Masters SM och Robert sjönk som Titanic

Jag skriver detta inlägg för att helt sonika skriva av mig en massa konstiga känslor jag har haft i kropp och själ den gångna helgen. Det har varit en extremt lugn träningsvecka inför masters SM som hölls fredag-lördag i Uppsala den gångna helgen. Jag åkte dit med en massa förhoppningar om bra simtider och jag hade målat upp härliga målbilder inför detta SM, faktum var att jag kände medaljvittring på både 800m frisim och 200m, dock hade jag störst chans på 200m där jag hade 3:e bästa starttid. Det kändes mycket bra i kroppen och jag hade även simmat några riktigt svinjobbiga simpass med en bra känsla i kroppen innan jag trappade ned simträningen . Min styrka att simma med lite mjölksyra i armarna visade sig dock vara helt bortblåst på fredagskvällen när det var dags för 800m frisim. Hur kunde det bli så?

Jag hade en mycket bra känsla efter insimmet i tävlingsbassängen, men därefter väntade flera timmars väntan innan det var dags för mig att simma och på den tiden hinner man stelna till en del. Jag valde därför ca 1h innan det var dags för min start att simma in en stund i avsimningsbassängen i syfte att mjuka upp kroppen. Körde några längder med kraftfulla armtag vilket fick mig att hoppas på ett bra lopp. Kände mig faktiskt just där och då som Stålmannen. Några minuter innan start samlade jag ihop mig och blev för en stund väldigt introvert och när Conny kommer fram (han startade i samma heat) och önskar mig lycka till nickar jag bara tillbaks. Helt oengagerat och pliktskyldigast säger jag ”lycka till” tillbaks. Det ber jag om ursäkt för så här i efterhand, egentligen ganska olikt mig. Tystnaden innan start och när man kliver upp på startpallen känner jag av stundens allvar och när jag böjer mig fram för att greppa startpallen med händerna tittar jag ner på de som precis simmat färdigt sitt heat och tänker, ”-vilka lyckliga själar som har loppet bakom sig”.

Pang! Startsignalen går och jag dyker ner i vattnet. Öppnar i ett bra tempo, hårt men ändå kontrollerat, och det känns ok upp till 400m där jag halvmissar en voltvändning som återupprepas vid 500m. För att kompensera för det ökar jag farten genom att trycka lite hårdare med armarna och pressa lite hårdare med bensparken. Jag tappar en del på simmarna runt mig som jag har svårt att ta igen under resterande del av loppet. Jag simmar i mål på 11min blankt, vilket i mina mått mätt är en riktigt urusel simtid. Stumnar helt på slutet och tiden tickar iväg. Jag var anmäld på 10min 33s vilket var min splittid efter 800m på mitt 1500m lopp på masters SM i Stockholm i våras.

Jag river av mig badmössan och skakar uppgivet på huvudet när jag hänger utmattad över simlinan. Hela jag fylls av en upprorisk känsla och jag knyter näven i det tysta och säger till mig själv att detta ska inte hända igen. Jag tänker också att imorgon tar jag revansch på 200m frisim.

Jag vaknar upp på lördagsmorgonen till en ny dag med nya möjligheter, det är så jag väljer att tänka. Äter mycket på hotellfrukosten och är ordentligt mätt när det är dags att åka till simhallen. Återigen känns insimmet riktigt bra. Återigen startar jag sent på förmiddagen och väljer därför samma upplägg som gårdagen, jag simmar in igen i avsimningsbassängen.

Starten går på mitt 200m lopp och jag känner direkt efter vändningen vid 50m att det inte är min dag idag heller. Försöker trycka på och efter ca 75m får jag in en ”ge upp-känsla” i huvudet och överväger under några sekunder att jag bryter loppet, men det gör jag inte. Jag vänder och påbörjar mina sista 100m och det går blytungt och syran i armarna kommer som på beställning och jag viker ned mig inför den. Normalt är jag stark i det här läget när halva loppet är simmat, men inte idag. Jag blir uppgiven och väljer att bara simma i mål utan någon spurt. Sluttid 2min 33s och det är en tid som jag ligger och pressar på simträningarna i tuffa simserier. Jag förstår ingenting och får tankar på att lägga ned min patetiska idrottssatsning så här på ålderns höst. Jag målar upp bilder av mig själv som en mer mogen man utan all denna träning och med några kilon till på kroppen kanske man kunde få lite pondus på ålderns höst? Nej, skämt åsido. Jag tar med mig denna upplevelse för framtida utmaningar, för det är väl som så att man blir starkare med en del motgångar då och då?

Min simmarkompis Conny Mindemark simmar dock storartat och vinner SM-guld på 800m frisim i sin åldersklass. Han vinner även silver på 200m och brons på 100m. Jag är oerhört glad för hans skull och unnar honom verkligen denna framgång, för jag vet hur mycket han har tränat inför detta mästerskap.

Läs mer

Lite smått och gott om min träning inför Kalmar IM 2016

Efter det nyss avklarade masters SM i simning och allt elände med sjukdomar dessförinnan kommer jag gå in i en tuff basträningsperiod (som börjar idag för mig) som kommer sträcka sig över 12 veckor, så i slutet av februari kommer jag förhoppningsvis ha lagt en bra grund i framförallt cykling och löpning. Det förutsätter ju att jag får vara frisk. Jag planerar för mycket cykling i december med många utecykelpass mixat med lite hårdare intervallpass på testcykeln hemma. Löpningen ska jag fortsätta bygga en bra grund för att förbereda mina ben, framförallt vad gäller vader och ljumskar, inför längre löppass framöver. Januari blir det mer tyngdpunkt på löpningen där jag kommer hålla tillbaks cyklingen en del. Jag väljer att göra lite annorlunda här jämfört med vad många triathloncoacher förespråkar med mer simträning under vinterhalvåret.

Ur ett triathlonperspektiv (i min agegroup) håller jag en hög nivå på min simning och då finns ingen anledning att simma 5-6st simpass i veckan som det blivit för mig under ett antal veckor nu i höst. Jag kommer hålla mig till 3-4st simpass per vecka. Det kommer bli 3st simpass de hårda veckorna och 4st simpass de lugna veckorna då jag drar ned både volym och intensitet på cykling och löpning. Simning är ju bra i och med att det mjukar upp kroppen en hel del. Det är inte på simningen jag ska tjäna tid på nästa års Ironman i Kalmar. Det är på cyklingen och löpningen jag ska överträffa mig själv.

Vad som händer efter februari är än så länge inte spikat i detalj, men det kommer troligtvis bli en del tävlande i lokala cykel och löplopp när våren kommer, dvs mer fart i högre pulszoner. Det kommer också bli mer brickpass ju närmare sommaren jag kommer. Det är mycket möjligt att jag lägger in ytterligare en 4-veckorsperiod med grundträning efter februari. Till skillnad från förra årets träningsförberedelser ska jag i större utsträckning boka in träningsdagar med både simning, cykling och löpning på samma dag. Givetvis så måste det ju dessförinnan förankras med familjen.

Min effektmätare som jag köpte i början av oktober har verkligen inneburit ett stort lyft för mig träningsmässigt. Igår kväll körde jag en tjugominutare med en medeleffekt på 307W, mest för att få en känsla för hur hårt jag ska öppna när jag kör mitt FTP-test i slutet av denna vecka. Min puls kom upp till tröskelnivå med endast några minuter kvar av de 20 minutrarna, så cyklingen de första 10 minutrarna var ganska behagliga. Lärdomen är att jag kan öppna betydligt hårdare och pina mig mer på slutet. Får jag min fru att fungera som påhejare bredvid mig kan jag nog få till ett riktigt bra maxuttag. Rapport om detta kommer senare.

Min tempocykel hänger i mekstället hemma halvt isärplockad. Jag planerar ett vevpartibyte och utbyte av alla växel- och bromsvajrar. Jag har även moddat om cykeln med resultatet att jag kommer sitta lite mer aggressivt i tempoställning till nästa år. Vi får se hur det kommer påverka min cykling? Jag ska i större utsträckning cykelträna på tempocykeln till våren, i syfte att vänja kroppen vid den extrema sittställningen. Det finns ett ordspråk, ”train as you race”. Jag väljer att ta det ordspråket på orden!

En annan sak som är minst lika viktig att ha ordning på är kostintaget och det har inte varit något som varit min starkaste sida de senaste åren. Jag kommer in i perioder där jag knarkar socker i olika former och det vet ju vem som helst att i längden är det inte bra. Jag ser dock en ljusning i mörkret på detta och det är att vi i min familj beslutat att börja med färdiga matkassar som vi köper varje vecka från Citygross. Baserat på den första veckans måltidsintag med färdigkomponerade maträtter är sockersuget mindre. Kan jag fortsätta på detta vis kanske jag till och med kan gå ner några kilon till. Det vore ju perfekt inför sommarens Ironman.

Jag har också funderat en hel del hur jag ska få in mina träningstimmar i vardagen. Min lösning är morgonträning i stor utsträckning. Jag har ju förmånen att jag kan både cykla och springa hemma på min testcykel och mitt löpband. Det är inte alltid kul att gå upp alldeles för tidigt innan jobbet för att gå ner till maskinhallen och köra ett tuftt intervallpass på testcykeln eller kanske ett brickpass med avslutning på löpbandet. Det blir dock rutin och till slut en vana att göra detta. Människan är otroligt anpassningsbar, kom ihåg det om ni har svårt för att träna på morgnarna.

Får jag vinterns och vårens träning att fungera kanske inte Hawaii är långt borta. Sedan får vi se om det blir 2016 eller 2017 jag åker dit så att jag kan säga, -”been there, done that”. Man måste våga spänna bågen ordentligt någon gång i livet och det är nu jag gör det. Jag ska klyva pilen jag sköt i somras med den nya pilen. Jag ska slakta förra årets sluttid på Kalmar IM. Jante, vart tog du vägen?

Läs mer