Simningens själ

Att simma är att vara i nuet. Det är jag och mina tankar, jag och mina muskler, jag och min andning. Det är jag helt isolerad från verkligheten, från allt brus i ett stressat samhälle. Det är avskalat naket, befriat från materiella ting. För en stund är jag fri, tyngdlös som en astronaut i amerikanska Apolloprogrammet. Fokus är framåt och vattnets skvalp i öronen. Femtakts- tretakts eller kanske tvåtaktsandning? Beslutet är mitt i sökandet efter en rytm som passar för stunden. Det är små beslut som blir stora i stunden, i stunden där allt kretsar kring mig själv och dialogen med min egen kropp. Kroppen ljuger aldrig. Vågorna slår och den råa naturen är inpå skinnet. I sinnet känns det, intrycket av att leva, kämpa och andas. Bryggan är långt borta, mellan oss en enorm mängd vatten och jag simmar i oceaner av tid. Finns ingen början och inget slut. Jag är där jag vill vara, i vattnet, i självaste moderkakan av moder jord. I Vidösterns vågor mötte jag mig själv. I skvalpet av vågor gungade min själ mellan tvivel och hopp.

Läs mer

Elitmotionär till vilket pris som helst?

Kanske lite självutlämnande, men om man inte delar med sig får man inget tillbaks! Nä Robert, du måste tänka på den personliga integriteten, tappa inte den säger en röst inom mig. Jag bryr mig inte om det!

Jag har ju valt att kalla mig själv för elitmotionär, vilket jag tycker att jag är. Ni som känner mig väl kan nog instämma i det. Jag har till och med gått så långt att jag marknadsfört mig själv som elitmotionär genom mitt bloggande här på lokaltidningen Södermanlands Nyheter och genom alla reportage som varit om mina idrottsliga utmaningar i nämnda tidning. Det har gått så långt att min identitet är ELITMOTIONÄR, ja nästan mer än min roll som PAPPA till två tonårsdöttrar, nästan mer än min månskensbonderoll och nästan mer än min yrkesroll som kvalitetschef. Jag har tagit min träning till en lite högre nivå än en vanlig motionär vilket jag är oerhört stolt över, men vad är priset? Är priset jag får betala värt det? Är det värt att bli uppfattad som en självupptagen och frånvarande man i perioder? Är det värt att ständigt gå med någon form av träningsvärk och att ständigt vara hungrig? Är det värt att hela tiden oroa sig för sjukdomar och skador? Att avstå vin eller öl vid fina middagar? Till sist blir man så avtrubbad på det vanliga livet att man tappar sin sociala förmåga.

Jag som tidigare varit en mingelmästare, en sån där som kan prata med alla om allt, som kan hålla igång en diskussion, en exceptionellt bra moderator om jag får uttrycka det själv och i vissa fall också en entertainer. Det har nu börjat rosta! Jag får anstränga mig mer när jag vistas i finare sammanhang. Det kommer inte naturligt längre. Jag kan ibland känna panikångest inför olika sorters bjudningar eller evenemang, men jag biter ihop och grämer mig själv över all utebliven träning som maler i mitt huvud och dränerar mig på mental kraft. Mitt idrottande har blivit ett missbruk där jag slavar under min egen träningspiska, där jag ligger lika fastkedjad som afrikanska slavar gjorde i slavskeppen över Atlanten i en svunnen tid. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det? En avancerad rymning likt fångarna från Alcatraz, men dom drunknade troligtvis och jag vill inte drunkna. Jag inser det osunda i allt detta.

Jag vill referera till ett annat blogginlägg som en av mina träningsvänner skrev på träningssiten Funbeat, ”Två sekunder eller resan back to basic”, som jag läste igår och även kommenterade. Det satte verkligen skruv på mina tankar. Jag kan känna mig lite avundsjuk på hur man kan välja att förhålla sig till sin träning. Att välja den vanliga motionärsnivån där glädjen är viktigast, att göra något lagom och med balans, och vara nöjd med det! Jag klarar det helt enkelt inte. Gode gud, JAG KLARAR DET INTE! För mig är det allt eller inget. Det låter primitivt och kanske är jag en primitiv människa i mångas ögon, jag vet inte? Det är blodigt allvar!

Skulle lusten att träna på den här nivån försvinna för mig skulle jag troligen helt sluta träna. Jag skulle bli en smårund Thomas Brolin kopia med skrattet i halsen samtidigt som jag skulle drömma mig tillbaks till svunna tider då jag simmade Sveriges längsta simtävling och när jag cykelpendlade 8,5mil om dagen utan nämnvärd ansträngning. Okej då, jag kanske inte helt skulle sluta träna. Kanske att jag skulle ut och springa SJÄLV sent om kvällarna när ingen annan är ute och springer. Jag skulle ALDRIG ta mig till badhuset och simma några ostrukturerade längder crawl på crawlbanan på allmänhetens tid en timme i veckan, ALDRIG! Jag är en för stolt tävlingssimmare för att klara det. Jag skulle aldrig komma på idén att åka Vasaloppet bara för blåbärssoppans skull eller cykla Vätternrundan bara för att det är så mysigt att fika och äta lasagne. Jag skulle aldrig stå på startlinjen till något anonymt motionslopp och värma upp med Friskis och Svettis.

Tävlingsmänniskan i mig sitter för djupt. Den är solitt fastmurad i min själ och går inte att rubba på, kassaskåpssäkert! Således finns det ingen räddning för mig. Jag är FAST. Jag kanske behöver hjälp?

Läs mer

Det börjar närma sig

Nu är det inte många veckor kvar tills tävlingssäsongen börjar. Det är snart dags att skörda frukterna av höstens, vinterns och vårens träning. Mitt första stora delmål är Vätternrundan (VR) den 14 juni. Mitt mål där är att försöka cykla under 8h runt Vättern. Det finns goda förutsättningar för att lyckas då jag ska cykla med Ride of hope och deras sub8-grupp. Jag har lagt ned min själ i förberedelserna inför VR och har hittills nästan samlat ihop 300mil landsvägscykling sedan årsskiftet. En stor mängd av de insamlade milen kommer från min jobbpendling (8,5mil ToR till mitt arbete). Mitt mål är 400 cyklade mil i benen när jag står på startlinjen till VR. Ska bli mycket intressant att se resultatet av alla nedlagda timmar. Det vore verkligen häftigt att första gången jag cyklar VR ta mig i mål på under 8h och endast efter tre års seriös cykelträning. Man får ju inte glömma bort att jag är en simmare i grund och botten med kanske lite för mycket kilon (läs för mycket muskler, ha ha) på överkroppen för att det skulle vara optimalt för cykling, men jag är lika envis som en åsna och kommer använda mitt pannben som i andra utmaningar visat sig vara tjockt. I det avseendet känner jag mig trygg.

Den senaste veckan har jag börjat känna en viss mättnadskänsla vad gäller cykelträning, men med bara fem veckor kvar till VR får jag skjuta den känslan åt sidan. Ska bli skönt att lägga om träningen lite senare och börja simträna i öppet vatten mer.

Deltar i början av juni på ett simläger nere i Värnamo där vi under tre dagar simmar hela sjön Vidösterns längd, ca 21-22km simning som förberedelse inför Sveriges längsta simtävling, Vidösternsimmet. Förra året lyckades jag simma in på placering 6 av närmare 30 deltagare. I år blir det ett dubbelt så stort startfält och mina förväntningar på mig själv är ordentligt uppskruvade. Som vanligt sätter jag en enormt stor press på mig själv.

Den 28 juni deltar jag i en triathlontävling i Vansbro som utgör en halv Ironman, dvs 1900m simning, 9mil cykling och 2,1mil löpning. Inför denna tävling känner jag en stor nervositet, då det är mycket prestige inblandat. Det finns några medtävlare som vill slå mig och vice versa. Min taktik inför denna tävling är en stenhård öppning på simsträckan och sedan kontrollerad cykling så att jag även kan springa löpsträckan på ett bra sätt utan att falla igenom.

Jag har aldrig tidigare i mitt liv tränat så mycket som jag gjort under februari, mars och april. Det har faktiskt varit dubbla pass flera dagar i veckan så jag hopas snart att min kropp förstår att det är ”pay back time” 😉 Önska mig lycka till inför sommarens utmaningar. Jag behöver alla lyckönskningar jag kan få.

Vårens träning har flytit på oförskämt bra med både simning och cykling. Löpningen har också gått mycket bra till för ett par veckor sedan då jag fick en muskelbristning i ena vaden. Därefter har jag rehabtränat och införskaffat kompressionsskydd till mina vader. Sedan två veckor kan jag springa normalt igen, men har inte klarat av att springa tillräckligt mycket på grund av allt cyklande. Man måste ju balansera träningen och tänka på återhämtning. Jag är ändå inte så orolig över min löpning, då jag hållit bra km-tider på de senaste löppassen. Imorgon väntar en tvåmilsrunda i gryningen och det verkar bli regn. Bara att acceptera faktum.

 

Läs mer