Om tacksamhet och privilegium

Ibland, när jag funderar på hur min politiska och ideologiska resa har sett ut, tänker jag på tacksamhet. Jag hängde med en person i mina sena tonår som sa en gång att han ”inte tänker gå runt och vara tacksam, jag ska fan kunna förvänta mig dessa grejer” om typ mänskliga rättigheter. Då kände jag ”goddamn vad rätt attityd!” Idag känns det så otroligt osmakligt. Så världsfrånvänt. Och så otacksamt. För skälet till att jag kunde sitta där och förvänta mig en massa rättigheter, var för att andra har kämpat för dom. När jag lämnade liberalismen slutade jag att ta detta för givet.

Det blir så otroligt tydligt när en ser tillbaka i tiden. För 100 år sedan hade jag inte fått rösta, för jag är kvinna, och kvinnlig rösträtt blev lag först 1919. Tack Signe Bergman, Elin Wägner, Emilia Broomé, Anna Whitlock med flera som kämpade för det som idag, inte ens hundra år senare, ses som fullkomligt självklart.

1944 avkriminaliserades samkönade relationer i Sverige. 1979 slutade Socialstyrelsen att klassa homosexualitet som en sjukdom – det var inte ens 10 år innan jag föddes. Könsneutral äktenskapslagstiftning trädde i kraft 2009, när jag var 22 år. Tack Elise Ottosen-Jensen, Ove Ahlström, Jonas Gardell med flera för kampen för HBTQ-personers rättigheter.

Tack alla i kultur- och mediasvängen som drar sitt strå till stacken för att skapa en mer öppen och tillåtande populärkultur. Jag minns hur min barndoms 90-tal älskade att håna människor som var annorlunda. Att idag se om vad massan konsumerade back then gör det så himla tydligt.

Tack sufragetter, HBTQ-aktivister, progressiva politiker, tack Lady Gaga och Russell T Davies, tack mormor för att du var bad-ass, tack mamma för att du förde den traditionen vidare, tack tack tack, jag är så jävla tacksam! Jag har det så himla gött, jag är så priviligerad och jag tar det verkligen inte för givet längre. Och den dag jag försvinner ska jag ha gjort mitt bästa för att bidraga till att lämna en värld som var ännu bättre än den jag föddes i. För även om vi kommit en bit på vägen, har vi fortfarande långt kvar att gå.

Sist men inte minst, ett konsttips på temat: Anna Lidbergs Tack mödrar det gjorde ni bra.

Läs Mer

TRC 16: En bok skriven av en kändis

bild-2016-10-10-kl-14-44

A book written by a celebrity

Not that kind of girl, Lena Dunham, 2014. Utläst den 1 oktober.

Girls, Dunhams TV-serie som hon skrev, regisserade och spelade huvudrollen i, hade en ganska briljant första säsong. Jag åt den med sked. Dunham var rolig, skamlös och relaterbar på ett obekvämt men befriande sätt. Hon och dom andra huvudkaraktärerna i serien skavde så mycket, men det var världens göttigaste skav! Säsong två kunde jag tyvärr inte se klart för att det där skavet, i min mening, inte var roligt längre utan bara tragiskt och navelskådande. Kanske handlade min reaktion på säsong två om allt som skrivits om Dunham efter att säsong ett blev en sådan hit, och ni vet ju hur kurvan ser ut – allt som hajpats måste strax slitas i stycken – men jag tror inte det, utan jag tror Girls kom in i mitt liv vid en tid då min feminism och omvärldsförtåelse var i en slags utvecklingsfas. Det var en Caroline som började titta på Girls, och en annan som slutade med det. Den senare har ju alltså även nu läst Dunhams bok. Och anser att den där boken är usel.

Till skillnad från The Geek Feminist Revolution som jag läste precis innan Dunhams Not that kind of girl, där feminism ses som något inkluderande och i första hand en jämlikhetsfråga, inte en ”kvinnofråga”, blir det uppenbart efter bara några sidor att Dunham trots sina ambitioner gärna kastar feminina bögar och transpersoner framför tåget då hon raljerar kring män som bär klänning och gråter. Några kapitel senare skriver hon om sin uppväxt och sina vänner med sådan total oförståelse för klass och socioekonomiska förutsättningar att jag häpnar. Och jag tror det är här jag och Dunham har problem – jag kräver en feminism som är intersektionell. Om feminismen inte är intersektionell är jag inte intresserad.

Intersektionalitet betyder att våra förutsättningar i livet, våra hinder och våra privilegier, samverkar på en massa olika sätt och positionerar oss i olika nivåer av makt beroende på situation. Vi kan inte prata om rasism utan att också prata om klass, och vi kan inte prata om HBTQ-rättigheter utan att också prata om kvinnoförtryck, etc. Allt hänger ihop.

Men den feminism som Dunham utgår ifrån när hon i sin bok skriver om sitt liv so far, sina erfarenheter och sina relationer, handlar bara om den vita medelklasstjejen som vill ligga med snubbar och har en kropp som kodas som ”normal” (om än något fylligare än reklammodellernas). Vilket jag antar inte hade behövt irritera mig, om det inte var så uppenbart att hon med denna bok vill lära läsaren något. Då är det liksom inte så taktiskt att få läsaren att känna sig alienerad från den rörelse du försöker undervisa om och sälja in.

Nej hörni, läs inte den här boken.

Läs Mer

TV-tips: Happy valley

Hörni, här kommer ett TV-tips innan första avsnittet försvinner från SVTplay. Observera dock att den inte är för barn, okej? Okej.

Happy valley, BBC-dramathriller i 6 avsnitt med en helt outstanding Sarah Lancashire som huvudrollen Catherine. Jag som vanligtvis inte är superpepp på kriminaldrama är helt fast, och till och från är det så spännande att jag sitter och hoppar i soffan och hjärtat slår så hårt att jag måste vanka runt i vardagsrummet när eftertexterna rullar. Grymt manus, mycket välskrivna karaktärer och väldigt väldigt brittiskt. Vad mer kan en vilja ha? Och första avsnittet finns bara uppe på SVTplay fram till och med onsdag, avsnitt 2 till torsdag, avsnitt 3 till fredag osv, så pass på! Se och spänningssvettas du med!

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=G_YjBW5YWvI[/youtube]

Läs Mer

The worst Girl

Jag älskar Girls. Jag älskar Lena Dunham. Jag älskar TV-cirkeln med Johanna Koljonen m.fl., som varje vecka diskuterar första säsongen av Girls. Men vet ni vad jag hatar, som jag nu känner en enorm frustration över och behov av att ventilera?

Karaktären Marnie. Det finns sååå många fula ord jag skulle vilja använda om Marnie men jag ska bespara er dom, darling readers. Här är däremot en liten punktlista med saker som får mig att skrika åt TVn när jag ser Marnie:

  • Marnie är en hemsk vän. Jag säger inte att dom andra karaktärerna i Girls är fantastiska i sina vänskapsrelationer, men Marnie har någon slags idé om att hon är en bra vän, vilket resulterar i att hon aldrig tar något som helst ansvar när hon beter sig illa.
  • Marnie är hemsk mot Charlie (som i början av serien är hennes pojkvän, sedan ex, sedan någon hon har lite sex med ibland). Hon vet att Charlie är så himla himla kär i henne. Hon vet det, och hon vet att han inte kan säga nej när hon vill något, och hon utnyttjar det för att göda sitt eget ego, och hon utnyttjar honom emotionellt, på dom vidrigaste jävla sätt. Charlie kommer aldrig att komma över henne, och hon älskar det, och att hon håller kvar honom i det där emotionella limbot är en fruktansvärd sak att göra mot en annan person. Hon bröt ner honom mentalt under hela deras förhållande genom att försöka få honom att vara den hon ville istället för att låta honom vara sig själv, och sådana här människor fyller mig med så otroligt mycket avsmak – ”starka” människor som behöver ”svaga” runt omkring sig så dom kan upprätthålla sitt överläge. Som trycker ner andra för att lyfta sig själva. Eugh!
  • Marnie har noll självinsikt. Jag funderar på om det här ska illustrera något slags snygg-jävel-syndrom, ni vet, när en person har gått runt hela sitt liv och fått alla dom där fördelarna av att vara snygg, så hen har inte behövt tänka på vem hen är och hur en beter sig.
  • Marnie tar sig såna jävla friheter, basically därför att hon tycker att hon är bättre än alla andra. Typ i senaste avsnittet (så OBS! spoilervarning) när hon ba ”Ja jag vet att det här är Charlies företags fest och den här DJn spelar skivor just nu men jag skiter i allt det och ba, ställer mig och sjunger en dålig Kanye-cover, för jag känner för det och jag ska satsa på musiken nu so fuck all of you” och sen dessutom sjunger en låt där hon, som aldrig ens skulle blivit bjuden om inte Charlie var så jävla snäll (och fortfarande kär i henne) dissar festen i sig och sjunger att hon är för bra för den och att dom ska vara tacksamma att hon dykt upp! Jag sprang ut i hallen, Elin satt kvar i vardagsrummet och fick ropa när scenen var över. I can’t take that kind of second-hand embarrassment.
  • Ja, nu är jag moraliserande, MEN: hon låg med sin bästa kompis ex. Någon som Hannah haft en lång relation med, och Marnie har hängt med dom när dom var ett par. Alltså jag försöker föreställa mig vad som skulle krävas för att jag skulle sexa med någon av mina närmsta vänners ex – som en dessutom umgåtts med som par, och som en vet hur mycket den personen betytt för ens vän – och jag bara, I can’t even. Hon låg med sin bästis ex.Vem gör det????

Så, det här är varför jag tycker Marnie är vidrig. Klart slut!

Läs Mer

Om ni gillar Mellon

Ungefär ingen kommer väl bli förvånad om jag säger att jag är rätt ointresserad av Melodifestivalen? Förra året blev jag eld och lågor när Loreen vann (fierce queen), men hon är väl undantaget som bekräftar regeln. Iallafall, jag kollade upp ett K-popband som det tipsats om på nätet, och tänkte direkt på den sortens dancy-dancy-Melodifestivalsmusik. Så, om ni diggar EMD/Saade/Perrelli och dom dära: det här är Rania!

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=bNZGrYK-fek[/youtube]

Läs Mer

Vet ni vilken den töntigaste meningen jag vet är? ”Men nu ÄR DET SÅHÄR.”

Såg ni Min sanningavsnittet med Nina Björk? Jag tyckte hon var hemskt intressant att lyssna på, speciellt eftersom intervjuaren var så himla osugen på att förstå vart Björk står, från vilken utgångspunkt hon vill prata politik. ”Får inte folk ha teppanyakihäll?” och ”Men om du inte lyssnar på ekonomerna, vilka lyssnar du på då?”

Men hallå, det hon säger är ju att hela systemet är knäppt! Det handlar inte om att välja mellan köksö i svart granit eller helautonomt hippieliv i skogen, det handlar om att just det valet är så orimligt!

Printscreen från den härdokumentären, som jag tänkte se nu.

Läs Mer

Varför jag tycker det är mestadels jobbigt att titta på The Mighty Boosh säsong 3 och tänka på att jag bodde i Shoreditch och jobbade i Dalston vintern 06/07


Den här bilden togs på legendariska The End-klubben Trash i december 2006. Sam, jag och Lino är det som poserar. Den här kvällen tänkte jag länge på som det absolut coolaste jag ”gjort” i hela mitt liv, som att jag hade åstadkommit något. Som att en klubbkväll inte bara är att betala en entréavgift och konsumera alkohol i en lokal. Men ni vet, trummisen i Franz Ferdinand var DJ.

När jag tittar på The Mighty Boosh så tänker jag väldigt mycket på november 2006 till februari 2007. Dessa månader bodde jag i Shoreditch och arbetade i Dalston, London, alltså samma hoods som Boosh-männen hänger i, i serien.

Jag var 19. Av någon outgrundlig jävla anledning trodde jag att det var ett bra och karaktärsbyggande move av mig att åka till London med väska i ena handen och CV i andra. Fick hyra en svindyr säng i ett kollektiv på Redchurch Street, i ett rum med som mest tre andra, som minst bara jag och en till. Jag fick jobb på en restaurang i Dalston där alla jag jobbade med behandlade mig som en idiot. Chefen brukade snacka skit om mig – sa att jag var klumpig, korkad och fet, fick jag reda på genom andra anställda. Jag hade aldrig jobbat som servitris förut och det blev en tuff skola där, med fyra olika sorters gafflar och en tre sidor lång vinlista. Och jag hade haft MVG i engelska hela min skoltid, men ingen hade någonsin förberett mig på hur det är att försöka tyda vad fulla skottar vill ha till dessert. Jag hatade mitt jobb. Jag hatade vem jag var på mitt jobb – en tafatt och awkward liten tönt.

In action at work.

Och just det där med språket var väldigt tydligt alienerande, minns jag. Engelskan jag matats med under min uppväxt hade varit så väldigt amerikaniserad att mötet med den brittiska engelskan blev näst intill en chock. Jag fattade ingenting! (Det är lustigt att tänka på nu, när jag ju kommit att bli rå-anglofil.) Och saknaden efter svenska. Mitt språk, som jag kunde uttrycka mig ordentligt och precist på. Så träffade jag Emma, en charmig åländska som blev min Londonbästis. Första gången vi hade suttit uppe en kväll och bara pratat svenska så grät jag av lättnad innan jag somnade. Det var så otroligt befriande att ha fått använda sitt eget språk igen. Sen dess hade jag en helt annan förståelse för invandrare som samlas i kluster och skapar som egna små mikrosamhällen. Full förståelse, faktiskt. Klart en pratar det språk som krävs, när en måste. Men klart en vill prata sitt eget språk, om en kan. (Ni vet att det finns ett svenskt hood i London, eller hur? Borta förbi Edgware Road, där samlas alla svenskar och bor, lever och frodas med sill och knäckebröd och dalahästar, som något jävla förortsgetto. Fy fan alltså, stjäl britternas kvinnor gör vi säkert också… 😉

Det är klart att det inte bara var elände, jag hade jätteroligt också. Men mest minns jag Londontiden som en hemskt ensam och deprimerande tid. Jag var blyg, osäker, naiv, otrygg och hade jättejättedålig självkänsla. Och det blir så smärtsamt uppenbart när jag går tillbaka i mina gamla bloggar eller i bilddagboken och ser bilden jag målade upp av min tillvaro – oooh, jag gick på så coola klubbar och oooh, jag köpte så schyssta kläder och oooh, alla nya människor jag träffade. Men mitt fina nya kompisgäng, Emma, Sam och Freddie, som drog med mig på helt galna äventyr i storstadsnatten, tröstade mig när jag, som ett barn, en jävla barnunge, satt i min säng med kudde tryckt mot bröstet och sa att jag saknade min mamma.

Jag och Sam och bangla-take away; mysiga Emma och Freddie; Emma, jag och Sam och ohälsosamt leverne.

Jag minns hur misslyckad jag kände mig när jag landade på Skavsta efter knappa fyra månader borta. Jag hade ju sagt att jag skulle åka till London och leva livet! Och eftersom jag bara berättat hur bra och coolt allt var hela tiden, förstod väl ingen egentligen vad som hände när jag beslutade mig för att återvända till Nyköping. Det är konstigt va? Hur en kan sälja in sitt liv till andra som en sådan succé, trots att det känns som att insidan håller på att smulas sönder? Och hur en romantiserar det där i efterhand också – för när jag tittar på The Mighty Boosh nu så blir jag absolut obekväm vid Londonminnena, men samtidigt stolt över mig själv. Att jag vågade åka dit, OCH att jag vågade säja ”nej, det här funkar faktiskt inte” och åka hem. För ens idéer om misslyckande är så snäva ibland – klart jag skulle åka hem, ge upp London. Jag var ju olycklig där. Att stanna i det hade väl ändå varit ett större fail?

Läs Mer