vi alla kunde avväpna hela världen med lite kärlek och glädje. Rasera murarna. Visa tillit och låta godhet vinna. Kanske att min son gjorde de där kvadratmetrarna i affären till en lite bättre plats på jorden, om så bara för en kort sekund? Kanske.

Läs Mer