The Reading Challegnge 2018: augusti

Åhoj kamrater! Kolla vad jag lyckades läsa mig igenom under augusti:

En bok av två författare: ”Welcome to Night Vale” av Joseph Fink och Jeffrey Cranor, utläst 8 augusti.

Åh, Night Vale är så mystiskt och mysigt. Men också så jäkla läskigt. Dom som har lyssnat på podcasten med samma namn vet hur ofta invånarna i den lilla ökenstaden Night Vale traumatiseras under någon statlig raid eller utomjordisk attack. Men även hur fin sammanhållning dom har, och hur mycket dom ömmar för sin lilla stad. Den största skillnaden mellan podden och den här första utav flera böcker som utspelar sig i Night Vale-universumet, är att det inte är radioprataren Cecil Palmer som guidar oss genom händelserna i den lilla staden, utan kontoristen Diane och pantbanksägaren Jackie som under mystiska omständigheter kontaktas utav en mystisk man – a man in a tan jacket… Det är spännande, det är varmt, det är roligt och det är så himla konstigt. Och det är klart jag älskar det. Hur skulle en inte kunna älska Night Vale?

 

 

En bok med en tid på dagen i titeln: ”Eftermiddagar i parken” (och hela ”När börjar det riktiga livet” till och med) av Fredrik Lindström, utläst 9 augusti.

Alltså, det finns ju verkligen noveller där Lindström får till en knorr på berättelserna, som är små inblickar i den vita medelklassens vardag med teppanyakihällar och bänkskivor av Carraramarmor. ”Eftermiddagar i parken” är en av dom – jag visste inte riktigt vart den var på väg men när den anlände blev jag glatt överraskad. Men överlag tycker jag den här samlingen är lite… tråkig. Allt känns så givet liksom? Om en har läst Lindströms tidigare novellsamling ”Vad gör alla superokända människor hela dagarna?” och typ en recension av Ljust och fräscht så börjar det kännas lite tjötigt med Lindströms analyserande av ytliga Stockholmare som går på yoga och är halvkassa föräldrar.

 

En bok med ett djur i titeln: ”Möss och människor” av John Steinbeck, utläst 10 augusti.

Jag vet inte vad jag sa skriva om Möss och människor mer än att jag fattar varför det här är en klassiker. Den nätta lilla boken handlar om två amerikanska knegare på 30-talet. Mer än så tänker jag inte berätta, läs den istället.

 

En cyberpunkbok: ”Ready Player One” av Ernest Cline, utläst den 18 augusti.

Det här är en bok som jag inte fattar varför den blivit så hyllad och fått så många fans? Jag tyckte den var usel, helt ärligt. Världsbygget var väl roligt, men berättelsen som sådan och karaktärerna var så jäkla platta, ointressanta och stereotypa att jag flera gånger under läsningen tänkte ge upp och bara börja med en ny bok istället. Men det gjorde jag såklart inte, för jag är för envis för mitt eget bästa.

Wade lever i framtiden, på 2040-talet, när jordens resurser är nästintill slut och människor bor i dystopiska containerläger till förorter runt bästa wifisignal för att kunna spendera all sin vakna tid inloggade i OASIS – ett virtuellt hypersofistikerat världsomspännande spel-slash-nätverk där varenda människa på jorden har en avatar. Ingen är intresserad av verkligheten längre, alla hänger bara på OASIS hela tiden så det mesta IRL görs av robotar. Jag vet inte riktigt hur samhället ändå fungerar rent praktiskt men på nåt magiskt sätt så äter människor fortfarande, så jag antar att det på en massa platser måste finnas jordbruk, marknader, fabriksarbetare, kockar etc. Äh, jag orkar inte ens raljera kring det men det finns så mycket plotholes i den här boken. Och trots att det här alltså utspelar sig mer än 20 år in i framtiden och mänskligheten hela tiden rör sig framåt gällande social rättvisa så är alla i den här versionen av framtiden fortfarande homofoba, transfoba, rasistiska, misogyna, funkofoba etc etc. Tonen boken igenom är så fyllt utav kvinnoförakt, nördmartyrskap, förmätenhet och självupptagenhet att jag ville kräkas. Hela vitsen med storyn verkar vara för Cline att få rulla runt i 80-talsnostalgi och romantisera ett årtionde samtidigt som han pekar på läsaren och nynnar ”nah-nah-nah nah-naah, jag vet mer om 80-talet än duu!”. Har ni träffat såna snubbar (för det är oftast snubbar)? Såna som inte är ett dugg intresserade av att prata om ett ämne för att det är kul att diskutera det, utan enkom för att visa upp vad han själv kan? Det här är vad som händer när den snubben skriver en bok.

Boken har även blivit film i år. Well, jag kan tänka mig att den är snygg, för världsbygget och the visuals som läsningen gav var den stora behållningen. Men resten, nej, det kan jag verkligen vara utan.

Läs mer

The Reading Challenge 2018: Juli

En bok om ett samtida samhällsproblem: Jiroekonomi av Nina Åkestam

Jiroekonomi är en kort liten essä om hur vårt ekonomiska system skulle reagera på ett skifte från kvantitetsfokuserad produktion till kvalitetsfokuserad dito. Den utgår ifrån Jiro-san i dokumentärhiten Jiro dreams of sushi från 2012, och hans ointresse för att expandera sin verksamhet bortom de tio-eller-så platserna på det lilla sushihak han driver i Ginza, Tokyo. Han vill inte bygga ett imperium, han vill bara göra världens bästa sushi. Och kapitalismens idé om konstant tillväxt är ett samhällsproblem. Våra resurser är nämligen ändliga. Och därför är ett skifte mot en kvalitetsorienterad idé om vinst en jävligt intressant och på många sätt nödvändig förändring vi behöver få till i världen.

 

En Goodreads Choice-vinnare: the sun and her flowers av rupi kaur

När jag läste kaurs diktsamling Milk and honey förra året citerade jag några favoriter för att ni ska få en känsla för kaurs röst. Så även denna gång – här är några favoriter från the sun and her flowers:

* *

 

True crime: Alexandramannen av Katia Wagner

Under tidigt 2000-tal var en vardag på internet, med webcams och sociala medier (icke namngivet at the time, men det var ju det det var) ännu inte mainstream, utan fortfarande väldigt mycket nörd- och ungdomskultur. Gemene hen visste inte hur en chatt fungerade, och begreppet grooming var knappt ens myntat. Det var i alla fall det han gjorde, ”Alexandramannen” – han siktade in sig på flickor i redan utsatta situationer och groomade väldigt många barn att posera sexuellt på webcam och möta upp honom för att sälja honom sex. Wagners bok består utav intervjuer med offer till en början, och i andra halvan av boken med förövaren. Andra halvan var föga förvånande väldigt upprörande för att han helt enkelt är sjuk. Det är så rubbat hur skoningslöst psykopatiskt han resonerar kring och rättfärdigar allt han gjort.

Var boken bra då? Nja. Mest bara disturbing.

 

En mikrohistoria: A short history of drunkenness av Mark Forsyth

Rolig och snärtig snabbspolning genom människans historia av alkoholkultur. Jag älskade språket, Forsyth är en väldigt medryckande historieberättare, och väldigt allmänbildande på många vis även om fokus var på alkoholkonsumtion. Rekommenderas!

 

En barnboksklassiker som du aldrig läst: Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson

Tove Jansson blev rekommenderad att inte kalla den första boken om mumintrollen för just ”Mumintrollen”, så småtroll fick det bli. Det är ändå Mumin, Muminmamma och lilla Sniff vi får möta i Småtrollen och den stora översvämningen. Dom är rara och upplever fantastiska platser och träffar fascinerande varelser i sin jakt på den försvunne Muminpappan mitt under en översvämning. Supercute, Tove Jansson är ett geni etc.

 

En bok som utspelar sig det decennium du är född: Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken, 2. Sjukdomen och 3. Döden av Jonas Gardell

Vet ni, det här är årets stora läsupplevelse för mig. Jag har fortfarande inte sett tv-serien, men nu har jag alltså läst Gardells Torka aldrig tårar-triologi, och jag är extremt tagen. Jag lyssnade på ljudböckerna faktiskt, med Gardell själv som uppläsare, och sättet han läser på är magiskt, berättelsen om Benjamin och Rasmus är öm och nära, och sättet Gardell gör historielektion av deras öden är så snyggt, så självklart. Jag är totalt golvad av Torka aldrig tårar utan handskar. Alla måste läsa. Och jag ska äntligen ta mig i kragen och se serien.

Och hörni, detta betyder inte bara att jag nådde mitt mål med sju lästa böcker under juli – jag överträffade det med en extra bok. Åtta lästa böcker i juli! Yay me! Nu går vi in i augusti.

Läs mer

The Reading Challenge 2018: Juni

En bok med ett begynnelserim i titeln: Deadeye Dick av Kurt Vonnegut, utläst 8 juni.

Älskar ju Vonnegut, han är så syrlig och knäpp och skriver den mörkaste sortens humor, centrerat kring politik, religion och vad det är att vara människa. Deadeye Dick handlar om Rudy, en asexuell småstadskille med en dysfunktionell familj som, helt av misstag, råkar skjuta en gravid kvinna till döds när han är 12 och spenderar resten av sitt liv i jakt på botgöring, även om det alltså var en olycka. Det är väldigt mörkt och samtidigt väldigt roligt, precis som en Vonnegut ska vara, men den slår inte Vaggan eller Slakthus Fem så har du aldrig läst Vonnegut förr rekommenderar jag att du börjar med någon av dom istället.

 

En bok med en protagonist som är HBTQ+: Bloom into you av Nakatani Nio, volymerna 1-4, utlästa mellan den 7 och den 30 juni.

Jag har slukat den här mangan i juni, och går in i juli med att beta av volym 5… Huvudpersonen, Yuu, går i ettan på gymnasiet och bestämmer sig för att gå med i skolans elevråd för att fylla ut sitt schema lite. Elevrådsordförande Touko går i trean, och faller handlöst för Yuu. Yuu däremot upplever inte att hon besvarar känslorna och faktiskt är kär i Touko, men nånting känner hon… Så trevande växer tjejernas vänskap till någonting mer, men vad? Agh, det här är väldigt medryckande, nästan beroendeframkallande. Touko beter sig extremt problematiskt emellanåt, speciellt med tanke på att hon är i maktposition gentemot Yuu, så jag vill få in en content warning gällande den typen av manipulerande och maktmissbruk, men samtidigt är det här en bedårande berättelse om att bli förälskad och att hitta sig själv och sin sexualitet.

Och deeet betyder att jag har bockat av 18 av listans 50 punkter. Jag har faktiskt ett delmål nu när jag har många långa sommarlediga dagar framför mig, och det är att när juli är slut ska jag kunna kryssa av sju (7!!) punkter till, vilket alltså skulle betyda att jag är halvvägs igenom läsutmaningen. Vad tror ni, är det genomförbart? Jag ska i alla fall göra mitt bästa.

Läs mer

The Reading Challenge: Maj

  1. Den uppmärksamme bloggläsaren vet att nej, det blev inget TRC: April-inlägg. Detta eftersom jag inte lyckades läsa ut en enda bok i april. Men detta kompenserades mer än väl för under maj, för det blev…
  2.  …5 böcker utlästa i maj! Vilket betyder att jag bockat för 16 av TRC-listans 50 punkter, nu när vi nått någon slags halvtid.

En bok innehållandes tidsresor: Paper Girls 1 av Brian K Vaughan, utläst 5 maj.

Vaughan har även skrivit Y – the last man, en av dom bättre långkörarserierna från väst, så peppen var närvarande när jag påbörjade Paper girls. Jag blev inte besviken. Supersnyggt tecknat, intressant jobbat med färg, intressanta karaktärer och premisser. Ett gäng bad ass 12-åringar delar ut tidningar tiiidiga morgnar under 80-talet, när något märkligt börjar hända med den sömniga lilla staden där dom bor. Får ni Stranger things-vibbar? Helt accurate. Det här är ganska Stranger things-igt, fast med svincoola pre-teenbrudar istället för nördkillar. It’s fun! Och ser mycket fram emot att läsa del 2.

 

Nästa del utav en bokserie du påbörjat: Magikernas kung av Lev Grossman, utläst 6 maj.

Del ett av den här serien, som bara hette Magikerna, beskrevs för mig som ”Harry Potter för vuxna”, vilket på många sätt är en bra beskrivning. Quentin är en New York-bo som har aspergers och inte riktigt vet vad han vill göra efter studenten. Plötsligt visar det sig att magi finns och han har kommit in på Brakebills, som är som Hogwarts fast universitetsversionen. Där träffar han andra magiker att supa och ligga med, och rätt vad det är så händer det äventyr med.

I denna del två har Quentin examinerats från magihögskolan, blivit kung plus kommit på att han saknar lite äventyr i sin lugna kungliga tillvaro, så han och hans kungliga gäng ger sig ut på utflykt i Magikernauniversums version av landet Narnia. Det händer grejer. Det är okej-spännande. Karaktären Julia är mest intressant och jag önskar att hon kunde fått vara narrator boken igenom. Om ni ändå, efter denna svala recension, känner att yes, denna ska läsas, så vill jag även delge en triggervarning för grov (och onödig) våldtäktsskildring i slutet av boken.

Avslutningsvis; jo det är spännande men att jämföra den med Harry Potter är lite orättvist mot Rowling för hon är betydligt bättre historieberättare än Grossman.

 

En bok som blivit en film du redan sett: The curious case of Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald, utläst 8 maj.

Ganska rolig och gullig novell som David Fincher gjorde film av år 2008. Benjamin Button föds som en gammal gubbe, och blir yngre och yngre ju längre han lever. Det här ställer såklart till med problem för honom, speciellt med en far som inte låtsas om att något är ”fel”. På så sätt är historien en intressant kommentar på funktionsvariationer, och hur det som gör oss annorlunda inte kan ignoreras bort.

Ingen storslagen läsupplevelse men väl värd den halvdag det tog att läsa den.

 

En bok som utspelar sig runt Halloween: Harry Potter and the cursed child av JK Rowling, Jack Thorne och John Tiffany, utläst 9 maj.

Det bästa jag läst i maj. Eventuellt det bästa jag läst år 2018. Jag vill se pjäsen. Jag kan inte skriva något vettigt om The cursed child för jag fylls av för mycket fangirl feels. SCORPIUS MALFOY, vem ÄR han ens omg, hjärteskrutt!! 

 

En bok om psykisk ohälsa: My lesbian experience with loneliness av Nagata Kabi, utläst 19 maj.

Fick denna i födelsedagspresent, mycket uppskattad! En väldigt trasig queer kvinna gör en slags dagboksmanga om sin ensamhet och olycka. Det är väldigt mörkt, men väldigt ärligt och naket, om psykisk ohälsa och hur en hanterar livet när ingenting är hanterbart. Det här känns som sådan manga som inte ges ut särskilt ofta, och absolut inte med engelsk översättning, så det gläder mig att Kabis serier når den här framgången. Det är välförtjänt.

Läs mer

Om yaoi och queer representation

Okej, jag har funderingar som har legat och bubblat i mig sen förra helgen, när jag var på Stockholms Internationella Seriefestival. Då lyssnade jag på Fujimoto Yukaris föreläsning The historical evolution of Boys Love manga and its recent spread outside of Japan. Den väckte väldigt mycket tankar.

Yukaris föreläsning lade krutet på historik och inte analys, så för den som har grundkoll på genren kom inga nyheter; gaymanga slog igenom på 70-talet trots att homosexualitet var – och är fortfarande till stor grad – tabu i Japan. Det finns både high-browy intrikata dramatiska kärlekshistorier – ”boys love” – och mer low-brow pornografi – ”yaoi”. I Japan är genren superetablerad och manga om bögar är en mångmiljonsindustri.

Jag är queer och har rört mig i dom queera hörnen av fandom sedan tidigt 2000-tal och har därav ganska bra koll på queer-fandom, även inom manga- och animesvängen. Och det som jag har hört typ sedan jag läste Marita Lindqvists artiklar om yaoi i magazine som Elle och Bon runt 2003 och som frustrerade mig oerhört under Yukaris föreläsning förra helgen – år 2018 – är denna; att vikten läggs vid hur läsarna av boys love-manga och yaoi är heterosexuella kvinnor. Jämt har jag hört det!

Det är som ett mantra nästan, som måste rabblas så fort boys love-manga kommer på tal. ”Det är heterosexuella kvinnor som läser detta.” Och sen långa utläggningar om varför – för att det är tabu och därför mer spännande än heteroromanser, för att det är enklare i patriarkatet att projicera sin ideala romantiska längtan på män än kvinnor, för att om en gillar män så är två roligare än en – etc. Men sen tar det slut där. Och ingen annan publik talas om.

Vad läser då japanska bögar för manga?

Nej, alltså, jag undrar verkligen. För det är ju tydligt att dom inte är boys love-mangans publik, det gör alla väldigt tydligt.

Jag ska berätta en sak. Dom queera män som jag känner som gillar manga? Dom läser också boys love och yaoi. Det är inte bara heterosexuella kvinnor som läser boys love. Shocking, I know. För inom manga- och animesvängen pratas det bara om dom straighta kvinnorna och deras fäbless för killar som gillar killar, och hela den där queera publiken Andrafieras gång på gång. Trots att det är dom som representeras, som ska spela huvudpersonerna i fiktionen!

Jag är trött på att höra vad straighta kvinnor har för relation till queera män och deras kärlekshistorier. Vet ni vad jag vill veta mer om? Jag vill veta vad queera män tycker om sin representation inom boys love och yaoi. Speciellt dom japanska queera männen. För jag gissar på att mangaindustrin tjänar enorma mängder på en publik som dom gång på gång helt valt att ignorera.

Läs mer

The Reading Challenge 2018: Mars

I mars har jag lyckats beta av ett helt gäng lite kortare, men icke desto mindre berörande, titlar, samt en 300+ sidors som tagit orimligt lång tid.

 

En bok med fult omslag: ”Det var jag som kom hem till dig” av Nina Hemmingsson

Det här med ”fint” och ”fult” är ju svårt. Jag tyckte i alla fall att omslaget till Hemmingssons diktsamling från 2012 var rörigt och jobbigt och, ja, fult. Gillar ju verkligen hennes seriebildvärld men detta funkade inte riktigt för mig. Dikterna då? Jo, dom var härliga, absurda och flippade, men dom golvade mig inte så som hennes ”enrutingar” brukar göra. Men ändå bra alltså! Detta var min favvo:

 

En bok med en frukt eller grönsak i titeln: ”Kunskapens frukt” av Liv Strömquist

Liiiiiiiv Strömquist, y u so goouuud!?? Jag vet inte vad jag ska skriva om Kunskapens frukt förutom att den är fabulous, även om jag inte fangirlar riiktigt lika mycket som när jag läste Prins Charles känsla (Strömquists bästa alla som inte läst den måste läsa etc). Kunskapens frukt handlar om vaginan, vulvan och mens. Speciellt serien om vulvan är intressant för Strömquist sätter fingret på en hel del grejer som jag inte reflekterat över, eller ens visste. Det här är folkbildning i bästa seriestil, 10/10, would recommend.

 

En bok om döden eller sorg: ”Det här är hjärtat” av Bodil Malmsten

Usch, den här diktsamlingen – om att leva när ens älskade dör – var tung. Malmsten skriver drabbande. Jag får pausa i läsandet ofta och andas. Tänker på Kullan, om hon skulle försvinna. Det är en fruktansvärd tanke. Men människor dör och dom som älskade dom går på något sätt vidare. Så ser det ut, så fungerar det. Malmsten skriver väldigt nära om hur det känns.

 

En bok om feminism: ”Bad feminist” av Roxane Gay

Det var den här jäkeln som tog sån tid. Vilket är märkligt för hon skriver bra, Gay, om ämnen som jag gillar; populärkultur, feminism, självförlåtelse, såna grejer. Bad feminist är en essäsamling uppdelad efter några olika teman som rör sig från amerikansk politik till författarens egna upplevelser. Ofta med en popkulturell brygga där emellan. Typ hur Gays besatthet av bokserien om tvillingarna i Sweet Valley High påverkat hennes förståelse för madonna/hora-komplexet, eller hur serier som Law & Order: SVU höjer vår toleransnivå för sexuellt våld mot kvinnor.

Varför det segat i läsningen tror jag beror på att en måste vara lite på humör, liksom? Ni vet när en scrollar på Facebook och det dyker upp en massa intressanta artiklar i flödet, och en ba ”Ja, jag vill läsa allt detta intressanta men inte just nuu…” – så blev det när jag såg den här boken på sängbordet om kvällarna. Men när den väl lästes var det givande, och ofta utmanande för hon har en del provokativa idéer, Gay. Hon är faktiskt till och från en ganska dålig feminist. Men som hon skriver själv, hellre det än att inte vara någon feminist alls.

 

En bok av en kvinnlig författare som använt sig utav en manlig pseudonym: ”En vinter på Mallorca” av George Sand

Har jag tid att läsa så brukar jag kunna fixa en bok på 150 sidor på tre dagar. En vecka om den är småseg. Den här reseskildringen från 1830-talet av George Sand, vars riktiga namn var Aurore Dudevant, tog mig över två veckor. Varför? För att jag blev tokig på Sand! Maken till gnällig, priviligerad tönt har jag väl aldrig förr följt under en resa till paradiset. Inget på Mallorca, förutom den vackra naturen, kan hon säga nåt gott om. Huset är kallt och dyrt. Husan kan inte bädda ordentligt. Maten är äcklig. Mallorkinerna är apor(!), deras musik är dålig för kastanjetter får Sand ont i huvudet av. Sands älskare at the time (en liten musikalisk doldis vid namn Chopin) blir sjuk och Mallorcas apotek är såklart inget att ha, etc, etc… Jag skumläste bara dom sista 30 sidorna för att jag var så trött på gnället. ”Men åk tillbaka till Frankrike då om det är så jävla hemskt!?!?” Tönt.

 

En bok som du egentligen skulle läst under 2017: ”Snäckorna” av Karin Boye

Hur mycket älskar en Novellix, ey? Och hur mycket älskar en Karin Boye? Ey? Så det här kunde ju bara bli bra. Det visste jag redan förra året när jag köpte Snäckorna. Sen glömde jag den i handskfacket i bilen, och där har den blivit liggandes. Tills nu!

Det tog knappt 10 minuter att läsa ut detta 17-sidorsdrama om en pojke vars mamma dött, och nu håller pappan på att gifta om sig med en kvinna som pojken avskyr. En kan lita på Boye, detta var en öm liten historia om ett barns rädsla och den svårförsåeliga vuxenvärlden. Rekommenderas starkt, speciellt om du är en sån där som inte har tid och ork att läsa – den tog som sagt knappt 10 minuter i anspråk. Novellix är bäst.

 

Hörni! Detta betyder att jag bockat av 11 utav utmaningens 50 punkter. Det är väl bra för att vara tre månader in, va? Såhär ser listan ut nu:

Läs mer

The Reading Challenge 2018: februari

Ännu en månad av 2018 har kommit och gått, och jag har under februari lyckats klämma två böcker.

En bok baserad på en riktig persons liv: ”Församlingen” av Thomas Olsson

Okej okej, Olsson har själv gått ut och sagt att boken inte är självbiografisk per se, men absolut baserad på egna och gamla församlingskamraters erfarenheter, så jag tycker den får passa in.

Thomas Olsson, vars tecknarstil vi känner igen från serien Dilbert, berättar en coming-of-age story om en grabb, Tommy, som gillar Public Enemy och växer upp i en i boken icke-namngiven församling som vi skulle kunna kalla Schmehovas schmittnen. Det är intressant att följa Tommys uppväxt, hur han som barn tänker kring församlingens regler och hur dessa tankar transformeras till tonårstrots mot samma regler. Boken ger lite insyn i Schmehovas förtryckande praktiker, men även hur Tommy verkligen känner sig sedd och trygg i församlingen. Stilen är, likt tonen i dialogen, avskalad, enkel och lite barnslig, och det funkar bra. Utan att spoila slutet vill jag tyvärr klaga på att det kom väldigt abrupt, och jag hade uppskattat mer ihopknytande av säckar de sista 10 sidorna. För att sammanfatta, helt okej men mer intressant än bra läsning.

En bok med min favoritfärg i titeln: ”Lila hibiskus” av Chimamanda Ngozi Adichie

Kambili är 15 år och lever i ett hem som styrs med järnhand av djupt katolske och emotionellt rubbade pappa Eugene. Tillsammans med sin bror och sin mor försöker hon att undvika pappans terror, samtidigt som hennes självständiga faster Ifeoma försöker få henne att förstå att världen är större än familjens fängelse i marmor och guld. Vi får följa Kambili när hon sakta men säkert upptäcker sig själv bortom att hon är sin fars dotter, och det är fint.

Det här är en välskriven bok. Adichie skriver smart, och karaktärerna och deras relationer vävs fram väldigt snyggt. Som läsare så förstår jag att pappa Eugene inte är en ond man, utan en trasig sådan som verkligen tror att han gör vad som är bäst för sina barn. Han är hjärntvättad och fast i katolska dogmer, men han älskar sin familj, vilket gör honom till en otroligt sorglig karaktär och ”Lila hibiskus” till en otroligt sorglig bok.

Så, februari bestod utav två böcker som behandlade förtryckande religion, så det känner jag mig mätt på nu. I mars hoppas jag att jag äntligen kan ta mig i kragen och läsa klart Roxane Gays ”Bad feminist” – som ju är bra, hur kommer det sig att jag aldrig lyckas avsluta? – samt får rulla runt i massa goa bokreafynd!

Läs mer

The Reading Challenge 2018: januari

Ohoj fellow booklovers! (Och andra.)

Jag kör ett nytt upplägg på Popsugars Reading Challenge-inläggen i år, och tänker göra månadsvisa uppdateringar. Så, här är januaris läsning!

En bok som också är en pjäs: ”Don Juan” av Molière

Ett ganska träigt sätt att starta bokåret. Inte jättespännande även om grundpremisserna och storyn som sådan är bra. Don Juan är en pilsk relationsfobiker som flyr undan kvinnorna vars hjärtan han krossat, i sällskap med sin sure tjänare. Han har också mördat någon, men det är sekundärt? Han blir också jagad av arga brorsor till en av tjejerna han förfört. Blev lite sugen att starta en webcomic baserad på historien… Don Giovanni är den enda opera jag sett IRL i mitt liv fyi.

Nordic noir: ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson

Jag har såklart sett filmerna , men hade inte läst böckerna – ett klassiskt misstag. I skallen ser därför Kalle Blomkvist verkligen ut som Michael Nyqvist (vila i frid) och jag hade mycket hellre skapat mig en ”egen” Blomkvist. Förutom den inre castingirritationen så var jag såklart lite spoilad på handlingen och den stora överraskningen i slutet. Det gjorde mig inte supermycket, för jag tror jag hade tyckt lika samma på det stora hela oavsett.

Vilket är att visst, ”Män som hatar kvinnor” är en spännande och väl researchad bok, och Lisbeth Salander är en fucking fabulous karaktär (det är för övrigt Erika Berg också, mycket mer badass än i filmerna!?) men jag stör mig så otroligt mycket på Blomqvist som huvudperson att jag till och från vill kasta boken i väggen. Maken till självgod, besserwissrig, mansplainande, självförhärligande och tröttsam snubbe får en leta efter. Och ändå vill precis varenda kvinna, plus åtminstone en man, i boken ligga med honom!?? Huuuuuuur????? Jag menar whoa Stieg Larsson (vila i frid), self-insert much? Inom fandom kallar vi detta fenomen för Marty Stu, och aldrig har jag väl läst ett tydligare exempel på en Marty Stu än Mikael Blomkvist i ”Män som hatar kvinnor”.

En bok som du fått i present: ”Expeditionen: min kärlekshistoria” av Bea Uusma

Bea Uusmas bok om Andrées polarexpedition fick jag i julklapp av Kullan, och jag pep till utav glädje när jag öppnade inslagspappret. Jag har velat läsa ”Expeditionen” så länge!! Och vilken gåva det var sen – jag sträckläste ut den på en dag. Tog upp den och kunde inte sluta läsa.

Uusma skriver om sin fascination för Andrées polarexpedition parallellt med att berätta om vad som hände då 1897 när Salomon August Andrées luftballong for iväg över Svalbard mot Nordpolen. Det stora mysteriet ligger i hur Andrée och hans två medresenärer dog på den ö där kropparna hittades 30 år efter deras avfärd. Uusma gräver även i yngsta resenären Nils relation med fästmön Anna, och lyckas så göra kärlekshistorien dessa två emellan till en röd tråd genom boken.

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga mer förutom att jag tyckte detta var så bra!

Och såhär ser årets lista ut, när januari blir till februari:

Titlar som är utskrivna men inte avkryssade är mina läsplaner för olika punkter.

Läs mer

The Reading Challenge 2017: sista inlägget!

Hörni, i december så TRC-slutspurtade jag stenhårt. Klämde följande:

En bok som en bibliotekarie rekommenderat: Wage Slaves av Daria Bogdanska

Fint tecknad verklighetsskildring av svartarbete i Malmö. Daria Bogdanska skriver och tecknar självbiografiskt om hur hon kommer till Sverige för att plugga, och för att överleva behöver jobba, men hur gör en det utan personnummer? Snyggt, insiktsfullt och nära. Blir arg över att det ser ut såhär. Men också fnisspoäng pga hon är på punkfest i Nyköping vid ett tillfälle.

 

En bok du älskade som barn: Majas Alfabet av Lena Anderson

Alltså. Jag har sedan små barnsben vetat att alm heter Ulmus Glabra på latin. För det stod det i Majas Alfabet. Brukade titta på bilderna och drömma om daggkåpekjolar, och rabbla ramsorna. Senare, kanske på mellanstadiet, fick jag veta att ramsorna även hade tonsatts, så då lärde jag mig sångerna. Och det var jätteroligt att läsa igenom boken igen, både för att melodierna till en del utav sångerna fortfarande satt, men också för att jag insåg att det är åkervinda som växer utanför min pappas garage, som jag tänkt är fint men glömmer gång på gång att kolla upp vad det är för något.

 

En bok av en författare från ett land du aldrig har besökt: milk and honey av rupi kaur

Jag är med i diverse litteraturgrupper via sociala medier och det känns som att sedan något år tillbaka så har varenda inlägg med någon slags önskan om poesitips resulterat i en lavin av folk som ba ”ALLA MÅZTE LÄSA RUPI KAUR OMGGGGG”. Och nu, när jag läst rupi kaur, så förstår jag varför. Det här är väldigt drabbande poesi. milk and honey är en väldigt drabbande bok. Det handlar om kärlek, kropp och kunskap. Alla som älskat kan hitta någon bit som får en att rysa, skulle jag tro. Här kommer några bitar jag rös till när jag läste:

En bok med ett rött omslag (höftning, det är lila-rött): Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski

Sista boken för året blev även en utav de tyngsta. Alakoski skriver om fattigdom både från statistik, barndomsminnen och från Soc-rapporterna hon hämtat ut, skrivna om hennes egen uppväxt. Medan oktober går från sensommarvarm till höstruskig tecknar hon sin biografi, motvilligt ibland, och helt hjärtskärande. Det här var en bra bok. En viktig bok. Läs den.

Nu är det dags att ta sig an nya årets läslista! Tack för i år!

Läs mer

Tips: Lore Olympus

Ohoj i vinterkylan! Jag kommer med ett hett tips: det finns en webcomic som heter Lore Olympus som är en slags modern twist på den gamla grekiska myten om Hades och Persefone, av en illustratör som heter Rachel Smythe. Förutom att den är jävulskt dramatisk och underhållande, så är den amazingly snygg. Läs den! Del 1 finner du [här!]

Men jag menar kolla, hur snyggt!?! Klicka på länken och läs!!

Läs mer