SUB7 med SAP – Nära skjuter ingen hare

Faan, det här går inte längre! Det snurrar friskt i huvudet och mina lår sänder hela tiden signaler till min hjärna att de är helt överkokta. Jag försöker skärma mig mentalt från smärtan genom att försöka tänka att det nu inte är långt kvar, men det hjälper föga. Det rinner tårar utmed mina kinder för jag vill så mycket samtidigt som jag känner att det håller på att rinna mig ur händerna. Jag har problem att hålla framförvarandes bakhjul med 2,5mil kvar. En känsloorkan rör runt i min kropp och själ och jag känner mig så liten och skör. Jag tänker att jag vill flyga högt som örnen, lyfta mig ur den här prekära situationen, men det går inte. Jag är där jag är, fastlåst på en cykel.

Nåja, tillbaks till Motala och den soliga förmiddagen. Står vid startlinjen och speakern kommer fram och trycker upp en mikrofon i mitt ansikte och frågar vilka vi är? Jag svarar stolt som en tupp att vi är Stockholm Allied Powers, we don´t ride fast, we fly low. Hmmm, jag som senare i loppet ville flyga högt? Min röst ekar över hela startområdet som är fullt av folk och jag kommer på mig själv att jag njuter. För er som känner mig på ett djupare plan vet ju att jag gillar att synas och höras. Speakern har lite problem att uttala Allied så jag får förtydliga. En massa frågor haglar över mig och jag svarar så bra jag kan, återigen oerhört stolt över att få representera Stockholm Allied Powers. Vi skulle cykla runt sjön i våra militärinspirerade cykelkläder med touch av andra världskriget och Spitfirepiloter, en känsla som slår det mesta jag tidigare gjort i cykelsammanhang. Jag går runt bland manskapet och lyckönskar alla några minuter innan start.

Jag kände av stundens allvar som en av 5st startande kaptener och med kaptensrollen vilade det ett stort ansvar på mina axlar och det tog en del mental kraft. Herregud, vi skulle försöka cykla runt sjön på under 7h med en snitthastighet på strax under 43km/h i 30mil där jag skulle behöva vara någorlunda klar i huvudet loppet igenom. Mina tidigare långsimningar och Ironmans har ju visat hur jag går in i mitt egna lilla universum. Bara några sekunder kvar till att klockan slår 12:08 och vi får starta. Jag och Jesper Alm hade fått uppdraget att leda gruppen ut ur Motala. Vi var oroliga över med vilken fart motorcyklisten skulle leda oss ut ur stan med, med tanke på hur försiktiga de var vid halvvättern veckan innan då vi fick krypköra ut ur Motala bakom MC:n. Det visade sig att vår oro var obefogad.

Jag trycker igång min Garmin precis när vi passerar under rampen där tidtagningen startar. Om det nu skulle bli en sekundstrid in till mållinjen ville jag vara säker på att jag hade så korrekt tid som möjligt på min cykeldator. Till skillnad mot förra gången jag cyklade VR hade jag nu stängt av Autopause-funktionen samt att jag hade snittfarten väl synlig på min display, med andra ord goda förutsättningar för att kunna ha koll på läget.

Nu var vi på väg och vi kör 2st motorer. Jag ligger med i första motorn som drar de första 20minutrarna och vi kommer snabbt in i en bra rytm. Det märktes att vi var samsynkade då stora delar av gruppen tränat tillsammans varje lördag på olika ställen runt om i Stockholmsområdet sedan månadsskiftet mars/april. Vi växeldrar hela vägen ned till Jönköping där varje motor ligger i spets 15-20min. Motorbytena går otroligt smidigt. Jag tycker dock att vi under vissa partier håller lite för låg hastighet, men den stora massan verkar vara nöjd så jag gör ingen grej av det. Jag mumlar vid något tillfälle att vi kan köra lite snabbare, men får ingen direkt respons på det.

Vid ett tillfälle kommer någon åt Simon Borgs hjullåsning på bakhjulet som öppnas i hög hastighet. Simon hanterar hela situationen på ett iskallt sätt, han klickar ur vänster fot och sparkar in låsningen med skohälen. Oerhört imponerande. När jag tänker efter kanske det inte var så konstigt att han hanterade den situationen på det sätt han gjorde, brandman som han är.

Genom Gränna rullar vi utan intermezzon och jag har aldrig tidigare cyklat så snabbt på en kullerstensgata. Det var mycket folk utmed gatan som hejade på. Synd bara att man inte hinner ta in omgivningen när man cyklar SUB7 men det är ju självförvållat.

Någonstans på vägen ned mot Jönköping peakar vi hastighetsmässigt, 75km/h!!, helt galet men nödvändigt för snitthastigheten. Ned till Jönköping följer vi vår tidsplan.

Vi rullar genom Jönköping när någon ropar motorbyte och den ordning som rått fram tills nu försvinner i ett nafs. Motorbytet misslyckas och min stressnivå höjs på en gång och huvudfokus blir helt plötsligt att bara hänga med. Ingen struktur överhuvudtaget genom Jönköping. Det var djungelns lag som gällde och under några minuter körde vi inte för killen bakom. Det blev helt plötsligt ett gäng individualister som jagade ett bakhjul, för ingen ville bli avhängd genom stan där det gick fort, riktigt fort på gator och genom rondeller där jag var orolig att skrapa pedalen i asfalten. De två motorerna vi kört ned till Jönköping upphör och efter Jönköping kör vi med en motor och café bakom. Det tog flera minuter innan ordningen var återställd. Fram till depåstoppet efter ca 14 mil fungerar det riktigt bra och snitthastigheten stiger igen efter strulet genom Jönköping som nog tog mycket kraft av många av oss. Under denna del av loppet får jag en känsla av att jag skrikit för mycket om raka led och allt möjligt. Jag blir trött på mig själv som liksom inte bara kan hålla käften.

Depåstoppet närmar sig och jag skriker högt till alla att ojämna nummer har sina påsar till vänster och jämna nummer till höger. Min röst skär sig titt som tätt och jag känner mig som en tonårspubertal pojke. Depåstoppet var planerat till 2minuter och de två som skötte langningen satte igång tidtagningen när sista cyklist stannat vid sin påse. Jag rullar in vid min påse och byter snabbt flaskorna samtidigt som jag trycker en banan och lägger ned cykeln för att göra en ”säkerhetskissning” trots att jag inte är nämnvärt kissnödig. Jag hatar nämligen att cykla kissnödig. Det skämtas friskt när fler ska försöka få igång kisseriet. Jag skriker rätt ut att jag är en jävla gammal gubbe för jag får inte fart på maskineriet, så oerhört frustrerande i den situationen. 1 minut kvar…..20 sekunder kvar…. Puhh, jag är klar. Tar med mig en tunnbrödrulle i handen överpreppad med rökt cognacmedvurst när jag sätter mig på cykeln igen och rullar ut på vägen. Det visade sig vara ett bra drag för att få ner något mer matigt i magen efter några timmar med Vitargo sportdryck, gels, punschpraliner, GT-tabletter m.m. Sköljer ned tunnbrödrullen med vatten från min Camelbak och det sötsliskiga i munnen var nu borta för en kort stund.

Nu tog vi sikte mot Hjo och Karlsborg och snitthastigheten stiger sakta efter depåstoppet. Den här sträckningen av loppet skulle visa sig bli ganska jobbig för mig då jag efter ca 20mil börjar stå över en del förningar. De sega och jobbiga slakmotor som finns på denna sidan sjön tar hårt på mig men jag kämpar på. Jag känner dock att jag blir mer och mer sliten och det blir som en ond spiral när jag även börjar slarva med att trycka i mig näring och vätska. Jag får hela tiden påminna mig själv om att jag ska äta och dricka.

Hjo susas igenom blixtsnabbt och jag hinner i all den misär jag börjar känna, tänka på fjärilsmuséet och att det är en trästad. Fråga mig inte varför? Min hjärna lever uppenbarligen sitt eget liv.

Efter Hjo börjar jag få det riktigt jobbigt och fler och fler av oss trillar ned i caféet, men jag manar på vid några tillfällen att alla ska gå upp och rotera ett eller två varv och det sker vid några tillfällen.

In mot Karlsborg skriker Robert Adolfsson att det är tight med tid för att hinna över bron innan broöppning som sker varje heltimme. Vi gasar på riktigt hårt även genom Karlsborg och med nöd och näppe hinner vi över bron.

Efter Karlsborg går jag själv upp ytterst sporadiskt i rotationen längst fram då jag har fullt upp med mig själv. En mental kamp börjar utspela sig i min hjärna och jag frågar mig om detta påhitt att försöka cykla VR på under 7h är sunt? Just där och då är naturligtvis svaret nej med de negativa tankar som börjat göra en kniptångsmanöver på min hjärna.

Uppför backen mot Stora Hammarsundet vinglar det till framför mig i klungan och jag skriker, men jag kommer inte ihåg vad jag skriker, och helt plötsligt blir jag omkulldragen av bakhjulet på cykeln framför mig. Jag panikbromsar och blir samtidigt påkörd bakifrån av Robert Adolfsson som hamnar i vägräcket. Robert A gör illa handen och börjar blöda kraftigt. Jag har tur som blixtsnabbt hunnit klicka ur mig och kan rädda mig från ett fall i asfalten studsandes på en fot, fråga mig inte hur det gick till? Som tur var hände detta i en uppförsbacke där hastigheten var lite lägre. Tilläggas bör är att jag också var läskigt nära vägräcket. Rent reflexmässigt tar jag upp jakten på klungan som saktat in lite grann utan att ens kolla vad som hänt med min cykel, men när klungan hör att Jesper Alm anmäler sig som frivillig att stanna hos Robert A ökar klungan farten och jag jagar ikapp dem i ren desperation och kommer, gudskelov, ikapp. Min cykel verkar okej och jag scannar över det jag kan av min cykel när jag ligger på rulle. Det visar sig att också Robert tar sig samman och kommer ikapp klungan med en kraftigt blödande hand nån minut senare, helt otroligt. Cyklister är definitivt inga fotbollsspelare. Efter detta tillbud var jag helt rökt, som en söndertrampad röksvamp eller som en utvriden disktrasa. Från och med nu handlade det bara om överlevnad för min del. Jag var fast besluten att gå med huvudgruppen in i mål. Och det var här min race report började när jag balanserar på slak lina.

Vi rullar av den stora vägen in mot Motala och jag känner en stor lättnad, jag kommer att klara att gå i mål med huvudgruppen, dock får jag ytterligare en nära döden upplevelse när vi ska ta oss igenom sista rondellen genom Motala när killen framför (minns ej vem det var) skrapar sin pedal i asfalten och hela hans cykel rycker till, snacka om close call.

När vi rullar över mållinjen känner jag en enorm lättnad och min vana trogen gråter jag, som jag alltid gör efter tuffa lopp. Vi missar vårt mål, sub7, med 3minuter. Surt just där och då, men när jag tänker efter kan jag faktiskt inte vara besviken när jag själv inte var kapabel att bidra på ett sådant sätt som jag hade hoppats på under de sista 9-10milen. Jag är istället oerhört tacksam för den kärna av 4-5 cyklister som drog gruppen i mål de sista milen. Jag är full av beundran av er. Jag nämner inga namn för att inte glömma någon, ni vet vilka ni är. Vätternrundan är inte ett avslutat kapitel för mig förrän jag tagit mig förbi den magiska gränsen 7h där jag bidrar hela vägen in i mål.

Stort tack att jag blev antagen till denna SUB7-satsning. Det har varit en mycket spännande och givande resa. Jag är också mycket glad över att jag lärt känna så många duktiga cyklister som även gjort stort avtryck på mig. Den här resan är ett minne för livet. Stort tack till alla som varit delaktiga.

Lättölen efter målgång smakade mycket gott. Jag tror jag svepte 3 st 33:or.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 − 4 =