Intuitionen får styra

Det är en vanlig januarikväll ute på den sörmländska landsbygden. Dagen har passerat och det finns inget som kommer göra denna dag mer minnesvärd än någon annan dag. Det är bara grå vardag, förkylning och halsont som upptagit mitt fokus idag. Jag har även fört en inre strid mot en påkrypande rastlöshet som växt sig starkare under dagen. Jag sitter nu framför datorn, inspirerad att skriva efter att ha sett en dokumentär om triathleten Jonas Colting. Vi får se vad det blev av den inspirationen? Nåt flummigt osammanhängande dravel om träning, intuition och mål? Jag vet inte, men jag gav mig hän och släppte kontrollen när jag skrev.

Jag är ingenjör där struktur, ordning och reda är självklara egenskaper som jag odlat och tränat i många år. I slips och kavaj har jag manövrerat på yrkeslivets spelplan som närmast kan liknas vid ett schackbräde. Man manövrerar och gör sina drag, flyttar fram sina positioner. Man gör karriär utan att känna känslan i kropp och själ. Man lyssnar på andra och följer med. Man balanserar på slak lina och det gungar och far. Schack matt! Lessons learned!

Jag känner mig just nu som en högt flygande Thomas Di Leva som ger sig hän till kosmos, som pratar med kosmos och som får regnbågsdiamanten att blomstra. Ja, jag låter känslan styra mig och i sinom tid kommer jag att blomstra, den blomstertid nu kommer. Jag offrar inga bönder för att nå mitt mål.

Målbilden och vägen framåt är glasklar. Jag kommer inte att bygga någon autobahn, utan snarare känna mig fram som skridskoåkaren gör på frusna hav och sjöar, som ser, känner och hör på isar som knarrar och ger. Jag släpper taget och ger mig hän, lyssnar och håller dialogen med mig själv vid liv. Låter ben och armar tala om för mig vad som är bäst för stunden. Blanda och ge och låt intuitionen styra så att GLÄDJEN ej försvinner. Jag ska lära mig att acceptera sjukdomar och andra hinder och om hindren ej går att hoppa över får jag gå runt dem. En liten omväg, men så får det bli. Jag ska nå mitt mål och där ska jag konstatera att ”I did it my way”, som Frank Sinatra en gång i tiden sjöng.

Läs Mer

Vardag, träning, löpning och en massa tankar och en del beslut

Vardagen har nu greppat tag i mig och min familj igen och jag tycker faktiskt det känns ganska skönt. Jag har insett att jag är en vanemänniska som fungerar bäst med invanda rutiner. Veckans träning har löpt på bra och det ser ut som att jag återigen kan komma upp på ca 12h träning denna vecka. Jul och nyår kantades tyvärr av en del sjukdom. De senaste dagarna har bjudit på en del händelser som jag tänkte dela med mig av här.

Jag börjar med dagens löprunda som var ett långpass på 25 km i omgivningarna där jag bor. Jag startade kl. 8.00 och hann växla några ord med frun i dörren när hon precis kom hem från sitt nattpass. Efter några km löpning, som till en början gick oerhört tungt, uppenbarar sig ett gäng jägare längre fram på grusvägen och jag får direkt en irriterad känsla i kroppen. Irritationen blir inte mindre av att en av de äldre herrarna högljutt frågar mig vart jag skulle springa och eftersom jag hade en irriterad känsla i kroppen svarade jag bara att jag inte visste och jag ville inte heller stanna. Den äldre herren började då fråga om jag skulle ut på Sörmlandsleden och jag svarade återigen att jag inte visste vilken väg jag skulle välja. Jag sa bara att jag skulle springa långt.

Det är nåt med Jägare som stör mig, så är det! Oftast är det äldre medelålders herrar, s.k. testogubbar, med SUV:ar som är lite arrogant parkerade utmed grusvägarna, som kommer ut på helgen med sitt jaktlag för att nöjesskjuta djur och de beter sig oftast som små godspatroner. Och det ska gudarna veta, det retar gallfeber på mig. Nu generaliserar jag lite och det finns säkert en massa trevliga, ödmjuka jägare runt om i landet. Jag vill verkligen betona det!

Jag och min fru har bott på flera olika platser i Gnesta- och Nyköpingstrakten och de jaktlag jag/vi då stött på har betett sig på samma sätt, som små godspatroner. De är ofta lite halvdryga med inställningen att hela omgivningen ska anpassa sig efter deras jakt. Jag skiter i att de har jakt. Jag springer i skogen ändå, för det har jag rätt till, och sen ska ju jägaren veta vad han skjuter på.  Nu, så här efteråt, undrar jag om någon av dem fick sätta en grankvist i kepsen idag?

Dagens löprunda på lite mer än 2 timmars löpning bjöd på mycket tankar och jag tänkte dela med mig en del av dem här. Jag tänkte faktiskt börja med att jag romantiserade lite grann över mitt egna träningspass och att jag fick en känsla av att jag kände mig som en hjälte i min egna lilla värld. Faktum kvarstår, att det inte är så många vuxna svenska män som ger sig ut på ett långpass på 25km en lördagsmorgon, så en hjälte är jag, om än en väldigt liten hjälte 😉

Ett av mina stora mål inför sommaren är Vansbro halvironman (1,9km simning, 9mil cykel, 2,1mil löpning) och under morgonens löppass tänkte jag mycket på den sista löpsträckan och hur jag skall genomföra den. Jag vill kunna hålla en bra fart hela löpsträckan, helst en bra bit under 5 minuter per km och för det krävs beslutsamhet. Sånt här får jag gåshud av, jag älskar att tänka såna här tankar, där jag målar upp bilder av mitt genomförande.

Jag tänkte också tankar om att jag faktiskt lever min dröm. Jag har alltid fascinerats av uthållighetsidrotter och av de människor som dedikerat tränar hårt för uppsatta mål. Nu är jag faktiskt själv en sådan människa och jag mår så bra av den vetskapen. Ja, jag har faktiskt nördat in rejält på det här och jag kan inte stoppa mig själv.

Jag inledde detta inlägg med att konstatera att jag är en vanemänniska, men idag på löprundan bröt jag ett invant mönster och testade lite nya vägar i omgivningarna runt vår gård och det var det närmaste jag kom ordet REVOLUTION idag 😉 Jag är en sån där människa som alltid beställer Vesuvio när det är pizzadags. Aldrig att jag skulle testa nåt nytt, inte jag! Min fru däremot, testar både det ena och andra i pizzaväg och hos mig skapar det kallsvettningar. Jag har det inte lätt!

Veckan som gått har också lett till några beslut. Det första bestod i att jag för första gången i hela mitt liv rakat av mig håret. I måndags kväll var jag så erbarmerligt trött på min kalufs som spretade åt alla håll, så jag åkte in till ICA Maxi och köpte mig en hårtrimmer och ”tvingade” min fru att raka av mig håret. Hon gjorde det i protest och hon försökte smyga in att vi skulle raka lite i taget, men jag var fast BESLUTSAM, allt skulle bort! Det blev endast 5mm kvar. För mig har min hårrakning även en annan innebörd. Det är en symbol för hur jag ska leva det närmaste halvåret, disciplinerat och asketiskt med mycket träning i fokus. Nu tänker säkert jättemånga av er följande; ”Men gud, karln har ju familj och gård, Hur hinner han med?” Till er kan jag säga att av den gångna veckans träningstimmar har hittills ca 6 timmar av totalt ca 10 timmars träning varit tidigt på morgnarna. Jag har gått upp kl. 04.30 tre morgnar i rad för att köra spinning och löpning på jobbets gym innan arbetsdagen tar sin början.

Ett annat beslut jag har tagit efter flera veckors velande fram och tillbaka är att jag investerat i en jättefin tempocykel. Det är en sån där cykel som ser ruskigt snabb ut med det mesta tillverkat i lätt kolfiber, en sån där cykel som man inte lämnar osedd utanför ICA. Jag fick ett erbjudande som jag helt enkelt inte kunde tacka nej till från en kille i cykelklubben. Nu saknas bara en sån där aerohjälm, så ser man nästan ut som en Alien.

Idag tog jag en tur på stan medans äldsta dottern demonstrerade vid Stadshuset för att bevara musikestetiska programmet på gymnasiet i Nyköping. Jag köpte två böcker om löpning, ”Born to run, jakten på löpningens själ”, skriven av Christopher McDougall samt ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”, skriven av Haruki Murakami. Det ska bli spännande läsning! Jag har hört så mycket om dessa böcker av flera personer i min omgivning.

Nä, nu har jag inte tid längre med att skriva. Nu ska jag ner till stallet och släppa in hästar och utfodra får. Under tiden gör min underbara fru varma mackor till mig med pepparsalami, ost och tomater. Livet är underbart ibland.

 

Läs Mer

Lite blandat, eufori och rivstart

2013 slutade med en euforisk känsla och 2014 har rivstartat med tokmycket träning. På självaste nyårsafton fick jag äran att följa med några tuffa MTB-rävar ut på en tur i skogen. Om jag då bara visste vad som väntade. Det var skogsstigar med rötter och stenar, berghällar att ta sig nerför, branta stup, djupa diken och surhål. Allt skulle man passera cyklandes. Jag kämpade verkligen med mig själv och då menar jag inte ur ett fysiskt uthållighetsperspektiv, utan snarare mot min egen rädsla. Jag ramlade, reste mig, ramlade, reste mig. Ja, så höll det på till en början. Det gick dock bättre och bättre och efter 2 timmar 41 minuter var jag hemma igen med en rejäl lårkaka, mindre skrapmärken i ansiktet och fruktansvärt lerig. Min fru fick en smärre chock när hon såg mig i dörröppningen, men det bjöd jag på och jag bredde på med världens största leende. Ja, jag var som en liten 12-åring.

2014 rivstartade ur ett träningsperspektiv med 23km löpning idag och avslutades med 4km simning. Känns jätteskönt i kroppen nu. Jag valde att springa i Nyköping medans äldsta dottern städade skolan och tjänade in pengar till deras klassresa senare i vår. Så otroligt härligt att få in ett två timmar långt distanspass i vardagen som jag annars inte hade hunnit med.

Jag gjorde dock en reflektion under min löprunda och det var att alla inte riktigt uppskattar att man hälsar på dem när man möter dem på elljusspåren, speciellt inte ensamma kvinnor. Det är synd, för jag är i grund och botten en glad och trevlig filur, åtminstone uppfattar jag mig själv som det. Efter ett tag slutade jag hälsa på kvinnor jag mötte och nonchalerade dem. Jag sökte inte ögonkontakt utan sprang bara förbi. Tyvärr tror jag ensamma kvinnor som möter män på elljusspår blir lite spända och nervösa när man som man söker ögonkontakt för att hälsa. Är det så hemskt att de ser en potentiell våldtäktsman i varje man de möter? Som man får man nog ta sig en funderare på hur man ska bete sig utan att det ska bli obehagligt för kvinnan i fråga.

År 2014 blir året då jag ska överträffa mig själv, på alla sätt och vis. Jag ska primärt bli en bättre medmänniska och en bättre familjefar. Sedan har jag ju också alla min idrottsliga ambitioner, men det tänker jag inte gå närmare in på här. Jag har under senare tid brottats med en tanke att jag är alldeles för barnslig för min ålder och det ska gudarna veta att det är en jobbig tanke. Jag jämför med hur många andra 40 plussare lever och agerar, så därför ska jag göra ett tappert försök att visa mer pondus och mognad under 2014 😉 Vi får se hur det går?

Läs Mer