Vansbro Triathlon närmar sig

Det var ju ett tag sedan jag skrev något här på bloggen. Har helt ärligt inte haft kraft och lust att skriva om min träning de senaste veckorna. Träningen har dock rullat på bra i stort sett hela tiden (ni som följer mig på Instagram har ju sett det) bortsett från en sjukdomsperiod på två veckor i april, men vid sidan av det har några tråkiga händelser tidigare i våras (som jag inte tänker gå in på här) tagit mycket mental kraft från mig.

Jag hoppas nu att allt negativt i och runt mig och mitt liv från och med nu är ett avslutat kapitel, åtminstone för i år. Tittar jag framåt är nästa delmål Vansbro Triathlon på medeldistans (dvs en halv Ironman) den 2 juli. Planen fram till dess är att jag på måndag går in i ett sista träningsblock inför tävlingen och att jag likt tidigare ska stegra träningen för varje vecka, fast lite mer än tidigare. Sista veckan innan tävlingen kommer jag att vila, äta och sova och endast träna korta och lätta pass. I och med det hoppas jag få någon form av superkompensation i kroppen på SM i Vansbro. Vi får se om det håller?

Känns för övrigt mycket skönt att inte cykla varken Halvvättern eller Vätternrundan i år. För mig har det ur ett träningsperspektiv inneburit bättre balans mellan de olika grenarna under hela våren.

Den gångna veckan har inneburit lite mindre träning än vanligt, men samtidigt två riktiga urladdningar av olika karaktär. Jag cyklade Yngaren Runt i lördags och gick med tätklungan hela vägen in i mål där jag också tog ett stort ansvar i antal förningar. Vi snittade nästan 39km/h i 15mil och jag lyckades kräma ur allt ur benen. Fanns ingenting kvar att hämta efter målgång. Det har också märkts efteråt då det tagit ganska lång tid att återhämta mig. Det kan möjligt vara så att Klubbtempotävlingen ”Guldpumpen” (8,4km medvindstempo) kom nån dag för tidigt för mig efter Yngaren runt. Oavsett det gjorde jag även där en riktig urladdning som räckte till en 5:e plats, två sekunder från 4:e platsen och 10s från 3:e platsen. Det är grymt kul att tampas med alla duktiga cyklister i CK Dainon och jag tror faktiskt tävlingarna håller ganska hög klass. Man måste prestera på topp för att överhuvudtaget hänga med när ”Le peleton” ökar farten i linjeloppen.

Senast jag simmade var i söndags och jag har inte känt nåt jättesug att simma, förutom i onsdags kväll då det var styrelsemöte i simklubben. Då kände jag att det hade varit skönt att få klämma några km. När jag tänker efter har jag nog haft en mindre motivationsdipp de senaste två veckorna och att kraften och ivern att träna mattades ytterligare av de två cykeltävlingarna som jag nämnt ovan. Kommer att ta det hyfsat lugnt med träningen över helgen också för att därefter starta upp mitt sista block inför Vansbro Triathlon.

När man håller på med triathlon medför det också att man måste ha koll på sin utrustning och med det menar jag främst smörja, underhålla och justera allt mekaniskt på cyklarna. Under våren har jag gjort en del investeringar i både tid och pengar för att alla mina cyklar skulle vara i bra skick inför sommaren, men trots det händer det en massa saker som kostar pengar och det är irriterande. Förra veckan fick jag en dubbelpunka på mina nya tubdäck (ni som kör tub vet ju att nya tubdäck kostar en del) och i lördags på Yngaren runt lossade en eker på mitt kolfiberframhjul. När jag tidigare i veckan ska montera mitt treekrade HED-hjul på tempocykeln inför tempotävlingen upptäcker jag att lagret är helt slut, så tråkigt och pengarna bara rullar!

Nu ska jag sluta gnälla och istället dela med mig av nåt roligt, nämligen att jag fått möjligheten att simma och simspringa med fina våtdräkter från Zone3. Jag hoppas att jag (på min motionsnivå) kan visa mig på framskjutna placeringar efter simsträckan på Kalmar Ironman senare i sommar och på Farleden, ett swimrunlopp i Arkösunds skärgård med de fina dräkter jag nu har.

Min raceplan inför Vansbro triathlon har jag haft klar länge och den är ganska primitiv. Jag kommer gå ut hårt på simningen och lägga mig långt fram med fritt vatten så fort som möjligt. Kommer försöka hålla i en hård simning hela vägen, även i motströmspartiet upp till växlingen. På cykeln kommer jag försöka gå ännu hårdare i syfte att sätta en riktigt fin cykeltid (tror cykelbanans sträckning passar mig bra) där wattal och puls är styrande parametrar. Det jag ser framför mig är ett liknande upplägg som jag hade på Sala silverman 2014, men med bättre koll då jag i Sala körde helt ”naken”, utan varken cykeldator, puls eller effekt. Den stora skillnaden hoppas jag kommer vara löpningen där jag förhoppningsvis kan hålla ihop bättre, dock ej på samma nivå som jag har min simning och cykling.

Nu tränar jag vidare och jag vill verkligen lyckas med mina träningsambitioner och mål. Hawaii väntar på mig och blir det inte i år så får det bli nästa år. Ärligt talat tror jag att jag har större chans nästa år.

Mer om mitt upplägg inför Kalmar Ironman kommer i ett separat inlägg där jag i detalj ska redogöra för hur jag kommer träna och ladda inför tävlingen de sista veckorna samt hur jag ska genomföra tävlingen. Det känns skönt att ha med sig erfarenheter från förra årets tävling och det är värt mycket.

Om några veckor är det semester och det är en semester som är helt oplanerad och det känns befriande, att inte vara uppbunden i aktiviteter såsom utflykter och resor. Lusten får styra oss istället och besluten vad vi hittar på står än så länge skrivet i stjärnorna. Tänk om vardagen kunde vara lite mer ”fri”, men så är det ju inte och då skulle det kanske inte heller kallas för vardag?

 

 

Läs Mer

Konsten att vara sjuk och omtag efter omtag.

Ja, det låter enkelt! Att bara luta sig tillbaks och vänta in kroppens kamp mot virus och annat sattyg. Jag lider alla helvetes kval just nu och ser all nedlagd träningstid under hösten, vintern och våren försvinna all världens väg.  Det virus jag drabbats av (virusbaserad halsfluss) kan ta tid att bli av med sade doktorn till mig och i samma andetag sjukskrev hon mig en hel vecka till. Inte direkt det jag ville höra. Jag hostar som en gammal sönderrökt pensionär och jag har mer eller mindre börjat likställa mig med det faktum att jag får börja om träningsmässigt, att jag får ta ett rejält omtag. Det är oerhört tråkigt att konstatera detta då jag haft en riktigt bra träningsperiod under hela våren, ja egentligen ända sedan december.

Jag har känt att jag varit i mitt livs simform de senaste veckorna, mycket tack vare all hård simträning tillsammans med Conny Mindemark. De simpass vi simmat under våren har verkligen varit fostrande för mig och tämjt på mina gränser. Vi har simmat med mer utmanande starttider än vad vi gjort tidigare år i våra simserier samtidigt som vi simmat riktigt långa gnetpass som härdar kropp och själ.

Precis samma sak är det med cyklingen och löpningen. Jag har cyklat mer än någonsin tidigare under vintern på min testcykel och haft en bra utveckling, även om jag tidigare uttryckt en del oro när man jämför wattsiffror med andra cyklister. Jag vet ju att man inte ska jämföra sig med andra, men det är lättare sagt än gjort. Tittar jag dock nyktert på min egen träning har jag känt en utveckling cykelmässigt i rätt riktning. Jag kan dock inte riktigt mäta min utveckling då jag inte hade en wattmätare förra vintern och det grämer mig. Således får jag lita på min känsla.

Löpningen har gått i rätt riktning (jämfört med tidigare år) och jag har känt att det funnits både klipp i löpsteget och uthållighet för att springa hyfsat snabbt och långt, dock hade jag börjat få problem med min ena vad strax innan jag blev sjuk så sannolikt har den här påtvingade löpvilan varit bra ur ett ”vadperspektiv”. Skönt med nåt positivt i allt mörker. Att det gått så bra löpmässigt kan nog också bero på att jag tappat några kilon under vintern.

Min bedrövelse över att se allt detta förloras gör ont i själen, speciellt när man som jag lagt ned sin själ i förberedelser inför sommarens Ironman. Jag har dock fått tid att fundera en del samt rannsaka mig själv inför sommarens tävlingssäsong och jag har dragit ett antal slutsatser samt tagit ett par beslut som jag tänkte redogöra för här.

– De enda tävlingar som jag ska tävla i är Vansbro Triathlon samt Kalmar Ironman. Ångaloppet Sprint ställer jag endast upp i för min frus räkning, dvs jag ska stötta och peppa henne runt banan. Placering och tid är där helt ovidkommande. Alla andra tävlingar stryker jag ur min kalender. De träningstävlingar som dragit och drar igång inom cykelklubben samt ute på Jogersö (Triathlon)kommer jag endast ställa upp i i mån av tid och om det inte stör för mycket i mitt kommande träningsschema.

– Det primära under sommaren är att få till många och långa träningspass inom främst cyklingen och löpningen. När väl det är dags för OW-simning (som är snart, inom några veckor) kommer jag försöka avsluta många dagar med sena kvällssimningar i Rinkebysjön tillsammans med min safeswimmer.  Jag vill ju få tillbaks lite självförtroende i vattnet eftersom jag fortfarande identifierar mig som simmare i grunden. Det var ju liksom inom den idrotten allt började för mig.

– Jag kommer få hjälp av Gustav Söderström med att knyta ihop min träning fram till Kalmar Ironman. Gustav är en före detta elittriathlet med stor kunskap om hur man lägger upp och planerar triathlonspecifik träning. Vi kommer att ha ett möte så fort jag blivit frisk där vi gemensamt drar upp ramarna för de sista träningsperioderna. Jag räknar med att det kommer bli några rejält utmanande träningsveckor som kommer pröva min karaktär och beslutsamhet.

Detta blogginlägg är skrivet av en vit medelålders man i lycrakläder som leker triathlonproffs, av en man som mekar cykel mer än en raggare mekar sin jänkarbil, av en man som tror på sin dröm, av en man som trots det gråa håret aldrig slutat leka och drömma. Over and out.

 

 

Läs Mer

Välförtjänt vila

Det ska bli så skönt med en avlastningsvecka. Har kört på riktigt bra med träningen de tre senaste veckorna som stegrats succesivt. Första veckan landade på 12,5h träning, andra veckan på 14 h och denna vecka på 16h. Har inte behövt justera särskilt mycket i min träningsplanering under denna period. Endast nåt enstaka pass har fått strykas eller att jag fått byta dag på dem när vardagens krav prioriteras, men inga omvälvande omplaneringar.

Det finns några saker som gör mig glad när jag tänker på vad som väntar framöver med den där långa dagen i Kalmar den 20 augusti. Jag redovisar dem i punktform nedan;

1, Jag börjar känna att jag blivit mer uthållig över längre tid och att jag kanske så sakta börjat kunna känna att jag har en ordentlig dieselmotor med högt vridmoment, kanske inte att jag accelererar snabbast eller är snabbast , men att jag kan hålla en hög och jämn fart i alla grenar (Ja, faktiskt också i min löpning). Det har tagit tid att komma dit för min del. Jag tänker tillbaks till 2013 då jag simmade Vidösternsimmet (21km+) första gången och hur jag då betraktade mig själv och min förmåga. Jämför jag min form 2013 med var jag är nu känns det som en stor skillnad. Hoppas det kommer visa sig i sommar.

2, Jag har fått vara frisk ända sedan november. Inte minsta tendens till sjukdomssympton har jag känt av och så frisk som jag hittills fått vara under vinterhalvåret var flera år sedan det senast hände. Att få vara frisk längre perioder betyder kontinuitet i träningen och finns kontinuiteten där med ett genomtänkt träningsupplägg bakom brukar det betyda att man gör framsteg. Jag hoppas det, för min kropp svarar generellt väldigt bra på träningen just nu. Visst, jag har vissa träningspass benen känns som bly och armarna som sirap beroende på om jag springer, simmar eller cyklar, men det beror ju oftast på att något pass innan varit hårt.

3, Jag har börjat styrketräna, något som jag aldrig tidigare tränat regelbundet med. Hoppas det gör mig lite starkare och explosivare i de olika grenarna. En sak är dock säker och det är att jag får en grym träningsvärk av styrketräningen.

4, Jag är motiverad och mina målbilder är glasklara. Jag ska till Hawaii och VM där, om inte i år, så nästa år. Nästa år byter jag även åldersklass och då borde rimligen mina chanser öka en aning.

Nu ska jag gosa ned mig i min kudde och sova djupt ända tills klockan piper imorgonbitti. Ingen morgonträning väntar eftersom det är avlastningsvecka, skönt!

Läs Mer

Summering och reflektioner

Tiden tickar på och för varje dag som går kommer Kalmar Ironman närmare och närmare. Tog mig en stund nu ikväll och bläddrade igenom almanackan och konstaterade att det ligger närmare i tiden än vad som känns just nu när man är mitt uppe i mörker, regn och ruskväder.

Januari och februari är blytunga träningsmånader, men jag tycker jag har hållit ihop det bra. Motivation och inspiration har inte alltid varit på topp inför vissa träningspass, men jag har gnetat på trots allt och det är väl ändå det som är viktigast? Jag har i stort följt min plan samt att jag hunnit klämma in några längdskidpass de veckor snön låg vit och grann över åker och äng. Jag har också fått vara frisk vilket betyder att jag fått en god kontinuitet i min träning utan störande perioder av träningsuppehåll.

Hur har det gått i de olika grenarna då? Vi börjar med simningen där träningen rullat på oförskämt bra med god kvalitet på de flesta simpassen. Här har jag min simmarkompis Conny att tacka för god sparring och peppning i de tuffare simserierna. Att få simträna tillsammans med honom värdesätter jag högt. Vissa dagar simmar jag ifrån honom och andra dagar blir jag ifrånsimmad. Simningen känns i dagsläget safe och egentligen behöver jag nog inte lägga mer fokus på denna gren förutom att bibehålla simformen. Lättare sagt än gjort? Vi får se hur det kommer gå? Jag tror faktiskt jag redan i dagsläget är kapabel att simma under 55 minuter på 3850m i öppet vatten.

När det gäller cyklingen har jag gnetat på med mina pass hemma på testcykeln på morgnarna. Här vet jag inte riktigt var jag står och jag blir ännu mer osäker när jag hör vad mina träningsvänner trycker för watt i sina tröskel och intervallpass. Min känsla är att jag ligger lite efter här (om jag jämför mig med andra), men det kommer nog lösa sig när jag kommer igång med jobbcykelpendlingen igen, där varje backe vissa morgnar är en maxintervall. Jag kan dock säga att jag tränat mer och hårdare på testcykeln i år jämfört med förra året. Jag har också failat ordentligt på några testcykelpass när inte huvudet orkat vara med som resulterat i att jag abrupt avbrutit mitt i en intervall eller i en spurt. Shit happens sometimes och det är inget att hänga läpp för. Så fort gruset försvinner kommer jag i första hand att välja att jobbcykelpendla på min tempocykel. Är faktiskt lite spänd på hur det kommer kännas då jag moddat om cockpiten med resultatet att jag kommer ligga längre ner i tempoställning.

Löpningen har blomstrat i all sin prakt (i mina mått mätt). Min plan att endast springa korta, men många löppass under hela hösten har fungerat bra. Efter nyår fick jag ett löpträningsprogram av Gustav Söderström som jag i stort har följt. Inte helt slaviskt, men det har varit en bra grund. Min kropp håller än så länge ihop med vader, höftböjar och ljumskar som inte protesterar. Jag är extremt noga med att dagligen stretcha höftböjar och vader och, kors i taket, det verkar hjälpa. Under de kallare veckorna i Januari blev det mycket löpning på löpband efter jobbet. Löpskolningen och löpintervallerna på Rosvalla med OK Hällen har varit värdefullt för mig och fått mig att i större utsträckning reflektera över mitt rörelsemönster när jag springer. Som det ser ut nu planerar jag att delta i en löpartävling på en längre distans i mars månad för att stämma av var jag ligger nånstans. Får jag fortsatt vara skadefri kan det nog bli en rolig löpsträcka på Kalmar Ironman, åtminstone hoppas jag det.

Jag har denna vecka påbörjat den andra veckan i denna träningsperiod på totalt 4 veckor. Förra veckan fick jag ihop 11,5h träning och denna vecka hoppas jag få ihop ca 14h för att ytterligare öka nästa vecka. Den sista veckan är avlastningsvecka och det innebär mycket mindre träning på lite lägre intensitet så att kropp och knopp får tid för återhämtning.

Nu är klockan sent och det är tid att gå och knyta sig, för det sägs ju att sömn är den absolut bästa återhämtningen. God natt alla mina ambitiösa träningsvänner.

Läs Mer

Det rullar på rätt bra nu!

På träningsfronten rullar det på rätt bra för närvarande. Dubbla träningspass nästan varje dag i veckan borde ju ge någon form av effekt till nästa års Ironmantävling i Kalmar. Motivation och vilja finns för mitt försök att kvala till VM på Hawaii, det råder det inget tvivel om.

Var imorse iväg till Previa och fick en spruta med influensevaccin i armen. Lyxigt att ha en arbetsgivare som erbjuder gratis vaccinering för sina anställda. Kände ett visst obehag inför sprutsticket, men som så många gånger tidigare var det snabbt överstökat och det gjorde inte heller särskilt ont. Att jag aldrig lär mig. Hoppas nu att denna spruta möjliggör oavbruten träning fram till i sommar. Sannolikt kommer jag nog ändå att bli sjuk, men man kan väl få drömma i alla fall.

Har betydligt bättre koll på min cykelträning nu jämfört med förra året, både vad gäller syfte och intensitet i mina pass på testcykeln hemma. Tänk vad lite teori i kombination med puls och wattkurvor kan förändra träningen. Dock har jag en förmåga att hela tiden tänka att jag ska överträffa mig själv från träningspass till träningspass och det är ju helt orimligt. Det förstår alla som håller på med träning på hög nivå i någon form, men jag är född med en liten djävul sittandes på min axel. Den där djävulen måste jag ständigt hålla tillbaks och ibland försegla i ryggsäcken.

Mina träningspass på morgnarna innan jobbet har nu äntligen blivit rutin, men vad jag har fått kämpa för det. Hade en del problem med det tidigare i höstas när jag sakta började skala upp min träningsmängd. Kände efter för mycket och greppade väldigt lätt minsta ursäkt som jag kunde hitta. Nu går jag upp som en robot när klockan ringer vid 5 på morgnarna. Det är faktiskt ganska skönt att vara nytränad och nyduschad när man äter frukost.

Mitt träningsupplägg ser ut enligt följande när det gäller cyklingen;

En bra vecka innebär 4st pass på testcykeln fördelat på följande sätt (framöver kommer det också bli ett lågintensivt långpass på cykel ute varje vecka),

1st pass med 4x4min eller varianter av det, typ en stege eller liknande med lite kortare vila.

1st pass med långa tröskelintervaller, typ 2x20min eller 3x15min.

1st pass med 10x1min med höga watt och mycket smärta. Här får man helt sonika bita ihop. (Körde ett sådant här pass nu imorse med en minuts lätt cykling mellan varje intervall.)

1st recoverypass med 40-60min lugn cykling med låga watt och lite högre kadens. Återhämtningspassen gör verkligen skillnad.

Förra veckan körde jag mitt första lågintensiva utecykelpass på nästan 10mil efter flera veckors uppehåll vad gäller utecykling. Jag var ute i lite mer än 4h och det blev en tur ned till Kolmården och Krokek innan jag vände hem på gamla riksettan. Det blir väldigt tungcyklat med dubbdäck med lite lägre däcktryck i kyla och med mycket funktionsplagg på kroppen. Inte så sexigt, men antagligen jäkligt nyttigt och en bra investering inför sommaren. Den 20 augusti ska man ju trots allt ligga i tempoställning i 18 mil och trycka relativt sett höga watt i ca 5h.

I princip alla pass på testcykeln körs på vardagsmorgnarna.

När det gäller löpningen har det blivit 3st löppass i veckan under hela hösten. Hittills har jag hållit mig till, relativt sett, korta löppass om man jämför med vad som krävs för en bra löpsträcka på en Ironman, men det finns en baktanke med det och jag är övertygad om att jag är på rätt spår. Har inte alls haft några problem med ljumskar eller vader under denna tid. I Januari ska jag börja springa lite längre pass och jag hoppas mitt tålamod och eftertanke med höstens löpträning ger mig en bra grund för lite hårdare löpträning då (som ju faktiskt är ganska snart).

Simningen har gått riktigt bra under stora delar av hösten, men min sjukdomsperiod på två veckor tidigare i höstas stökade till en del och det visade sig ju på masters SM för ett par veckor sedan. Jag har dock med hjälp av några simmarvänner höjt kvaliteten på våra simpass på söndagsmorgnarna sedan vi börjat köra SK Neptuns elitsatsande masterssimmares träningspass med riktigt tuffa starttider. Det är nästan så att hjärtat hoppar ur bröstkorgen vissa söndagsmorgnar.

Min akilleshäl i dagsläget är styrketräningen och där har jag märkt att jag tappat en del. Jag tycker det märks mest när man simmar med paddlar då jag inte orkar trycka i undervattensdraget som jag gjort tidigare. Detta måste jag åtgärda framöver, problemet är bara när jag ska klämma in det i min träningsplanering. Jag lever ju trots allt ett vanligt familjeliv där man inte alltid styr över sin egen tid alla dagar i veckan. Sedan tycker jag inte heller styrketräning är särskilt kul.

En annan tänkbar orsak till att jag tappat i ”överkroppsstyrka” är kanske för att jag cyklar och springer en hel del. Jag kanske gör felet att jag hela tiden jämför med hur det tidigare har känts när jag endast har haft min simning i fokus?

Här kommer ett litet räkneexempel på en möjlig sluttid på Ironman i sommar. Som ni märker siktar jag högt och Jante är ordentligt begravd under lera och tunga betongfundament.

Simtid 55min

I bra förhållanden tror jag denna simtid är fullt möjlig för mig. Har det redan i kroppen i dagsläget.

Cykeltid 4h 50min

Som ni märker lägger jag mycket tid på min cykelträning och jag tror jag kommer ha den kapaciteten i benen till dess. Min sluttid på 5h 3min från i somras hade nog kunnat bli betydligt bättre med en bättre pacing plan.

Löptid 3h 50min

Det här blir det klart tuffaste delmålet att klara, men jag ska i alla fall göra ett ordentligt försök. Min sluttid från i somras på tiden 4h 12min med obefintlig löpträning finns det stora möjligheter att förbättra.

Total tid i transition 5min

Tiden i transition kan jag definitivt förkorta då jag tog det extremt lugnt vid växlingarna i somras.

Sluttid 9h 40min.

Är det möjligt? Jag tror det. Om det inte går är det på löpningen det går åt pipsvängen. Om det räcker till Hawaii? Kanske, kanske inte.

Ikväll blev det två varv på elljusspåret i Enstaberga med hundkraken (som trissar upp tempot). Kändes sådär i det bistra vädret. Magen och influensasprutan sa åt min kropp att det inte var någon bra idé att springa ikväll. Livet går dock vidare och träningen likaså. På återseende vänner och en riktigt god jul önskar jag er alla!

 

Läs Mer

Masters SM och Robert sjönk som Titanic

Jag skriver detta inlägg för att helt sonika skriva av mig en massa konstiga känslor jag har haft i kropp och själ den gångna helgen. Det har varit en extremt lugn träningsvecka inför masters SM som hölls fredag-lördag i Uppsala den gångna helgen. Jag åkte dit med en massa förhoppningar om bra simtider och jag hade målat upp härliga målbilder inför detta SM, faktum var att jag kände medaljvittring på både 800m frisim och 200m, dock hade jag störst chans på 200m där jag hade 3:e bästa starttid. Det kändes mycket bra i kroppen och jag hade även simmat några riktigt svinjobbiga simpass med en bra känsla i kroppen innan jag trappade ned simträningen . Min styrka att simma med lite mjölksyra i armarna visade sig dock vara helt bortblåst på fredagskvällen när det var dags för 800m frisim. Hur kunde det bli så?

Jag hade en mycket bra känsla efter insimmet i tävlingsbassängen, men därefter väntade flera timmars väntan innan det var dags för mig att simma och på den tiden hinner man stelna till en del. Jag valde därför ca 1h innan det var dags för min start att simma in en stund i avsimningsbassängen i syfte att mjuka upp kroppen. Körde några längder med kraftfulla armtag vilket fick mig att hoppas på ett bra lopp. Kände mig faktiskt just där och då som Stålmannen. Några minuter innan start samlade jag ihop mig och blev för en stund väldigt introvert och när Conny kommer fram (han startade i samma heat) och önskar mig lycka till nickar jag bara tillbaks. Helt oengagerat och pliktskyldigast säger jag ”lycka till” tillbaks. Det ber jag om ursäkt för så här i efterhand, egentligen ganska olikt mig. Tystnaden innan start och när man kliver upp på startpallen känner jag av stundens allvar och när jag böjer mig fram för att greppa startpallen med händerna tittar jag ner på de som precis simmat färdigt sitt heat och tänker, ”-vilka lyckliga själar som har loppet bakom sig”.

Pang! Startsignalen går och jag dyker ner i vattnet. Öppnar i ett bra tempo, hårt men ändå kontrollerat, och det känns ok upp till 400m där jag halvmissar en voltvändning som återupprepas vid 500m. För att kompensera för det ökar jag farten genom att trycka lite hårdare med armarna och pressa lite hårdare med bensparken. Jag tappar en del på simmarna runt mig som jag har svårt att ta igen under resterande del av loppet. Jag simmar i mål på 11min blankt, vilket i mina mått mätt är en riktigt urusel simtid. Stumnar helt på slutet och tiden tickar iväg. Jag var anmäld på 10min 33s vilket var min splittid efter 800m på mitt 1500m lopp på masters SM i Stockholm i våras.

Jag river av mig badmössan och skakar uppgivet på huvudet när jag hänger utmattad över simlinan. Hela jag fylls av en upprorisk känsla och jag knyter näven i det tysta och säger till mig själv att detta ska inte hända igen. Jag tänker också att imorgon tar jag revansch på 200m frisim.

Jag vaknar upp på lördagsmorgonen till en ny dag med nya möjligheter, det är så jag väljer att tänka. Äter mycket på hotellfrukosten och är ordentligt mätt när det är dags att åka till simhallen. Återigen känns insimmet riktigt bra. Återigen startar jag sent på förmiddagen och väljer därför samma upplägg som gårdagen, jag simmar in igen i avsimningsbassängen.

Starten går på mitt 200m lopp och jag känner direkt efter vändningen vid 50m att det inte är min dag idag heller. Försöker trycka på och efter ca 75m får jag in en ”ge upp-känsla” i huvudet och överväger under några sekunder att jag bryter loppet, men det gör jag inte. Jag vänder och påbörjar mina sista 100m och det går blytungt och syran i armarna kommer som på beställning och jag viker ned mig inför den. Normalt är jag stark i det här läget när halva loppet är simmat, men inte idag. Jag blir uppgiven och väljer att bara simma i mål utan någon spurt. Sluttid 2min 33s och det är en tid som jag ligger och pressar på simträningarna i tuffa simserier. Jag förstår ingenting och får tankar på att lägga ned min patetiska idrottssatsning så här på ålderns höst. Jag målar upp bilder av mig själv som en mer mogen man utan all denna träning och med några kilon till på kroppen kanske man kunde få lite pondus på ålderns höst? Nej, skämt åsido. Jag tar med mig denna upplevelse för framtida utmaningar, för det är väl som så att man blir starkare med en del motgångar då och då?

Min simmarkompis Conny Mindemark simmar dock storartat och vinner SM-guld på 800m frisim i sin åldersklass. Han vinner även silver på 200m och brons på 100m. Jag är oerhört glad för hans skull och unnar honom verkligen denna framgång, för jag vet hur mycket han har tränat inför detta mästerskap.

Läs Mer

Lite smått och gott om min träning inför Kalmar IM 2016

Efter det nyss avklarade masters SM i simning och allt elände med sjukdomar dessförinnan kommer jag gå in i en tuff basträningsperiod (som börjar idag för mig) som kommer sträcka sig över 12 veckor, så i slutet av februari kommer jag förhoppningsvis ha lagt en bra grund i framförallt cykling och löpning. Det förutsätter ju att jag får vara frisk. Jag planerar för mycket cykling i december med många utecykelpass mixat med lite hårdare intervallpass på testcykeln hemma. Löpningen ska jag fortsätta bygga en bra grund för att förbereda mina ben, framförallt vad gäller vader och ljumskar, inför längre löppass framöver. Januari blir det mer tyngdpunkt på löpningen där jag kommer hålla tillbaks cyklingen en del. Jag väljer att göra lite annorlunda här jämfört med vad många triathloncoacher förespråkar med mer simträning under vinterhalvåret.

Ur ett triathlonperspektiv (i min agegroup) håller jag en hög nivå på min simning och då finns ingen anledning att simma 5-6st simpass i veckan som det blivit för mig under ett antal veckor nu i höst. Jag kommer hålla mig till 3-4st simpass per vecka. Det kommer bli 3st simpass de hårda veckorna och 4st simpass de lugna veckorna då jag drar ned både volym och intensitet på cykling och löpning. Simning är ju bra i och med att det mjukar upp kroppen en hel del. Det är inte på simningen jag ska tjäna tid på nästa års Ironman i Kalmar. Det är på cyklingen och löpningen jag ska överträffa mig själv.

Vad som händer efter februari är än så länge inte spikat i detalj, men det kommer troligtvis bli en del tävlande i lokala cykel och löplopp när våren kommer, dvs mer fart i högre pulszoner. Det kommer också bli mer brickpass ju närmare sommaren jag kommer. Det är mycket möjligt att jag lägger in ytterligare en 4-veckorsperiod med grundträning efter februari. Till skillnad från förra årets träningsförberedelser ska jag i större utsträckning boka in träningsdagar med både simning, cykling och löpning på samma dag. Givetvis så måste det ju dessförinnan förankras med familjen.

Min effektmätare som jag köpte i början av oktober har verkligen inneburit ett stort lyft för mig träningsmässigt. Igår kväll körde jag en tjugominutare med en medeleffekt på 307W, mest för att få en känsla för hur hårt jag ska öppna när jag kör mitt FTP-test i slutet av denna vecka. Min puls kom upp till tröskelnivå med endast några minuter kvar av de 20 minutrarna, så cyklingen de första 10 minutrarna var ganska behagliga. Lärdomen är att jag kan öppna betydligt hårdare och pina mig mer på slutet. Får jag min fru att fungera som påhejare bredvid mig kan jag nog få till ett riktigt bra maxuttag. Rapport om detta kommer senare.

Min tempocykel hänger i mekstället hemma halvt isärplockad. Jag planerar ett vevpartibyte och utbyte av alla växel- och bromsvajrar. Jag har även moddat om cykeln med resultatet att jag kommer sitta lite mer aggressivt i tempoställning till nästa år. Vi får se hur det kommer påverka min cykling? Jag ska i större utsträckning cykelträna på tempocykeln till våren, i syfte att vänja kroppen vid den extrema sittställningen. Det finns ett ordspråk, ”train as you race”. Jag väljer att ta det ordspråket på orden!

En annan sak som är minst lika viktig att ha ordning på är kostintaget och det har inte varit något som varit min starkaste sida de senaste åren. Jag kommer in i perioder där jag knarkar socker i olika former och det vet ju vem som helst att i längden är det inte bra. Jag ser dock en ljusning i mörkret på detta och det är att vi i min familj beslutat att börja med färdiga matkassar som vi köper varje vecka från Citygross. Baserat på den första veckans måltidsintag med färdigkomponerade maträtter är sockersuget mindre. Kan jag fortsätta på detta vis kanske jag till och med kan gå ner några kilon till. Det vore ju perfekt inför sommarens Ironman.

Jag har också funderat en hel del hur jag ska få in mina träningstimmar i vardagen. Min lösning är morgonträning i stor utsträckning. Jag har ju förmånen att jag kan både cykla och springa hemma på min testcykel och mitt löpband. Det är inte alltid kul att gå upp alldeles för tidigt innan jobbet för att gå ner till maskinhallen och köra ett tuftt intervallpass på testcykeln eller kanske ett brickpass med avslutning på löpbandet. Det blir dock rutin och till slut en vana att göra detta. Människan är otroligt anpassningsbar, kom ihåg det om ni har svårt för att träna på morgnarna.

Får jag vinterns och vårens träning att fungera kanske inte Hawaii är långt borta. Sedan får vi se om det blir 2016 eller 2017 jag åker dit så att jag kan säga, -”been there, done that”. Man måste våga spänna bågen ordentligt någon gång i livet och det är nu jag gör det. Jag ska klyva pilen jag sköt i somras med den nya pilen. Jag ska slakta förra årets sluttid på Kalmar IM. Jante, vart tog du vägen?

Läs Mer

Race report – Kalmar Ironman 2015 och mitt försök att ta mig runt på under 10h

Dagen var kommen och i högtalaren sjunger Kenta att just idag är jag stark. En minut kvar till start och jag känner bara glädje. Sirenen ljuder och jag kastar mig i vattnet. En lång dag har precis tagit sin början. Följ med på min resa.

Race day och klockorna och mobilerna ringer kl 04.00. Ja, jag var extremt orolig för att försova mig och hade garderat upp med flera väckarklockor samt med min och min frus smartphones. Tog en snabbdusch för att kvickna till och drog på mig hela race outfiten på en gång med pulsband och allt annat. Till frukost blev det klassisk fruktmusli med A-fil samt varm choklad och en macka som avrundades med en banan. Vi var iväg från stugan strax efter kl 04.30 för att vara på plats i växlingsområdet inne i Kalmar kl 05.00 när de öppnade. Det jag skulle fixa var att fylla på luft en sista gång i tubdäcken samt hänga dit alla påfyllda vattenflaskor med sportdryck på cykeln och att sätta fast min Garmin Edge 1000 och se till att jag hade rätt display förberedd på den för cykelsträckan. Jag skulle även fylla mina ramväskor med gels, snickers och lösgodis. Jag var även tvungen att komplettera min run bag med en solkeps och solbrillor för det hade ju utlovats både sol och värme. Solkepsen hindrar också svett från att rinna ned i ögonen. Kan ju vara skönt att slippa sveda i ögonen tänkte jag. När jag står och fixar med min cykel hör jag en bit bort ett däck som smäller högt när någon antagligen försöker fylla på lite för mycket luft i däcket. Det går ett sus bland oss alla som står i närheten och jag undrar för mig själv vilket stresspåslag den deltagaren fick just där och då?

Kände mig inte alls särskilt nervös utan var endast bara stressad över det faktum att jag skulle fixa ovannämnda saker. Därefter drog jag på mig min våtdräkt upp till höften och slappnade av en stund.

IMG_2295

Strax efter kl. 06.00 började jag, med min fru Åsa i släptåg, röra mig sakta mot startområdet för simsträckan. Väl framme kände jag bara glädje inför möjligheten att få köra min första Ironman. Jag var sammanbiten, men glad innerst inne och fortfarande kände jag inte av någon nervositet. Jag sträckte på mig och talade om för mig själv att simma är jag ju riktigt bra på och speciellt att simma i öppet vatten. Jag kände dock en liten osäkerhet kring bojbanan, men de frågetecknen reddes ut efter en kortare dialog med Ryan Provencher 10min innan start. Han och jag hade ställt oss längst fram av alla age groupers i den grupp som skulle simma snabbast. Ganska kaxigt när jag tänker efter, men med ett gott självförtroende inför simsträckan kändes det bara rätt. Vi matchade dock helt klart kraven för att stå där, simmare som vi är i grunden båda två.

Simdelen

Klockan slår 06.55 och proffsen startar från vattnet medans vi age groupers går i vattnet från två ramper 5 min senare. Klockan blir 07.00 och sirenen/tutan ljuder högt och jag kastar mig ut i vattnet.

11887840_10152955030431619_1874536817397504697_n

11221697_10152955030466619_6520665077957556457_n

Simmar på ganska hårt och ostört från andra simmare till en början och när vi kommer utanför piren till höger om oss är det som att simma in i en torktumlare. En kraftig sjögång med böljande vågor gör min relativt sett ganska ostörda simning till ett mindre kaos då simmare runt mig till och från glider in i mig från sidan. De gör det naturligtvis inte frivilligt utan det är vågorna som är förklaringen till det. Jag blir trängd flera gånger men simmar på som vanligt. Då jag är ganska stor får ofta de som tränger mig flytta sig till sist. Jag har lärt mig att det tar bara onödig kraft att bli arg och sur över sådana saker. Jag märker att det är extremt svårt att navigera och jag ser inte bojarna på en gång. Det gör mig en aning stressad. Efter flera försök att hitta gula bojar får jag i en vågtopp syn på en och simmar på. Det går lång tid mellan riktningstagningarna men jag håller ändå en hyfsat rak kurs mot bojarna. Ibland får jag förlita mig på simmare bredvid mig och de förlitade sig nog i sin tur på mig ibland. Efter en stund börjar jag känna ett svagt illamående som gör mig lite orolig, men jag väljer att inte lägga någon kraft vid det. Som sagt, det gungade rejält där ute i vattnet. Vid passering av bojarna kommer jag vid flera tillfällen väldigt nära bojarna med resultat att ena armtaget i återföringen fastnar i bojen vilket är lite irriterande och stör ”flytet” i simningen. Väl in i lugnare vatten bakom ”Kalmar-piren” försöker jag trycka på lite mer i simningen. Här satt det massor av hejande publik utmed hela kajkanten som vi simmade utmed. Jag tyckte det var skönt att slippa det stökiga vattnet, men det kom snart tillbaks igen med samma upplevelser som tidigare.

11895987_10152956591726619_4587552797873145171_n

När vi sedan närmade oss bron som vi skulle simma under skrapar jag i en berghäll på botten med mina händer. Sjögången lugnar dock ned sig här och den sista turen in mot uppstigningsrampen blir en ganska behaglig resa. Är inte alls särskilt trött när jag kliver upp, utan bara lite vimmelkantig.

1120_000037

När jag summerar simdelen gjorde jag en stabil simning med bra fart utan att gå på rött. Min tid blev 58min 43s. Det kändes som att jag hade kontroll hela vägen, enda orosmolnet var navigeringen och det tror jag inte jag var ensam om att ha problem med. Jag var uppe som nummer 3 i min age group 40-44 och i totalen som nummer 31. I efterhand fick jag veta att det var många som fick bryta och att även flera blev diskvalificerade för att ha missat att passera vissa bojar. Här kan ni läsa vad Aftonbladet skrev om simsträckan. Med den informationen fick jag bekräftat för mig själv att min simning var stabil. Hade siktet inställt på att simma under 55min, men med de förutsättningar som Kalmar sund bjöd på var det inte möjligt för mig just där och då.

T1: Swim to bike, 4min 3s

Tar det medvetet mycket lugnt och går och hämtar min bike bag och tar av mig våtdräkten i lugn och ro, ingen stress alls. Sätter på mig mina cykelskor och racebältet med nummerlappen bak på rumpan. På väg ut till cykeln tar jag ett beslut att göra en ”säkerhetskissning” innan jag sätter mig på cykeln. Jag ville ju för allt i världen inte stanna nånstans ute på Öland för att kissa och se både tid ticka iväg och medtävlare som cyklade om mig. Jag lyckades inte kissa under simdelen som jag hade planerat, hade ju istället fullt upp med navigering och en massa närkontakt med andra simmare. Spänner på mig hjälmen som jag valde att ha fastspänd på cykelstyret. Jag noterar att hela växlingsområdet är nästan helt tomt på medtävlare och jag inser att jag nog trots allt gjort en riktigt bra simning. Till nästa år finns det en hel del tid att spara i T1.

Cykeldelen

Rullar ut från växlingsområdet ganska lugnt. Det är massor av publik som hejar och ropar och jag känner mig för en kort stund som en riktig idrottsstjärna och njuter i fulla drag. Tar det lugnt till en början, men det varar bara för en kortare stund. Väl ute på Ölandsbron märker jag att jag går lite hårdare än planerat och i stigningen upp till högsta punkten på Ölandsbron sticker pulsen iväg. Jag tänker för mig själv att det här är inte bra och att jag måste ta det lugnare, Jag ska ju för bövelen cykla 18mil(!). Samtidigt som jag tänker det ser jag ju hur jag tar in på de som är framför och snart skulle det ju gå utför, dock i lite motvind, men ändå. Kör Robert, kör Robert, sa en inre röst till mig och jag körde! Jag var i nuet och släppte delar av mitt planerade upplägg på cykeln efter bara någon mils cykling. Ganska typiskt mig på något sätt. Jag kände mig dock urstark och tuggade på riktigt bra hela sträckningen på Ölandsvarvet och plockade initialt väldigt många placeringar. Jag åt och drack regelbundet och det kändes som att jag hade kontroll på läget. Hade en plan på att jag skulle klara mig med den vätska jag hade med mig på cykeln, men redan efter 8-9 mil gick jag slut på vätska och det tog verkligen emot att slänga mina nya dyra cykelflaskor för att kunna ta nya vid vätskedepåerna. Jag får skylla detta på min orutin och blåögda naivitet. Jag är ju trots allt rookie på detta.

1120_008671

1120_012833

Cykeln gick som en dröm och med diskhjulet på klöv cykeln vinden som en skarpslipad kniv klyver ett papper. Det blev dock lite småpareringar man fick göra då och då i den sidvind som var på vissa sträckningar av banan. Cyklade om en del triathlonprofiler ute på Öland. Kom ikapp Emma Graaf ganska tidigt strax efter Ölandsbron (hon sprang dock om mig senare) och mitt ute på Alvaret Luke Dragstra. Jag hade det lite tuffare i medvindspartierna när jag jämför min cykling med de andra som cyklade om mig och som jag tidigare cyklat om på de jobbiga motvindspartierna (det var mest sida mot). Så här i efterhand tror jag att jag gick lite för hårt i motvindspartierna och i de få uppförsbackar som fanns. Återigen kan jag antagligen skylla detta på min orutin. På vägen tillbaks till fastlandet på Ölandsbron noterade jag min snabbaste hastighet, ca 65km/h.

Väl tillbaks på fastlandet skulle den stora rondellen passeras innan man kom ut på varvet på fastlandet (ca 6mil). När jag kommer in i rondellen i ensamt majestät säger speakern att här kommer Robert cyklande och direkt efter börjar en stor massa av människor skrika högt , ”-Robban, Robban!”, samtidigt som de klappade i händerna. En mäktig känsla och jag höjde ena armen mitt i rondellen och vinkade tillbaks och då jublade de ännu mer. Vilken publik alltså. Jag får ståpäls när jag tänker på det så här i efterhand.

1120_039690

Strax därefter började cyklingen gå lite tyngre och det höll i sig i ungefär 3mil. Jag tog rygg på en medtävlare som höll en ganska behaglig hastighet under dessa mil, givetvis med 10m lucka. Såg för övrigt inte alls något fusk med drafting, vilket gladde mig mycket. Med tre mil kvar kände jag mig piggare igen och en kille vid namn Karl-Emil cyklar om mig, men han går inte ifrån mig utan jag hänger på honom ända in till Kalmar där jag släpper honom några hundra meter då jag ville förbereda mina ben för löpningen. Min cykeltid blir 5h 3min och jag ligger nu sexa i min åldersgrupp.

T2: Bike to run, 3min 7s

Kliver av cykeln och benen bär stadigt. Inget svaj alls i benen gör mig hoppfull. Hänger upp cykeln, tar min run bag och springer in i tältet. Lugnt och metodiskt tar jag av mig mina cykelskor, sätter på mig strumpor och skor och drar åt resårbanden till skosnören lite extra. Sätter på mig min solkeps och vrider fast min Garmin 910XT i snabbfästet på armen. Jag sveper även en gel innan jag springer ut och sätter igång klockan när en funktionär skriker åt mig att dra fram nummerlappen. Blir först förvirrad, men efter nån sekund är det ju åtgärdat. Finns tid att spara i T2 också till nästa år.

1120_039271

Löpdelen

Jag visste att min svagaste gren i dagsläget var löpningen och att jag behövde vara extremt försiktig med min öppningsfart eftersom det har stor betydelse för hur resten av loppet skulle fortskrida. Jag öppnar löpningen i 4.50-tempo och håller det ganska bra fram till ca 5km där farten börjar sjunka så sakta.

1120_031983

Första varvet är relativt sett smärtfritt att springa och jag lyckas hålla mig själv och mina tankar i styr på ett bra sätt. Jag får första armbandet och blir peppad av det. På andra varvet springer Mattias Törnqvist från Linköpingsklubben Nocout om mig med lätta steg och bra fart och jag får några peppande ord av honom. I slutet på varv 2 inne i Kalmar springer även min klubbkamrat Tobias Brohlin om mig och han klappar mig på ryggen och beklagar sig över hur ont och jobbigt det är, men han maler på som en robot.

1120_033894

Jag väljer att fokusera på mig själv och inte på alla de som springer om mig och det funkar förvånansvärt bra. Jag blir ordentligt påhejad av nedresta klubbkamrater samt av min fru under hela löpsträckan och jag kan säga att det verkligen gjorde skillnad när man krigar mot sig själv. Fram till 18-19km håller jag mig med ganska god marginal under 6min/km och fram till 32km ligger jag precis över 6min/km. Vid 35km börjar det bli jobbigt och jag fäller några tårar för mig själv, mest för att det gör så satans ont i låren. Under löpsträckan blev värmen påtaglig och jag tog varje chans till att svalka mig under diverse trädgårdsslangar när vi passerade villaområdena. På slutet snuddar jag 7min/km. Min genomsnittsfart blev 5min 58s per km och sluttiden på löpningen blev 4h 12min. Såhär i efterhand kanske jag skulle ha öppnat löpningen lite lugnare. Med obefintlig löpträning under hela våren på grund av krånglande ljumskar är jag ändå riktigt nöjd med min prestation på löpsträckan.

Målgång

Jag närmar mig mål och med tre st armband fick jag nu springa in på målrakans röda matta i ensamt majestät. Speakern kommenterar min målgång och gör high five med mig.

1120_029472

En känsloorkan rinner över mig och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Publiken jublar och solen gassar. Sträcker armarna i skyn under målportalen och faller sedan ihop i fosterställning gråtandes.

1120_044378

Fortsätter gråta en stund i målområdet innan en funktionär tar hand om mig och jag får min medalj.

1120_039067

Hinner bara kort heja på Åsa som står precis utanför staketet. Den kvinnliga funktionären envisas med att jag ska in till sjuktältet och jag försöker för allt i världen avvärja hennes försök att leda mig dit. Jag tror hon gjorde bedömningen baserad på mitt gråtande och den frånvarande blicken. Jag får för mig att jag ska ställa mig i den iskalla poolen för bättre återhämtning av benen, men när jag tar av mig skorna ser jag några röda, lätt köttiga skavsår. Jag väljer då att avstå kallbadet på grund av infektionsrisken. Jag blir sittande en stund på trottoarkanten med tom blick och tomma tankar. Jag är bara så oerhört trött i kropp och själ. Efter en stund kommer den kvinnliga funktionären tillbaks och drar upp mig och leder mig in i mattältet där hon bär fram chips, pizza, cola och lösgodis till mig, vilken service! Jag hamnar bredvid en norrman och vi börjar prata och det visar sig att han gått i mål på 9h 19min, respekt! Han berättar om sitt deltagande i Norseman och jag lyssnar intresserat. Det går inte att sticka under stolen med att jag så här i efterhand blir sugen på att testa det någon gång i framtiden. Just där och då, i tältet vid matbordet, hade jag inte den tanken.

Jag går i mål på tiden 10h 21min och det räckte till placering 35 i min åldersklass och placering 170 i totallistan. Jag konstaterar att jag missade mitt mål med 21min, men jag väljer ändå att vara jättenöjd med min insats. Det får väl ändå anses som en okej tid i min Ironmandebut?

Summering

Min första Ironman är avklarad och det är definitivt inte den sista jag kommer genomföra. Jag är nämligen redan anmäld till nästa års tävling i Kalmar. Jag skrev tidigare i ett facebookinlägg att jag hittat hem i min jakt på olika typer av fysiska utmaningar och det har jag verkligen. Jag som älskar att träna kan ju nu träna hur mycket som helst med tre grenar att variera emellan. Det är helt perfekt för mig. Inför nästa års Ironman i Kalmar kommer jag göra stora förändringar i min träningsplanering. Jag väljer tills vidare att hålla det för mig själv. Vi får se om de planerade förändringarna hjälper mig till en bättre tid? Jag kan dock meddela att jag kommer ta en ordentlig time out från all strukturerad träning under hela september. Min kropp och framförallt mitt huvud behöver det.

Jag har också satt upp ett tydligt mål för framtiden och det är att försöka kvala till Ironman på Hawaii inom två år. Jag har både simning och cykling på en sådan nivå i dagsläget. Det är löpningen jag måste jobba mer målmedvetet med. Jag har ju en gång i tiden sprungit milen på 35min……så jag vet vad som krävs för att åtminstone springa snabbare än vad jag gjorde i denna min Ironmandebut.

Våga sikta högt, gör uppoffringar och våga misslyckas och det kanske viktigaste av allt, lär av misstagen! Det är mitt sätt att bli en starkare, klokare och bättre triathlet. Hoppas denna race report kan inspirera fler att utmana sig själva. Man klarar mer än man tror. För fem år sedan var jag en otränad och halvtjock tvåbarnsfar med ont i knän och hälsenor.

Läs Mer

Min dröm om Kalmar Ironman

Sedan jag anmälde mig i augusti har jag hela tiden haft min målbild klar för mig. Jag kan se mig själv korsa mållinjen och sträcka upp armarna under målportalen och att jag har gått i mål på under 10h den 15 augusti. Denna målbild är hos mig lika inpräntad som skrift i runsten. Det är inget som man bara suddar bort eller avfärdar med att det är en tokig idé som snart svalnar. Genom mitt deltagande i Kalmar Ironman lever jag en del av min livsdröm.

Jag tänker dagligen på vad jag ska åstadkomma den där augustidagen. Jag tänker att jag ska ta mig an den dagen med ett stort leende och jag lovar, jag ska verkligen göra det. Jag ska gräva i det djupaste av mig själv, jag ska spegla mig själv mot mig själv och jag ska reda ut ett och annat tvivel som finns i min kropp. Jag ska ta mig genom detta mastodontlopp med stor respekt, glädje och ödmjukhet. Jag ska ta in varje minut och jag ska njuta av varje hjärtslag, varje simtag, varje tramptag och varje löpsteg. Jag vill känna att jag på djupet kommunicerar med mig själv, hur tankar kommer och går, hur det krigas i min hjärna. Tankespelet i min hjärna är sannerligen en minst lika stor utmaning som den fysiska prestationen.

Det är stora ord jag nedtecknar, men det är på det här sättet jag tror jag måste tänka. Jag måste bestämma mig för vad jag egentligen vill. Till hjälp för det använder jag målbilder, ord och text. Jag romantiserar över känslan när jag fullföljt loppet och klarat uppsatta mål. Resan till målet blir då det mest självklara jag kan tänka mig, både vad gäller genomförandet under loppet, men framförallt vad gäller den oerhörda mängd träning som måste genomföras innan dess.

Idag är det lite mindre än sex och en halv månad kvar. Jag följer min utlagda räls, syllarna är vältjärade och solkurvorna har gått tillbaks. Loket har slirat, men har hela tiden gått framåt. Min plan ligger fast. Målet skymtar i horisonten.

Läs Mer

Tänker och tankar, drömmar och död

Jag skriver och skriver och genom skrivandet vädrar jag mina tankar och drömmar. En sorts terapi, en sorts balansering av en överaktiv hjärna utan styrning. Ibland torkar tankarna fort och ibland får man köra dem i torktumlaren riktigt hårt. Tankarna blir mjukare om de får rotera runt ett tag. På torkställningen cementeras tankarna och kan likställas med en hängtorkad frottéhandduk som är lika sträv som det strävaste sandpapper.

Vad tänker jag då? Vilka tankar hamnar i torktumlaren och vilka tankar hängs upp på torkställningen? Jag tänker stort och jag tänker att jag tänker för mycket på vad jag vill när min inre röst säger mig att jag måste tänka mer på min omgivning. Självklart måste det vara så, för någonstans förväntas man ju att tänka mer på sin omgivning, sina nära och kära, vänner och bekanta. Jag tänker alldeles för mycket på mina drömmar, så mycket att jag ibland kan uppfattas som disträ och förvirrad.

Min omgivning har det inte lätt för jag är uppslukad och förhäxad i en dröm som varje dag projiceras i mitt huvud. Jag hoppas jag någon gång når mina drömmars mål, långt bort från där jag är idag. Det är en lång resa som precis har börjat. Jag hoppas soppan räcker hela vägen och att mina tankar fortsätter rotera och inte hängtorkas och dör. Så länge man har en dröm, oavsett vad det berör, mår man bra. Dör drömmen, dör glöden.

Läs Mer