Konstnärlig folkbildning

Det är alltid trevligt när konstnärer tar sitt sociala ansvar when shit hits the fan, så att säga. I skenet av den senaste tidens avslöjanden om hur miljontals användares Facebookdata använts till lobbyism och riktad opinionsbildning, tryckte brittiska Turner prize-vinnaren Jeremy Deller upp 2500 affischer och delade ut / hängde upp i London med instruktioner på hur en lämnar sajten. Något som inte är så enkelt – tro mig, jag gjorde det 2014 och det var himla knepigt. Och nu är jag tillbaka, så nog är Fejsy bra på att göra sig själv till en oundviklig del av ens liv.

Läs mer [här].

Läs mer

Hej Malin Westin!

Just nu hänger utställningen Längs vägarna… på Culturum. Det finns något vilt och våldsamt i hur dina bilder letar sig fram ur mishmashet av färger. Motiven är vilsamma men framställningen allt annat än! Hur ser din process ut – hur väljer du motiv och hur låter du målningen växa fram?

– Jag målar på impuls! När jag är ute på bilsemester så stannar jag ofta i en mindre båthamn eller vid ett varv där jag kan sitta ostört på en betongbrygga eller liknande. Det är dock sällan jag målar av det jag ser framför mig, snarare inspireras jag av färger och former. Det brukar börja med att jag häller upp ett gäng färger på min palett och låter handen styra mig… jag känner snabbt i vilken riktning handen vill, i vilket tempo, osv. På det viset får mina målningar växa fram och präglas av det jag behöver bearbeta inom mig.

Foto: Malin Westin.

Brukar du alltid jobba så stort som i Längs vägarna…?

– Jag är uppväxt med att springa fritt i min mormors ateljé, som är etablerad konstnär sedan 20-årsåldern. Vi har målat en del ihop under åren, rest iväg för att måla utomlands, bl.a. Hennes djärva penseldrag och ibland stora format har präglat mitt sätt att måla. Det jag har fått med mig är dels att ta mitt uttryck på allvar och dels att våga måla på impuls. Det är inte alltid jag har tid och fokus att måla stort, men oftast rullar jag ut mer och mer duk när jag sitter utomhus i en inspirerande miljö. Just därför skär jag sällan upp måttet på duken först, utan tar med en 10-metersrulle och låter impulsen avgöra formatet. Signifikativt för mina format är att de nästan är för stora och att de ofta är lite sneda o ojämnt skurna… det blir liksom bara så, ”ickeperfekta”.

 

 

Tack för pratstunden Malin! Mer om Westins konstnärliga verksamhet finnes [här]. Längs vägarna… hänger på Culturum fram till 18 mars, passa på att gå dit och uppleva dom här mäktiga målningarna på plats.

Läs mer

The Reading Challenge 2018: februari

Ännu en månad av 2018 har kommit och gått, och jag har under februari lyckats klämma två böcker.

En bok baserad på en riktig persons liv: ”Församlingen” av Thomas Olsson

Okej okej, Olsson har själv gått ut och sagt att boken inte är självbiografisk per se, men absolut baserad på egna och gamla församlingskamraters erfarenheter, så jag tycker den får passa in.

Thomas Olsson, vars tecknarstil vi känner igen från serien Dilbert, berättar en coming-of-age story om en grabb, Tommy, som gillar Public Enemy och växer upp i en i boken icke-namngiven församling som vi skulle kunna kalla Schmehovas schmittnen. Det är intressant att följa Tommys uppväxt, hur han som barn tänker kring församlingens regler och hur dessa tankar transformeras till tonårstrots mot samma regler. Boken ger lite insyn i Schmehovas förtryckande praktiker, men även hur Tommy verkligen känner sig sedd och trygg i församlingen. Stilen är, likt tonen i dialogen, avskalad, enkel och lite barnslig, och det funkar bra. Utan att spoila slutet vill jag tyvärr klaga på att det kom väldigt abrupt, och jag hade uppskattat mer ihopknytande av säckar de sista 10 sidorna. För att sammanfatta, helt okej men mer intressant än bra läsning.

En bok med min favoritfärg i titeln: ”Lila hibiskus” av Chimamanda Ngozi Adichie

Kambili är 15 år och lever i ett hem som styrs med järnhand av djupt katolske och emotionellt rubbade pappa Eugene. Tillsammans med sin bror och sin mor försöker hon att undvika pappans terror, samtidigt som hennes självständiga faster Ifeoma försöker få henne att förstå att världen är större än familjens fängelse i marmor och guld. Vi får följa Kambili när hon sakta men säkert upptäcker sig själv bortom att hon är sin fars dotter, och det är fint.

Det här är en välskriven bok. Adichie skriver smart, och karaktärerna och deras relationer vävs fram väldigt snyggt. Som läsare så förstår jag att pappa Eugene inte är en ond man, utan en trasig sådan som verkligen tror att han gör vad som är bäst för sina barn. Han är hjärntvättad och fast i katolska dogmer, men han älskar sin familj, vilket gör honom till en otroligt sorglig karaktär och ”Lila hibiskus” till en otroligt sorglig bok.

Så, februari bestod utav två böcker som behandlade förtryckande religion, så det känner jag mig mätt på nu. I mars hoppas jag att jag äntligen kan ta mig i kragen och läsa klart Roxane Gays ”Bad feminist” – som ju är bra, hur kommer det sig att jag aldrig lyckas avsluta? – samt får rulla runt i massa goa bokreafynd!

Läs mer

Tips: Konsthistorier på SVT Play

Jag och Kullan har plöjt Konsthistorier och det borde du också göra – hela serien finns på SVT Play. Konceptet är att en samtidskonstnär får bekanta sig närmre med en äldre konstnärs verksamhet, med någon slags gemensam tematik eller ingång. T ex på tema ”Textil” så är Linnéa Sjöberg samtidskonstnären, hon sitter i Berlin och väver VHS-bandmattor på sin svarta vävstol, och juxtaposeras mot Hannah Ryggen, autodidakt textilkonstnär aktiv från 1920- till 50-talet som gjorde ganska makalösa bildvävar med politiska antifascistiska budskap.

Still ur säsong 2 avsnitt 6: Hannah Ryggen väver.

Väldigt inspirerande, kul att få updates på vad en del gamla skolkamrater håller på med, och ba generellt en väldigt bra inkörsport till att nörda ner sig både i samtida konst, och i svenska klassiker som Siri Derkert och Hilma af Klint. Varje avsnitt innehåller även ett litet collage av samtidskonst som ytterligare behandlar avsnittets tema, som jag tyckte var väldigt spännande – mycket från förra årets Venedigbiennal bland annat.

Still från säsong 1 avsnitt 4: Siri Derkerts blästerteckningar i Östermalmstorgs tunnelbanestation.

Tipsade bästisen om serien och hon hälsar att avsnitten med fördel kan ses under tiden att en äter lunch. Själv tyckte jag den passade perfekt att klämma intensivt under en dag/helg (det finns bara 6 stycken halvtimmeslånga avsnitt á 2 säsonger).

Slutligen – Sara-Vide Ericson! my fave! är med i säsong 1 avsnitt 3, ”Relationer”, och är sitt vanliga fantastiska jag med fuktiga filtar i övergivna skogsstugor, målerisk genialitet (ledsen att jag använder g-ordet men det är ju genialt), och hunden Larry. Fangirl mode on etc.

Läs mer

Tips: textil konst på Culturum

Åh, jag blev så glad när jag svängde in på Culturum här om dagen och såg att dom visar en fantastisk textilutställning just nu, betitlad Belägenheter. Eller, helt ärligt, utställningen som sådan är inte fantastisk, för det är inte en bra hängning tyvärr, men verken är i alla fall amazing!

Elisabeth Englund visar broderier i sobra vackra färger i både tyg och tråd, med en bildvärld som rör sig från glömda fotopärmar på mormors vind, till photoshoot med senaste hipsterbandet. Det är smarta materialval och effektiva kompositioner, och den känns så himla tidlös, den här bildsviten, trots att jag får känslan av att den är framvävd (-broderad) ur nostalgi.

Eftersom jag ju började gnälla på hängningen så lär jag väl återkomma dit också – Culturum har verkligen uselt förvaltad utställningsyta. Tyvärr. Den där gången mellan reservationshyllan och tidningsrummet skulle behöva spacklas, målas om, kanske kan en smälla upp lite spottar så det går att ljussätta upphängda verk ordentligt? Lite kapaskiva till titelskyltarna vid verken? Det skulle kunna vara hur fint som helst. Men så ser det inte ut, vilket inte är schysst mot något som ställs ut där, för till och med så vackra, intressanta och välarbetade verk som Englunds kan uppfattas som lite taffliga när dom är fastspikade tvärs över skarvar och gamla skruvhål.

Englunds hemsida hittar ni [här]. Utställningen Belägenheter hänger på Culturum i Nyköping fram till den 25 februari.

Läs mer

The Reading Challenge 2018: januari

Ohoj fellow booklovers! (Och andra.)

Jag kör ett nytt upplägg på Popsugars Reading Challenge-inläggen i år, och tänker göra månadsvisa uppdateringar. Så, här är januaris läsning!

En bok som också är en pjäs: ”Don Juan” av Molière

Ett ganska träigt sätt att starta bokåret. Inte jättespännande även om grundpremisserna och storyn som sådan är bra. Don Juan är en pilsk relationsfobiker som flyr undan kvinnorna vars hjärtan han krossat, i sällskap med sin sure tjänare. Han har också mördat någon, men det är sekundärt? Han blir också jagad av arga brorsor till en av tjejerna han förfört. Blev lite sugen att starta en webcomic baserad på historien… Don Giovanni är den enda opera jag sett IRL i mitt liv fyi.

Nordic noir: ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson

Jag har såklart sett filmerna , men hade inte läst böckerna – ett klassiskt misstag. I skallen ser därför Kalle Blomkvist verkligen ut som Michael Nyqvist (vila i frid) och jag hade mycket hellre skapat mig en ”egen” Blomkvist. Förutom den inre castingirritationen så var jag såklart lite spoilad på handlingen och den stora överraskningen i slutet. Det gjorde mig inte supermycket, för jag tror jag hade tyckt lika samma på det stora hela oavsett.

Vilket är att visst, ”Män som hatar kvinnor” är en spännande och väl researchad bok, och Lisbeth Salander är en fucking fabulous karaktär (det är för övrigt Erika Berg också, mycket mer badass än i filmerna!?) men jag stör mig så otroligt mycket på Blomqvist som huvudperson att jag till och från vill kasta boken i väggen. Maken till självgod, besserwissrig, mansplainande, självförhärligande och tröttsam snubbe får en leta efter. Och ändå vill precis varenda kvinna, plus åtminstone en man, i boken ligga med honom!?? Huuuuuuur????? Jag menar whoa Stieg Larsson (vila i frid), self-insert much? Inom fandom kallar vi detta fenomen för Marty Stu, och aldrig har jag väl läst ett tydligare exempel på en Marty Stu än Mikael Blomkvist i ”Män som hatar kvinnor”.

En bok som du fått i present: ”Expeditionen: min kärlekshistoria” av Bea Uusma

Bea Uusmas bok om Andrées polarexpedition fick jag i julklapp av Kullan, och jag pep till utav glädje när jag öppnade inslagspappret. Jag har velat läsa ”Expeditionen” så länge!! Och vilken gåva det var sen – jag sträckläste ut den på en dag. Tog upp den och kunde inte sluta läsa.

Uusma skriver om sin fascination för Andrées polarexpedition parallellt med att berätta om vad som hände då 1897 när Salomon August Andrées luftballong for iväg över Svalbard mot Nordpolen. Det stora mysteriet ligger i hur Andrée och hans två medresenärer dog på den ö där kropparna hittades 30 år efter deras avfärd. Uusma gräver även i yngsta resenären Nils relation med fästmön Anna, och lyckas så göra kärlekshistorien dessa två emellan till en röd tråd genom boken.

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga mer förutom att jag tyckte detta var så bra!

Och såhär ser årets lista ut, när januari blir till februari:

Titlar som är utskrivna men inte avkryssade är mina läsplaner för olika punkter.

Läs mer

Konst i Umeå

Jag är uppe i norr igen, för campusträff på Umeå universitet. Så jag har såklart passat på att ta en sväng in på fantastiska Bildmuseet, eventuellt Sveriges vackrast belägna utställningslokal. Dom visar just nu tre olika utställningar; en om dadaism på plan 5, en av Amar Kanwar på plan 3 och en av Do Ho Suh utspridd över flera av våningarna. Jag blev helt golvad av den sistnämnda.

Do Ho Suh är från Sydkorea, och bor och verkar these days i London. Utställningen Passager som visas på Bildmuseet utgår ifrån dom platser där Do Ho Suh har bott, och han har omvandlat dessa hus och lägenheter till textila skulpturer och tvådimensionella teckningar med både broderi och pennor. Även ett gäng videoverk ställdes ut. Kort sagt behandlades hemmet som upplevelse mer än som plats. Och vilken upplevelse sen! Om en en nån gång sett en utställning av Olafur Eliasson så vet en hur den där drömmiga typen av konst som liksom bäddar in en i färg och form känns? Det här var lite samma! Do Ho Suh hade byggt en lång korridor av semitransparent tyg, där varje färg var en ny plats där han bott. Och det var så häftigt att gå igenom denna!

Lägenhetskorridoren.
Broderade detaljer.
Och så fina färger på tygerna!

Amar Kanwar är en indisk konstnär, och hans arbete kring en hotad by i Indien presenterades omfattande och väldigt vackert. Tyvärr orkade min hjärna inte ta in allt. Hade lätt kunnat stå en dag bara i hans del av museet.

Det fanns ett gäng böcker på handpressat papper, med handtryckt text, som en fick bläddra i. På högersidan projicerades samtidigt video från platsen Kanwar berättar om. Svinfint presenterat verkligen.
Ett rum var fullt med frön från området ifråga, noggrant sorterade och märkta.

Dadautställningen? Äh men ni vet, modernistgubbar. Man Ray var bäst, som vanligt.

Läs mer

The Reading Challenge 2017: sista inlägget!

Hörni, i december så TRC-slutspurtade jag stenhårt. Klämde följande:

En bok som en bibliotekarie rekommenderat: Wage Slaves av Daria Bogdanska

Fint tecknad verklighetsskildring av svartarbete i Malmö. Daria Bogdanska skriver och tecknar självbiografiskt om hur hon kommer till Sverige för att plugga, och för att överleva behöver jobba, men hur gör en det utan personnummer? Snyggt, insiktsfullt och nära. Blir arg över att det ser ut såhär. Men också fnisspoäng pga hon är på punkfest i Nyköping vid ett tillfälle.

 

En bok du älskade som barn: Majas Alfabet av Lena Anderson

Alltså. Jag har sedan små barnsben vetat att alm heter Ulmus Glabra på latin. För det stod det i Majas Alfabet. Brukade titta på bilderna och drömma om daggkåpekjolar, och rabbla ramsorna. Senare, kanske på mellanstadiet, fick jag veta att ramsorna även hade tonsatts, så då lärde jag mig sångerna. Och det var jätteroligt att läsa igenom boken igen, både för att melodierna till en del utav sångerna fortfarande satt, men också för att jag insåg att det är åkervinda som växer utanför min pappas garage, som jag tänkt är fint men glömmer gång på gång att kolla upp vad det är för något.

 

En bok av en författare från ett land du aldrig har besökt: milk and honey av rupi kaur

Jag är med i diverse litteraturgrupper via sociala medier och det känns som att sedan något år tillbaka så har varenda inlägg med någon slags önskan om poesitips resulterat i en lavin av folk som ba ”ALLA MÅZTE LÄSA RUPI KAUR OMGGGGG”. Och nu, när jag läst rupi kaur, så förstår jag varför. Det här är väldigt drabbande poesi. milk and honey är en väldigt drabbande bok. Det handlar om kärlek, kropp och kunskap. Alla som älskat kan hitta någon bit som får en att rysa, skulle jag tro. Här kommer några bitar jag rös till när jag läste:

En bok med ett rött omslag (höftning, det är lila-rött): Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski

Sista boken för året blev även en utav de tyngsta. Alakoski skriver om fattigdom både från statistik, barndomsminnen och från Soc-rapporterna hon hämtat ut, skrivna om hennes egen uppväxt. Medan oktober går från sensommarvarm till höstruskig tecknar hon sin biografi, motvilligt ibland, och helt hjärtskärande. Det här var en bra bok. En viktig bok. Läs den.

Nu är det dags att ta sig an nya årets läslista! Tack för i år!

Läs mer