Om tacksamhet och privilegium

Ibland, när jag funderar på hur min politiska och ideologiska resa har sett ut, tänker jag på tacksamhet. Jag hängde med en person i mina sena tonår som sa en gång att han ”inte tänker gå runt och vara tacksam, jag ska fan kunna förvänta mig dessa grejer” om typ mänskliga rättigheter. Då kände jag ”goddamn vad rätt attityd!” Idag känns det så otroligt osmakligt. Så världsfrånvänt. Och så otacksamt. För skälet till att jag kunde sitta där och förvänta mig en massa rättigheter, var för att andra har kämpat för dom. När jag lämnade liberalismen slutade jag att ta detta för givet.

Det blir så otroligt tydligt när en ser tillbaka i tiden. För 100 år sedan hade jag inte fått rösta, för jag är kvinna, och kvinnlig rösträtt blev lag först 1919. Tack Signe Bergman, Elin Wägner, Emilia Broomé, Anna Whitlock med flera som kämpade för det som idag, inte ens hundra år senare, ses som fullkomligt självklart.

1944 avkriminaliserades samkönade relationer i Sverige. 1979 slutade Socialstyrelsen att klassa homosexualitet som en sjukdom – det var inte ens 10 år innan jag föddes. Könsneutral äktenskapslagstiftning trädde i kraft 2009, när jag var 22 år. Tack Elise Ottosen-Jensen, Ove Ahlström, Jonas Gardell med flera för kampen för HBTQ-personers rättigheter.

Tack alla i kultur- och mediasvängen som drar sitt strå till stacken för att skapa en mer öppen och tillåtande populärkultur. Jag minns hur min barndoms 90-tal älskade att håna människor som var annorlunda. Att idag se om vad massan konsumerade back then gör det så himla tydligt.

Tack sufragetter, HBTQ-aktivister, progressiva politiker, tack Lady Gaga och Russell T Davies, tack mormor för att du var bad-ass, tack mamma för att du förde den traditionen vidare, tack tack tack, jag är så jävla tacksam! Jag har det så himla gött, jag är så priviligerad och jag tar det verkligen inte för givet längre. Och den dag jag försvinner ska jag ha gjort mitt bästa för att bidraga till att lämna en värld som var ännu bättre än den jag föddes i. För även om vi kommit en bit på vägen, har vi fortfarande långt kvar att gå.

Sist men inte minst, ett konsttips på temat: Anna Lidbergs Tack mödrar det gjorde ni bra.

Läs Mer

Om stress och arbete

Det Tino Sehgal lyfter i klippet ovan är något som jag tänkt mycket på det senaste året. Jag gick ju som sagt in i väggen förra hösten, då jag både pluggade och jobbade men inte gjorde någon konst trots 7 års konststudier så jag kände mig misslyckad åt alla håll och kanter, typ. Så att komma på banan igen handlade mycket om att strukturera om min vardag för att göra plats åt konsten i ett liv som, post-examen, inte tillåtit det. Inte välja bort ateljétid, trots att det egentligen finns ”viktigare grejer” som behöver göras.

Min gamla klassis Anna Ihle har jobbat mycket med arbetet, kneget, som meningsskapande (och normerande) praktik. Jag tänker på hennes utställning 2013, Dear Heenaben, I’m showing your embroidery in Stockholm now. It looks great., och min favoritvepa från den:

Sehgal säger att ”leisure is actually what makes the good life”, men jag håller ju också med Ihle i det att jag vill höra att jag är duktig. Sehgal säger att ”the busier we are, the higher our status in this society”.

Aldrig har jag fått mer beröm än när jag pluggade 100% och jobbade helger på surdegsbageriet. Ibland tog jag till och med morgonpasset på vardagar, 6.45-9, innan jag drog till skolan och hade första föreläsningen kl 10. Åh vad duktig, bra Caroline! När jag flyttade till Falun jobbade jag 80% och pluggade 50%. ”Vad gör du för konst då?” – vem har tid att göra konst!? Den protestantiska arbetsmoralen är en ständig blöt filt över ens tillvaro, och på nåt magiskt sätt ska en hålla efter ett hushåll och vårda sina relationer också!? Är det konstigt att jag small in i väggen? Är det konstigt att jag i tre år innan dess alltid gått med novalucol i väskan pga när som helst kan magkatarren sätta en kniv mellan revbenen?

Jag säger inte att det är synd om mig. Jag säger att vi inte borde förvånas över ökande sjukskrivningssiffror när vi lever i ett samhälle som älskar den som aldrig vilar.

Läs Mer

Om att vara trött och ledsen

I november förra året så grät jag varje dag. Ibland hemma i Kullans famn, ibland gömd bakom datorskärmen på mitt arbetsrum, ibland på ett vandrarhemsrum i Umeå. Jag grät för att jag inte var en bättre flickvän, inte var en bättre pedagog, inte var en bättre dotter, inte var en bättre konstnär, inte var en bättre student, inte var en bättre kamrat, inte var bättre socialt, inte var bättre intellektuellt, inte var bättre på att dammsuga. Jag grät för att jag blev så trött, så trött på att försöka, när jag ändå inte blev bättre, jag bara glömde saker och tappade bort saker och upprepade saker för tio miljonte gången utan att något egentligen hände. Jag grät för att vi inte hade några pengar, och jag var så trött på att behöva vända på varenda jävla krona. Jag var så trött. Jag ville bara sova. Men jag kunde inte. Om nätterna låg jag vaken och tänkte på allt som skulle hinnas med nästa dag. Jag snittade tre timmar per natt.

I december förra året ringde jag vårdcentralen och frågade vad jag skulle göra. ”Jag gråter hela tiden,” sa jag. ”Jag kan inte tänka. Jag kan inte minnas. Jag kan inte sova. Jag är så trött.” Dom sa ”Vi ställer dig i kö för att träffa en kurator.” Jag tänkte ”Bara jag fixar det fram till lovet, så får jag vila då.” En vecka senare grät jag framför en elev, det gick inte att hålla tillbaka, jag kunde inte sluta, jag tänkte ”Det här är inte jag” och ”Såhär gör inte en lärare” och ”Det här är inte ansvarsfullt.” Dagen efter sjukskrev jag mig; ”förkylning”. Veckan efter sjukskrev en läkare mig; utmattningsdepression.

Det är typiskt, eller hur, när en läser om vilka som bränns ut?

– Det är den duktiga, ambitiösa kvinnan med drag av perfektionism som drabbas. Hon som vill göra ett strålande jobb och inte säger nej ju fler uppgifter hon får, säger Kristina Glise på Institutet för stressmedicin i Göteborg. x

Jag vill ju bara göra rätt. Jag vill ju bara vara duktig. Jag vill ju bara höra ”Vad fint, Caroline!” och ”Bra jobbat, Caroline!” men jag är inte den bästa flickvännen och jag är inte den bästa konstnären och jag är inte den bästa läraren och jag är inte den bästa kompisen och det gör så jävla ont med alla dessa misslyckanden och jag vrider ur den sista droppen ur min kropp och mitt psyke och det räcker ändå inte.

Jag har vilat den här våren. Jag har sovit. Jag har pratat mycket, med Kullan och med kuratorn och med kompisar. Vi har pratat om att vara ”good enough”, om att inte jämföra sig och om att leva sitt liv efter sin egen kompass och inte efter vad andra har för förväntningar på en. Jag har planterat akleja och stockros och drivit upp zucchini och tomat. Jag och Kullan har målat fasad och knutar och utemöbler och inget är riktigt klart än men allt är good enough. Jag har tecknat och lekt med akvarellådan och med bästa vännens 2-åring. Jag gick tillbaka till jobbet, först på 25% och sedan på halvtid. I maj fyllde jag 30 år. Nu är det augusti och jag vet inte riktigt vad som väntar runt hörnet men jag känner mig klokare, starkare, snällare.

Under våren har jag också på riktigt chockats av hur många som nickar förstående och delat med sig av sina egna erfarenheter av att gå in i den berömda väggen, när jag berättar om hur jag mådde i vintras. Det här är så väldigt vanligt. Vi är så många som är djupt orättvisa mot oss själva. Så om jag fortsätter jobba på att vara snällare mot mig, vill du som läser detta försöka vara snäll mot dig med? Det är både klokt och starkt.


Hej hej här står vi vid vår halvmålade fasad och duger. Foto Johanna Arusell.

Läs Mer

Om Orlando

Jag grät mig till sömns igår. Det var väldigt länge sedan sist. Men det är svårt att inte börja gråta när sådana hemska saker händer, som den i Orlando, Florida, igår morse.

Och i ett kommentarsfält till en text om händelsen som delades på Facebook skrev en man att hbtq-världens ”egoistiska världsbild” är ett ”problem”, för ”alla måste tycka att hbtq är okej”.

Och på norska P3 sa en kvinna som heter Silje såhär, att gärningsmannen gick in på en klubb och sköt en massa människor, och samma människor får inte donera blod till dom som skadats.

Och jag tänker på skolan där jag arbetat under ett läsår nu, och alla gånger jag varit tvungen att säga meningen ”Bög är inte ett skällsord.”

När Kullan märkte att jag grät i går kväll och ville trösta, och jag sa att jag blir så ledsen för att det finns människor som är fyllda av så mycket hat, så sa hon att vi måste minnas hur många bra och fina människor som finns med. Att vi faktiskt är många fler än dom som hatar, äcklas, skräms. Jag tror och hoppas att det är sant.

Men jag gråter också för att jag blir så frustrerad, för trots att vi har kommit långt har vi ändå så väldigt långt kvar att gå.

Läs Mer

Strike a power pose

Ååååh, igår på Tumblr kom den här bilden upp på mitt flöde:
Skärmavbild 2014-09-21 kl. 15.08.56

Och jag blev påmind om Amy Cuddys TED-talk där hon berättar om forskningen kring just detta med ”power posing”, och hur den föreläsningen faktiskt förändrat mitt liv! Föreläsningen går att se [här], den är 20 minuter lång och handlar om att visst gör ditt kroppspråk att andra människor uppfattar dig på ett visst sätt men du kan också ”lura dig själv” till att bli mer självsäker och stresstålig genom att stå i en power pose i ca 2 minuter.

Jag är en sådan person som nästan automatiskt, när jag blir osäker, gör mig fysiskt liten. Som lägger armar och ben i kors, som sträckt upp underarmen lite försiktigt när jag kunnat svaret på en fråga. Efter att jag såg Amy Cuddys video för knappt två år sedan så började jag med Wonder Woman-posen som default-pose när jag är på brödjobbet. Den är min utgångsposition. Och jag har verkligen märkt att jag känner mig säkrare! Jag brukar alltid vara väldigt osäker och nervös inför dom flesta situationer där jag ska ta plats på olika sätt – både vad det gäller möten, presentationer, intervjuer och performances. Men power poser har på riktigt hjälpt mig. Så om du som jag är en nervös en i diverse sociala sammanhang – se videon, kanske kan den hjälpa?

Läs Mer

Vet ni vad det bästa är? (obs det är INTE leksaker från BR)

Det bästa är att jag går runt i något slags konstigt rus av hysteriskt mycket känslor som jag inte vet hur jag ska hantera. Det bästa är att allt är uppochner. Det bästa är att jag får sms med youtubelänkar och ”tänkte på dig när jag hörde den här låten”. Det bästa är när en saknat, och sen får sluta sakna. Det bästa är att vilja vara corny och skrika ut på internet att JAG HAR HITTAT VÄRLDENS BÄSTA MÄNNISKA OCH HON GILLAR MIG OCH JAG GILLAR HENNE och tänka att en själv hatar när andra gör sånt. Det bästa är att jag satt och flinade och grät samtidigt på tunnelbanan till jobbet i morse. Det bästa är att jag minns hur jag och Millo pratade förväntningar på 2014 vid årsskiftet och jag sa att ”i år kommer allt att förändras” men jag hade aldrig kunnat tro, hade ingen aning.

Hon är det bästa; det bästa är att hon följde mig hem, det bästa är att jag tänker behålla henne.

Läs Mer

Finbesök

Ni vet såna kompisar som en tycker sjukt mycket om men av olika anledningar träffar alldeles för sällan? En sån kom på middag hos mig igår, long time overdue! Hanna (Hnana i folkmun) och jag gick på folkis tillsammans för tusen år sedan, och hon är verkligen så himla go, så himla klipsk och så himla ball. Kolla t.ex. in hennes betandade vaginagadd:

Skärmavbild 2014-03-18 kl. 13.01.59Typiskt ball!

Två till asbra saker med Hnana; hon har den här bloggen som jag varmt rekommenderar OCH hon skrev det vettigaste inlägget om Internationella kvinnodagen som jag såg på mitt Fejsyflöde under hela 8 mars:

Skärmavbild 2014-03-10 kl. 13.19.16

Läs Mer

Dirty Terry

Terry Richardson’s in trouble. Och det med rätta, jag tänker bara ”Finally!” Jag trodde det var allmänt känt att han är ett creep of epic proportions, men nu när föredetta Miss Representation, numera The Representation Project lanserat den senaste delen av sin kampanj #notbuyingit med en bloggpost och utskick där företag uppmanas att ta avstånd från Richardson och hans sätt att behandla sina modeller så har det faktiskt blivit lite buzz. H&M twittrade bland annat såhär:

Skärmavbild 2014-03-14 kl. 13.48.57

I januari stod jag och flera tusen andra på Medborgarplasen i en manifestation för en samtyckeslag. Och i fallet Richardson är det precis samtycke som blir relevant, eftersom få av modellerna han utnyttjat har sagt nej rätt ut. Men när en är en ung modell som vill lyckas, och vet hur starkt ens CV kommer vara efter att Richardson fotat en, så är det inte så jäkla lätt att säga nej. Även när det känns obekvämt eller när en upplever att Uncle Terry går över gränsen. Vad har en liten tonårsmodell att sätta upp mot world-famous kändisfotande Gaga-bästisen Richardson? Charlotte Waters, som var 19 när hon fotades av Richardson, beskriver sin upplevelse såhär på Jezebel:

I felt like I was already in it to the point that I couldn’t get out, which sounds kind of crazy, but I had the mentality of 19-year-old. Even just talking about it makes me start to feel the way I felt then, which was just completely paralyzed and freaked out.

Hon hade gått med på att fotas utan kläder. Hon hade inte gått med på att delta i några sexuella aktiviteter. Även om hon aldrig sa nej när det var ditåt det barkade, så fanns där inget samtycke – och det är precis i sådana situationer en samtyckeslag skulle vara ovärderlig att kunna luta sig mot. Ett nej är alltid ett nej, men en situation utan det där nejet är inte nödvändigtvis ett ja.

Läs Mer