Masters SM och Robert sjönk som Titanic

Jag skriver detta inlägg för att helt sonika skriva av mig en massa konstiga känslor jag har haft i kropp och själ den gångna helgen. Det har varit en extremt lugn träningsvecka inför masters SM som hölls fredag-lördag i Uppsala den gångna helgen. Jag åkte dit med en massa förhoppningar om bra simtider och jag hade målat upp härliga målbilder inför detta SM, faktum var att jag kände medaljvittring på både 800m frisim och 200m, dock hade jag störst chans på 200m där jag hade 3:e bästa starttid. Det kändes mycket bra i kroppen och jag hade även simmat några riktigt svinjobbiga simpass med en bra känsla i kroppen innan jag trappade ned simträningen . Min styrka att simma med lite mjölksyra i armarna visade sig dock vara helt bortblåst på fredagskvällen när det var dags för 800m frisim. Hur kunde det bli så?

Jag hade en mycket bra känsla efter insimmet i tävlingsbassängen, men därefter väntade flera timmars väntan innan det var dags för mig att simma och på den tiden hinner man stelna till en del. Jag valde därför ca 1h innan det var dags för min start att simma in en stund i avsimningsbassängen i syfte att mjuka upp kroppen. Körde några längder med kraftfulla armtag vilket fick mig att hoppas på ett bra lopp. Kände mig faktiskt just där och då som Stålmannen. Några minuter innan start samlade jag ihop mig och blev för en stund väldigt introvert och när Conny kommer fram (han startade i samma heat) och önskar mig lycka till nickar jag bara tillbaks. Helt oengagerat och pliktskyldigast säger jag ”lycka till” tillbaks. Det ber jag om ursäkt för så här i efterhand, egentligen ganska olikt mig. Tystnaden innan start och när man kliver upp på startpallen känner jag av stundens allvar och när jag böjer mig fram för att greppa startpallen med händerna tittar jag ner på de som precis simmat färdigt sitt heat och tänker, ”-vilka lyckliga själar som har loppet bakom sig”.

Pang! Startsignalen går och jag dyker ner i vattnet. Öppnar i ett bra tempo, hårt men ändå kontrollerat, och det känns ok upp till 400m där jag halvmissar en voltvändning som återupprepas vid 500m. För att kompensera för det ökar jag farten genom att trycka lite hårdare med armarna och pressa lite hårdare med bensparken. Jag tappar en del på simmarna runt mig som jag har svårt att ta igen under resterande del av loppet. Jag simmar i mål på 11min blankt, vilket i mina mått mätt är en riktigt urusel simtid. Stumnar helt på slutet och tiden tickar iväg. Jag var anmäld på 10min 33s vilket var min splittid efter 800m på mitt 1500m lopp på masters SM i Stockholm i våras.

Jag river av mig badmössan och skakar uppgivet på huvudet när jag hänger utmattad över simlinan. Hela jag fylls av en upprorisk känsla och jag knyter näven i det tysta och säger till mig själv att detta ska inte hända igen. Jag tänker också att imorgon tar jag revansch på 200m frisim.

Jag vaknar upp på lördagsmorgonen till en ny dag med nya möjligheter, det är så jag väljer att tänka. Äter mycket på hotellfrukosten och är ordentligt mätt när det är dags att åka till simhallen. Återigen känns insimmet riktigt bra. Återigen startar jag sent på förmiddagen och väljer därför samma upplägg som gårdagen, jag simmar in igen i avsimningsbassängen.

Starten går på mitt 200m lopp och jag känner direkt efter vändningen vid 50m att det inte är min dag idag heller. Försöker trycka på och efter ca 75m får jag in en ”ge upp-känsla” i huvudet och överväger under några sekunder att jag bryter loppet, men det gör jag inte. Jag vänder och påbörjar mina sista 100m och det går blytungt och syran i armarna kommer som på beställning och jag viker ned mig inför den. Normalt är jag stark i det här läget när halva loppet är simmat, men inte idag. Jag blir uppgiven och väljer att bara simma i mål utan någon spurt. Sluttid 2min 33s och det är en tid som jag ligger och pressar på simträningarna i tuffa simserier. Jag förstår ingenting och får tankar på att lägga ned min patetiska idrottssatsning så här på ålderns höst. Jag målar upp bilder av mig själv som en mer mogen man utan all denna träning och med några kilon till på kroppen kanske man kunde få lite pondus på ålderns höst? Nej, skämt åsido. Jag tar med mig denna upplevelse för framtida utmaningar, för det är väl som så att man blir starkare med en del motgångar då och då?

Min simmarkompis Conny Mindemark simmar dock storartat och vinner SM-guld på 800m frisim i sin åldersklass. Han vinner även silver på 200m och brons på 100m. Jag är oerhört glad för hans skull och unnar honom verkligen denna framgång, för jag vet hur mycket han har tränat inför detta mästerskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × ett =