Årets näst sista TRC-uppdatering

Herreminje det är november – vart tog det här året vägen?? Såhär har jag läst sedan vi kollade av Reading Challenge-listan sist i alla fall.

En bok med en årstid i titeln: ”Sommarboken” av Tove Jansson, utläst 7 augusti

Fantastiskt mysiga Sommarboken handlar om en liten flicka och hennes farmor ute i den finska skärgården, och det är så fint, och det är så nära. Jag lyssnade på denna som ljudbok, och Tove Janssons uppläsarröst gjorde dessutom upplevelsen av historien maximalt mysig, swear to god.

En bok innehållande resor: ”The first bad man” av Miranda July, utläst 23 oktober

Mm, kategoriseringen är lite långsökt. Det är ju inte som att huvudpersonen reser bort. Men för första gången när jag kör Reading Challenge så hade jag betat av så många kategorier att det inte gick att anpassa listan efter boken. Från denna bidde det att anpassa läsningen efter listan istället. Hursom, Carol är ungefär världens konstigaste normala kvinna – hon är olyckligt kär, har nojjor, ett tråkigt jobb och rutiner. Hon får en påtvingad inneboende, och alla hennes rutiner fallerar och hemliga utsvävningar från normalitet exponeras.

Det här var en jävulskt bra bok! Läs den! Jag skrattade högt flera gånger, och dom sista 50 sidorna satt jag på helspänn – inte för att det var spännande som en thriller är spännande, men för att det var spännande som bara liksom livet ibland är spännande!

En bästsäljare från en genre du vanligtvis inte läser: ”Konsten att städa” av Marie Kondo, utläst 7 oktober

Jag gissar på att alla som hängt på inredningsdelen av Internet, må så vara en Facebookgrupp eller en Pinteresttag, har hört om Konmari-metoden. Om du inte har det, så kommer här en snabb förklaring: gör dig av med allt du äger som inte ”sparks joy”, alltså får dig att spritta till lite av glädje. Det du behåller, det som får din mage att glittra av göttighet, ska ha en bestämd plats i ditt hem, dit den alltid ska återvända efter att du har använt den. Dina gem, dina t-shirts, dina foton och dina krukväxter ska alla gå igenom samma process – du ska känna efter om objektet får dig att pirra till av lycka, och sen ska det stå med sina kompisar. Så, nu har du sparat in 150 spänn!

En bok som getts ut under 2017: ”Help” av Simon Amstell, utläst 26 oktober

Okej, jag har skrivit om Simon Amstell typ tusen gånger förr, för han är jag och det är sjukt. Alltså, jag menar det, vi är tvillingsjälar eller något. Så att läsa den här boken är lite som att läsa något jag hade kunnat skriva, fast det kommer från någon annan som på något magiskt sätt tagit sig in i min hjärna – plus skriver utifrån perspektivet 30-nånting-bög i London istället för 30-prick-lezbo ute på landsbygden. Men alltså, annars. Det är nästan läskigt.

När jag läste den här boken lade jag upp ett citat jag tyckte var roligt på min Instagram, och sen sa Kullan till mig på kvällen; ”Jag fattar, ni är en och samma, det är du. Jag såg det där från boken på Instagram och så tänkte jag att det var något som du hade kunnat sagt, gjort och sedan berättat på det sättet om det. Knäppt.”

Och ja, det är knäppt! Hursom, det är en bra bok, men jag är inte hundra på om det är för att han är ett geni eller för att jag bara blir så jävla drabbad av igenkänningsfaktorn i precis varenda mening. Här kommer utdraget jag postade på Insta:

”För att beskriva människorna som gick på dom här festerna, så fanns det en snubbe som hette Merlin, och det är inte det som är grejen här. Han hade, upptäckte jag en kväll, helt otroliga, perfekta raka vita tänder. Så jag sa ‘Wow Merlin! Du har fantastiska tänder. Hade du tandställning när du var liten?!’ ‘Nä.’ Såna människor var det. Dom ba växte ut ur hans tandkött utan oro. Jag fattar inte varför jag (fortfarande) lever ett sånt oroligt liv. Häromdagen kom en kille fram till mig och jag var inte säker på om jag träffat honom innan eller inte. Så i paniken som uppstod så sa jag ‘Jag har likadan tröja.’ Det har jag inte.” – ur Help av Simon Amstell, min översättning

En bok som stått på att-läsa-listan alldeles för länge: ”Ett eget rum” av Virginia Wolf, utläst 3 november

Jag tycker det är så jäkla roligt när såna här gamla klassiker verkligen lever upp till hypen och förväntningarna! Wolfs ganska korta bok om vikten att kvinnor har egna pengar och ett eget rum för att kunna skapa känns superrelevant än, och inte ens i språket tyckte jag den kändes mossig alls!? Jag tänker mig att den här i kombo med Katrine Kielos ”Det enda könet” kan få vilken tänkande människa som helst att fatta grejen med 1900-talets feministiska utveckling, och hur viktigt det är att se politiken i det privata. Bra energikick från Wolf!

Det var det! Nu ska jag försöka bli klar med antingen Alakoskis ”Oktober i Fattigsverige” eller Roxane Gays ”Bad feminist”, vi får se vilken.

Läs Mer

Inktober v. 42

Såhär såg vecka 42 ut på min #inktober-lista:

16. freak – eh, missförstå mig rätt nu, men vi hade sett en dokumentär om stonewallkravallerna och hur prideparaden startade i New York, och jag blev inspirerad av hur dessa fantastiska människor sågs som just freaks, ni fattar? jag kallar inte mina queera medsyskon för freaks per se, självklart.
17. franchise – lärde mig ordet när jag var 12 och såg Fight Club och scenen där Bob dör </anekdot om hur Caroline lärde sig engelska för 1000 år sen>
18. fangirl – min tjej är en fangirl, och jag fangirlar över henne.
19. festive – vi har blitt med kattunge! err’body partay!
20. fur – nostalgiglodde på en massa Take That/Robbievideos till sent på kvällen.
21. fun – började läsa Simon Amstells bok ”Help” och påmindes om denne mans briljans. detta citat är från hans show ”do nothing”, leta rätt på den på YouTube och skrattgråt i en timma vetja.
22. fringe – från en serie jag håller på och gör. fusk, säger ni? smart när en ligger någon dag efter sitt inktoberpostande, säger jag.

Läs Mer

Inktober v. 41

Såhär såg min #inktober-prestation ut under vecka 41:

10. Francis – hashtag deadpool hashtag antihjälte
11. frugal – en ny take på ett klassiskt par, Spara och Slösa
12. free – ser ni vilka det är’rå? Troy och Gabriella såklart! What team?? WILDCATS!! etc.
13. fish – karpmotiv, vem är man ens?
14.funky – min vän Fifi, den mest funky kvinna jag vet!
15. forever – den som vill beställa tatueringsmotiv från mig, det är bara att maila 😉

Läs Mer

Inktober v. 40

Det här tecknade jag för #inktober under veckan som gått, men måndagen och tisdagen har ni ju redan sett, så dom hoppar vi.

Onsdag: 4. force (och min favvojedi 💕)
Torsdag: 5. fly (och när den behöver öppnas)
Fredag: 6. French (extra fransk fransk bulldog!)
Lördag: 7. fail (Den lilla sjöjungfrun är en av mina bääästa Disneyfilmer, men ändå, srsly Ariel?)
Söndag: 8. flirt (they call me the meme queen)

Läs Mer

Jag gör #inktober i år!

#inktober är, för den som icke vet, en årlig tecknarutmaning där deltagare över hela världen gör en teckning om dagen oktober ut. I år har jag gjort en egen utmaningslista på tema bokstaven F. Såhär ser den ut:


Hittills har jag alltså gjort 1. first, 2. food och 3. family, och såhär blev dom:

1. first – en enkel medalj fick kicka igång månaden
2. food – ananas på allt!
3. family – jag, katten och Kullan <3

Läs Mer

Uppdatering halvlek+ på TRC17

Vad har jag läst sen sist då? Jo följande:

Liane Moriarty ”Öppnas i händelse av min död” – Tre kvinnors liv flätas samman under en dramatisk påskhelg i Sidney. Kärlek, mord och botgöring.

Spännande story, men usel översättning, så den är säkert mycket bättre på engelska. Jag gillade dom tre huvudkaraktärerna, dom var väldigt välskrivna. Tyvärr tyckte jag att ”sensmoralen” eller vad en ska säga var superproblematisk.

Jan-Phillipp Sendker ”Konsten att höra hjärtslag” – New Yorker flyger till Burma för att leta rätt på sin försvunne far. I ett tehus på den burmesiska landsbygden träffar hon en man som verkar veta allt om pappan…

Alltså, alla sa till mig att den här boken skulle vara en riktig snyftfest. Och jag älskar att böla när jag läser, ge mig svulstiga känslor, stor romantik och episka draman! Men… jag kände mig inte rörd en millimeter av denna, så Sendker lyckades uppenbarligen inte sälja in själva storyn till mig. Däremot var det ett vackert språk boken igenom.

Anita Goldman ”Våra bibliska mödrar” – Goldmans klassiker från 1988 om hur dom abrahamitiska religionerna kom till som en reaktion på Mesopotamiens mycket mer matriarkala styre.

Så himla bra och intressant!! Jag fick typ tusen ögonöppnare och aha!-upplevelser bara under dom första 20 sidorna! Hur kommer det sig att Bibeln är så misogyn? Goldman vrider, vänder, exemplifierar och resonerar kring kvinnorollen, kultur och tro. Jag brukar inte vara särskilt intresserad av religionshistoria men det här var faktiskt asspännande.

Anne Proulx ”Brokeback Mountain” – Innan Ang Lee gjorde storslagen film fanns det en tunn liten bok. Den handlar om Jack och Ennis som träffas på berget Brokeback och blir kära i varandra, och hur farlig den kärleken kunde vara i västra USA under 60- och 70-talet.

Jag blir imponerad av Ang Lee som filmskapare när jag läser boken, för han har verkligen fångat Proulxs språk. Det är sådär episkt, fast samtidigt avskalat. Korthugget, som sättet Ennis pratar på. Filmen är såklart en större upplevelse, boken är ju så kort, men det är hur som en vacker och fruktansvärt sorglig historia.

Sandra Beijer ”Allt som blir kvar” – Matilda blir dumpad och krossad, och kompisen Miron lovar att få henne att komma över exet på 30 dagar, alla medel tillåtna. Det blir ett blött juli, både av tårar och av alk.

Minns ni när jag läste ”Sen tar vi Berlin” och jag sa att jag hade älskat den boken om jag hade läst den när jag var typ 20, men nu är jag inte det och då når det inte ända fram liksom? Precis så känns det med ”Allt som blir kvar” också. Jag läser Beijers blogg Niotillfem regelbundet och älskar den, och trodde därför att hennes skönlitteratur skulle sitta som ett smäck trots att jag är något äldre än målgruppen, men det märktes tyvärr. Att jag är äldre än målgruppen alltså. Inte för att Beijer inte skriver pissbra, för det gör hon, men för att jag under läsningens gång mest tänkte att karaktärerna var osnutna småungar som behöver ta sig samman och växa upp. Säger kanske mest något om mig (bitter tant-varning)?

Daniel Howell och Phil Lester ”The Amazing Book is Not on Fire” – Haha, speaking of äldre än målgruppen! The Amazing Book is Not on Fire (”TABINOF” om du vill tala fandom-lingo) är den stora boken om allt som är Daniel Howell och Phil Lester, två britter på YouTube som spelar spel och ritar morrhår på varandra.

Min kärlek till Dan är stor, mycket större än min kärlek till Phil, och eftersom dom delar boken pretty much rakt av så var 50% av TABINOF något mindre intressant för mig. Så kan det vara. TABINOF är i alla fall väldigt underhållande för Dan och Phil-fans (”phans” om du vill tala fandom-lingo). Är du inget phan så är TABINOF nog inte så underhållande. Men kolla på deras videos vetja så blir du nog snart ett phan.

(För insatta phans vill jag även passa på att säga att nej jag shippar inte phan per se men jag shippar Dan/happiness och det är ju phan så på så sätt shippar jag phan I guess?)

Läs Mer

TRC16: En självhjälpsbok


A self-improvement book

Att överlista Jante – Om konsten att lyfta sig själv och andra, Tomas Gunnarsson, 2012. Utläst 7 november.

Jag vill börja med att säga att alla borde läsa den här boken, för den sätter fingret på en maaaassa grejer som, på riktigt, sabbar mångas livskvalitet och relationer till andra. Dessutom ger den läsaren verktyg att faktiskt ta tag i attityderna och beteendena som bidrar till att vi lättare känner missunnsamhet än gläds med andra, lättare blir irriterade när något oväntat händer än känner nyfikenhet, lättare snackar skit om andra än konfronterar personen med det som stör oss, etc.

Så, då var det sagt. Då vill jag diskutera lite kring publik och målgrupp. Här har nämligen Gunnarsson missat målet helt. För att ha skrivit en bok om hur vi kan öva på att vara mer tillåtande och öppna mot andra, så är han väldigt dålig på att tro sin läsare vara något annat än en vit medelålders cisperson mitt i medelklasskarriären och heteroäktenskapet med 2,5 barn. Detta påverkar inte själva teorin han driver, men det gör att jag inte litar på strategierna han säger kommer fungera, sabbar min läsupplevelse väldigt mycket, och får mig att känna att jag inte är hans målgrupp. Boken är helt enkelt skriven på ett sätt som exkluderar många läsare. Exempel: eftersom Gunnarsson i ett exempel pratar om att läsaren kan gå och sätta sig ”med den enda invandraren på arbetsplatsen” så förutsätter han att läsaren inte själv är invandrad. Och eftersom han skriver att alla har möjligheten att förändra sitt liv genom att exempelvis starta eget, så förutsätter han att alla har kapital nog att kunna ta en sådan ekonomisk risk. Med mera, med mera.

Så här har vi en bok som pratar om något viktigt, och jag känner att jag har haft nytta av att läsa denna bok – jag har lärt mig saker om mig själv och fått insikter om hur jag fungerar i relation med andra – men jag har ändå inte alls haft en positiv läsupplevelse. På grund av att jag inte kände att författaren pratade med just mig, utan med någon annan och jag liksom bara råkade tjuvlyssna. Jag fattar att råden egentligen inte är till mig, men jag kan fortfarande få ut något av att ha överhört samtalet. Förstår ni hur jag menar? Jag tror inte alls att det är medvetet från Gunnarssons håll!

Och det här är varför det är grymt viktigt att, när en ska skicka ut någonting i världen, fundera kring sin publik, sin målgrupp. Vem är det jag vill ska se/läsa/uppleva detta? För det mesta finns en idé om publiken. Kan tänkas att mestadels yngre människor ska läsa en ungdomsroman, så om en drar en referens till 20-talets revykung Ernst Rolf, får en nog räkna med att detta går över huvudet på den tilltänkte läsaren och bidrar till en känsla av ”Äh, jag fattar ju inte referenserna i den här boken, den är nog inte för mig.” Men om ens svar på frågan om tilltänkt målgrupp är så brett som ”vem som helst” så måste en tänka igenom huruvida en har anpassat sin produkt/upplevelse/uppgift etc och dess tillgänglighet efter vem som helst.

Kommer människor i rullstol uppför trappan in till din restaurang? Fixar någon med lässvårigheter att läsa instruktionerna till din maskin? Om du säljer beigea plåster och kallar dom för ”hudfärgade”, är dina plåster då till för människor som har en annan hudfärg än beige? Nog kan restaurangen fortfarande göra svingod mat, instruktionerna vara väldigt noggranna och plåstret stoppa blodet oavsett. Men till för ”vem som helst”…? För den som inte är normativ blir budskapet tydligt: det här är inte till för mig.

 

…och hur ser det ut med den där listan nu då? Jo så här!:
reading-challenge-2016

15/40 möjliga kryss. Eeeh, hade kunnat se bättre ut. Men hade DEFINITIVT kunnat se sämre ut med! 

Läs Mer

TRC16: En uppföljare och dennes föregångare

ska%cc%88rmavbild-2016-11-11-kl-12-32-15
A book and its prequel

Fight club 2 (och Fight club), Chuck Palahniuk, 2016 (och 1996).

När jag precis hade blivit tonåring så såg jag en film som förändrade mig och min syn på världen. Den gick en kväll på en sån där filmkanal, TV 1000 säkert. Pappa låg och slumrade i soffan och sa därför inte åt mig att gå och lägga mig (för det var väldigt sent för en 13-åring) eller sluta titta (för det var för våldsam och blodig underhållning för en 13-åring). Filmen hade kommit ut året innan och fått strålande recensioner, men det visste inte jag, jag hade liksom missat att David Fincher gjort revolutionsaction med Edvard Norton som sömnlös salary-man, Brad Pitt som karismatisk sektledare och Helena Bonham Carter som hypokondrisk småtjuv. Men jävlar, jag föll hårt. Mitt 13-åriga jag hade aldrig innan sett något som så skamlöst ifrågasatte kapitalism, och konsumtionssamhället och människors besatthet av att vara som alla andra. Det här var helt nytt för mig, ”Va, kan man ifrågasätta det här!?” Jag blev helt förhäxad av denna film. Till dags dato måste jag ha sett den minst 50 gånger. Även om jag idag förhåller mig mycket mer kritiskt till machoidealet i filmen, och det problematiska idealiserandet av den starke (grott)mannen och onyanserade bioligistresonemang, så har den en speciell plats i mitt hjärta. Ja, fortfarande.

Men först var det en bok! Den läste jag några år senare, när jag var 17-18 kanske. Den var bra, men inte lika bra som filmen tyckte jag. Däremot fick den mig att läsa andra Palahniukböcker, och han är ju bra. Även om han ofta är duktig på att reproducera sunkiga gamla könsroller, så berättar han väldigt intressanta och spännande historier. Han är en författare som vågar skriva lite konstigt, och det uppskattar jag.

Och nu, många år senare (20 år efter att boken kom ut!) så kommer en uppföljare. I serieform. Som jag fick som samlingsalbum av Kullan (bcuz she fuking rawks).

Själva storyn skulle kunna sammanfattas såhär: en massa år efter Project Mayhem bor Tyler, som numera kallar sig Sebastian, Marla och deras tween-son i en förort och kämpar med sexlivet, barnuppfostran och huslånet typ. Tills Sebastian plötsligt inte kan sova igen, och Mr Durden dyker upp som ett brev på posten. Men inte nog med att han vill ta vid där han senast blev tvungen att lämna revolutionen, det visar sig även att Tyler Durden är väldigt intresserad av att lära Sebastian och Marlas son allt han kan, för att bära fanan vidare där hans farsa fegade ur. Det låter som en ganska basic uppföljar-plot va? Men så kommer vi ihåg att det är Palahniuk som skrivit, och att det därför är målat i svartaste svärta, att alla skratt fastnar i halsen och att du som läsare eller tittare aldrig kan lita på vad du läser.

Fight club 2 är även en otroligt snygg serie, med fantastiska akvarellarbeten blandat med mer ”klassisk” superseriestil, collageteknik och bilder som inte bara illustrerar en historia utan är med och skapar historien. Tecknarna, Cameron Stewart och David Mack, har gjort ett fantastiskt jobb. Men det här är trippat, och det måste en komma ihåg när en jämför Fincher med Palahniuk. Palahniuk är tusen gånger mer skruvad än vad någon Hollywoodstudio skulle tillåta. Dark Horse Comics, däremot, sa ”Kör ba kör!”

Kolla snyyyyygg!
Kolla snyyyyygg!

Läs Mer

TRC16: En bok som garanterat gör dig lycklig

bild-2016-09-23-kl-18-51-2
A book guaranteed to bring you joy

Spider-Man/Deadpool: Isn’t it Bromantic, skriven av Joe Kelly och tecknad av Ed McGuinness mfl, 2016. Utläst den 8 oktober.

Första samlingen av vi-får-se-hur-många nummer med Marvels BÄSTA nya team-up, Spidey och Deadpool, innehåller tidning 1-7, minus specialhistorierna av Duggan och Koblish. Hur bra det är? Det är så bra. Det är SÅ. BRA.

Spidey är inte klockren i början när universumet presenteras – lite för mycket business dude, för lite science nerd – men det lättar snabbt. Deadpool är samma gamla Deadpool (och såhär fin dynamik har jag inte läst sedan han och Hawkeye härjade runt för några år sedan). Det är knasigt, det är snärtigt, det är snyggt och det är väldigt väldigt roligt. Och det var bannemej garanterat att jag skulle känna så, för Spidey och DP är mina favoritsupes, och tillsammans är det bara… amazing.

Äh jag har inga mer ord, det är ba jävligt kul.

Läs Mer

TRC 16: En bok skriven av en kändis

bild-2016-10-10-kl-14-44

A book written by a celebrity

Not that kind of girl, Lena Dunham, 2014. Utläst den 1 oktober.

Girls, Dunhams TV-serie som hon skrev, regisserade och spelade huvudrollen i, hade en ganska briljant första säsong. Jag åt den med sked. Dunham var rolig, skamlös och relaterbar på ett obekvämt men befriande sätt. Hon och dom andra huvudkaraktärerna i serien skavde så mycket, men det var världens göttigaste skav! Säsong två kunde jag tyvärr inte se klart för att det där skavet, i min mening, inte var roligt längre utan bara tragiskt och navelskådande. Kanske handlade min reaktion på säsong två om allt som skrivits om Dunham efter att säsong ett blev en sådan hit, och ni vet ju hur kurvan ser ut – allt som hajpats måste strax slitas i stycken – men jag tror inte det, utan jag tror Girls kom in i mitt liv vid en tid då min feminism och omvärldsförtåelse var i en slags utvecklingsfas. Det var en Caroline som började titta på Girls, och en annan som slutade med det. Den senare har ju alltså även nu läst Dunhams bok. Och anser att den där boken är usel.

Till skillnad från The Geek Feminist Revolution som jag läste precis innan Dunhams Not that kind of girl, där feminism ses som något inkluderande och i första hand en jämlikhetsfråga, inte en ”kvinnofråga”, blir det uppenbart efter bara några sidor att Dunham trots sina ambitioner gärna kastar feminina bögar och transpersoner framför tåget då hon raljerar kring män som bär klänning och gråter. Några kapitel senare skriver hon om sin uppväxt och sina vänner med sådan total oförståelse för klass och socioekonomiska förutsättningar att jag häpnar. Och jag tror det är här jag och Dunham har problem – jag kräver en feminism som är intersektionell. Om feminismen inte är intersektionell är jag inte intresserad.

Intersektionalitet betyder att våra förutsättningar i livet, våra hinder och våra privilegier, samverkar på en massa olika sätt och positionerar oss i olika nivåer av makt beroende på situation. Vi kan inte prata om rasism utan att också prata om klass, och vi kan inte prata om HBTQ-rättigheter utan att också prata om kvinnoförtryck, etc. Allt hänger ihop.

Men den feminism som Dunham utgår ifrån när hon i sin bok skriver om sitt liv so far, sina erfarenheter och sina relationer, handlar bara om den vita medelklasstjejen som vill ligga med snubbar och har en kropp som kodas som ”normal” (om än något fylligare än reklammodellernas). Vilket jag antar inte hade behövt irritera mig, om det inte var så uppenbart att hon med denna bok vill lära läsaren något. Då är det liksom inte så taktiskt att få läsaren att känna sig alienerad från den rörelse du försöker undervisa om och sälja in.

Nej hörni, läs inte den här boken.

Läs Mer