Avengers S.T.A.T.I.O.N. i Norrköping

Lyckan var påtaglig i måndags när jag och min lika nördiga lillebror tog tåget till Norrköping för att gå på Marvels interaktiva Avengersutställning på Östgötaporten, öppet hela sommaren lång, läs mer här. Lyckan höll i sig när vi kom fram till lokalen – allt kändes maffigt, bombastiskt och innan det var dags för vårt tidsbestämda inträde till själva utställningen hängde vi i loungen och spelade Legos Avengersspel på Playstation upp på gigantiska projektionsväggar. Sen fick vi ta actionbild med Avengersrekvisita, tex Caps sköld, Mjölnir eller Hawkeyes pil och båge. Alltså, det började bra.

När vi väl fick gå in i själva utställningsområdet lotsades vi av en utställningsvärd som skulle spela rollen som S.H.I.E.L.D.-agent vilket var, ja, lite cringe, men vem är jag att missa ett tillfälle att lajva Marveluniversumet. Maria Hill dök upp på skärmar och berättade att vi skulle få tillträde till ett topphemligt forsknings- och träningslab typ? Och sen följde ett gäng rum med filmmemorabilia, info om Marvels cinematiska universums karaktärer plus en del interaktiva träningsskärmar som testade ens styrka, reflexer och sikte typ.

Det som fanns var kul. Det som inte var kul var att det inte fanns mer! Jag och lillebror var rörande överens – vi hade betat av hela stället på kanske 45 minuter när vi hade räknat med att det skulle ta en hel förmiddag (hemsidan säger att en ska räkna med att det tar 1,5 timma men då lär man gå väääldigt långsamt alltså…). Sååå det var en besvikelse. Den andra besvikelsen var att merchbutiken inte hade mer grejer! Butiken var stor, men samma prylar återkom liksom hela tiden, så det slutade ändå med att jag bara köpte ett nyckelband trots att jag var helt inställd på att i princip kasta pengar mot kassören vid första anblick!?

Summa summarum, inte riktigt så maffigt som det sålts in som. Missförstå mig rätt, det var helt okej-fett – men det skulle varit fantastiskt fett om det hade vart mer av allt!

High five, järnis!

 

Och snällklapp på Hulkis.

 

Jag var ovärdig, tyckte Mjölnir.

 

Utställningens bästa och läskigaste modell; Thanos på sin tron.

 

Stajlar på Caps Harley Davidson. Okej, slut på poserbilder!

Läs Mer

Hej Malin Westin!

Just nu hänger utställningen Längs vägarna… på Culturum. Det finns något vilt och våldsamt i hur dina bilder letar sig fram ur mishmashet av färger. Motiven är vilsamma men framställningen allt annat än! Hur ser din process ut – hur väljer du motiv och hur låter du målningen växa fram?

– Jag målar på impuls! När jag är ute på bilsemester så stannar jag ofta i en mindre båthamn eller vid ett varv där jag kan sitta ostört på en betongbrygga eller liknande. Det är dock sällan jag målar av det jag ser framför mig, snarare inspireras jag av färger och former. Det brukar börja med att jag häller upp ett gäng färger på min palett och låter handen styra mig… jag känner snabbt i vilken riktning handen vill, i vilket tempo, osv. På det viset får mina målningar växa fram och präglas av det jag behöver bearbeta inom mig.

Foto: Malin Westin.

Brukar du alltid jobba så stort som i Längs vägarna…?

– Jag är uppväxt med att springa fritt i min mormors ateljé, som är etablerad konstnär sedan 20-årsåldern. Vi har målat en del ihop under åren, rest iväg för att måla utomlands, bl.a. Hennes djärva penseldrag och ibland stora format har präglat mitt sätt att måla. Det jag har fått med mig är dels att ta mitt uttryck på allvar och dels att våga måla på impuls. Det är inte alltid jag har tid och fokus att måla stort, men oftast rullar jag ut mer och mer duk när jag sitter utomhus i en inspirerande miljö. Just därför skär jag sällan upp måttet på duken först, utan tar med en 10-metersrulle och låter impulsen avgöra formatet. Signifikativt för mina format är att de nästan är för stora och att de ofta är lite sneda o ojämnt skurna… det blir liksom bara så, ”ickeperfekta”.

 

 

Tack för pratstunden Malin! Mer om Westins konstnärliga verksamhet finnes [här]. Längs vägarna… hänger på Culturum fram till 18 mars, passa på att gå dit och uppleva dom här mäktiga målningarna på plats.

Läs Mer

Tips: textil konst på Culturum

Åh, jag blev så glad när jag svängde in på Culturum här om dagen och såg att dom visar en fantastisk textilutställning just nu, betitlad Belägenheter. Eller, helt ärligt, utställningen som sådan är inte fantastisk, för det är inte en bra hängning tyvärr, men verken är i alla fall amazing!

Elisabeth Englund visar broderier i sobra vackra färger i både tyg och tråd, med en bildvärld som rör sig från glömda fotopärmar på mormors vind, till photoshoot med senaste hipsterbandet. Det är smarta materialval och effektiva kompositioner, och den känns så himla tidlös, den här bildsviten, trots att jag får känslan av att den är framvävd (-broderad) ur nostalgi.

Eftersom jag ju började gnälla på hängningen så lär jag väl återkomma dit också – Culturum har verkligen uselt förvaltad utställningsyta. Tyvärr. Den där gången mellan reservationshyllan och tidningsrummet skulle behöva spacklas, målas om, kanske kan en smälla upp lite spottar så det går att ljussätta upphängda verk ordentligt? Lite kapaskiva till titelskyltarna vid verken? Det skulle kunna vara hur fint som helst. Men så ser det inte ut, vilket inte är schysst mot något som ställs ut där, för till och med så vackra, intressanta och välarbetade verk som Englunds kan uppfattas som lite taffliga när dom är fastspikade tvärs över skarvar och gamla skruvhål.

Englunds hemsida hittar ni [här]. Utställningen Belägenheter hänger på Culturum i Nyköping fram till den 25 februari.

Läs Mer

Konst i Umeå

Jag är uppe i norr igen, för campusträff på Umeå universitet. Så jag har såklart passat på att ta en sväng in på fantastiska Bildmuseet, eventuellt Sveriges vackrast belägna utställningslokal. Dom visar just nu tre olika utställningar; en om dadaism på plan 5, en av Amar Kanwar på plan 3 och en av Do Ho Suh utspridd över flera av våningarna. Jag blev helt golvad av den sistnämnda.

Do Ho Suh är från Sydkorea, och bor och verkar these days i London. Utställningen Passager som visas på Bildmuseet utgår ifrån dom platser där Do Ho Suh har bott, och han har omvandlat dessa hus och lägenheter till textila skulpturer och tvådimensionella teckningar med både broderi och pennor. Även ett gäng videoverk ställdes ut. Kort sagt behandlades hemmet som upplevelse mer än som plats. Och vilken upplevelse sen! Om en en nån gång sett en utställning av Olafur Eliasson så vet en hur den där drömmiga typen av konst som liksom bäddar in en i färg och form känns? Det här var lite samma! Do Ho Suh hade byggt en lång korridor av semitransparent tyg, där varje färg var en ny plats där han bott. Och det var så häftigt att gå igenom denna!

Lägenhetskorridoren.
Broderade detaljer.
Och så fina färger på tygerna!

Amar Kanwar är en indisk konstnär, och hans arbete kring en hotad by i Indien presenterades omfattande och väldigt vackert. Tyvärr orkade min hjärna inte ta in allt. Hade lätt kunnat stå en dag bara i hans del av museet.

Det fanns ett gäng böcker på handpressat papper, med handtryckt text, som en fick bläddra i. På högersidan projicerades samtidigt video från platsen Kanwar berättar om. Svinfint presenterat verkligen.
Ett rum var fullt med frön från området ifråga, noggrant sorterade och märkta.

Dadautställningen? Äh men ni vet, modernistgubbar. Man Ray var bäst, som vanligt.

Läs Mer

Konstcirkel för hösten 2017 (Stockholm)

Kära bloggy-blogg, jag tänkte testa en ny grej: jag vet inte riktigt vad vi ska kalla det än, men jag smakar på ordet ”konstcirkel” och så utvärderar vi det vid senare tillfälle. Tanken är: jag kollar upp vad som kan vara intressant i konstsverige at the moment och skriver ett förslag på en utställningsrunda här på bloggen. Sen återkommer jag med nytt inlägg någon månad senare och recenserar rundan, och om ni också gått den och vill pitcha in med era åsikter så bollar vi tankar och intryck i kommentarsfältet.

Vad säger ni?

Här kommer mitt första förslag, en runda i Stockholm nu i höst. Den går på tema krig och nationer, vi kan kalla den Konst när världen brinner.

1) Kommer ni från ”bortom tullarna” så är startpunkten T-Centralen, så vi utgår därifrån. I Kulturhusets Galleri 3 öppnar den 8 september utställningen Krig och mode, bestående av foton tagna av Lee Miller under andra världskriget. Från hemsidan: Mode är som fenomen ett lackmuspapper på sin tid, och bär därmed på en vittnesbörd om allt från sociala omständigheter till idéer om framtiden.

2) Sen kan en fortsätta till Bonniers konsthall (T S:t Eriksplan med grön linje) som från den 20 september visar Bilder av krig, en samlingsutställning med bland andra Martha Rosler, Phil Collins och Indrė Šerpytytė. Utställningen ställer frågan hur bilder påverkar vår förståelse av krig och våld. Från hemsidan: Genom att skärskåda bildens funktion blir också den politik som formuleras som dess konsekvens synlig. Men att reflektera över hur bilder av våld påverkar samhället motsäger inte vikten av att skapa dem.

2,5) Vi tar eventuellt en omväg till galleriklustret på Hudiksvallsgatan. Från 5 oktober visar Andréhn-Schiptjenko videos av Annika Larsson så blir ju garanterat bra. Det tar ca 15 min att promenera från Bonniers, ta sikte mot Vanadisplan.

3) Lite historia att blanda ut samtidskonsten med? Ja visst, vi tar oss till Armémuseum (T Östermalm med röd linje) och kikar på utställningen Krig och fred 1900-talet, som enligt hemsidan får en att se ”världskrigen, värnplikten, folkhemsbygget, beredskapsåren och kalla kriget med nya ögon.”

4) Sen avslutar vi med en promenad ut till Skeppsholmen och kollar på Elgaland-Vargalandutställningen som öppnar den 9 september på Moderna museet. Jag vet att jag har tjatat förr om Carl Michael von Hausswolff och Leif Elggrens verk som är ett land, men det är ju så bra!! Från Modernas hemsida: Elgaland-Vargaland är en statsbildning med en egen konstitution och har hittills upprättat ambassader och konsulat på 34 platser runt om i världen. Nationalhymnen, som är över en timme lång, låter som alla länders hymner tillsammans.

Nedan: rutten. Sååå, vem är på?

Minus gallerierna på Hudiksvallsgatan.

Med Hudiksvallsgatan.

Läs Mer

Konst i norr från öst

Då och då hänger jag i Umeå these days, eftersom jag läser in lite bildlärarbehörighet på Umeå universitet. Det är kul och intressant, om än ganska mycket litteratur… Hur som haver – himla fint att hänga i Umeå, där jag aldrig hade varit innan första campusträffen. När jag var där i slutet av september tipsade min vän Felix om Bildmuseets utställning MIEN MEO MIENG / Samtida konst från Vietnam, så den passade jag på att se.

IMG_2991
Nguyen Tran Nams verk We Never Fell föreställer konstnärens egen familj. Så här skrevs det om verket inför Singapore-biennalen 2013; ”These five characters are made to respond to movement when pushed or provoked. In the case that a figure is pushed or shoved, it will bounce back to its original position. The sphere at the bottom of each piece allows it to react this way. Their movement is a testimony to their tenacity, just as the Vietnamese people have dealt with the push of many forces in their country’s history.”

Så här skriver museet om utställningen: ”Mien Meo Mieng kan översättas ”förvrängningarnas land”. Det krävs försiktighet, eftertanke och förmåga att förvränga för att uttrycka sin åsikt i det vietnamesiska samhället. Ett allvarligt och kritiskt budskap döljs bakom ett till synes oskyldigt och ibland humoristiskt yttrande.”

IMG_2993
Tran Tuan hade gjort många olika varianter av sina jättefingrar, här täckta med metallplattor och små snäckor men det finns andra täckta med benbitar, päls, vackra stenar. Pekfingret är ett viktigt finger, – the trigger finger, berättar konstnären, har i krigstider blivit en kroppsdel som fredsaktivister gjort sig av med för att på så sätt inte behöva skickas ut på fälten – och materialvalen talar om status, estetiken osar överklass. Fingrarna blir snygga, och samtidigt obehagliga.

Jag gillade utställningen massor och var också imponerad av själva Bildmuseet som byggnad och plats. Förutom att husets arkitektur var urtjusig, så ligger det så vackert till där vid universitetets konstnärliga campus, med Umeälven utanför.

IMG_2986
Vackert, det där museet.

Läs Mer

Naturhistoriskt

Jag och Kullan gjorde Sthlmsvisit i förra veckan, och då passade vi på att dra med Jenny till Naturhistoriska Riksmuseet! Det var kul och bra på många vis. Några av höjdpunkterna: 

 
Näbbdjur. Tyvärr uppstoppat, men magnifikt djur none the less.

 
Dinobaby-lek.

  
Ascoola stenar.

 
Väääldigt verklighetstrogna vaxdockor av människovarianter innan
homo sapiens ”vann”. Asså for real, jag trodde hela tiden att någon skulle blinka eller vinka åt oss. Läskiga men fascinerande och jävligt bra gjorda.

Läs Mer

Öxölklöfför

Jag och Kullan och svägerska och svåger var på Jan Stenmark-utställningen som pågår här i Falun. Den största separatutställningen med Jan Stenmark ever pågår fram till den 23e augusti inne på Magasinet. Han är ju knasig, karln, och det är svårt att inte älska’t. Bäst tyckte jag ändå inte nödvändigtvis att ”enrutingarna” var, utan dom lite mer rumsliga installationerna och ljuslådorna med bilder. Utställningen som helhet hade nog vunnit på att än mer använda sig utav den fantastiska rymden som finns inne på Magasinet.

Och med det sagt… här är jag med en gräsklippare!

  

Läs Mer