Härlighet och förväntningar

Det känns verkligen som att livet, så som jag vill leva mitt liv, har återvänt. Vad härligt det är. Idag har jag både hunnit med löpning 14km och simning 3,4km och tack vare det mår jag nu som en prins. Hoppas nu sjukdomseländet är ett avslutat kapitel och att jag kan vända blad.

Jag har insett hur viktigt det är för mig att få röra på kroppen och det märks än tydligare när man varit sjuk under några dagar. Efter hård fysisk ansträngning får jag ett odefinierbart lugn i kroppen och den stress man kan känna för olika saker i tillvaron försvinner för några timmar, så skönt. Låter nästan som att jag är en endorfinknarkare som har blivit beroende. Är det bra eller dåligt? Hmmmm, kanske tåls att funderas på? jag tror dock det är mer positivt än negativt.

Imorgon så händer det som jag gått och väntat på hela julledigheten. Jag får nämligen nu chansen att haka på några MTB-kungar på deras träningsrunda. Har tidigare varit tvungen att ställa in tre träningstillfällen med dem, men imorgon så smäller det 🙂 Ska möta upp dem vid Stjärnholm kl. 09.00 och sedan blir det skogsstigar och vägar ut på femöre och kanske en och annan havsglimt. Härligt att cykla i dagsljus och inte i skenet av cree-dioder. Hoppas jag kommer flyta in bra bland alla värsting MTB:er med min MTB och att jag inte känner mig som en utböling. Jag tror min cykel fortfarande är hyfsat up to date.

Train hard and rock on! Imorgon är en annan dag som Christer Björkman sjöng en gång i tiden.

Läs Mer

Drömmar om nya utmaningar

Den stora fördelen med att vara sjuk är att man kan bunkra/samla en massa inspiration för framtiden och det är precis vad jag gjort de senaste fyra dagarna när min kropp har stridit mot influensan. Har spenderat många timmar på nätet och läst race reports från olika typer av extremtävlingar som t ex ”Ö till Ö”, ”Norseman”, ”Ironman Kalmar”, m.m. Vissa skriver race reports så bra att man nästan får tårar i ögonen och igenkänningsfaktorn är maximal när man samtidigt jämför med vad man själv klarat på liknande utmaningar.

Jag har dock lite svårt för dem som ställer upp i extremtävlingar utan att ta det seriöst. Såna som köper en startplats utan att förstå vidden av det i form av träning och mental styrka som krävs för att kunna genomföra dem med värdighet. Jag vill verkligen betona ordet värdighet i detta sammanhang eftersom det för mig är väldigt viktigt med att man fullföljer en tävling på ett så bra sätt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar, dvs att man ansträngt sig och gjort vissa uppoffringar i vardagen för att vara så väl förberedd man nu kan vara, återigen utifrån sina egna förutsättningar.

Det finns ett antal extremtävlingar som jag vill klara av innan jag blir för gammal och det är ”Ö till Ö”, 65 km löpning och 10km simning från Sandhamn till Utö i Stockholms skärgård samt ”Norseman”, världens tuffaste Ironman i Norges fjord och bergslansdskap. Inom de närmaste åren ska jag försöka anta dem båda och fullfölja dem på ett värdigt sätt, men för att det ska kunna ske krävs mer strukturerad träning och inte nödvändigtvis mer träningstimmar. Jag tror att den träningsmängd jag har idag är precis på gränsen för vad det vanliga livet klarar av. Kalmar Ironman ska jag köra 2015. Det är redan bestämt.

Jag tror jag kan få ut betydligt mycket mer av 12h träning per vecka än vad jag hittills fått ut under hösten. Det är ju trots allt ”all time high” för mig vad avser träningstid och det har tagit mig närmare 5 år av träning där jag succesivt har ökat min träningsmängd för att komma dit jag är idag. Man får inte glömma bort att jag för fem år sedan var en halvfet småbarnspappa. Jag har bara varit så glad över det faktum att jag kunnat snitta 12h träning per vecka under hösten utan skadebekymmer och nöjt mig med det.

Jag kommer fortsätta att drömma om nya utmaningar. För många stannar det vid en dröm, men jag är fast beslutsam i att jag ska genomföra dessa utmaningar i sinom tid.

 

Läs Mer

Från Vansbro till IVA på Nyköpings Lasarett

Här kommer en liten berättelse från i somras när jag med kort varsel hamnade på intensivvårdsavdelningen på Nyköpings lasarett med befarade hjärtproblem, mitt under mina förberedelser inför deltagandet i Sveriges längsta simtävling. Texten skrev jag under de långa och tråkiga timmarna i sängen på hjärtavdelningen lördagen den 13:e juli. Jag blev utskriven till sist, men mitt tålamod fick sig en prövning.

”Det svänger snabbt och jag hänger inte riktigt med. Förra helgen klämde jag i med 36,54 på Vansbrosimningen som räckte till en 50:e plats. När jag vaknar upp idag har jag tillbringat en natt på intensivvårdsavdelningen på Nyköpings Lasarett exakt en vecka efter Vansbrosimningen. Det som fört mig hit är misstankar om hjärtproblem med symptomen att det trycker och smärtar i bröstregionen, en ganska obehaglig känsla.

Häromkvällen tog jag en kortare löprunda sent på kvällen när det helt plötsligt började smärta i bröstregionen. Jag fortsatte springa, kanske inte så smart så här i efterhand, men drog ned på tempot avsevärt. Väl hemma gjorde jag även några styrkeövningar med min kropp som tyngd. Trycket på bröstet släppte så småningom och jag tänkte inte mer på det. Igår morse åkte jag till Hjortensbergsbadet och simmade en timme. Det gick mycket bra och jag kände mig faktiskt som stålmannen, stark och oövervinnerlig.

Därefter åkte jag hem mycket nöjd för att hämta våra två hundar som skulle lämnas hemma hos mina föräldrar då de skulle vara hundvakt några dagar under min och min familjs semester.

Jag bjöds på fika och macka och det var sådär avslappnat trevligt som det bara kan bli hemma hos ens egna föräldrar. Jag kände mig lite småretlig och började söka efter nåt att ”diskutera”. Jag vet vilka knappar jag ska trycka på för att få igång mina föräldrar, speciellt min far. Efter ett tag började jag återigen att känna ett tryck över bröstregionen och talade om det för min mor och far. De blev naturligtvis oroliga och oron blev ju inte direkt mindre av att de vet att jag tränar mycket och länge. De har vid några tillfällen ifrågasatt syftet med min träning som retat gallfeber på mig. ”- Jag lever mitt liv!”, har jag ibland i vredesmod påtalat för dem. Min mor, som tidigare jobbat inom vården, tog blodtrycket på mig och hon kunde konstatera högt blodtryck. På hennes uppmaning ringde jag sjukvårdsupplysningen som efter ett stort antal frågor uppmanade mig att ta mig till närmsta akutmottagning och jag fick absolut inte köra bilen själv sa sjuksköterskan med bestämd ton i telefon. Min far skjutsade mig till akutmottagningen på Nyköpings lasarett.

Väl inne på akuten, dit jag redan var föranmäld, haglade ytterligare frågor över mig samtidigt som de kopplade in EKG med trådar och sensorer över hela min kropp samt stack mig i fingret för ett blodprov. Det visade sig att jag hade förhöjda värden av troponin i blodet, vilket skulle kunna vara tecken på en mindre hjärtinfarkt, men det skulle också kunna bero på hård fysisk ansträngning. Jag fick veta att när hjärtat utsätts för syrebrist utsöndras ämnet troponin. Den unga kvinnliga läkaren som undersökte mig ingav stort förtroende och hon bad mig återkomma till akuten efter ca 3h för att ta ett nytt blodprov för att säkerställa att troponinvärdena gått ned. De hade gått ned men hon tyckte ändå att jag skulle ligga kvar på sjukhuset över natten för observation efter rådgivning med en hjärtspecialist från Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Det var en stor chock för mig! Jag och familjen skulle ju åka på semester och vi behövde åka hem och packa färdigt. Jag hade inte tid med att bli inskriven på sjukhus. Inte jag som varken röker, dricker eller snusar och som också den senaste tiden jobbat stenhårt på att minska sockerintaget. Inte jag! Inte jag!

Det var helt enkelt bara att ”gilla läget”. Detta uttryck från min värnplikt slog mig hårt i ansiktet. Stanna upp och acceptera att det är som det är, sa min inre röst till mig. Jag fick helt enkelt acceptera det faktum att jag skulle bli kvar på sjukhuset över natten.

Jag fick åka rullstol från akuten upp till IVA. Helt sjukt konstigt kändes det! Jag i en rullstol?! Väl på IVA tilldelades jag en plats bredvid några andra äldre män med hjärtproblem. De såg ut att ha det tungt och deras blickar talade om för mig att det här är allvar, detta är på riktigt. Helt surrealistiskt.

Jag blev inkopplad på diverse utrustningar. Det blippade och blinkade. Det var EKG igen med ett virrvarr av sensorer och trådar och det var mätning av syresättningen av mitt blod och en massa stick i armarna. Nu hade jag högre blodtryck igen, men sjuksköterskan förklarade det med att jag kunde vara stressad, och jag lovar, det var precis vad jag var. Jag ska ju inte vara här! Efter ett tag lugnade jag ned mig med resultatet att blodtrycket sjönk till rimliga nivåer.

Det enda jag tänkte på var hur detta eventuellt skulle kunna påverka min träning framöver. Jag hade inte en enda tanke på hur orolig min fru, våra döttrar, min mor och far och mina bröder var. Denna tanke slår mig just nu, morgonen efter! Vilken självupptagen egoist jag är!

Utrustningen jag var inkopplad på larmade helt plötsligt på grund av för låg vilopuls. Det visade sig att jag hade en extremt låg vilopuls som noterades som lägst till 36 slag per minut. De sa att det berodde på att jag var vältränad, vilket naturligtvis var trevligt att få höra, men när både nattpersonal och senare läkaren på morgonronderingen påtalat att jag var vältränad hade jag fått höra det för många gånger. Jag sket i det, jag ville ju bara få besked att allt var ok och att jag skulle få åka hem. Men nej, de skulle göra ett ultraljud på mitt hjärta innan jag överhuvudtaget skulle kunna bli frikänd och få lämna sjukhuset. Det var bara att börja jobba med tålamodet och det gjorde jag. From som ett litet lamm satte jag mig själv i ”vänteläge”. Jag stängde av kroppen och blev så där tom i blicken som bara mina närmaste har sett mig. Jag är inte här, jag är någon annanstans.

Under kvällen och den tidiga morgonen låg jag och stirrade på skärmen som mätte min puls och andning och tro det eller ej, det blev för mig en sport att få maskinen att larma. Jag roade mig med att testa hur lågt jag kunde få ned vilopulsen, hur många minsta möjliga andetag jag klarade per minut. Naturligtvis larmade maskinen för detta och jag tyckte det var lite kul! Någon sorts problem har jag.

I skrivande stund vet jag inte hur detta kommer sluta, men maggropskänslan säger att jag får åka hem för att fortsätta mina förberedelser inför Sveriges längsta simtävling, Vidösternsimmet.

Den stora fördelen med att vara inskriven på sjukhus är att man hinner tänka, tänka mycket och djupt. Mina tankar har kretsat kring mig som person. Vem är jag? Vad vill jag? Jag borde veta det vid det här laget, men jag är inte riktigt säker. Jag börjar tro att jag är extrem, som en del individer i min omgivning redan antytt, och att jag är allergisk mot det svenska ordet ”lagom”. Ordet lagom är för mig förknippat med grått och tråkigt, att inte sticka ut, lite jantelag, lite grå pensionär, ni vet så som pensionärer såg ut för ca 30 år sedan när man själv var en liten pojke.

Jag vill sticka ut. Jag nöjer mig inte med att vara en vanlig familjefar. Jag vill något mer. Jag vill förverkliga gamla pojkdrömmar. Jag vill göra något extremt. I mitt fall tar det uttryck i extrem fysisk ansträngning. Jag går igång på sådant. Det jag söker är känslan av utmattning och tillfredsställelse i kroppen efter dryga 22km simning i sjön Vidöstern. Det är några få minuter när man känner sig som en tuggummituggande amerikansk astronaut som precis blivit uppfiskad ur havet efter ytterligare en rymdresa i det amerikanska Apollo-programmet, när man känner sig som en hjälte i sin egna lilla värld.”

Läs Mer

Jag som hade så stora planer för min julledighet

Av mina planer blev det inget, än så länge. Mina planer bestod av att genomföra ett eget träningsläger under julledigheten med dubbla pass under flertalet av dagarna med varierad träning såsom simning, cykling, löpning och styrketräning. Jag har endast hunnit med två träningspass sedan lördag innan förkylning, feber, halsont och kliande i öronen greppade tag i mig.

Ha tålamod, du blir frisk snart säger min inre röst. Jag har än så länge lyckats hålla undan stressen som blir vid missad träning. Jag försöker tänka positivt att min kropp kanske behöver detta just nu, dvs avstå träning under några dagar, kanske upp till en vecka.

Jag minns tillbaks till ett tillfälle för två år sedan när jag precis hade börjat cykelträna lite mer seriöst och hade kört några långrundor med CK Dainon och samtidigt tränade simning fyra dagar i veckan. Det var en måndag i mitten på augusti och jag kom till simträningen på de oftast tuffa måndagssimpassen och hoppade i plurret och började simma min vana trogen. Jag kände mig lite stel och stum i benen innan, men jag var inte beredd på hur kroppen reagerade i vattnet. Jag var helt slut, urlakad och simningen var en ren plåga. Detta märkte givetvis simtränaren och jag fick rådet att vila från träning en hel vecka och det gjorde jag. Nästa simpass var helt annorlunda, jag var mitt gamla jag igen. Detta var i en tid när jag kraftigt stegrade min träningsmängd på kort tid, då jag den sommaren blev så uppslukad av cykling att jag cyklade vid varje lämpligt tillfälle utan att lyssna på kroppen. Så typiskt jag på något sätt.

Jag tror dock inte att för mycket träning är orsaken till min förkylning jag drabbats av nu, utan det kan nog endast skyllas på vinterårstiden och min omgivning, men som ni märker försöker jag se det faktum att jag är sjuk ur ett positivt perspektiv och behålla en sund inställning till det, som den vuxna och mogna man jag är 😉

Läs Mer

Sjuk igen!

Då är jag sjuk igen. Kliar i öronen, huvudvärk, ont i halsen och febrig. Ett elände att just vara sjuk. Hade egentligen tänkt springa långt imorse, men istället blev det en låååång sovmorgon, vilket i sig var skönt. Har idag på självaste julafton bara kurerat mig. Slumrade till under Kalle Anka och sov nästan en timme. Fick några Alvedon så var det styrfart på mig igen. Hoppas jag känner mig bättre imorgon.

Fick ställa in ett planerat MTB-cykelpass imorgonbitti med några MTB-cyklister. Det svider, då jag hade sett fram emot det mycket, just för att testa min fulldämpade MTB som jag köpte i början av september. Men som sagt, jag ska inte gråta blod över spilld mjölk. Sjuk blir man ibland och det får man lov att bara acceptera.

Sitter nu proppmätt framför datorn och svettas och tycker synd om mig själv. Hoppas jag är så pass pigg imorgon att jag åtminstone orkar med lite cykelvård i garaget.

Läs Mer

Vad vill jag?

”-Man är den man är!” har många i min omgivning fått höra av mig de senaste två åren. Jag har tagit de orden för just vad de är. Jag har rannsakat och frågat mig själv vem jag är och vad jag mår bra av, vad jag brinner för, vad jag får kraft ifrån?

Svaret är inte direkt någon högoddsare. Det är naturligtvis mitt idrottande som slukat hela mig med hull och hår. Jag har gått ”all in” i detta passionerade förhållande, jag och mitt idrottande. Det är på något sätt så typiskt mig. Det är allt eller inget, det är svart eller vitt, inga gråa nyanser, inget lagom, inga mellanlägen. Jag kör så det ryker, rivstartar och sladdar iväg. Fort ska det gå, fortare än fortast.

Var leder det mig i livet? Den frågan har börjat gnaga innanför den svettiga mössan. Och det ska gudarna veta, det är ingen lätt fråga att svara på eller ta död på. Det går liksom inte att stoppa frågan i en burk och skruva på locket. Den studsar runt och vill ut och slå rot någonstans.

Var ska då frågan slå rot och börja växa och bli min ledsagare i livet? Denna fråga nöter eftersom jag känner att jag saknar en tydlig viljeyttring med vad jag vill med mitt liv. Naturligtvis finns det självklara saker som att jag vurmar för min familj och vill dem allt väl i livet och att jag fortsatt ska vara en viktig del i den familjen, men vad vill jag vid sidan av familjen? Vad vill jag göra med mina egoistiska tankar?

Jag har provat en hel del och surfat med i livet, blivit styrd av andra, inte reflekterat över min riktning och mer trott på vad andra har sagt och rekommenderat. Jag har i vissa skeden av mitt liv tagit struptag på den så starka maggropskänslan som så ofta ju är den rätta känslan, som man ska lyssna på, ta hand om och göra något med.

Frågan återupprepas, vad vill jag? Jag har en idé, inget revolutionärt som omkullkastar tillvaron för mig eller min familj, utan det är bara en liten harmlös idé som skulle förgylla min tillvaro. Denna idé ska få mogna fram ett tag till under fysisk ansträngning och presenteras i sinom tid.

Kvällens löppass klargjorde dock ingenting mer kring det så nödvändiga steget som handlar om konkretisering, detta ord som jag så föraktfullt förkastat i ett tidigare inlägg. Jag får helt enkelt acceptera fortsatt hjärnbearbetning eller kanske bättre uttryckt fortsatt idévård under vinterns många och långa träningspass.

Läs Mer

En ensam morgon igen

Tröttare än den tröttaste. Ja, så var det imorse när klockan ringde kl 04.30. Jag satte mig upp direkt för det är livsfarligt att ligga kvar i sängen. Jag hade bestämt mig kvällen innan, med betoning på BESTÄMT mig, att jag skulle träna spinning på morgonen. Allt blir lite lättare om man bestämt sig. Då finns det liksom inga ursäkter, inga lättgreppade bortförklaringar att aktivera.

Klockan 06.10 satt jag på spinningcykeln helt själv i jobbets fina gym. Utmaningen bestod inte i att cykla utan utmaningen var snarare att hålla sig kvar på spinningcykeln i en timme, för det hade jag BESTÄMT mig för. Då och då kommer tankar som nästan får kroppen att reflexmässigt klicka sig ur pedaler och lämna sadeln, men min bestämda hjärna höll mig kvar.

Satte på en spellista som Tilda, min yngsta dotter, satt ihop till mig som passar bra att träna till och jag malde på. Det var långa intervaller som stod på schemat och jag hade BESTÄMT mig för att låta min puls vara hastighetsmätare och inte fokusera på watt och kadens.

Jag är så nöjd med att jag tar mig själv i kragen och gör detta grovjobb för det är inte alltid kul att åka till jobbet nästan innan natten hunnit bli morgon.

Läs Mer

Hemma igen med lite vila i kroppen

Hemma efter två dagar på jobbkonferens i fin slottsmiljö med förstklassig mat och trevligt sällskap. Jag känner en viss oro i kropp och själ, som jag alltid känner när det blåser kraftigt ute. Att vårt hus ligger på en kulle ute på ett stort fält gör ju inte att blåsten märks mindre.

Har medvetet valt att inte träna under de två konferensdagarna utan låtit min kropp få vila ordentligt. Jag känner att jag blivit betydligt mer trygg i min egen övertygelse att lyssna på kroppen och inte hela tiden jämföra träningstid med andra på Funbeat. Kan det månne vara som så att jag mognat som människa, blivit mer insiktsfull eller har jag bara samlat grått hår och mossat igen?

Just nu spritter det i hela kroppen och det ska bli oerhört skönt att få köra ur benen på spinningcykeln på jobbet imorgonbitti. Ser verkligen fram emot det.

Håller det ljumma vädret i sig över helgen ska jag försöka komma iväg på en cykelrunda med min MTB. Senast jag cyklade ute var någon gång i början av november så det vore skönt att få ett till cykelpass ute de närmaste dagarna. Jag har ju givetvis kört en hel del spinning under mellantiden.

Nu blåser det så kraftigt ute att jag faktiskt måste gå en kvällsrunda på gården för att kolla att allt är okej, att djuren mår bra i stallet och att inte något har blåst iväg.

Läs Mer

Min sammanfattning av Vidösternsimmet 2013

Jag tänkte ta tillfället i akt att redogöra för det absolut värsta jag gjort i idrottsväg hittills, nämligen min ultrasimning i sjön Vidöstern i somras. Jag skrev ihop en sammanfattning i augusti några dagar efter det 21km långa ultrasimloppet. Jag tycker min text speglar bra vad som händer i kropp och själ under lång fysisk ansträngning. Jag har lagt in en del bilder för att bättre visualisera min upplevelse. Ta er gärna tid att läsa detta.

Min sammanfattning av Vidösternsimmet 2013

Här kommer min berättelse direkt från hjärtat helt opolerat. Det här är berättelsen om det största och värsta jag har gjort i idrottsväg i mitt 41-åriga liv.

Vad tänker man och hur känns det i kroppen under närmare sju timmars simning? Det ville jag ha svar på så vad gjorde jag då? Jo, en kall novemberkväll 2012 i Helsingborg tog jag det definitiva beslutet efter några månaders funderingar och anmälde mig till denna helt sanslösa tävling vid namn Vidösternsimmet. Många människor skakade på huvudet och kunde inte förstå när jag stolt berättade om denna tävling. Jag kan förstå dem så här i efterhand.

Som en kul grej kontaktade jag lokaltidningen där jag bor, Södermanlands Nyheter som har täckningsområdet Nyköping med omnejd, dvs delar av östra Sörmland. De tände på alla cylindrar och ville följa upp mina förberedelser.

Se länk; http://www.sn.se/sport/1.1786278I

I och med det fanns det ingen återvändo. Det var bara att gå all in, 120% och mer därtill. Det gjorde jag och jag lovar, det har inte alltid varit kul, men vilken otrolig resa jag varit med om. Till och med Radio Sörmland tyckte detta var intressant och gjorde ett livereportage strax innan tävlingen.

Se länk; http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=5610499

Race day och klockan ringde kl 04.30. Klarvaken, men med en gnagande oro över hur min mage skulle fungera. Detta har upptagit stor nervositet och tankekraft hos mig, men allt fungerade som det skulle och jag kunde senare gå in i start gate avslappnad och lättad utan att gå in på några detaljer Smiley

Vid startområdet råder en trevlig stämning, nästan lite familjärt. Mycket skratt och leenden, så där mysigt trevligt helt enkelt. En lägereld brinner vid strandkanten och det spelas musik med latinoinfluenser. Bredvid mig dyker en deltagande simmare upp vid namn Maggie Timossi (brasilianska) och börjar prata portugisiska med en bekant och för ett ögonblick tror jag att jag är på Copacabana Smiley

Jag går och hämtar ut min safe swimmer som vi skulle ha släpande efter oss i ett snöre fäst i ett bälte runt midjan.  Den pinne vi fått oss tilldelade på pre race mötet kvällen innan för in och utcheckning väljer jag att fästa i safe swimmern för att undvika skavsår på arm eller ben. Jag är ganska ensam om att ha min pinne fastsatt där. Åsa tejpar min nacke med en speciell tejp för att jag ska undvika skavsår i nacken.

DSC_0033

Om vi nu ändå är inne på detaljer kan jag också meddela att jag lade en del tankekraft på vilka badbyxor jag skulle ha på mig under våtdräkten. Valet föll på mina badbyxor med rymdtema. Jag tänkte att med dem på kommer jag ta mig fram lika snabbt i vattnet som ett rymdskepp gör i TV-serien Star Trek från 60-talet.

Vidöstern ligger spegelblank och klockan närmar sig 07.00. Nu står alla simmare i gaten och just där och då är jag helt tom i huvudet. Jag står tillsammans med några andra duktiga simmare som också har för avsikt att simma snabbt. Min äldsta dotter Moa tar några bilder på mig.

DSC_0018

På pre race mötet kvällen innan delade alla deltagare in sig i olika inofficiella fartgrupper. Vi blev totalt 6st simmare som skulle simma snabbt. Jag höll mig nära dem minutrarna innan start.

Starten går och alla 28 deltagande simmare vandrar ut i den mytomspunna sjön Vidöstern som Lagan mynnar ut i.  Det är långgrunt och det tar ett tag att komma ut på tillräckligt djup för att kunna simma.

Startögonblicket

Jag slänger mig i vattnet och börjar simma, men det är fortfarande lite för grunt så varje armdrag släpar i den fina sandbottnen till en början. Jag har fullt upp att hålla koll på mina medtävlare då alla bara efter några hundra meter sprider ut sig vitt och brett. Jag råkar ha Ryan Provencher (gammal collegesimmare från Texas) framför mig och väljer därför att simma ikapp honom och lägger mig efter honom några minuter. Efter ett tag kommer jag åt hans ena fot och han vänder sig om snabbt och därefter simmar han kraftigt åt vänster. Jag uppfattar det då som att han blir irriterad, men när jag i efterhand frågade honom var det bara för att han ville ha koll. Ryan är en mycket duktig och kompetent simmare och efter att ha kört två lopp mot honom i Jönköping har jag lärt mig att han alltid vill ligga till vänster om en för att ha koll eftersom han mer eller mindre hela tiden andas åt höger. Jag simmar parallellt med honom ca en kilometer med ca femtio meters mellanrum. Efter ett tag märker jag att jag har simmare bakom mig som petar på mina fötter och av det blir jag stressad och efter ett tag lite irriterad, men väljer att inte visa det. Efter ett tag simmar de sakta om mig och då väljer jag att ta rygg på dem som jag uppfattar är Roine Gylesjö (supervältränad triathlet och multiidrottare) och Michael Mann (SM-simmare i yngre år och flera SM-finaler i meritlistan)och jag känner för en stund att jag har koll. Ted Molin (Också tidigare elitsimmare och var under en period med i juniorlandslaget) uppfattar jag ligger längre ut till höger om mig, också ca 50m. Simmar med dem in till depå 1 som är Funtabo och utgörs av en flotte efter ca 3900m simning. Där trycker jag i mig en gel och dricker vatten och sportdryck. Jag har lite strul med min in och utcheckning då jag valde att ha pinnen i safe swimmern och får därför klättra upp en bit på flotten för att överhuvudtaget möjliggöra för funktionärerna att registrera mig.

DSC_0061

När jag väl var framme vid flotten lämnar Ryan flotten. Jag tittar lite snabbt på honom och jag konstaterar att han ser beslutsam ut. Han verkade ha bestämt sig för att jaga ikapp Nicholas Bathfield, fransk f.d. Elitsimmare som fått en större lucka till oss andra. Michael har bråttom ifrån flotten och glömmer utcheckning. Han blir tillbakavinkad mot sin vilja. Jag själv drar iväg från flotten fast beslutsam att simma ikapp Ryan. Jag har Roine med mig i hasorna och jag vänder mig till honom och säger att nu gör vi ett försök att simma ikapp Ryan. Roine nickar instämmande tillbaks och jag ökar farten, men det räcker inte och Roine märker att vi inte tar in på Ryan så han väljer att ansluta till Ted och Michael ca 15 m till höger om oss. Just i detta ögonblick är jag inte riktigt med i matchen, kanske så här i efterhand beroende på trötthet,  och de får en lucka till mig på ca 20-25m. Jag får lite lätt panik och tänker att nu går tåget och jag står kvar på perrongen. Jag gräver ned huvudet och försöker trycka på i min simning, men jag tar inget på dem. Nu börjar tankarna snurra för fullt i huvudet samtidigt som jag simmar ganska fort och börja känna den så kompromisslösa tröttheten ta överhanden i min kropp. Nu är det jobbigt! Vad ska jag göra, frågar jag mig själv? Släppa dem och köra en solosimning, vilket jag absolut inte ville, eller återigen göra ett försök att simma ikapp. Jag försöker igen och tänker på några goda råd Jens Fridorff (mycket kompetent simtränare på det tidigare simgymnasiet i Nyköping) lämnat till mig. Att bara försöka fokusera på din egen simcykel, dvs antalet armtag och andningar mellan varje riktningstagning. Jag gör det och kämpar på och uppfattar efter ett tag att jag tar in på dem. Jag noterar också att de tre simmarna som jag jagar nu är utspridda, vilket jag tolkar som att någon eller några av dem börjar bli trötta. Ett gott tecken! Efter ytterligare en stund konstaterar jag att de utökat avståndet igen och just där och då börjar jag tvivla på att jag nånsin ska komma ikapp dem. Jag tänker att ett kort depåstopp i Tånnö efter ca 9000m simning kanske kan hjälpa mig och hoppet lever fortfarande. På väg mot depån i Tånnö släpper jag denna tanke och börjar likställa mig med tanken på en solosimning, hua!

Med tilltagande smärta i armarna och i triceps närmar jag mig depå 2. Jag är inne i en riktig svacka nu. Är helt otroligt trött och fäller några tårar i simglasögonen, dels beroende på den uppgivenhet jag känner för att tåget gått,  men främst för smärtan i armarna. Det var verkligen hemskt. Det skulle bli värre strax senare.

Väl inne i depån noterar såväl min fru som funktionärer hur trött jag är, har svårt att hålla balansen när jag äter och dricker och min hjärna kopplar inte riktigt när jag blir tilltalad. Jag trycker två gel i denna depå utan att reflektera. Jag blir kvar i depå  några minuter extra och sträcker på armarna som stramar kopiöst, nästan som överspända pianotrådar. Jag vankar ned i vattnet igen och slänger mig i för att simma vidare och det är just här det är som värst när det gäller smärtan i armarna. Det gör så ont att jag fäller ytterligare tårar i simglasögonen.

DSC_0086Jag är dock fast beslutsam att simma vidare. Jag uppfattar det som att denna smärta håller i sig i ca 700-800m, sedan börjar smärtan att sakta avta till min stora lättnad. Tur var väl det, för jag hade påbörjat den längsta delsträckan (5,5km) på hela loppet. En båt med funktionärer puttrar bredvid mig flera minuter och efter ett tag stannar jag upp och tittar på dem frågande. De frågar hur jag mår och om jag vill ha vatten. Jag tar  lite vatten och simmar vidare, hela tiden med tanken på att hålla farten någorlunda. I efterhand fick jag veta av en av funtionärerna i depån att de satte mig på extra tillsyn på grund av mina tydliga trötthetstecken i depån i Tånnö. Ett kvitto på att tävlingsorganisationen tog säkerheten för oss simmare på högsta allvar.

Nu var jag helt likställd på att simma själv och för mig skulle det innebära en stor prövning, det visste jag! Just beroende på att jag skulle tvingas hålla fart själv samtidigt som jag skulle hålla styr på alla tankar som for runt i huvudet. Att hålla jämn fart kräver nämligen koncentration för mig. Nu skulle det köttas, hårt fysiskt arbete helt själv i en mörk sjö någonstans i Småland.

Jag fick efter en stund på etapp 3 mellan Tånnö och E4:ans camping tillbaka lite krafter. De två gelen jag svepte tidigare hade nu gått ut i blodet. De andra simmarna framför mig såg jag inte längre. Jag malde på och fick veta av en av båtförarna att jag simmade rakt, mycket rakare än dem framför mig som mer kunde liknas  vid slalomsimning enligt båtföraren.  Åh, vad jag blev stärkt av den informationen! Det var verkligen ljuv musik för mig. Det behövs så otroligt lite för att höja sig ett snäpp när man precis varit nere för räkning.

Det återstod nu ett antal timmars simning och med det en lång brottningsmatch med mig själv. Just detta är faktiskt ganska intressant, för jag fick borra djupt i mig själv och för det krävdes en välslipad diamantborr. Jag var nu trött, men inte lika hejdlöst trött som tidigare. Det var ping pong i huvudet. Huvudfokus var koncentrationen på simningen, men vid olika tidpunkter for tankarna all världens väg. Jag började tänka på hur jag skulle sammanfatta loppet och letade i mitt huvud efter fyndig formuleringar och liknelser. Jag tänkte på Gäddor och hur stora de kan bli. Vidöstern är känd för sina fina gäddor och här hålls årligen stora gäddfisketävlingar. De låg säkert i vassen och spanade in oss simmare i svarta neoprendräkter. De insåg nog att vi var alldeles för stora för att sätta tänderna i. Tur för oss, för ibland simmade jag väldigt nära vissa vassruggar där gäddor trivs.

Depå 3, E4:ans camping närmade sig efter ca 13500m simning. Jag vankar upp på betydligt stadigare ben denna gång och får hela tiden frågor hur det känns och om jag är okej. Jag svarar slentrianmässigt att det är bra och att jag har läget under kontroll. Så här i efterhand förstår jag varför, tävlingsorganisationen ville ha lite extra koll på mig efter min tidigare jättesvacka.

Nästa delsträcka var angiven till 2800m, men det har visat sig efter flera kontrollmätningar från tävlingsledningens sida att sträckan är närmare 3500m lång, vilket de också informerade oss simmare om på pre race mötet. Detta var ändock den kortaste sträckan att ta sig igenom och bara det gjorde att man fick mera krafter, dessutom den näst sista! Under simningen här upplevde jag att det var lite mer båtar i farleden. Några båtar körde ganska fort förbi och skapade dyningar i vattnet. Jag hade lätt att navigera och simningen var ganska behaglig för en stund. Om det berodde på att jag var tillbaks på banan igen eller om min kropp vant sig vid smärtan står skrivet i stjärnorna. Jag simmade vidare i det behagliga tempot in mot depån och land. Jag tar mig över en spänd lina mellan några bojar i vattnet och vankar upp på stadiga ben! Jag lägger verkligen märke till det själv och ser det som ett gott tecken inför sista sträckan. Jag kommer fixa det här! Äter en banan och dricker mycket vatten. Jag trycker en gel här med. Ber om ursäkt till funktionärerna att det åtgår så många plastmuggar, men de skrattar bara tillbaks. Min äldsta dotter Moa smattrar med systemkameran. Tilda uppdaterar min facebook status. De löser sina uppgifter på ett galant sätt.

DSC_0153

Sista delsträckan påbörjad och jag visste vad som väntade de sista kilometrarna in till mål, nämligen vågor, och tur var väl det för annars hade det nog varit en fruktansvärd upplevelse. Jag var mycket tacksam för att jag fick möjligheten att närvara på open water swim campen i juni då alla delsträckor simmades igenom. Efter någon kilometers simning gör jag ett medvetet val att hålla till vänster om en stor boj, trots att tävlingsledningen rekommenderat oss att hålla oss till höger, men lockelsen att spara in ett antal simmade metrar är för stor för mig och efter ett tag förstår jag varför jag inte skulle simmat till vänster för jag simmar på grund, rätt in i ett stenparti ca 40-50cm under vattenytan där jag slår i ena stortån när jag försöker ställa mig upp på såphala stenar. Jag stapplar mig fram och ramlar några gånger, men det gör hela tiden extra ont i stortån. Bara det inte blöder, tänker jag! Gör en snabb ockulärbesiktning av tån och konstaterar lugnande att det inte blev något sår.  Jag tar mig bort från stenpartiet och påbörjar min simning på nytt, om än något uppskärrad. Stannar vid en flotte när det återstår ca 3km simning till mål där jag återigen trycker ner en gel. Snart ser jag Sundet tänker jag och efter ca 500m efter att flotten passerats ser jag det stora SMU-sommarhuset strax till vänster om bron där målet är. Tar sikte på huset och koncentrerar mig igen fullt ut på min simning. Återigen tar jag sikte på ett riktmärke långt bort och bryr mig inte om de gula bojarna till vänster om mig. Snart kommer vågorna tänker jag och mycket riktigt när jag lämnar den sista ”kanalen” mellan fastland och den smala sista ön som passerades skulle helvetet bryta lös. Jag uppfattar det som att det går rejäla vågor på sjön. Om det var så eller om det berodde på min trötthet efter dryga två mil(!) simning kan jag inte svara på. Här krävdes dock mer aggressiv simning samt att jag var tvungen att gå högre vid varje riktningstagning. Jag tycker jag hanterar vågorna bra och lyckas bra med timingen i andningen, dock får jag vid ett tillfälle en rejäl kallsup där allt vatten bara sköljer in i mitt andetag. För en mikrosekund tänker jag att är det så här det känns att drunkna. Usch, hemska tanke! Vid ett annat tillfälle lite senare slår jag i nåt med ena foten och blir påmind om hur grund sjön är på vissa ställen. Ganska obehaglig känsla, men jag skakar av mig det för jag ska ju i mål snart. Jag simmar och simmar och det tar en evighet innan jag är framme. Efter ett tag ser jag bron tydligare och senare ser jag även folk på bron och då kommer också tårar i simglasögonen, fast denna gång glädjetårar. Jag anstränger mig verkligen för att simma fort och fint sista biten in i mål. Känslan att kliva upp ur vattnet och veta att nu är jag i mål är oslagbar.

DSC_0224Tiden blev 6h 38min, vilket jag får lov att vara nöjd med. Mitt mål var ju trots allt att simma under 7h. Det räckte till en 6:e plats totalt. Just nu smälter jag mina intryck, men känslan jag har i kroppen säger mig att jag kanske står vid Osuddens strand någon gång i augusti 2014, men då måste jag ha svar på vad jag ska göra med min träning för att putsa ytterligare 30 minuter på min sluttid. Alla fullföljande simmare, i denna smått sanslöst galna simtävling, är hjältar för mig. Jag hyser den största respekt för er. Vi delar en gemensam upplevelse utöver det vanliga.

Läs Mer

Jag ser framåt

De senaste dagarna har kantats av fökylning och feber med kraftlöshet i hela kroppen som resultat. Igår körde jag igång träningen igen efter fyra dagars uppehåll och det kändes förvånansvärt bra, vilket gjorde mig lugn i själen. Jag vill så oerhört mycket med min träning, men måste hela tiden tänka på att balansera träningen rätt. Jag vill inte bli övertränad så det gäller att ha tentaklerna ute hela tiden, lyssna av kroppen, ständigt fråga kroppen hur den mår.

Inför den kommande helgen planerar jag för en massiv träningshelg. Jag avser genomföra två löppass, ett simpass och om vädret tillåter ett cykelpass på MTB:n. Det innebär att jag kommer behöva välja bort sovmorgnarna samt se till att komma i säng i anständig tid fredag och lördag. Det ska nog gå bra.

Det är nåt med den här aktiva livsstilen som jag går igång på. Ju mer det bär emot inför ett träningspass, ju större är tillfredsställelsen när man genomför dem. Det är en helt otrolig känsla som det är svårt att sätta ord till.

I mitt förra inlägg skrev jag om inspiration och just nu har jag det i överflöd. Jag har tydliga målbilder framför mig och jag fantiserar om de känsloorkaner jag kommer få vid genomförandet, men framförallt vid målgång när jag genomför sommarens tävlingslopp.

Läs Mer