Min dröm om Kalmar Ironman

Sedan jag anmälde mig i augusti har jag hela tiden haft min målbild klar för mig. Jag kan se mig själv korsa mållinjen och sträcka upp armarna under målportalen och att jag har gått i mål på under 10h den 15 augusti. Denna målbild är hos mig lika inpräntad som skrift i runsten. Det är inget som man bara suddar bort eller avfärdar med att det är en tokig idé som snart svalnar. Genom mitt deltagande i Kalmar Ironman lever jag en del av min livsdröm.

Jag tänker dagligen på vad jag ska åstadkomma den där augustidagen. Jag tänker att jag ska ta mig an den dagen med ett stort leende och jag lovar, jag ska verkligen göra det. Jag ska gräva i det djupaste av mig själv, jag ska spegla mig själv mot mig själv och jag ska reda ut ett och annat tvivel som finns i min kropp. Jag ska ta mig genom detta mastodontlopp med stor respekt, glädje och ödmjukhet. Jag ska ta in varje minut och jag ska njuta av varje hjärtslag, varje simtag, varje tramptag och varje löpsteg. Jag vill känna att jag på djupet kommunicerar med mig själv, hur tankar kommer och går, hur det krigas i min hjärna. Tankespelet i min hjärna är sannerligen en minst lika stor utmaning som den fysiska prestationen.

Det är stora ord jag nedtecknar, men det är på det här sättet jag tror jag måste tänka. Jag måste bestämma mig för vad jag egentligen vill. Till hjälp för det använder jag målbilder, ord och text. Jag romantiserar över känslan när jag fullföljt loppet och klarat uppsatta mål. Resan till målet blir då det mest självklara jag kan tänka mig, både vad gäller genomförandet under loppet, men framförallt vad gäller den oerhörda mängd träning som måste genomföras innan dess.

Idag är det lite mindre än sex och en halv månad kvar. Jag följer min utlagda räls, syllarna är vältjärade och solkurvorna har gått tillbaks. Loket har slirat, men har hela tiden gått framåt. Min plan ligger fast. Målet skymtar i horisonten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton − två =