The Reading Challenge 2017: sista inlägget!

Hörni, i december så TRC-slutspurtade jag stenhårt. Klämde följande:

En bok som en bibliotekarie rekommenderat: Wage Slaves av Daria Bogdanska

Fint tecknad verklighetsskildring av svartarbete i Malmö. Daria Bogdanska skriver och tecknar självbiografiskt om hur hon kommer till Sverige för att plugga, och för att överleva behöver jobba, men hur gör en det utan personnummer? Snyggt, insiktsfullt och nära. Blir arg över att det ser ut såhär. Men också fnisspoäng pga hon är på punkfest i Nyköping vid ett tillfälle.

 

En bok du älskade som barn: Majas Alfabet av Lena Anderson

Alltså. Jag har sedan små barnsben vetat att alm heter Ulmus Glabra på latin. För det stod det i Majas Alfabet. Brukade titta på bilderna och drömma om daggkåpekjolar, och rabbla ramsorna. Senare, kanske på mellanstadiet, fick jag veta att ramsorna även hade tonsatts, så då lärde jag mig sångerna. Och det var jätteroligt att läsa igenom boken igen, både för att melodierna till en del utav sångerna fortfarande satt, men också för att jag insåg att det är åkervinda som växer utanför min pappas garage, som jag tänkt är fint men glömmer gång på gång att kolla upp vad det är för något.

 

En bok av en författare från ett land du aldrig har besökt: milk and honey av rupi kaur

Jag är med i diverse litteraturgrupper via sociala medier och det känns som att sedan något år tillbaka så har varenda inlägg med någon slags önskan om poesitips resulterat i en lavin av folk som ba ”ALLA MÅZTE LÄSA RUPI KAUR OMGGGGG”. Och nu, när jag läst rupi kaur, så förstår jag varför. Det här är väldigt drabbande poesi. milk and honey är en väldigt drabbande bok. Det handlar om kärlek, kropp och kunskap. Alla som älskat kan hitta någon bit som får en att rysa, skulle jag tro. Här kommer några bitar jag rös till när jag läste:

En bok med ett rött omslag (höftning, det är lila-rött): Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski

Sista boken för året blev även en utav de tyngsta. Alakoski skriver om fattigdom både från statistik, barndomsminnen och från Soc-rapporterna hon hämtat ut, skrivna om hennes egen uppväxt. Medan oktober går från sensommarvarm till höstruskig tecknar hon sin biografi, motvilligt ibland, och helt hjärtskärande. Det här var en bra bok. En viktig bok. Läs den.

Nu är det dags att ta sig an nya årets läslista! Tack för i år!

Läs Mer

Årets näst sista TRC-uppdatering

Herreminje det är november – vart tog det här året vägen?? Såhär har jag läst sedan vi kollade av Reading Challenge-listan sist i alla fall.

En bok med en årstid i titeln: ”Sommarboken” av Tove Jansson, utläst 7 augusti

Fantastiskt mysiga Sommarboken handlar om en liten flicka och hennes farmor ute i den finska skärgården, och det är så fint, och det är så nära. Jag lyssnade på denna som ljudbok, och Tove Janssons uppläsarröst gjorde dessutom upplevelsen av historien maximalt mysig, swear to god.

En bok innehållande resor: ”The first bad man” av Miranda July, utläst 23 oktober

Mm, kategoriseringen är lite långsökt. Det är ju inte som att huvudpersonen reser bort. Men för första gången när jag kör Reading Challenge så hade jag betat av så många kategorier att det inte gick att anpassa listan efter boken. Från denna bidde det att anpassa läsningen efter listan istället. Hursom, Carol är ungefär världens konstigaste normala kvinna – hon är olyckligt kär, har nojjor, ett tråkigt jobb och rutiner. Hon får en påtvingad inneboende, och alla hennes rutiner fallerar och hemliga utsvävningar från normalitet exponeras.

Det här var en jävulskt bra bok! Läs den! Jag skrattade högt flera gånger, och dom sista 50 sidorna satt jag på helspänn – inte för att det var spännande som en thriller är spännande, men för att det var spännande som bara liksom livet ibland är spännande!

En bästsäljare från en genre du vanligtvis inte läser: ”Konsten att städa” av Marie Kondo, utläst 7 oktober

Jag gissar på att alla som hängt på inredningsdelen av Internet, må så vara en Facebookgrupp eller en Pinteresttag, har hört om Konmari-metoden. Om du inte har det, så kommer här en snabb förklaring: gör dig av med allt du äger som inte ”sparks joy”, alltså får dig att spritta till lite av glädje. Det du behåller, det som får din mage att glittra av göttighet, ska ha en bestämd plats i ditt hem, dit den alltid ska återvända efter att du har använt den. Dina gem, dina t-shirts, dina foton och dina krukväxter ska alla gå igenom samma process – du ska känna efter om objektet får dig att pirra till av lycka, och sen ska det stå med sina kompisar. Så, nu har du sparat in 150 spänn!

En bok som getts ut under 2017: ”Help” av Simon Amstell, utläst 26 oktober

Okej, jag har skrivit om Simon Amstell typ tusen gånger förr, för han är jag och det är sjukt. Alltså, jag menar det, vi är tvillingsjälar eller något. Så att läsa den här boken är lite som att läsa något jag hade kunnat skriva, fast det kommer från någon annan som på något magiskt sätt tagit sig in i min hjärna – plus skriver utifrån perspektivet 30-nånting-bög i London istället för 30-prick-lezbo ute på landsbygden. Men alltså, annars. Det är nästan läskigt.

När jag läste den här boken lade jag upp ett citat jag tyckte var roligt på min Instagram, och sen sa Kullan till mig på kvällen; ”Jag fattar, ni är en och samma, det är du. Jag såg det där från boken på Instagram och så tänkte jag att det var något som du hade kunnat sagt, gjort och sedan berättat på det sättet om det. Knäppt.”

Och ja, det är knäppt! Hursom, det är en bra bok, men jag är inte hundra på om det är för att han är ett geni eller för att jag bara blir så jävla drabbad av igenkänningsfaktorn i precis varenda mening. Här kommer utdraget jag postade på Insta:

”För att beskriva människorna som gick på dom här festerna, så fanns det en snubbe som hette Merlin, och det är inte det som är grejen här. Han hade, upptäckte jag en kväll, helt otroliga, perfekta raka vita tänder. Så jag sa ‘Wow Merlin! Du har fantastiska tänder. Hade du tandställning när du var liten?!’ ‘Nä.’ Såna människor var det. Dom ba växte ut ur hans tandkött utan oro. Jag fattar inte varför jag (fortfarande) lever ett sånt oroligt liv. Häromdagen kom en kille fram till mig och jag var inte säker på om jag träffat honom innan eller inte. Så i paniken som uppstod så sa jag ‘Jag har likadan tröja.’ Det har jag inte.” – ur Help av Simon Amstell, min översättning

En bok som stått på att-läsa-listan alldeles för länge: ”Ett eget rum” av Virginia Wolf, utläst 3 november

Jag tycker det är så jäkla roligt när såna här gamla klassiker verkligen lever upp till hypen och förväntningarna! Wolfs ganska korta bok om vikten att kvinnor har egna pengar och ett eget rum för att kunna skapa känns superrelevant än, och inte ens i språket tyckte jag den kändes mossig alls!? Jag tänker mig att den här i kombo med Katrine Kielos ”Det enda könet” kan få vilken tänkande människa som helst att fatta grejen med 1900-talets feministiska utveckling, och hur viktigt det är att se politiken i det privata. Bra energikick från Wolf!

Det var det! Nu ska jag försöka bli klar med antingen Alakoskis ”Oktober i Fattigsverige” eller Roxane Gays ”Bad feminist”, vi får se vilken.

Läs Mer

Uppdatering halvlek+ på TRC17

Vad har jag läst sen sist då? Jo följande:

Liane Moriarty ”Öppnas i händelse av min död” – Tre kvinnors liv flätas samman under en dramatisk påskhelg i Sidney. Kärlek, mord och botgöring.

Spännande story, men usel översättning, så den är säkert mycket bättre på engelska. Jag gillade dom tre huvudkaraktärerna, dom var väldigt välskrivna. Tyvärr tyckte jag att ”sensmoralen” eller vad en ska säga var superproblematisk.

Jan-Phillipp Sendker ”Konsten att höra hjärtslag” – New Yorker flyger till Burma för att leta rätt på sin försvunne far. I ett tehus på den burmesiska landsbygden träffar hon en man som verkar veta allt om pappan…

Alltså, alla sa till mig att den här boken skulle vara en riktig snyftfest. Och jag älskar att böla när jag läser, ge mig svulstiga känslor, stor romantik och episka draman! Men… jag kände mig inte rörd en millimeter av denna, så Sendker lyckades uppenbarligen inte sälja in själva storyn till mig. Däremot var det ett vackert språk boken igenom.

Anita Goldman ”Våra bibliska mödrar” – Goldmans klassiker från 1988 om hur dom abrahamitiska religionerna kom till som en reaktion på Mesopotamiens mycket mer matriarkala styre.

Så himla bra och intressant!! Jag fick typ tusen ögonöppnare och aha!-upplevelser bara under dom första 20 sidorna! Hur kommer det sig att Bibeln är så misogyn? Goldman vrider, vänder, exemplifierar och resonerar kring kvinnorollen, kultur och tro. Jag brukar inte vara särskilt intresserad av religionshistoria men det här var faktiskt asspännande.

Anne Proulx ”Brokeback Mountain” – Innan Ang Lee gjorde storslagen film fanns det en tunn liten bok. Den handlar om Jack och Ennis som träffas på berget Brokeback och blir kära i varandra, och hur farlig den kärleken kunde vara i västra USA under 60- och 70-talet.

Jag blir imponerad av Ang Lee som filmskapare när jag läser boken, för han har verkligen fångat Proulxs språk. Det är sådär episkt, fast samtidigt avskalat. Korthugget, som sättet Ennis pratar på. Filmen är såklart en större upplevelse, boken är ju så kort, men det är hur som en vacker och fruktansvärt sorglig historia.

Sandra Beijer ”Allt som blir kvar” – Matilda blir dumpad och krossad, och kompisen Miron lovar att få henne att komma över exet på 30 dagar, alla medel tillåtna. Det blir ett blött juli, både av tårar och av alk.

Minns ni när jag läste ”Sen tar vi Berlin” och jag sa att jag hade älskat den boken om jag hade läst den när jag var typ 20, men nu är jag inte det och då når det inte ända fram liksom? Precis så känns det med ”Allt som blir kvar” också. Jag läser Beijers blogg Niotillfem regelbundet och älskar den, och trodde därför att hennes skönlitteratur skulle sitta som ett smäck trots att jag är något äldre än målgruppen, men det märktes tyvärr. Att jag är äldre än målgruppen alltså. Inte för att Beijer inte skriver pissbra, för det gör hon, men för att jag under läsningens gång mest tänkte att karaktärerna var osnutna småungar som behöver ta sig samman och växa upp. Säger kanske mest något om mig (bitter tant-varning)?

Daniel Howell och Phil Lester ”The Amazing Book is Not on Fire” – Haha, speaking of äldre än målgruppen! The Amazing Book is Not on Fire (”TABINOF” om du vill tala fandom-lingo) är den stora boken om allt som är Daniel Howell och Phil Lester, två britter på YouTube som spelar spel och ritar morrhår på varandra.

Min kärlek till Dan är stor, mycket större än min kärlek till Phil, och eftersom dom delar boken pretty much rakt av så var 50% av TABINOF något mindre intressant för mig. Så kan det vara. TABINOF är i alla fall väldigt underhållande för Dan och Phil-fans (”phans” om du vill tala fandom-lingo). Är du inget phan så är TABINOF nog inte så underhållande. Men kolla på deras videos vetja så blir du nog snart ett phan.

(För insatta phans vill jag även passa på att säga att nej jag shippar inte phan per se men jag shippar Dan/happiness och det är ju phan så på så sätt shippar jag phan I guess?)

Läs Mer

The Reading Challenge 2017

Årets nyårslöfte, as per usual, är att beta av Popsugars läsutmaning för året. Så här långt har jag kommit hittills i år:

Snabbomdömen!

Oscar Wildes ”De Profundis” – Vackert språk men babblig på det där sättet som Wilde är babblig.
Jonas Hassen Khemiris ”Allt jag inte minns” – FANTASTISK! Minst tjugo gånger har läst upp stycken för Kullan för att det var så himla bra, minst tio gånger har jag skrattat högt för att det varit så roligt och minst fem gånger har jag varit tvungen att lägga ner den för att det blir för jobbigt och smärtsamt att läsa vidare utan en liten paus.
Loka Kanarps ”Pärlor & patroner” – Seriepresentationer av balla historiska kvinnor. Kul, intressant.
Russell Brands ”Revolution – Superflummigt men mysigt och informativt revolutionsuppviglingsförsök.
Susan Sontags ”Sjukdom som metafor” – Om cancer och tuberkulos och hur människan vill förpacka lidande. Lite träig, helt ärligt.

Läs Mer