Om Kesha Rose Seberts återkomst

Har jag berättat att jag är en sucker för ostiga kommersiella pop-ladies? Ni som känner mig vet troligtvis hur mycket jag älskar att sjunga med för full hals till Miley Cyrus, Christina Aguilera och till och med lite Katy Perry om det är hennes Teenage Dream-skiva.

En gammal favvo var i alla fall Ke$ha, minns ni henne? Tik tok, Timber med mera. Hot shit på alla dansgolv mellan 2009 och 2013 typ. Men sen dess har det varit tyst från Kesha, som hon stavar det these days. Hon fann nämligen ett närmast övermänskligt mod och talade ut om hur hon sedan 18 års ålder blivit sexuellt utnyttjad och psykiskt misshandlad av sin producent, Dr Luke, och hur hon vägrade fortsätta samarbetet. Nu fick det vara nog, sa Kesha. Men Sony, som äger skivbolaget Kesha är bunden till, vägrade. Hon var skyldig dom mer musik enligt hennes kontrakt, så antingen jobbade hon med Dr Luke eller så fick hon inte göra någon musik alls. Efter att ett gäng stora artister som själva jobbat med Dr Luke gått ut och stöttat Kesha (Kelly Clarkson, Lady Gaga, Fiona Apple, Adele och Taylor Swift bland andra), sagt att dom inte blev ett dugg förvånade av dessa anklagelser, backade Sony och tog bort Dr Luke från Keshas skivbolag (han är fortfarande kvar inom Sony dock). Kesha stämde Dr Luke för 10 års psykisk och fysisk misshandel, och då stämde Dr Luke Kesha för förtal, och denna rättegång är fortfarande igång i USA. Kesha hävdar att Dr Luke drogat ner och våldtagit henne, hotat henne och hennes familj, kontrollerat hur hon betett sig, hur hon klätt sig, vilka hon fått samarbeta med, vad hon fått äta och inte äta och att allt detta brutit ner henne totalt samt fått henne att utveckla svår bulimi (som hon vårdats för på ätstörningsklinik). Det låter verkligen helt vidrigt.

En artist som förbjuds att göra musik, för att hon inte vill arbeta med sin våldtäktsman. Ja men ni hör ju, det är ju absurt. Nu har i alla fall Sony och Kesha kommit överens om hennes fortsatta musikskapande kan utövas utan Dr Luke, och Kesha släppte den 11 augusti sitt nya album Rainbow. Och singlarna från skivan (fem på en gång, det märks att någon har saknat att släppa musik) alltså, dom är så fruktansvärt bra. Dom är så fruktansvärt bra.


Först har vi Praying, där Kesha visar alla haters att hon faktiskt har en pipa. Helt seriöst, jag ryser varje gång jag hör den här låten. Sen att videon är helt perfekt till är väl ingen överraskning, då det är Jonas Åkerlund som gjort den 😉


Sen har vi Woman, som känns mer old school-Kesha, med med en slags mer mogen fuck you-attityd än till exempel Tik tok. Den är väldigt svängig, Woman, och jag vet att den här kommer bli en såndär låt som hamnar på alla mina dansanta spellistor i minst ett år framåt.

Rainbow har flera rader som slår an väldigt på mina strängar, exempelvis bryggans ”And I know that I’m still fucked up / but aren’t we all, my love? / Darling, our scars make us who we are”. Preach!

Learn to let go och Hymn är nog dom låtar som känns mest radiohittiga av singlarna. Igen, berörande texter, men lite mer… tråkiga. ¯\_(ツ)_/¯

Jag får lite samma känsla av Keshas nya grejer som jag fick när Robyn startade Konichiwa Records år 2004 – inte i musiken som sådan men i energin, i frigörelsen. En slags renässans som känns i varje ton i varje låt, vet ni vad jag menar? Det gör mig otroligt pepp. Välkommen tillbaka Kesha! Hurra hurra hurra för dig!

Läs Mer

Uppdatering halvlek+ på TRC17

Vad har jag läst sen sist då? Jo följande:

Liane Moriarty ”Öppnas i händelse av min död” – Tre kvinnors liv flätas samman under en dramatisk påskhelg i Sidney. Kärlek, mord och botgöring.

Spännande story, men usel översättning, så den är säkert mycket bättre på engelska. Jag gillade dom tre huvudkaraktärerna, dom var väldigt välskrivna. Tyvärr tyckte jag att ”sensmoralen” eller vad en ska säga var superproblematisk.

Jan-Phillipp Sendker ”Konsten att höra hjärtslag” – New Yorker flyger till Burma för att leta rätt på sin försvunne far. I ett tehus på den burmesiska landsbygden träffar hon en man som verkar veta allt om pappan…

Alltså, alla sa till mig att den här boken skulle vara en riktig snyftfest. Och jag älskar att böla när jag läser, ge mig svulstiga känslor, stor romantik och episka draman! Men… jag kände mig inte rörd en millimeter av denna, så Sendker lyckades uppenbarligen inte sälja in själva storyn till mig. Däremot var det ett vackert språk boken igenom.

Anita Goldman ”Våra bibliska mödrar” – Goldmans klassiker från 1988 om hur dom abrahamitiska religionerna kom till som en reaktion på Mesopotamiens mycket mer matriarkala styre.

Så himla bra och intressant!! Jag fick typ tusen ögonöppnare och aha!-upplevelser bara under dom första 20 sidorna! Hur kommer det sig att Bibeln är så misogyn? Goldman vrider, vänder, exemplifierar och resonerar kring kvinnorollen, kultur och tro. Jag brukar inte vara särskilt intresserad av religionshistoria men det här var faktiskt asspännande.

Anne Proulx ”Brokeback Mountain” – Innan Ang Lee gjorde storslagen film fanns det en tunn liten bok. Den handlar om Jack och Ennis som träffas på berget Brokeback och blir kära i varandra, och hur farlig den kärleken kunde vara i västra USA under 60- och 70-talet.

Jag blir imponerad av Ang Lee som filmskapare när jag läser boken, för han har verkligen fångat Proulxs språk. Det är sådär episkt, fast samtidigt avskalat. Korthugget, som sättet Ennis pratar på. Filmen är såklart en större upplevelse, boken är ju så kort, men det är hur som en vacker och fruktansvärt sorglig historia.

Sandra Beijer ”Allt som blir kvar” – Matilda blir dumpad och krossad, och kompisen Miron lovar att få henne att komma över exet på 30 dagar, alla medel tillåtna. Det blir ett blött juli, både av tårar och av alk.

Minns ni när jag läste ”Sen tar vi Berlin” och jag sa att jag hade älskat den boken om jag hade läst den när jag var typ 20, men nu är jag inte det och då når det inte ända fram liksom? Precis så känns det med ”Allt som blir kvar” också. Jag läser Beijers blogg Niotillfem regelbundet och älskar den, och trodde därför att hennes skönlitteratur skulle sitta som ett smäck trots att jag är något äldre än målgruppen, men det märktes tyvärr. Att jag är äldre än målgruppen alltså. Inte för att Beijer inte skriver pissbra, för det gör hon, men för att jag under läsningens gång mest tänkte att karaktärerna var osnutna småungar som behöver ta sig samman och växa upp. Säger kanske mest något om mig (bitter tant-varning)?

Daniel Howell och Phil Lester ”The Amazing Book is Not on Fire” – Haha, speaking of äldre än målgruppen! The Amazing Book is Not on Fire (”TABINOF” om du vill tala fandom-lingo) är den stora boken om allt som är Daniel Howell och Phil Lester, två britter på YouTube som spelar spel och ritar morrhår på varandra.

Min kärlek till Dan är stor, mycket större än min kärlek till Phil, och eftersom dom delar boken pretty much rakt av så var 50% av TABINOF något mindre intressant för mig. Så kan det vara. TABINOF är i alla fall väldigt underhållande för Dan och Phil-fans (”phans” om du vill tala fandom-lingo). Är du inget phan så är TABINOF nog inte så underhållande. Men kolla på deras videos vetja så blir du nog snart ett phan.

(För insatta phans vill jag även passa på att säga att nej jag shippar inte phan per se men jag shippar Dan/happiness och det är ju phan så på så sätt shippar jag phan I guess?)

Läs Mer

Om att vara trött och ledsen

I november förra året så grät jag varje dag. Ibland hemma i Kullans famn, ibland gömd bakom datorskärmen på mitt arbetsrum, ibland på ett vandrarhemsrum i Umeå. Jag grät för att jag inte var en bättre flickvän, inte var en bättre pedagog, inte var en bättre dotter, inte var en bättre konstnär, inte var en bättre student, inte var en bättre kamrat, inte var bättre socialt, inte var bättre intellektuellt, inte var bättre på att dammsuga. Jag grät för att jag blev så trött, så trött på att försöka, när jag ändå inte blev bättre, jag bara glömde saker och tappade bort saker och upprepade saker för tio miljonte gången utan att något egentligen hände. Jag grät för att vi inte hade några pengar, och jag var så trött på att behöva vända på varenda jävla krona. Jag var så trött. Jag ville bara sova. Men jag kunde inte. Om nätterna låg jag vaken och tänkte på allt som skulle hinnas med nästa dag. Jag snittade tre timmar per natt.

I december förra året ringde jag vårdcentralen och frågade vad jag skulle göra. ”Jag gråter hela tiden,” sa jag. ”Jag kan inte tänka. Jag kan inte minnas. Jag kan inte sova. Jag är så trött.” Dom sa ”Vi ställer dig i kö för att träffa en kurator.” Jag tänkte ”Bara jag fixar det fram till lovet, så får jag vila då.” En vecka senare grät jag framför en elev, det gick inte att hålla tillbaka, jag kunde inte sluta, jag tänkte ”Det här är inte jag” och ”Såhär gör inte en lärare” och ”Det här är inte ansvarsfullt.” Dagen efter sjukskrev jag mig; ”förkylning”. Veckan efter sjukskrev en läkare mig; utmattningsdepression.

Det är typiskt, eller hur, när en läser om vilka som bränns ut?

– Det är den duktiga, ambitiösa kvinnan med drag av perfektionism som drabbas. Hon som vill göra ett strålande jobb och inte säger nej ju fler uppgifter hon får, säger Kristina Glise på Institutet för stressmedicin i Göteborg. x

Jag vill ju bara göra rätt. Jag vill ju bara vara duktig. Jag vill ju bara höra ”Vad fint, Caroline!” och ”Bra jobbat, Caroline!” men jag är inte den bästa flickvännen och jag är inte den bästa konstnären och jag är inte den bästa läraren och jag är inte den bästa kompisen och det gör så jävla ont med alla dessa misslyckanden och jag vrider ur den sista droppen ur min kropp och mitt psyke och det räcker ändå inte.

Jag har vilat den här våren. Jag har sovit. Jag har pratat mycket, med Kullan och med kuratorn och med kompisar. Vi har pratat om att vara ”good enough”, om att inte jämföra sig och om att leva sitt liv efter sin egen kompass och inte efter vad andra har för förväntningar på en. Jag har planterat akleja och stockros och drivit upp zucchini och tomat. Jag och Kullan har målat fasad och knutar och utemöbler och inget är riktigt klart än men allt är good enough. Jag har tecknat och lekt med akvarellådan och med bästa vännens 2-åring. Jag gick tillbaka till jobbet, först på 25% och sedan på halvtid. I maj fyllde jag 30 år. Nu är det augusti och jag vet inte riktigt vad som väntar runt hörnet men jag känner mig klokare, starkare, snällare.

Under våren har jag också på riktigt chockats av hur många som nickar förstående och delat med sig av sina egna erfarenheter av att gå in i den berömda väggen, när jag berättar om hur jag mådde i vintras. Det här är så väldigt vanligt. Vi är så många som är djupt orättvisa mot oss själva. Så om jag fortsätter jobba på att vara snällare mot mig, vill du som läser detta försöka vara snäll mot dig med? Det är både klokt och starkt.


Hej hej här står vi vid vår halvmålade fasad och duger. Foto Johanna Arusell.

Läs Mer

The Reading Challenge 2017

Årets nyårslöfte, as per usual, är att beta av Popsugars läsutmaning för året. Så här långt har jag kommit hittills i år:

Snabbomdömen!

Oscar Wildes ”De Profundis” – Vackert språk men babblig på det där sättet som Wilde är babblig.
Jonas Hassen Khemiris ”Allt jag inte minns” – FANTASTISK! Minst tjugo gånger har läst upp stycken för Kullan för att det var så himla bra, minst tio gånger har jag skrattat högt för att det varit så roligt och minst fem gånger har jag varit tvungen att lägga ner den för att det blir för jobbigt och smärtsamt att läsa vidare utan en liten paus.
Loka Kanarps ”Pärlor & patroner” – Seriepresentationer av balla historiska kvinnor. Kul, intressant.
Russell Brands ”Revolution – Superflummigt men mysigt och informativt revolutionsuppviglingsförsök.
Susan Sontags ”Sjukdom som metafor” – Om cancer och tuberkulos och hur människan vill förpacka lidande. Lite träig, helt ärligt.

Läs Mer

Om våren

Då blir det vår igen, det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig att det ska bli.
Jag går upp igen. Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig att man kan.

 

Ja, jag har vart borta ett tag. Försöker att ta mig tillbaka i sakta mak. Så vi hörs snart igen. Puss!

Läs Mer

TRC16: En självhjälpsbok


A self-improvement book

Att överlista Jante – Om konsten att lyfta sig själv och andra, Tomas Gunnarsson, 2012. Utläst 7 november.

Jag vill börja med att säga att alla borde läsa den här boken, för den sätter fingret på en maaaassa grejer som, på riktigt, sabbar mångas livskvalitet och relationer till andra. Dessutom ger den läsaren verktyg att faktiskt ta tag i attityderna och beteendena som bidrar till att vi lättare känner missunnsamhet än gläds med andra, lättare blir irriterade när något oväntat händer än känner nyfikenhet, lättare snackar skit om andra än konfronterar personen med det som stör oss, etc.

Så, då var det sagt. Då vill jag diskutera lite kring publik och målgrupp. Här har nämligen Gunnarsson missat målet helt. För att ha skrivit en bok om hur vi kan öva på att vara mer tillåtande och öppna mot andra, så är han väldigt dålig på att tro sin läsare vara något annat än en vit medelålders cisperson mitt i medelklasskarriären och heteroäktenskapet med 2,5 barn. Detta påverkar inte själva teorin han driver, men det gör att jag inte litar på strategierna han säger kommer fungera, sabbar min läsupplevelse väldigt mycket, och får mig att känna att jag inte är hans målgrupp. Boken är helt enkelt skriven på ett sätt som exkluderar många läsare. Exempel: eftersom Gunnarsson i ett exempel pratar om att läsaren kan gå och sätta sig ”med den enda invandraren på arbetsplatsen” så förutsätter han att läsaren inte själv är invandrad. Och eftersom han skriver att alla har möjligheten att förändra sitt liv genom att exempelvis starta eget, så förutsätter han att alla har kapital nog att kunna ta en sådan ekonomisk risk. Med mera, med mera.

Så här har vi en bok som pratar om något viktigt, och jag känner att jag har haft nytta av att läsa denna bok – jag har lärt mig saker om mig själv och fått insikter om hur jag fungerar i relation med andra – men jag har ändå inte alls haft en positiv läsupplevelse. På grund av att jag inte kände att författaren pratade med just mig, utan med någon annan och jag liksom bara råkade tjuvlyssna. Jag fattar att råden egentligen inte är till mig, men jag kan fortfarande få ut något av att ha överhört samtalet. Förstår ni hur jag menar? Jag tror inte alls att det är medvetet från Gunnarssons håll!

Och det här är varför det är grymt viktigt att, när en ska skicka ut någonting i världen, fundera kring sin publik, sin målgrupp. Vem är det jag vill ska se/läsa/uppleva detta? För det mesta finns en idé om publiken. Kan tänkas att mestadels yngre människor ska läsa en ungdomsroman, så om en drar en referens till 20-talets revykung Ernst Rolf, får en nog räkna med att detta går över huvudet på den tilltänkte läsaren och bidrar till en känsla av ”Äh, jag fattar ju inte referenserna i den här boken, den är nog inte för mig.” Men om ens svar på frågan om tilltänkt målgrupp är så brett som ”vem som helst” så måste en tänka igenom huruvida en har anpassat sin produkt/upplevelse/uppgift etc och dess tillgänglighet efter vem som helst.

Kommer människor i rullstol uppför trappan in till din restaurang? Fixar någon med lässvårigheter att läsa instruktionerna till din maskin? Om du säljer beigea plåster och kallar dom för ”hudfärgade”, är dina plåster då till för människor som har en annan hudfärg än beige? Nog kan restaurangen fortfarande göra svingod mat, instruktionerna vara väldigt noggranna och plåstret stoppa blodet oavsett. Men till för ”vem som helst”…? För den som inte är normativ blir budskapet tydligt: det här är inte till för mig.

 

…och hur ser det ut med den där listan nu då? Jo så här!:
reading-challenge-2016

15/40 möjliga kryss. Eeeh, hade kunnat se bättre ut. Men hade DEFINITIVT kunnat se sämre ut med! 

Läs Mer

TRC16: En uppföljare och dennes föregångare

ska%cc%88rmavbild-2016-11-11-kl-12-32-15
A book and its prequel

Fight club 2 (och Fight club), Chuck Palahniuk, 2016 (och 1996).

När jag precis hade blivit tonåring så såg jag en film som förändrade mig och min syn på världen. Den gick en kväll på en sån där filmkanal, TV 1000 säkert. Pappa låg och slumrade i soffan och sa därför inte åt mig att gå och lägga mig (för det var väldigt sent för en 13-åring) eller sluta titta (för det var för våldsam och blodig underhållning för en 13-åring). Filmen hade kommit ut året innan och fått strålande recensioner, men det visste inte jag, jag hade liksom missat att David Fincher gjort revolutionsaction med Edvard Norton som sömnlös salary-man, Brad Pitt som karismatisk sektledare och Helena Bonham Carter som hypokondrisk småtjuv. Men jävlar, jag föll hårt. Mitt 13-åriga jag hade aldrig innan sett något som så skamlöst ifrågasatte kapitalism, och konsumtionssamhället och människors besatthet av att vara som alla andra. Det här var helt nytt för mig, ”Va, kan man ifrågasätta det här!?” Jag blev helt förhäxad av denna film. Till dags dato måste jag ha sett den minst 50 gånger. Även om jag idag förhåller mig mycket mer kritiskt till machoidealet i filmen, och det problematiska idealiserandet av den starke (grott)mannen och onyanserade bioligistresonemang, så har den en speciell plats i mitt hjärta. Ja, fortfarande.

Men först var det en bok! Den läste jag några år senare, när jag var 17-18 kanske. Den var bra, men inte lika bra som filmen tyckte jag. Däremot fick den mig att läsa andra Palahniukböcker, och han är ju bra. Även om han ofta är duktig på att reproducera sunkiga gamla könsroller, så berättar han väldigt intressanta och spännande historier. Han är en författare som vågar skriva lite konstigt, och det uppskattar jag.

Och nu, många år senare (20 år efter att boken kom ut!) så kommer en uppföljare. I serieform. Som jag fick som samlingsalbum av Kullan (bcuz she fuking rawks).

Själva storyn skulle kunna sammanfattas såhär: en massa år efter Project Mayhem bor Tyler, som numera kallar sig Sebastian, Marla och deras tween-son i en förort och kämpar med sexlivet, barnuppfostran och huslånet typ. Tills Sebastian plötsligt inte kan sova igen, och Mr Durden dyker upp som ett brev på posten. Men inte nog med att han vill ta vid där han senast blev tvungen att lämna revolutionen, det visar sig även att Tyler Durden är väldigt intresserad av att lära Sebastian och Marlas son allt han kan, för att bära fanan vidare där hans farsa fegade ur. Det låter som en ganska basic uppföljar-plot va? Men så kommer vi ihåg att det är Palahniuk som skrivit, och att det därför är målat i svartaste svärta, att alla skratt fastnar i halsen och att du som läsare eller tittare aldrig kan lita på vad du läser.

Fight club 2 är även en otroligt snygg serie, med fantastiska akvarellarbeten blandat med mer ”klassisk” superseriestil, collageteknik och bilder som inte bara illustrerar en historia utan är med och skapar historien. Tecknarna, Cameron Stewart och David Mack, har gjort ett fantastiskt jobb. Men det här är trippat, och det måste en komma ihåg när en jämför Fincher med Palahniuk. Palahniuk är tusen gånger mer skruvad än vad någon Hollywoodstudio skulle tillåta. Dark Horse Comics, däremot, sa ”Kör ba kör!”

Kolla snyyyyygg!
Kolla snyyyyygg!

Läs Mer

TRC16: En bok som garanterat gör dig lycklig

bild-2016-09-23-kl-18-51-2
A book guaranteed to bring you joy

Spider-Man/Deadpool: Isn’t it Bromantic, skriven av Joe Kelly och tecknad av Ed McGuinness mfl, 2016. Utläst den 8 oktober.

Första samlingen av vi-får-se-hur-många nummer med Marvels BÄSTA nya team-up, Spidey och Deadpool, innehåller tidning 1-7, minus specialhistorierna av Duggan och Koblish. Hur bra det är? Det är så bra. Det är SÅ. BRA.

Spidey är inte klockren i början när universumet presenteras – lite för mycket business dude, för lite science nerd – men det lättar snabbt. Deadpool är samma gamla Deadpool (och såhär fin dynamik har jag inte läst sedan han och Hawkeye härjade runt för några år sedan). Det är knasigt, det är snärtigt, det är snyggt och det är väldigt väldigt roligt. Och det var bannemej garanterat att jag skulle känna så, för Spidey och DP är mina favoritsupes, och tillsammans är det bara… amazing.

Äh jag har inga mer ord, det är ba jävligt kul.

Läs Mer

TRC 16: En bok skriven av en kändis

bild-2016-10-10-kl-14-44

A book written by a celebrity

Not that kind of girl, Lena Dunham, 2014. Utläst den 1 oktober.

Girls, Dunhams TV-serie som hon skrev, regisserade och spelade huvudrollen i, hade en ganska briljant första säsong. Jag åt den med sked. Dunham var rolig, skamlös och relaterbar på ett obekvämt men befriande sätt. Hon och dom andra huvudkaraktärerna i serien skavde så mycket, men det var världens göttigaste skav! Säsong två kunde jag tyvärr inte se klart för att det där skavet, i min mening, inte var roligt längre utan bara tragiskt och navelskådande. Kanske handlade min reaktion på säsong två om allt som skrivits om Dunham efter att säsong ett blev en sådan hit, och ni vet ju hur kurvan ser ut – allt som hajpats måste strax slitas i stycken – men jag tror inte det, utan jag tror Girls kom in i mitt liv vid en tid då min feminism och omvärldsförtåelse var i en slags utvecklingsfas. Det var en Caroline som började titta på Girls, och en annan som slutade med det. Den senare har ju alltså även nu läst Dunhams bok. Och anser att den där boken är usel.

Till skillnad från The Geek Feminist Revolution som jag läste precis innan Dunhams Not that kind of girl, där feminism ses som något inkluderande och i första hand en jämlikhetsfråga, inte en ”kvinnofråga”, blir det uppenbart efter bara några sidor att Dunham trots sina ambitioner gärna kastar feminina bögar och transpersoner framför tåget då hon raljerar kring män som bär klänning och gråter. Några kapitel senare skriver hon om sin uppväxt och sina vänner med sådan total oförståelse för klass och socioekonomiska förutsättningar att jag häpnar. Och jag tror det är här jag och Dunham har problem – jag kräver en feminism som är intersektionell. Om feminismen inte är intersektionell är jag inte intresserad.

Intersektionalitet betyder att våra förutsättningar i livet, våra hinder och våra privilegier, samverkar på en massa olika sätt och positionerar oss i olika nivåer av makt beroende på situation. Vi kan inte prata om rasism utan att också prata om klass, och vi kan inte prata om HBTQ-rättigheter utan att också prata om kvinnoförtryck, etc. Allt hänger ihop.

Men den feminism som Dunham utgår ifrån när hon i sin bok skriver om sitt liv so far, sina erfarenheter och sina relationer, handlar bara om den vita medelklasstjejen som vill ligga med snubbar och har en kropp som kodas som ”normal” (om än något fylligare än reklammodellernas). Vilket jag antar inte hade behövt irritera mig, om det inte var så uppenbart att hon med denna bok vill lära läsaren något. Då är det liksom inte så taktiskt att få läsaren att känna sig alienerad från den rörelse du försöker undervisa om och sälja in.

Nej hörni, läs inte den här boken.

Läs Mer