Om Kesha Rose Seberts återkomst

Har jag berättat att jag är en sucker för ostiga kommersiella pop-ladies? Ni som känner mig vet troligtvis hur mycket jag älskar att sjunga med för full hals till Miley Cyrus, Christina Aguilera och till och med lite Katy Perry om det är hennes Teenage Dream-skiva.

En gammal favvo var i alla fall Ke$ha, minns ni henne? Tik tok, Timber med mera. Hot shit på alla dansgolv mellan 2009 och 2013 typ. Men sen dess har det varit tyst från Kesha, som hon stavar det these days. Hon fann nämligen ett närmast övermänskligt mod och talade ut om hur hon sedan 18 års ålder blivit sexuellt utnyttjad och psykiskt misshandlad av sin producent, Dr Luke, och hur hon vägrade fortsätta samarbetet. Nu fick det vara nog, sa Kesha. Men Sony, som äger skivbolaget Kesha är bunden till, vägrade. Hon var skyldig dom mer musik enligt hennes kontrakt, så antingen jobbade hon med Dr Luke eller så fick hon inte göra någon musik alls. Efter att ett gäng stora artister som själva jobbat med Dr Luke gått ut och stöttat Kesha (Kelly Clarkson, Lady Gaga, Fiona Apple, Adele och Taylor Swift bland andra), sagt att dom inte blev ett dugg förvånade av dessa anklagelser, backade Sony och tog bort Dr Luke från Keshas skivbolag (han är fortfarande kvar inom Sony dock). Kesha stämde Dr Luke för 10 års psykisk och fysisk misshandel, och då stämde Dr Luke Kesha för förtal, och denna rättegång är fortfarande igång i USA. Kesha hävdar att Dr Luke drogat ner och våldtagit henne, hotat henne och hennes familj, kontrollerat hur hon betett sig, hur hon klätt sig, vilka hon fått samarbeta med, vad hon fått äta och inte äta och att allt detta brutit ner henne totalt samt fått henne att utveckla svår bulimi (som hon vårdats för på ätstörningsklinik). Det låter verkligen helt vidrigt.

En artist som förbjuds att göra musik, för att hon inte vill arbeta med sin våldtäktsman. Ja men ni hör ju, det är ju absurt. Nu har i alla fall Sony och Kesha kommit överens om hennes fortsatta musikskapande kan utövas utan Dr Luke, och Kesha släppte den 11 augusti sitt nya album Rainbow. Och singlarna från skivan (fem på en gång, det märks att någon har saknat att släppa musik) alltså, dom är så fruktansvärt bra. Dom är så fruktansvärt bra.


Först har vi Praying, där Kesha visar alla haters att hon faktiskt har en pipa. Helt seriöst, jag ryser varje gång jag hör den här låten. Sen att videon är helt perfekt till är väl ingen överraskning, då det är Jonas Åkerlund som gjort den 😉


Sen har vi Woman, som känns mer old school-Kesha, med med en slags mer mogen fuck you-attityd än till exempel Tik tok. Den är väldigt svängig, Woman, och jag vet att den här kommer bli en såndär låt som hamnar på alla mina dansanta spellistor i minst ett år framåt.

Rainbow har flera rader som slår an väldigt på mina strängar, exempelvis bryggans ”And I know that I’m still fucked up / but aren’t we all, my love? / Darling, our scars make us who we are”. Preach!

Learn to let go och Hymn är nog dom låtar som känns mest radiohittiga av singlarna. Igen, berörande texter, men lite mer… tråkiga. ¯\_(ツ)_/¯

Jag får lite samma känsla av Keshas nya grejer som jag fick när Robyn startade Konichiwa Records år 2004 – inte i musiken som sådan men i energin, i frigörelsen. En slags renässans som känns i varje ton i varje låt, vet ni vad jag menar? Det gör mig otroligt pepp. Välkommen tillbaka Kesha! Hurra hurra hurra för dig!

Läs Mer

Om våren

Då blir det vår igen, det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig att det ska bli.
Jag går upp igen. Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig att man kan.

 

Ja, jag har vart borta ett tag. Försöker att ta mig tillbaka i sakta mak. Så vi hörs snart igen. Puss!

Läs Mer

Can you hear me Major?

En del känns så mycket, trots att en aldrig känt dom. Det blir som en chock då, faktiskt, när dom försvinner från världen.

Jag trodde liksom aldrig att Bowie skulle gå bort. Jag trodde han skulle leva för alltid på nåt märkligt sätt. Kanske för att det fanns något överjordiskt hos honom, i hans utstrålning, i hans musik. Kanske för att hans musik var så närvarande under mina tonår, och det en upplever under tonåren på något sätt känns evigt i huvudet. Kanske för att han var glamrockens gammpappa, och jag vet inte vem jag skulle vara utan glamrock. Kanske för att jag verkligen såg upp till honom, hur han verkade vara som person, dom kreativa riskerna han tog, den storartade musiken han skapat.

Att han aldrig skulle gå bort var i vilket fall önsketänk och dröm. David Bowie finns inte längre och det känns väldigt väldigt sorgligt. Jag må aldrig ha känt honom men han har känts, och jag kommer att sakna honom.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=cYMCLz5PQVw[/youtube]

Läs Mer

Flickighet i offentligheten

Ibland saknar jag Japan med hela mitt hjärta. Det var fantastiskt att bo där på en massa olika vis. Ett av skälen till att jag älskar det landet är att det, med svenska ögon sett, är så otroligt konstigt. Nu läste jag tillexempel på The Daily Dot att bandet Babymetal släppt sitt första album, och med det singeln Gimme chocolate!!

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=WIKqgE4BwAY#t=83[/youtube]

Tre urgulliga tjejer med tyllklänningar dansar synkroniserat och sjunger med sina flickiga röster om choklad. Till metal. Ja, min första reaktion är att tänka ”alltså, only in Japan”. Och det är såklart inte helt sant, men tillåtelse till att använda sig av flickiga attribut i sammanhang som i Sverige skulle känts väldigt malplacé är verkligen ett skäl till att jag saknar Japan. Det überfeminina fick ta plats där upplevde jag, och inte bara på gatorna i Harajuku där Lolitas visade upp sina tyll- och spetsmonster till klänningar. Men jag inser att när jag tänker på just ordet konstigt som det mest passande, så måste det såklart kontextualiseras lite.

Jag ströläser lite i boken Rosa – den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson, och hon pratar i kapitlet ”En godare värld” om hur rosa och blått är som färgrepresentanter för ljusa och mörka färger, och vilka värden den här färguppdelningen förmedlar.

I barnens beskrivningar blir det mörka manligt, tufft, hårt och, inte minst, coolt. I sin studie om pojkar och maskulinitet diskuterar etnologen Marie Nordberg hur begreppet cool är ett ord fyllt med status för både killar och tjejer. Däremot är det nära förknippat med maskulinitet och maskulina praktiker. Cool används för att beskriva en sorts attityd, där självkontroll, distans och ironi är centralt. […] Vi [skulle] kunna dra slutsatsen att mörka färger, med deras association till coolhet, vore att föredra även för tjejer. Förmodligen förhåller det sig så. Men inte enbart. För det finns uppenbarligen många som gillar, för att inte säga uteslutande föredrar, det ljusa, lätta, skira och snälla. Att välja det ljusa och rosa framför det mörka, coola är naturligtvis […] ett sätt att skapa sig som ett visst kön, nämligen som flicka.

Så det jag spontant reagerar på som konstigt är troligtvis att jag upplevde den japanska kulturen som en där den här diktomin cool/flickig inte är lika orubblig som i Sverige. I Japan upplevde jag att det superfeminina fick ta mer plats i det offentliga utrymmet, samtidigt som den aldrig behövde hålla sig helt åtskild från den ”coola” mörka maskulina estetiken.

I min masteruppsats har jag skrivit lite om begreppet gurlesk:

The literary term gurlesque was coined in the early 2000’s by literary scholar Arielle Greenburgh, who saw a trend amongst young female writers to use a sort of violent and/or grotesque femininity in their works. This approach to femininity can be found in various other subcultural expressions (I think for example of the “gothic lolita” in Lolita fashion culture). Using the girly, the ruffles and the colour pink, as weapon instead of shield in the patriarchy we live in.
“Gurlesque is creating women’s liberty with the girl’s captivity as starting-point. Gurlesque is Valerie Solanas dressed up as treacherous child. The girl’s room is a mine field, My Little Pony a trojan horse,” writes Swedish poet Aase Berg in the literary magazine 10TAL‘s issue dedicated to Gurlesque.

My Little Pony som en trojansk häst indeed, för när jag såg filmen Bronies: The Extremely Unexpected Adult Fans of My Little Pony häromdagen så var den aspekten dokumentärens stora behållning – vilken svår position dom unga männen fann sig själva i när dom pratade om sitt favoritprogram utanför fandoms trygga virtuella väggar. ”Förstår ni inte,” sa dom gång på gång, ”att män också kan uppskatta ett TV-program om vänskap och godhet med rosa ponnies i huvudrollerna utan att vara mindre män?”

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=ohnuyqJyEW0[/youtube]

Så inte konstigt. Bara ovant. Och Japan må ha en massa andra strukturella sexism- och könsrelaterade problem, men som svensk var det fantastiskt att få befinna sig på en plats där flickighet fick vara närvarande på alla möjliga, och för mig ovana, plan. Så på det sättet saknar jag Japan.

Sen saknar jag också det enorma utbudet av 24-timmarsöppna karaokebarer, men det vet jag handlar om min förkärlek för att skriksjunga Bonnie Tyler i ottan.

Läs Mer

Den årliga nyårsenkäten 2013

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag fick min mobil snodd. Var funkis på festival. Gick ut på Stureplan på riktigt.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Uh, enligt förra årets enkät hade jag ett nyårslöfte för 2013, men det glömdes fort kan vi konstatera såhär i efterhand. Nej, inga löften i år…

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nää. Emma skaffade katt?

4. Dog någon som stod dig nära?
Min mormor. Vi har inte haft mycket kontakt alls sedan hon blev sjuk, men det gjorde jävla ont när hon gick bort ändå.

5.Vilka länder besökte du?
Tyskland och Italien.

6. Är det något du saknar år 2013 som du vill ha mer av år 2014?
Mer motion, tror jag. Något slags ansvarstagande för min hälsa generellt. Bättre matvanor, mer rutin på joggandet, såna saker. Kanske bygga lite muchkler, tillochmed?

7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
10 dec pga mormor.

8. Vad var din största framgång 2012?
Terapin i våras. Att jag tog mig dit, och att jag tog mig igenom den, och att jag såhär i efterhand har förlikat mig med vad som sades och konstaterades under processen.

9. Största misstaget?

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
En släng kräksjuka, några förkylningar, lite skabb. Inget allvarligt.

11. Bästa köpet?
Katrine Kielos Det enda könet.

12. Någon person från året som du vill prisa?
Det lockar att säga fröken Cyrus (åh Miley, om du bara kunde sluta använda rasifierade människor och kultur som accessoarer så skulle jag kunna tänka mig att bli ditt fan helt på riktigt) halvt på skämt, halvt på allvar… Men nej. Malala kanske?[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=gjGL6YY6oMs[/youtube]

13. Vem betedde sig illa i år?
Oj oj oj, det är inte en historia för bloggen dessvärre.

14. Vad spenderade du mest pengar på?
Livemusik? Stor utgift i år. (Inte för att klaga alltså, det har vart fett värt det!) Eller gamla sega PC-laptops.

15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Tumblr.

16. Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2013?
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=tKfwCjgiodg[/youtube]

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare 🙁

18. Vad önskar du att du gjort mer?
Joggat.

19. Vad önskar du att du hade gjort mindre?
Tumblr.

20. Hur spenderades julen?
Mamma och hennes hubby kom upp till mig och Millo och åt vegojulbord och skämde bort lillkatten (Kuro gömde sig tills dom åkte hem så han var svår att skämma bort).

21. Blev du kär i år?
Haha, nä.

22. Favoritprogram på TV?
Oh shit. Fangirlmode.

Alltså min inre Supernaturalfangirl bröt sig loss från bojorna gjutna av säsong 7s uselhet, för att säsong 8 var så satans-für-sheisse-bra. Purgatory-PTS, Dean och Sam på lajv, ”I need you” och den mest episka säsongsavslutningen sedan Sam hoppade ner i hålet med Lucifer! Supernatural säsong 8 var kunggg. Sen kom säsong 9 med sina jävla talande hundar och OOC-Cas och pinsamma retconlösningar och sänkte allt igen. Så inte SPN.

Sen har vi ju Doctor Who som fyllde 50 i år. 50-årsjubileumsavsnittet tyckte jag var helt strålande, men både Claras storyline i säsong 7b och julavsnittet nu har vart en sådan jättebesvikelse att jag ba, jag orkar inte med Moffat. Ugh. Stand-alone-episoderna har vart grymma (Rings of Akhaten är tex ett av mina nya favvoavsnitt), men storyarcsen är ju pinsamma. Så inte Doktorn.

Girls är tillochfrån väldigt bra men det trista med Girls är väl att den är så jävla svajig. Och att jag hatar Marnie så mycket att jag knappt ens kan se scenerna som hon är med i, utan måste mutea eller snabbspola förbi dom om jag inte tittar på Girls med någon. Så inte Girls.

Community har ju vart en source of awesome men senaste säsongen var riktigt usel. Pepp på nya säsongen nu däremot, med Dan Harmon tillbaka vid rodret. Men nej, senaste säsongen var ett clusterfuck. Så inte Community.

Orange is the New Black var ju hemskt bra, om än lite väl hypad. Men bra, tajta karaktärer och att följa Pipers acklimatiseringsprocess i fängelset är väldigt underhållande. Hennes förhållande med Laura Prepon däremot? Not buying it. Vet inte om det beror på att Prepon inte kan agera för att rädda sitt liv eller no chemistry mellan henne Taylor Shilling. Men OBS att Dascha Polanko, Kate Mulgrew, Taryn Manning, Uzo Aduba, Natasha Lyonne, ja typ alla utom Prepon är strålande. Hmm. Ja. Orange is the New Black blir det nog.

23. Har du börjat hata någon/något i år som du inte hatat innan?
Nä. No hate man. ✌

24. Bästa boken du läst i år?
Understanding Fandom: An Introduction to the Study of Media Fan Culture, Mark Duffett

25. Årets största musikaliska upptäckt?
Danny Schmidt och Daughter.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=rYqDq4ojyHg[/youtube]
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=kuC2sc-1CMU[/youtube]

26. Vad ville du ha, och fick?
En fet festivalsommar!

27. Vad ville du ha, men fick inte?
En redig Trissvinst?

28. Favoritfilm från 2013?
Paradis: Kärlek eller Hunger Gaaaaames, det är frågan.

29. Nämn en sak som förgyllde 2013?

30. Hur skulle du beskriva din klädstil år 2013?
Skärmavbild 2013-12-28 kl. 19.47.56
Plus skor.

31. Vad räddade dig från galenskap i år?

…eller?

32. Vilken kändis var du mest sugen på?
tumblr_myi1uryDAt1scmx10o7_500
Misha fucking Collins.

33. Vilken politisk fråga gick du mest igång på?
Social rättvisa, basically.

34. Vem saknade du?
Hmm. Mina vänner när jag jobbat för mycket för att träffa dom på regelbunden basis.

35. Viktigaste läxan du lärde dig 2013?
Om det är för jobbigt (för mig), så behöver vi inte träffas. Det är okej.

36. Citera en låttext som sammanfattar 2013 för dig.
Just know / this too shall pass

Läs Mer

Torsdagskvälls-mellow-music time

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=E68DYqo2m2M[/youtube]

*

Ice-age heat wave, can’t complain.
If the world’s at large, why should I remain?
Walked away to another plan.
Gonna find another place, maybe one I can stand.
I move on to another day,
to a whole new town with a whole new way.
Went to the porch to have a thought.
Got to the door and again, I couldn’t stop.
You don’t know where and you don’t know when.
But you still got your words and you got your friends.
Walk along to another day.
Work a little harder, work another way.

Well uh-uh baby I ain’t got no plan.
We’ll float on maybe would you understand?
Gonna float on maybe would you understand?
Well float on maybe would you understand?

The days get shorter and the nights get cold.
I like the autumn but this place is getting old.
I pack up my belongings and I head for the coast.
It might not be a lot but I feel like I’m making the most.
The days get longer and the nights smell green.
I guess it’s not surprising but it’s spring and I should leave.

I like songs about drifters – books about the same.
They both seem to make me feel a little less insane.

Walked on off to another spot.
I still haven’t gotten anywhere that I want.
Did I want love? Did I need to know?
Why does it always feel like I’m caught in an undertow?

The moths beat themselves to death against the lights.
Adding their breeze to the summer nights.
Outside, water like air was great.
I didn’t know what I had that day.
Walk a little farther to another plan.
You said that you did, but you didn’t understand.

I know that starting over is not what life’s about.
But my thoughts were so loud I couldn’t hear my mouth.
My thoughts were so loud I couldn’t hear my mouth.

My thoughts were so loud.

*

Läs Mer