Bruten vinge

”bruten vinge”

Det låter som en konstinstallation. Eller ett filosoferande Och…det kan man ju säga att det är. Båda.

Under våren har jag hälsat på i lerverkstan hemma hos Anna-Lena ett par gånger och tagit mig vatten över huvudet vad gäller en ängel jag ville göra. Jag har också fått prestationshjärtklappning vid drejskivan. Men framför allt har jag haft väldigt trevligt tillsammans med mina vänner och fått vara KREATIV! Hurra!

Lite av mina personliga drag har kommit fram under de två skapartillfällena. Att jag gör hellre än bra. Att jag gärna rusar på i mitt skapande men det är inte så noga om det blir perfekt. Det är bara kul att komma på många nya grejer att göra med den lera man har och finns det en klutt kvar så kan man ju banka ihop den, rulla lite och vips så har man ett päron. (Blev faktiskt, tack vare så fin glasyr, mest nöjd med päronet;) 

Ängeln jag gjorde blev jag ganska nöjd med ändå, men man ser att den är lite hafsigt gjort på vingformen och ansiktet (svåååårt!) ser lite ut som en vildvittra eller en skröplig dam med spetsig näsa. Det svåra med lera är att få eventuella ihopsättningar att riktigt ”limma” fast i varandra så att de klarar bränning. Min ängel gjorde inte riktigt det och i doppet i glasyren brast baksidans hänge och ängeln damp ner och blev vingklippt. Otur! Men samtidigt, inget konstigt. 

För så är det ju i livet. Vi är med om olika saker som påverkar oss mer eller mindre. Är vi inte alla till mans lite vingklippta om vi ser in i oss själva en stund. Vad var det Filip Hammar sa i sitt sommarprat? Att ljuset bara kan komma ut ur sprickorna på kärlet? Nåt i den stilen. Skönheten är kanske inte det perfekta, utan det brutna. Det som vittnar om att jag varit med om något men är fortfarande här. Och jag har rätt att finnas  och ta plats.

Bruten vinge.

Anna-Lena var snäll och lånade mig lite guldfärg och efter lite limmande därhemma och några drag med penseln är ängeln hel igen. Men inte perfekt. 

 

En predikan jag hörde som tonåring, gav mig en mening som jag fortfarande gillar. ”Du är inte okej….men det är okej”. Ingen kan någonsin vara eller bli perfekt. Vi kan jobba på att bli vårt bästa jag, att göra så gott vi kan, att försöka skapa en bättre värld men ändå veta att….man misslyckas med att vara perfekt varje dag, med tankar, ord eller gärningar; tre ord om otillräcklighet som gör mig ödmjuk. 

Bruten vinge.

Vi är inte okej. Vi är lite vingklippta och operfekta. Men det är okej. Vi finns och vi får finnas. Vi är viktiga och en del av den här världen. Let’s keep on rockin’ this world with our broken wings. Det gör oss med ödmjuka mot varandra om vi vet att vi alla är här, så som vi är. Lite skavanker, lite brutna. Men här. That’s the beauty of life.

Läs Mer

Vän eller fiende?

Igår hände något…oväntat. Eller?

Min fyraårige son sprang runt de små stolarna i barnkyrkans lokaler. Lycklig. Han hade kramat och stannat en stund hos en fröken som han gärna tyr sig till, lekt men en kompis han verkligen gillar och var allmänt barnaglad. Fylld av den energin och glädjen följer han med vår tonårstjej och mig in i ArabicStore (som den kommit att kallas) för att köpa injeera och grönsaker. Jag märker vid ett par tillfällen att min son söker kontakt med en ung man som jobbar där. Han pratar oblygt och liksom…tar för sig, tar sig in i den här killens comfort zone utan att fråga om lov, förstår ni? Svårt att förklara. Han har svårt att vara still och känns som ett litet sprakande tomtebloss. ”Är du kissnödig?” frågar jag. Det är en trolig förklaring till hans ”sprattelglädje”. Men nej det var han inte.

Vid kassan tar han tag i killens arm och drar honom fram till glassboxen och jag får ögonkontakt med den kanske 25-årige killen. Skrattar lite så där ursäktande, ler ihop med honom över min son som liksom…går över gränsen. Jag bryter inte för jag ser att killen bara blir glad. Varm.

Jag frågar om min son tror att killen kanske är S, som bor hos mina föräldrar. Viss likhet, men inte mycket. Nej, svarar han.

Killen som berättar att han heter Ahmed förvånas av den här svenske pojkens oblyga sätt och lyfter upp honom i ett skojigt lyft, som för att själv få ut av den sprudlande energi min son projicerat på honom, och ställer ner honom igen. Vi ler.

Jag bar med mig den här händelsen hem. Jag vet inte varför jag inte tog min son till mig, tuktande att man inte ska stövla fram sådär och liksom ta kontakt på det sättet. Alla är inte snälla.

Men jag avväpnades själv av den äkta glädjen som han kastade runt sig. Det är en svår balansgång det där. Vi pratar hemma om att det tyvärr finna folk som lurar med sig barn eller som luras på internet. Samtidigt som vi är en ganska öppen familj. Kärlek kan väl aldrig vara fel. Inte glädje heller.

Min son hade ingen tanke på om Ahmed (eller Sven likaväl) var vän eller fiende. Han var bara så…glad!   Det smittade över på mig, vår tjej och Ahmed.

Tänk om vi alla kunde avväpna hela världen med lite kärlek och glädje. Rasera murarna. Visa tillit och låta godhet vinna. Kanske att min son gjorde de där kvadratmetrarna i affären till en lite bättre plats på jorden, om så bara för en kort sekund? Kanske.

Läs Mer

Kanske finns där ett ljus någonstans

Idag är en dag som alla andra sorters dagar…

…någonstans i världen möter ett barn dagens ljus och kommer upp på mammas bröst. Varmt, lugnt och tryggt. Någonannanstans föds barnet i en hemlig källare, i ett försök att undkomma bomberna, skotten och terrorn.
Idag förföljs människor för sin kristna tro, andra dagar mördar kristna i trons namn. Är det inte kristendomen som har blod på sina händer så är det islam. Eller någon annan religion. Eller…det har inte ens med religion att göra. Det har att göra med motsättningar, oavsett om de sker i religionens, politikens eller kulturens namn.

Idag är en dag som alla andra sorters dagar. Historien upprepar sig. Igen och igen. Vem är egentligen utan skuld?

Kanske barnet. Det som föddes i trygghetens land. Där villan står vit och felfri. Maten på bordet. Eller barnet där i källaren, utan säng och kläder. Kanske finns det mjölk i mammas arma bröst.
Kanske barnet bär freden som världen behöver.

Kanske finns det ett ljus någonstans.

Men snabbt blir det dunkelt för barnet i källaren.
Det blir aldrig en femårsdag. Hon nådde aldrig fram.
Och barnet i trygghetens land har lärt sig att ”jag” är viktigast. Och matas med maten hon inte behöver. Hon lär sig att vi är vi och dom är dom. Och hoppet för framtiden grusas.

Idag är en dag som alla andra sorters dagar. Historien upprepar sig. Igen och igen.

Kom kärlek, kom fred, kom frihet, kom rätt.
Kom sanning i vitan skrud.
Kom glädje, kom hopp om en framtid igen.
Kom godhet, kom kärlekens bud.

Läs Mer

Den vita lögnen (gjorde lite extra ont…)

I torsdags morse kom min fyraårige lille godbit upp i sängen på morgonen och myste med sina mjuka ben slingrande kring mina (loooove!). Han gosar och frågar längtande:
– Mamma när kommer du vara mammaledig?

Aj. Aaaj! Fråga inte en sån fråga…jag kommer ju aldrig mer vara det…(okejrå lite dar på sommaren med det räknas som sommarlov och inte mammaledighet..)

– Jag är ledig idag, säger jag och utelämnar ordet mamma. För jag VAR ledig från skolan.

– Är du mammaledig idag? frågar han oskuldsfullt vidare och trycker sanningen om min framtid lite djupare i mammahjärtat. Aaaaj!

– Jag är ledig från skolan både idag och imorgon. Jag börjar inte förrän på måndag igen, svarar jag för jag kan inte. Kan inte säga orden. ”Jag kommer aldrig mer vara mammaledig”. Så jag drar en vit lögn om ledigheten för att bekräfta att jag visst kommer vara hemma, men suddar ut ordet mammaledig för…det är ju inte det jag är. Jag har bara inga föreläsningar idag…

Min man bara njöt av tanken att få en vår med barnen. Jag sa till honom ikväll att våren är den allra bästa tiden att vara föräldraledig på. Man njuter så sjukt mycket av solen, ljuden, doften av smältsnöblött gräs, gula (fula) tussilagos och rensopade gator. Och lekparkslek som med tiden inbjuder en att sitta och sola på en filt.

Nej, min lilla söta goa älskling. Det blir inte mer mammaledighet men jag ska göra mitt yttersta för att få ta del av din barndom och uppleva den tillsammans med dig trots studier och framtida jobbdagar. I promise!

Läs Mer

Om han som fryser i snön

Igår satt jag på tunnelbanan. Jag råkar ge en ung behövande man en lite för lång stund med blicken. Ett litet ”hej” ger jag för att vara vänlig och det är tillräckligt för att han ska sätta sig framför mig. Jag tänker ”åh nej!” och skäms för att jag tänker det.

Han räcker fram till mig och presenterar sig som ”Adrian”. Nästan samma som mitt namn, hinner jag tänka.
– Vad heter du? frågar han.
– Andrea, svarar jag och undrar om han får samma reflektion över namnet. Men han har ju viktigare saker att tänka på… sin överlevnad.
– Kallt ute. Thnö, läspar han. Fryther med mycket thnö. Min hund.
– Ja det är kallt ute, bekräftar jag oerhört larvigt. Vad säger man? Vad svarar man?
– Lite pengar? Han ber och önskar något jag inte kan (eller vill) ge.
– Nej, tyvärr, skakar jag på huvudet. Har inga pengar.
– Lite? Kallt ute med thnö.
– Gå till Svenska Kyrkan, försöker jag och hoppas att han fattar vad jag menar med härbärgen och diakonala behjärtansvärda tjänster som Svenska Kyrkan outtröttligen möter behov igenom. God bless them in abundance for that.
– Jag kommer, de thäger gå, invänder han. Pengar?
– Nej tyvärr… och en del av mig vill förklara varför jag inte vill ge men det är så FEL att ens yttra ord som fadderbarn, ensamkommande och kläder och leksaker som hamnat hos behövande i stan där man bor. Det är så OVÄRDIGT att säga att jag inte VILL. Fast det var sant. Jag ville inte hjälpa. Jag hjälper på annat håll, säger jag till mig själv.

Dagen går och jag glömmer bort incidenten. Jag går i skolan, tar tåget hem, promenerar till bilen. Den på morgonen oskottade och nästan obestigbara trappan är nu både snöröjd och sandad. Vintervädret har kommit med besked. Drivor av snö och det är verkligen kallt. Vinden biter i kinden och jag tänker som vanligt att ”huvva, jag gillar INTE att frysa”. Och alltid när det är höst och vinter tänker jag på dem som är uteliggare och hur otroligt hemskt det skulle vara att sova ute eller att sitta utanför en affär en hel dag. Skulle ALDRIG palla, inte ens för flera tusen spänn alltså. Och det är då som Adrian dyker upp inom mig igen. Honom som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen. Hans städade yttre och läthpande försök till konversation. ”Kallt ute..fryther…thnö”.

Ja, Adrian. Det är kallt. Olidligt kallt idag. Förlåt, att jag inte hjälpte dig. Jag tänkte på mig själv, jag ville inte. När jag sätter mig i bilen försöker jag trösta mig med att ”ingen kan hjälpa alla”. Men de orden räcker liksom inte när man vet att Adrian, och många med honom, fryser just nu. Igår, när vi sågs, och idag och alla andra vintriga dagar.

Det gör ont.

Jag sitter i min soffa med sockor på och en varm stickad kofta. Jag är frussen av mig och kommer troligen ha sockor och en varm filt ovanpå mitt redan tjocka täcke, för att kunna somna. Barnen har värmeflaska och värmekudde i sina sängar. Har precis lånat ut flera filtar över en natt till några tillfälligt behövande. Det ville jag tydligen. Men Adrian. Vad har han?

Ja, pengar från mig i sina kalla fickor det har han då inte. 🙁

 

Läs Mer

Summan av kardemumman och en längtan för nästa år

Igår kom min son med en fundering som resulterade i en alldeles för sen kväll med våra två äldsta men som samtidigt gav oss djup i vår relation till våra egna barn.
Mamma, kan du sitta med mig när jag äter min kvällsmacka? När var du riktigt rädd nångång? Berätta du så berättar jag.

Jag satte mig hos honom och sedan anslöt sig både storasyster och make och sonen inbjöd alla att berätta om rädslor, lycka, ledsamheter och sånt vi stött på i livet. Eller när man blir arg på sig själv. Eller att man faktiskt kan bli arg på såna man inte ens känner som handlar i orättvisans egotrippade förödmjukande namn. 

Roligast tyckte barnen det var när jag och min man berättade om sånt som hänt när vi var små. 

Imorse låg vi i sängen och funderade. Hur blev det? 2016. Våra barn, våra bonusbarn, vår relation, skola/jobb/föräldraledighet. Vi såg ljusglimtarna, våra dejter på tu man hand, utmaningen med skolan för de allra äldsta och hur bra hösten ändå fungerat som helhet. Men vi insåg att 2017 kommer att bli speciellt eftersom båda kommer vara sysselsatta med studier och jobb till hösten. Den minste kommer skolas in utan lyxen att vara hemma ett par dar i veckan som de andra tre varit. Hur kommer han orka? Kommer vi klara våra nya roller och hur kommer de kommande 3 åren med en studerande mamma bli?

Jag sa att jag märker nu att jag ser fram emot att slippa småbarnsårens blöjbyten, trots och dagliga vägledning i alla moment även om jag nästan dagligen ser på de minsta och vill stanna tiden. Jag längtar nämligen just efter sådana här gyllene stunder som gårdagkvällen. Familjen kring bordet, delar livet, trivs i varandras sällskap och fördjupar relationen.

Ja, det kändes faktiskt som om vi kom varandra närmre igår. Och jag hoppas att 2017 får bjuda på fler sådana tillfällen. Det får jag träna på. Att inte rusa runt i huset med alla ”måsten” utan stanna upp och ta mig tid för dem, för oss. Jag hoppas också få en sådan relation att det finns en naturlig längtan att umgås med varandra utan att man liksom ska ”ta dem” från sina kompisar eller ”slita dem från skärmarna”.

Jag vill passa på att önska dig som läser ett 2017 med frid, glädje, gemenskap och kärlek.

Kram från Andrea

Läs Mer

Äntligen kom beskedet!

Min syster, habibti, min stora lilla tjejDu är mörk, jag är ljus
Du är kort, jag är lång
Du är ung, jag är vuxen
Du är du, jag är jag
Men vi, vi finns tillsammans

Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Du vann över öknen, mörkret, rädslan, havet, hoten, såren
Du kom hit.
Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Tålamodets väg har du vandrat
Kunskapens väg har varit krokig
Men du har nått ett av dina mål
Du får stanna

Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Framtiden är din
Sverige är ditt
Och vi, vi är din familj
Du är hos oss

Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Jag tackar Gud för att du kom
Att du vågade
Att du vann
Nu. Är. Du. Här.

Låt livet börja!

Läs Mer

Hjälp barnen i Bolivia

Vem behöver julklappar? Vad ska man köpa? Vi har ju det mesta. Vill VERKLIGEN varmt och innerligt rekommendera dig att ge en julklapp till någon av dina nära och kära eller kollegan, genom att ge barnen i Bolivias barnby Vida Nueva i Quillacollo ett bra 2017. Du kan ge en julgåva via deras bankgiro och skriva ut ett gåvobevis här

Arbetet Vida Nueva pågår såklart inte bara under julen utan du kan såklart göra mer än att vara engångsgivare. Genom att bli fadder för ett barn på barnhemmet Villa Infantil kan du ge en slant varje månad eller kvartal och får under året möjlighet att få brev från det barn du stödjer och även infromation från arbetet i stort.

Så köp inte en mugg som alla redan har i sitt köksskåp. Skippa trängseln i affärerna och gör nåt nytt – ge ”ingenting” och förbättra framtiden för barnen i Bolivia!

Läs Mer

Crappy christmas

Det låter ju inte så positivt. Man borde ju säga happy…eller merry.

Men eftermiddagen har varit allt annat än happy. Nästa år struntar jag i julen.  Barnen får äta mamma scans fisluktande köttbullar, äta torra smaklösa lussebullar från 7-eleven och pepparkakor med e-nummer och palmolja. Och julgodiset? Ja det finns ju en hel lösviktsgodishylla på Ica att frossa om knäcken uteblir. Offerkoftan är på. Perspektivet och ödmjukheten kommer imorn eller så.

Eftersom vi som familj inte ses överdådigt mkt gjorde jag ju om adventskalendern från en hjälp-andra-kalender till en tillsammanskalender i hopp om att dra mitt strå till stacken för att kunna vara tillsammans. Sen får väl andra hjälpa till, tänkte jag. Dum tanke. Att försöka hitta på nåt för hela familjen är lika svårt som att hälla knäck i formar utan att spilla.

Ena dagen står det: idag ska vi baka pepparkakor. Jaaa säger de flesta. ”Jag vill inte vara med – jag tycker inte det är något kul” säger någon. Andra dagen: idag ska vi baka julgodis. Efter fem minuter ger en upp för att ”det var så jobbigt.”

Vi ska kolla på bilder framför TVn från hela året – en tillbakablick på året liksom. ”Tråkigt, jag vill inte vara med”. En annan dag när vi ska FIRA advent i kyrkan, fira kan ju betyda gott fika och adventsmys i största allmänhet: ”va?! Ska vi bara göra det? Det visste vi ju redan”

What to do? Ska jag ta bort kalendern? Det är ju verkligen inget måste. Men jo, det anses att den ska vara klar. Ja jag vet att jag själv har förväntningar som alla kanske inte delar.

Men alla vill äta julköttbullar, hembakt julfika och smaska på julgodis. Så nog har alla förväntningar på sitt sätt. Men ingen verkar förstå att någon måste göra det om det ska bli av. Och det här med tillsammans verkar vara överskattat. 

Gick ut för att rensa huvudet från mina känslor. Ledde inte till så mycket men… Imorn är jag kanske en vän jungfru Maria men idag är jag en whining Martha. Klart slut!

Läs Mer

Jag är inte rädd för evigheten – jag är rädd för det tidsbestämda

Det gör ont att bli vuxen.

Inte längtar jag tillbaka till tonåren; osäker på mig själv och uttittad (kände jag mig). Som en liten planta, ofärdig, skör, vajande för vinden. Jag såg livet från min låga höjd. Men då var jag fri. Fri från verkligheten. Eftersom jag levde så bunden i min egen chimära ego-verklighet var jag fri från det sanna.

Men i takt med att jag växte och mina rötter sökte sig nedåt står jag stadigare än någonsin och kan nu se verkligheten från ett annat, högre perspektiv. Jag ser livet drabba människor på fruktansvärda sett, ser orättvisor, maktspel, vet hur andra känner för jag har hunnit med att känna det själv, kan dela någons upplevelse på ett annat plan än som ung. Jag kastas mellan det vackra och det avskyvärda nästan varje dag. 

Det gör ont att bli vuxen.

Det här med döden. Det som vi alla vet for sure kommer att hända. Det är något som blivit alltmer tydligt för mig i takt med att åren gått. Och gör något ont så är det just det. Inte evigheten bakom den utan det faktum att vår tid här har ett slut. Att relationer i och med döden har ett slut. Och kvar är vi, frukten av relationen med dem som gått före.

Idag bär jag ett halsband från min mormor. Må hon vila i frid. Och jag ber en liten bön för min gamla farmor. För alla dagar eller år som är kvar.  Igår fick några i min familj ett chockerande besked. Jag sörjer med dem och de anhöriga. Och imorgon? Ja, ingen vet vad som händer imorgon. Det vi har är nu.

Måtte jag lära mig ta vara på nuet, medan rötterna fortsätter söka sig nedåt i jorden och kronan uppåt mot himlen. Medan mina grenar får sträcka sig utåt. Och kanske bära någon slags frukt som någon annan kan smaka på och kunna växa utav den. 

Livet är nu.
Gud, hjälp mig.
Det gör ont att bli vuxen.

Läs Mer