Varför jag tycker det är mestadels jobbigt att titta på The Mighty Boosh säsong 3 och tänka på att jag bodde i Shoreditch och jobbade i Dalston vintern 06/07


Den här bilden togs på legendariska The End-klubben Trash i december 2006. Sam, jag och Lino är det som poserar. Den här kvällen tänkte jag länge på som det absolut coolaste jag ”gjort” i hela mitt liv, som att jag hade åstadkommit något. Som att en klubbkväll inte bara är att betala en entréavgift och konsumera alkohol i en lokal. Men ni vet, trummisen i Franz Ferdinand var DJ.

När jag tittar på The Mighty Boosh så tänker jag väldigt mycket på november 2006 till februari 2007. Dessa månader bodde jag i Shoreditch och arbetade i Dalston, London, alltså samma hoods som Boosh-männen hänger i, i serien.

Jag var 19. Av någon outgrundlig jävla anledning trodde jag att det var ett bra och karaktärsbyggande move av mig att åka till London med väska i ena handen och CV i andra. Fick hyra en svindyr säng i ett kollektiv på Redchurch Street, i ett rum med som mest tre andra, som minst bara jag och en till. Jag fick jobb på en restaurang i Dalston där alla jag jobbade med behandlade mig som en idiot. Chefen brukade snacka skit om mig – sa att jag var klumpig, korkad och fet, fick jag reda på genom andra anställda. Jag hade aldrig jobbat som servitris förut och det blev en tuff skola där, med fyra olika sorters gafflar och en tre sidor lång vinlista. Och jag hade haft MVG i engelska hela min skoltid, men ingen hade någonsin förberett mig på hur det är att försöka tyda vad fulla skottar vill ha till dessert. Jag hatade mitt jobb. Jag hatade vem jag var på mitt jobb – en tafatt och awkward liten tönt.

In action at work.

Och just det där med språket var väldigt tydligt alienerande, minns jag. Engelskan jag matats med under min uppväxt hade varit så väldigt amerikaniserad att mötet med den brittiska engelskan blev näst intill en chock. Jag fattade ingenting! (Det är lustigt att tänka på nu, när jag ju kommit att bli rå-anglofil.) Och saknaden efter svenska. Mitt språk, som jag kunde uttrycka mig ordentligt och precist på. Så träffade jag Emma, en charmig åländska som blev min Londonbästis. Första gången vi hade suttit uppe en kväll och bara pratat svenska så grät jag av lättnad innan jag somnade. Det var så otroligt befriande att ha fått använda sitt eget språk igen. Sen dess hade jag en helt annan förståelse för invandrare som samlas i kluster och skapar som egna små mikrosamhällen. Full förståelse, faktiskt. Klart en pratar det språk som krävs, när en måste. Men klart en vill prata sitt eget språk, om en kan. (Ni vet att det finns ett svenskt hood i London, eller hur? Borta förbi Edgware Road, där samlas alla svenskar och bor, lever och frodas med sill och knäckebröd och dalahästar, som något jävla förortsgetto. Fy fan alltså, stjäl britternas kvinnor gör vi säkert också… 😉

Det är klart att det inte bara var elände, jag hade jätteroligt också. Men mest minns jag Londontiden som en hemskt ensam och deprimerande tid. Jag var blyg, osäker, naiv, otrygg och hade jättejättedålig självkänsla. Och det blir så smärtsamt uppenbart när jag går tillbaka i mina gamla bloggar eller i bilddagboken och ser bilden jag målade upp av min tillvaro – oooh, jag gick på så coola klubbar och oooh, jag köpte så schyssta kläder och oooh, alla nya människor jag träffade. Men mitt fina nya kompisgäng, Emma, Sam och Freddie, som drog med mig på helt galna äventyr i storstadsnatten, tröstade mig när jag, som ett barn, en jävla barnunge, satt i min säng med kudde tryckt mot bröstet och sa att jag saknade min mamma.

Jag och Sam och bangla-take away; mysiga Emma och Freddie; Emma, jag och Sam och ohälsosamt leverne.

Jag minns hur misslyckad jag kände mig när jag landade på Skavsta efter knappa fyra månader borta. Jag hade ju sagt att jag skulle åka till London och leva livet! Och eftersom jag bara berättat hur bra och coolt allt var hela tiden, förstod väl ingen egentligen vad som hände när jag beslutade mig för att återvända till Nyköping. Det är konstigt va? Hur en kan sälja in sitt liv till andra som en sådan succé, trots att det känns som att insidan håller på att smulas sönder? Och hur en romantiserar det där i efterhand också – för när jag tittar på The Mighty Boosh nu så blir jag absolut obekväm vid Londonminnena, men samtidigt stolt över mig själv. Att jag vågade åka dit, OCH att jag vågade säja ”nej, det här funkar faktiskt inte” och åka hem. För ens idéer om misslyckande är så snäva ibland – klart jag skulle åka hem, ge upp London. Jag var ju olycklig där. Att stanna i det hade väl ändå varit ett större fail?

Läs Mer

London via Instagram

Jag har välbehövd semester. Lite R&R i Londonland, hos min bästa Elin. Så här ser det ut:

Casa Blue-häng på Brick Lane, jag i Elins pyttelilla rum i West Kensington, afternoon tea på Kingsway Hall Hotel med Denise, Simon Amstell (!!!) på Sheperd’s Bush Empire (det var fantastiskt), pubhäng i Hammersmith, vackra och kusliga Brompton Cemetery, och igår käkade vi dumplings på Ping Pong i Southbank med mysiga Petro @caronaslund

Läs Mer

Berlinbilder

Hallå, jag är ju hemma nu! Men Berlin var bra. Lite bilder på det? Gott.

Första dagen. Planeringsmötet som spårade.

Kolla! Två av mina favoritbrudar!

Dans på märklig hipsterklubb i Kreutzberg.

Pop!pOPPOPpop-pop!

Jag må vara en hard-ass thug, men jag ser ändå till att mitt hår luktar gott. (Camilla är på väg att lyfta.)

Men alltså, kolla vad gullig hon är! Kolla, aldrig skulle man kunna ana allt jävulskap som finns i henne!

Nej, jag vet inte vad jag håller på med. Men Elin är ju himlans söt iallafall.

Typisk såndär vägg.

Camillo tar ut lite geld vid intimbiografen(?).

”Nä, tänkte ta å dricka en flänsbörjare å sen gå hem.”

Bakom den där dörren fanns det en bar. Det hade man inte kunnat tro.

Den här är till dig, Carro! I ett fönster på Invalidenstrasse.

I något slags ateljékollektiv/utställningslokal/squatter-house på Oranienburger Strasse. Tacheles hette det.

Bjöööörn!

Mammuuuuut!

Om vi ser något ofokuserade och glada men TRÖTTA ut, så är det för att vi dödsdansat till helt suveräna DJs på KDR precis. KDR lägger förövrigt ner om några veckor, så det kändes schysst att hinna med’et.

Här kollar jag på konst. Det förstår man, eftersom jag pekar på den. Konsten ifråga är Halina Kliems neonverk på DUVE. Den där kappan är förövrigt min nya favoritbästa, det är en gammal Burberry som jag köpte för en dryg femhundring i en second-handis typ vid Mehringdamm.

Det finns mer bilder, men nu är ni trötta va? Jag är trött. Nu går vi och sover, tycker jag.

Läs Mer

Oh la la, Louvren!

Idag betade jag och Jesp av Louvren! Bilder en masse!


Man far inte gå på vatten utanför Louvren!


Jesper visar ett exempel på en geometrisk form.


Läcker dude i marmor.


Supercoola fotografiska collage och experiment från 1900-talets början, av Agnes Healy.


Jag vet att den är fran 1700-talet, men visst känns den som något en skulle kunna hitta i Juxtapoz?


Ingres violin!


Och Marat var död i badet, som David ville ha det.


Det här var coolt – små små målningar från typ 17/1800-tal som satts fast på järnramar med lite simpel mekanik och gjorde att bilderna rörde på sig Denna dödskalle kunde exempelvis vifta med vingarna, en man med skägg kunde tappa hakan, en man högg med en kniv med mera. Gulliga!


Och där var hon. Fröken Lisa. Winner of the Most Popular Painting at the Louvre-Award naturligtvis, alla i rummet fotade henne.

Läs Mer

In gay Paris!


Snygg.

Ah, Paris är en helt awesome stad verkligen! Jag gjorde helt rätt som klämde in den här resan mellan hemkomsten från Japan och terminsstarten på Mejan!

Min kollega, homie och partner in crime Jesper går på Konsthøgskolen i Oslo, och bor nu under januari i skolans Parisateljé. Detta betyder såklart gratis boende i Paris för en annan, och det vore väl skam om jag inte utnyttjade det nu innan mina kurser i Stockholm startar?


Nejmen, ett museum!

Igår tog jag och Jesp metron till Trocadéro och promenerade till Palais de Tokyo/Musee D’Art Moderne, där vi gick på en stor och superintressant Basquiatutställning, och på museets nedre våning föll både jag och Jesp totalt for turkiska Inci Eviners stora och fängslande videokollage.

Basquiatutställningen var spännande. Jag har aldrig blivit särskilt imponerad av dom målningar jag sett tidigare, men nu när en hel utställning ägnades helt åt honom kunde jag mer greppa varför han fått sin plats i konsthistorien. Måleriet ar inte alltid intressant, men när han är bra är han riktigt riktigt bra. Två favoriter hittade jag:


“Revised Undiscovered Genious of the Mississippi Delta”…


…och “She Installs Confidence and Picks Up His Brain Like A Saladin”

Den nya favvon då – Inci Eviner! Repetition är grejen, och jag har aldrig sett video på det har sättet förr! Som ett stort, eh… kollage! Som rör sig! Haha, jag låter superlarvig nu, jag vet men jag hade verkligen inte sett något liknande förr, and I loved it!


Moving collage. Stort. Ballt.

Sen for jag och Jesp till östra Paris och ett hak som hette Tape Bar, där jag tog en av dom sämsta bilderna på Jesper ever.


I can haz brainz?

Mon dieu, vilken fantastisk vecka det här kommer bli!!

Läs Mer

Back in Qatar

Tjena! Morgon i Qatar, jag sitter på Doha Airport och väntar in planet till Stockholm. Det är vackert ute, jag känner mig utvilad (lyckades sova typ 8 av dom 11 flygtimmarna mellan Tokyo och Doha, score!) och snart ska vi boarda planet.

Hmm, jag ser att klockan är tjugo över fyra hemma i Sverige. Den här tidsomställningen kommer bli lovely, I assume.

Läs Mer