Strike a power pose

Ååååh, igår på Tumblr kom den här bilden upp på mitt flöde:
Skärmavbild 2014-09-21 kl. 15.08.56

Och jag blev påmind om Amy Cuddys TED-talk där hon berättar om forskningen kring just detta med ”power posing”, och hur den föreläsningen faktiskt förändrat mitt liv! Föreläsningen går att se [här], den är 20 minuter lång och handlar om att visst gör ditt kroppspråk att andra människor uppfattar dig på ett visst sätt men du kan också ”lura dig själv” till att bli mer självsäker och stresstålig genom att stå i en power pose i ca 2 minuter.

Jag är en sådan person som nästan automatiskt, när jag blir osäker, gör mig fysiskt liten. Som lägger armar och ben i kors, som sträckt upp underarmen lite försiktigt när jag kunnat svaret på en fråga. Efter att jag såg Amy Cuddys video för knappt två år sedan så började jag med Wonder Woman-posen som default-pose när jag är på brödjobbet. Den är min utgångsposition. Och jag har verkligen märkt att jag känner mig säkrare! Jag brukar alltid vara väldigt osäker och nervös inför dom flesta situationer där jag ska ta plats på olika sätt – både vad det gäller möten, presentationer, intervjuer och performances. Men power poser har på riktigt hjälpt mig. Så om du som jag är en nervös en i diverse sociala sammanhang – se videon, kanske kan den hjälpa?

Läs Mer

Russell och sex(ismen)

Skärmavbild 2014-04-10 kl. 20.23.48

Igår var jag och Elin på Cirkus och såg fantastiska Messiah Complex by the one and only Russell Brand. Ja, jag var fangirlig, jag var hänförd, jag skrattade så jag grät och applåderade tills händerna ömmade. Det var strålande, det var episkt, jag svävade på moln när jag och Elonet lämnade Cirkus den natten, etc.

Jag var också lättad, och den känslan stör mig. För såhär: i mitt fangirlande över Russell är det en sak som jag gång på gång känner kommer och pockar på mitt fangirl mode; Russell kan vara lite sexistisk. Och vi slapp inte helt undan det igår – det var ganska problematiskt hur han pratade om kvinnors kroppar som ”vackrare” eller liksom renare, fräschare, än mäns kroppar under ett skämt om rimming. Det är dock sådan sexism som jag kan ursäkta i vissa kontexter. Men jag vet, det borde en inte, jag fattar att det här är ett problem.

Och jag och Elin har pratat om det förr. Innan showen började var Elin orolig; ”Tänk om han drar nåt sånt där supersexistiskt skämt och jag blir provocerad och måste reagera på det?” Det gjorde han inte. Och även om jag inte egentligen var orolig för det – Russell är en skarp snubbe och jag litar på hans common sense – så kände jag mig alltså uppenbarligen lättad efter showen? Jo, det stör mig definitivt. Jag vet också att jag och en annan vän har haft en konversation som gick ungefär såhär:

Jag: OMG OMG OMG Russell Brand (((o(*゚▽゚*)o)))
Vän: Men är inte han ganska sexistisk?
Jag: … Nä men alltså, han använder sig jävligt mycket av sex och sin (hetero)sexualitet i sina skämt men krutet lägger han ju ändå på det här och det här och-
Vän: Vänta ska du försvara honom nu? ”Ja han är sexistisk, MEN…”?
Jag: (−_−;)

Och jag vill inte vara den tjejen som ”försvarar” douches för att jag liksom har satt sagda douche på någon slags upphöjd position eller piedestal i mitt huvud… Och samtidigt vill jag försvara Russell, för när jag tänker på hans comedic body of works så tänker jag inte på sexism; jag tänker på sexpositivism. (Well, på senare tid har det ju blivit så att det första jag tänker på är politik och idén om revolution. Men sen tänker jag på sexpositivism!) Men denna sexpositivism existerar utifrån perspektivet män-som-har-sex-med-kvinnor eftersom Russell är en straight man, och det kan lätt bli sexistiskt då eftersom det är samma position (man med stor sexuell aptit) och perspektiv (heteronormen) som är stöttepelare i patriarkatets ideala bild av sex.

Problemet med Russell, tänker jag, är inte att han skämtar om sex. Han skämtar om sex på alla möjliga sätt; under showen igår skojade han om allt från orgasmljud till tidelag. (”Damn cats for having their anuses as their most prominent feature. And then there’s the tail standing right up, like some kind of fuck-handle!” Jo, det var väldigt väldigt roligt.) Problemet är att när han skämtar om sina sexuella relationer med kvinnor så gör han det utan att väva in problemformuleringar kring kvinnan-som-sexobjekt. Och jag tänker att han är bättre än så – att han kan göra smarta nyanserade skämt som både är roliga och dissar patriarkatet. Vänta, jag vet detta tillochmed: tillexempel här i sin vlog The Trews (detta avsnitt med gästspel av min andra Brit-com-favvo Simon Amstell) och i showen igår när han pratade om prinsessan Dianas fyra faser i hennes mediala skildring som kvinnliga arketyper (det var väldigt roligt och träffsäkert faktiskt: först var Diana ”the Virgin” när hon gifte sig med Charles; sen blev hon ”the Mother” när hon födde prinsarna; efter skilsmässan blev hon ”the Whore” och efter dödskraschen i Paris upphöjdes hon såklart till ”the Martyr”).

Så det jag absolut kan och vill kritisera Russell för är att hans skämt (även om dom oftast är väldigt roliga) stödjer den rådande könsmaktsordningen. Det jag önskar han skulle göra är läsa lite mera feministisk litteratur och genusteori. Men vet ni, jag tror han är medveten om sitt kunskapsglapp själv också:

Skärmavbild 2014-04-10 kl. 20.26.58
You still need to work on it Russell, men du är en smart man, you’ll get there. [x]

Så, jag ska runda av strax. Jag antar att risken är stor att det här inlägget kommer lämna samma smak i munnen som jag fick efter att min vän konfronterade mig om att jag ursäktar Russells sexism. Då får det väl vara så. Jag vill iallafall avsluta med en (enligt mig) fantastisk video där Russ är smart, och rolig, och snuskig med. Den finns här, och han pratar bland annat om klimatfrågan i relation till att politiker inte håller vad dom lovar, utan istället håller oss ”drip-fed little measures” av förändringen vi verkligen vill se (och behöver):

”Ooh we’re giving you recycling bins!” [the politicians say]. Oh thanks!? The planet’s still fucked! Naomi Klein, who knows a lot more about this shit than I do (and God knows that’s not hard) said that in terms of climate change and necessary ecological action we are way way beyond the stage of politely turning up and rattling a few placards. There needs to be a defiant stance taken against the corporations that for their own ends are desecrating our own planet. The system in place with these little vows, these neat little ejaculations of apparent power of the little vote – I’m not interested in that. I want fucking bukake in their faces!

Samma set avslutar Russ med det här:

I think that it’s the feminine that we have to look to. […] I don’t know what it’s like for a woman but I do know that women’s rights are an important issue, I do deplore any kind of injustice and sexism – none more than my own, ‘cause I’m of course subject to the ideas that I’ve received culturally. And I think that what we need is to have feminism not as a sort of marginalized ideology that is political and entirely gender-based, but as a spiritualized ideology that informs all of us.

Och vet ni, nu är jag supersugen på att diskutera feminism med Russell Brand.

Läs Mer

Allamansland på Teater Alma

Jag vet att det här är lite i sista sekund, men om ni inte tänkt att göra något särkilt denna lördagkväll så har jag ett jättejättebra tips: gå och se sista föreställningen av Allamansland på Teater Alma! Vi gick ett gäng och såg den igår, och jag blev så oerhört berörd – vilket inte är superkonstigt eftersom föreställningen är baserad på Emil Jensens texter, vilka som vi alla vet är smarta, snygga OCH snälla (ja, om någons texter kan beskrivas som ”snälla” så är det Emil Jensens. Dom fyller mig med hopp, gör dom. Med människovärme.).

allamansland-affisch-12
Passa på! Ikväll, sen går det inte längre! Biljetter beställer ni såhär.

Läs Mer

FUNK

Min kompis Hanna, som jobbar för Tensta konsthall, skrev på Fejsy i panik: ”Vi behöver funktionärer till Stockholm Music & Arts (där Tensta har utställning och performance/screeningprogram),” och jag tänkte ”Weeell, jag är ju ändå ledig på söndagen… då mothaflippin’ Prince spelar…”

Så, jag var funkis på SthlmM&A i söndags! Vaktade konst och delade ut program fram till kl 20, sen väntade jag och resten av Skeppsholmen på att Prinsen skulle äntra scenen. Vilket tog sin lilla tid – jag har nog aldrig väntat en timma på att en artist ska gå på scen. Men såfort han gjorde det så glömde en typ bort att vi väntat och stampat otåligt, för sen var det bara funkrock för hela slanten (med betoning på rock, det var en mycket ösigare konsert än vad jag trodde det skulle vara)(detta gick förövrigt inte helt hem hos sällskapet, men jag som aldrig sett Prince förr kände mig lyckligt ovetande och bara glad över att se karln live)(plus han körde lite Raspberry Beret i extranumrena, så jag kände inte att jag hade något att klaga på). Inga bilder finns såklart, för det fick en inte ta, men han hade hemskt stilig bredbrättad svart hatt, snortighta svarta kläder och skiiiitcoola 3rd Eye Girl som kompade.

Två och en halv timma senare var jag helt trött och sönderdansad. Så då drog jag och sällskapet till Stureplan, av alla ställen, och satte oss och drack öl och gaggade på Sturehof. Och jag förstår inte hur det gick till, för jag hade ju mina funkiskläder på mig – shorts och gympadojor liksom – och alla andra därinne hade typ slips och kavaj eller en lbd. Hursomhelst, det var hemskt trevligt, så tack Hanna för att jag blev inkastad i något ovant – sånt är bra – och tack Fifi och Kal för asbra kväll.

Läs Mer

RUSSELL. BRAND. I DECEMBER.

NU KAN JAG ÄNTLIGEN SKRIVA OM DET HÄR, FÖR JAG HAR GETT ELIN HENNES FÖDELSEDAGSPRESENT NU. VI SKA GÅ OCH SE RUSSELL BRAND. RUSSELL BRAND KOMMER TILL STOCKHOLM. RUSSELL BRAND KOMMER TILL CIRKUS I STOCKHOLM FÖR ATT STAND-UPPA. JAG OCH ELIN SKA GÅ OCH SE RUSSELL BRANDS SHOWMESSIAH COMPLEX PÅ CIRKUS I DECEMBER.

JAG VET INTE OM DET MÄRKS, MEN JAG ÄR GANSKA PEPP.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=X5huiCzKhA0[/youtube]

Läs Mer

PRIDEpepp på scen

För några kvällar sedan gick vi ett litet gäng och såg två av pjäserna som visas på PRIDE@Boulevard. Den första, en showig monolog om ett ex, var sådär, men den andra pjäsen var… strålande. Helt sådär åh-herregud-det-här-är-så-jävla-bra-och-right-in-the-feels-strålande.

Dubbla begär handlar om två vänner – en bisexuell tjej som lever ihop med en man, och en lesbisk singel. Dom håller på att måla ett rum i den bisexuella tjejens lägenhet, barnkammaren faktiskt, för hon som är bi ska ha barn. Den lesbiska karaktären börjar ifrågasätta sin väns livsval. Om hon nu är med en man, och väntar barn tillochmed, då lever hon ju heterodrömmen! Identifierar hon sig fortfarande som bi ens? Och fattar hon i vilken priveligerad position hon befinner sig? Historien som sedan utspelar sig handlar om identitet, politik, normer från både hetero- och homokulturen och, såklart, om kärlek och hur läskigt det är att älska ärligt.

Okej, dumåste gå och se den här pjäsen om/när den sätts upp på en scen nära dig, kära läsare. För det första därför att komplexa historier om kvinnlig bisexualitet är så fruktansvärt frånvarande i kulturen, fin som ful. För det andra därför att det är en bra, bra jävla pjäs. Allt från scenografi, koreografi, manus, skådespelarna, allt var så himla bra. För det tredje därför att Dubbla begär verkligen försöker diskutera, och ofta sätter fingret på, en massa knepiga saker. Tillexempel: ”jag tror egentligen att alla (tjejer) är bisexuella”, att bisexuella är giriga/sexgalna/slampor, att bisexualitet bara är en fas innan en bestämmer sig för huruvida en egentligen är hetero/homo, att heteronormativa bisexuella är kontraproduktiva för gayrörelsen, att bisexuella är bortskämda och snyltar på den ”riktiga” gaykampen… med mera.

För det fjärde: pjäsen frågar oss om det går att göra politik av att välja att inte välja, och jag tycker det är en fantastiskt viktig fråga.

Jag skrattade, jag grät, och efterråt hade jag och sällskapet en lång lååång diskussion om det vi sett, så uppenbarligen var detta en mycket tankeväckande pjäs. Precis som det ska vara.Me fuckin’ likey.

Läs Mer

GÖTEBORRRRRG

Har spenderat några fantastiska dagar i Götet med min bästa partner-in-crime, Elin. Träffat gamla vänner, nya vänner, klubbat, balkongchillat, ätit frukost i det gröna, strosat, allt allt allt en vill ha av några sommardagar i Göteborg. Vi hade också blitt välsignade med Hannes lägenhetsnycklar, och fick bo i hans superfina lägga. Elin sa det bäst: ”Det känns som att gå runt mitt i Pinterest.” Bildbevis ovan.

Pustervik och balkonghäng aside, så var den stora grejen vi var där för såklart the love of my teens Robbie Williams första turné på sju år (Take That aside). Hur den konserten var får ett eget inlägg när jag samlat tankarna lite mer, men ja. Om ni undrar hur det var kan ni läsa Markus Larssons recension på Aftonbladet. Av nostalgiska skäl – ni vet, en kan sjunga med till varenda jävla låt och jag har trots allt sett honom live en miljard (nä men typ sju?) gånger – skulle jag höja betyget till 3,5 men nej, det var inte som förr. Sicken gubbe han har blivit.

Läs Mer

HULTAN2013


Jag och Maria tog tält och sovsäck och drog till Hultsfredsfestivalen i dagarna tre. Det var typ sjuuukt najs.

Maria och jag; festivalsköna. Vädret på torsdagen; not so skönt. Men sen på fredagen och lördagen så sprack faktiskt himlen upp och vi fick sol! Jag har tillochmed bränt nosen litegranna!

Goaste mellansnacket hade Hästpojken. Maria satt innan och ba ”Han verkar så himla gullig! Typ svärmorsdröm!” och jag ba ”Jag vet ingenting förutom att Caligula är rätt bra.” Men hon hade helt rätt, hans mellansnack fick en att vilja krypa upp i hans famn och somna med hans armar om en. Prrr.

Bästa publik hade helt klart Daughter. Det var en av mina favoritkonserter också, den enda jag faktiskt började böla under. Det var allsången under Youth som gjorde’t.

Mest imponerande strupe
stod Band of Horses sångare Ben Bridwell för. Wow.

Mest provocerad blev jag av This Is Head och deras dryga attityd på scenen. Jag skiter i om musiken är bra – spottar sångaren öl på en måttligt road publik är jag inte intresserad av att se mer.

Mest peppad var jag på Tegan and Sara, och dom var såklart svinbra. Såklart. Och svincoola, såklart. Och jag vill ju typ gifta mig med Tegan, men hon verkade mer intresserad av att få någon svensk att gifta sig med systrarnas mamma, att döma av mellansnacket.

Godaste festivalmaten var smålandsrullen, om-nom-nom. Med frukostfalafeltallriken dag två på tät andraplats.

Mest tech-fuck ups led tyvärr My Bloody Valentine av. Ljudet var så kasst att vi började fundera på om dom helt enkelt skulle köra något slags experimentellt postrock-set utan sång.

Dyrast och blaskigast var såklart ölen på spelområdet – 50cl Åbro i plastmugg för 58:- Dude wtf.

Charmigast var Thomas Mars i Phoenix (ovan), som hoppade ner i publiken och sprang omkring, och Kings of Convenience som bara liksom charmade byxorna av alla!

Sämst, alla kategorier, var några jävla jeppar som kallade sig Det vet du. Dom kändes ungefär lika fräscha som mina armhålor efter tre dagars festivalande utan att duscha. Och det tråkiga med att området var så litet, var att en inte kunde fly musiken. Jag och Maria försökte sätta oss längst bort på området men fortfarande kunde vi höra deras satans ”Shit shit / pommes frites” och ”Ikväll ska vi ha sex / med nån ful som vi kommer ångra hela veckan” och ”VISA PATTARNA!” – ja, dom skrek seriöst så! Och folk applåderade!? Skärpning Sverige.

Mest groovyvar Theme Park (ovan),AlunaGeorge och Adrian Lux (jag hade jävligt kul i danshavet under Teenage Crimes tbh). Men det stora OMG-DANCE-LIKE-THERE’S-NO-TOMORROW-priset går såklart till Fatboy Slim, som var sista akten på lördagen. Alltså. Alltså jag minns inte när jag dansade så mycket senast. Det var helt hysteriskt. Sån jävla värd avslutning på hela kalaset.

Gulligaste grannarna var Camp KOS(X), bestående av 8 st livsberusade 18-åringar som underhöll mig och Maria när vi tälthängde. Hoppas sista året på gymnasiet blir strålande! Puss!/tanterna

Tack för i år, Hultsfred! Vi är nöjda, you did good!

Läs Mer

Feel-bad

Jag och Maria gick och såg Mellanhavandet på Stadsteatern ikväll. Det var väldigt rörande, väldigt obehagligt och väldigt bra. Den handlade om ett par som fick barn, separerade och tillslut hamnade i vårdnadstvist. En otroligt enkel, stilig pjäs, med mycket starka skådisar (Isabell Sollman och Peter Järn)som gestaltade fantastiskt komplexa huvudpersoner.

Så jaa, tips tips, gå och se. En varning bara, om ni som jag blir alldeles förstörd av olyckliga slut: det här är inte en feel-good-pjäs. Satt med brusig hjärna och blank blick på tunnelbanan hem. Jag klarar verkligen inte av sån här tragik. Nu måste jag se något riktigt sockersött innan jag somnar, annars kommer jag bara att drömma om olycka inatt. Och jag känner ofta att det är nog med olycka i riktiga livet, liksom.


True this, Colbert.

Läs Mer