The Reading Challenge 2018: Mars

I mars har jag lyckats beta av ett helt gäng lite kortare, men icke desto mindre berörande, titlar, samt en 300+ sidors som tagit orimligt lång tid.

 

En bok med fult omslag: ”Det var jag som kom hem till dig” av Nina Hemmingsson

Det här med ”fint” och ”fult” är ju svårt. Jag tyckte i alla fall att omslaget till Hemmingssons diktsamling från 2012 var rörigt och jobbigt och, ja, fult. Gillar ju verkligen hennes seriebildvärld men detta funkade inte riktigt för mig. Dikterna då? Jo, dom var härliga, absurda och flippade, men dom golvade mig inte så som hennes ”enrutingar” brukar göra. Men ändå bra alltså! Detta var min favvo:

 

En bok med en frukt eller grönsak i titeln: ”Kunskapens frukt” av Liv Strömquist

Liiiiiiiv Strömquist, y u so goouuud!?? Jag vet inte vad jag ska skriva om Kunskapens frukt förutom att den är fabulous, även om jag inte fangirlar riiktigt lika mycket som när jag läste Prins Charles känsla (Strömquists bästa alla som inte läst den måste läsa etc). Kunskapens frukt handlar om vaginan, vulvan och mens. Speciellt serien om vulvan är intressant för Strömquist sätter fingret på en hel del grejer som jag inte reflekterat över, eller ens visste. Det här är folkbildning i bästa seriestil, 10/10, would recommend.

 

En bok om döden eller sorg: ”Det här är hjärtat” av Bodil Malmsten

Usch, den här diktsamlingen – om att leva när ens älskade dör – var tung. Malmsten skriver drabbande. Jag får pausa i läsandet ofta och andas. Tänker på Kullan, om hon skulle försvinna. Det är en fruktansvärd tanke. Men människor dör och dom som älskade dom går på något sätt vidare. Så ser det ut, så fungerar det. Malmsten skriver väldigt nära om hur det känns.

 

En bok om feminism: ”Bad feminist” av Roxane Gay

Det var den här jäkeln som tog sån tid. Vilket är märkligt för hon skriver bra, Gay, om ämnen som jag gillar; populärkultur, feminism, självförlåtelse, såna grejer. Bad feminist är en essäsamling uppdelad efter några olika teman som rör sig från amerikansk politik till författarens egna upplevelser. Ofta med en popkulturell brygga där emellan. Typ hur Gays besatthet av bokserien om tvillingarna i Sweet Valley High påverkat hennes förståelse för madonna/hora-komplexet, eller hur serier som Law & Order: SVU höjer vår toleransnivå för sexuellt våld mot kvinnor.

Varför det segat i läsningen tror jag beror på att en måste vara lite på humör, liksom? Ni vet när en scrollar på Facebook och det dyker upp en massa intressanta artiklar i flödet, och en ba ”Ja, jag vill läsa allt detta intressanta men inte just nuu…” – så blev det när jag såg den här boken på sängbordet om kvällarna. Men när den väl lästes var det givande, och ofta utmanande för hon har en del provokativa idéer, Gay. Hon är faktiskt till och från en ganska dålig feminist. Men som hon skriver själv, hellre det än att inte vara någon feminist alls.

 

En bok av en kvinnlig författare som använt sig utav en manlig pseudonym: ”En vinter på Mallorca” av George Sand

Har jag tid att läsa så brukar jag kunna fixa en bok på 150 sidor på tre dagar. En vecka om den är småseg. Den här reseskildringen från 1830-talet av George Sand, vars riktiga namn var Aurore Dudevant, tog mig över två veckor. Varför? För att jag blev tokig på Sand! Maken till gnällig, priviligerad tönt har jag väl aldrig förr följt under en resa till paradiset. Inget på Mallorca, förutom den vackra naturen, kan hon säga nåt gott om. Huset är kallt och dyrt. Husan kan inte bädda ordentligt. Maten är äcklig. Mallorkinerna är apor(!), deras musik är dålig för kastanjetter får Sand ont i huvudet av. Sands älskare at the time (en liten musikalisk doldis vid namn Chopin) blir sjuk och Mallorcas apotek är såklart inget att ha, etc, etc… Jag skumläste bara dom sista 30 sidorna för att jag var så trött på gnället. ”Men åk tillbaka till Frankrike då om det är så jävla hemskt!?!?” Tönt.

 

En bok som du egentligen skulle läst under 2017: ”Snäckorna” av Karin Boye

Hur mycket älskar en Novellix, ey? Och hur mycket älskar en Karin Boye? Ey? Så det här kunde ju bara bli bra. Det visste jag redan förra året när jag köpte Snäckorna. Sen glömde jag den i handskfacket i bilen, och där har den blivit liggandes. Tills nu!

Det tog knappt 10 minuter att läsa ut detta 17-sidorsdrama om en pojke vars mamma dött, och nu håller pappan på att gifta om sig med en kvinna som pojken avskyr. En kan lita på Boye, detta var en öm liten historia om ett barns rädsla och den svårförsåeliga vuxenvärlden. Rekommenderas starkt, speciellt om du är en sån där som inte har tid och ork att läsa – den tog som sagt knappt 10 minuter i anspråk. Novellix är bäst.

 

Hörni! Detta betyder att jag bockat av 11 utav utmaningens 50 punkter. Det är väl bra för att vara tre månader in, va? Såhär ser listan ut nu:

Läs Mer

The Reading Challenge 2018: februari

Ännu en månad av 2018 har kommit och gått, och jag har under februari lyckats klämma två böcker.

En bok baserad på en riktig persons liv: ”Församlingen” av Thomas Olsson

Okej okej, Olsson har själv gått ut och sagt att boken inte är självbiografisk per se, men absolut baserad på egna och gamla församlingskamraters erfarenheter, så jag tycker den får passa in.

Thomas Olsson, vars tecknarstil vi känner igen från serien Dilbert, berättar en coming-of-age story om en grabb, Tommy, som gillar Public Enemy och växer upp i en i boken icke-namngiven församling som vi skulle kunna kalla Schmehovas schmittnen. Det är intressant att följa Tommys uppväxt, hur han som barn tänker kring församlingens regler och hur dessa tankar transformeras till tonårstrots mot samma regler. Boken ger lite insyn i Schmehovas förtryckande praktiker, men även hur Tommy verkligen känner sig sedd och trygg i församlingen. Stilen är, likt tonen i dialogen, avskalad, enkel och lite barnslig, och det funkar bra. Utan att spoila slutet vill jag tyvärr klaga på att det kom väldigt abrupt, och jag hade uppskattat mer ihopknytande av säckar de sista 10 sidorna. För att sammanfatta, helt okej men mer intressant än bra läsning.

En bok med min favoritfärg i titeln: ”Lila hibiskus” av Chimamanda Ngozi Adichie

Kambili är 15 år och lever i ett hem som styrs med järnhand av djupt katolske och emotionellt rubbade pappa Eugene. Tillsammans med sin bror och sin mor försöker hon att undvika pappans terror, samtidigt som hennes självständiga faster Ifeoma försöker få henne att förstå att världen är större än familjens fängelse i marmor och guld. Vi får följa Kambili när hon sakta men säkert upptäcker sig själv bortom att hon är sin fars dotter, och det är fint.

Det här är en välskriven bok. Adichie skriver smart, och karaktärerna och deras relationer vävs fram väldigt snyggt. Som läsare så förstår jag att pappa Eugene inte är en ond man, utan en trasig sådan som verkligen tror att han gör vad som är bäst för sina barn. Han är hjärntvättad och fast i katolska dogmer, men han älskar sin familj, vilket gör honom till en otroligt sorglig karaktär och ”Lila hibiskus” till en otroligt sorglig bok.

Så, februari bestod utav två böcker som behandlade förtryckande religion, så det känner jag mig mätt på nu. I mars hoppas jag att jag äntligen kan ta mig i kragen och läsa klart Roxane Gays ”Bad feminist” – som ju är bra, hur kommer det sig att jag aldrig lyckas avsluta? – samt får rulla runt i massa goa bokreafynd!

Läs Mer

The Reading Challenge 2018: januari

Ohoj fellow booklovers! (Och andra.)

Jag kör ett nytt upplägg på Popsugars Reading Challenge-inläggen i år, och tänker göra månadsvisa uppdateringar. Så, här är januaris läsning!

En bok som också är en pjäs: ”Don Juan” av Molière

Ett ganska träigt sätt att starta bokåret. Inte jättespännande även om grundpremisserna och storyn som sådan är bra. Don Juan är en pilsk relationsfobiker som flyr undan kvinnorna vars hjärtan han krossat, i sällskap med sin sure tjänare. Han har också mördat någon, men det är sekundärt? Han blir också jagad av arga brorsor till en av tjejerna han förfört. Blev lite sugen att starta en webcomic baserad på historien… Don Giovanni är den enda opera jag sett IRL i mitt liv fyi.

Nordic noir: ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson

Jag har såklart sett filmerna , men hade inte läst böckerna – ett klassiskt misstag. I skallen ser därför Kalle Blomkvist verkligen ut som Michael Nyqvist (vila i frid) och jag hade mycket hellre skapat mig en ”egen” Blomkvist. Förutom den inre castingirritationen så var jag såklart lite spoilad på handlingen och den stora överraskningen i slutet. Det gjorde mig inte supermycket, för jag tror jag hade tyckt lika samma på det stora hela oavsett.

Vilket är att visst, ”Män som hatar kvinnor” är en spännande och väl researchad bok, och Lisbeth Salander är en fucking fabulous karaktär (det är för övrigt Erika Berg också, mycket mer badass än i filmerna!?) men jag stör mig så otroligt mycket på Blomqvist som huvudperson att jag till och från vill kasta boken i väggen. Maken till självgod, besserwissrig, mansplainande, självförhärligande och tröttsam snubbe får en leta efter. Och ändå vill precis varenda kvinna, plus åtminstone en man, i boken ligga med honom!?? Huuuuuuur????? Jag menar whoa Stieg Larsson (vila i frid), self-insert much? Inom fandom kallar vi detta fenomen för Marty Stu, och aldrig har jag väl läst ett tydligare exempel på en Marty Stu än Mikael Blomkvist i ”Män som hatar kvinnor”.

En bok som du fått i present: ”Expeditionen: min kärlekshistoria” av Bea Uusma

Bea Uusmas bok om Andrées polarexpedition fick jag i julklapp av Kullan, och jag pep till utav glädje när jag öppnade inslagspappret. Jag har velat läsa ”Expeditionen” så länge!! Och vilken gåva det var sen – jag sträckläste ut den på en dag. Tog upp den och kunde inte sluta läsa.

Uusma skriver om sin fascination för Andrées polarexpedition parallellt med att berätta om vad som hände då 1897 när Salomon August Andrées luftballong for iväg över Svalbard mot Nordpolen. Det stora mysteriet ligger i hur Andrée och hans två medresenärer dog på den ö där kropparna hittades 30 år efter deras avfärd. Uusma gräver även i yngsta resenären Nils relation med fästmön Anna, och lyckas så göra kärlekshistorien dessa två emellan till en röd tråd genom boken.

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga mer förutom att jag tyckte detta var så bra!

Och såhär ser årets lista ut, när januari blir till februari:

Titlar som är utskrivna men inte avkryssade är mina läsplaner för olika punkter.

Läs Mer

The Reading Challenge 2017: sista inlägget!

Hörni, i december så TRC-slutspurtade jag stenhårt. Klämde följande:

En bok som en bibliotekarie rekommenderat: Wage Slaves av Daria Bogdanska

Fint tecknad verklighetsskildring av svartarbete i Malmö. Daria Bogdanska skriver och tecknar självbiografiskt om hur hon kommer till Sverige för att plugga, och för att överleva behöver jobba, men hur gör en det utan personnummer? Snyggt, insiktsfullt och nära. Blir arg över att det ser ut såhär. Men också fnisspoäng pga hon är på punkfest i Nyköping vid ett tillfälle.

 

En bok du älskade som barn: Majas Alfabet av Lena Anderson

Alltså. Jag har sedan små barnsben vetat att alm heter Ulmus Glabra på latin. För det stod det i Majas Alfabet. Brukade titta på bilderna och drömma om daggkåpekjolar, och rabbla ramsorna. Senare, kanske på mellanstadiet, fick jag veta att ramsorna även hade tonsatts, så då lärde jag mig sångerna. Och det var jätteroligt att läsa igenom boken igen, både för att melodierna till en del utav sångerna fortfarande satt, men också för att jag insåg att det är åkervinda som växer utanför min pappas garage, som jag tänkt är fint men glömmer gång på gång att kolla upp vad det är för något.

 

En bok av en författare från ett land du aldrig har besökt: milk and honey av rupi kaur

Jag är med i diverse litteraturgrupper via sociala medier och det känns som att sedan något år tillbaka så har varenda inlägg med någon slags önskan om poesitips resulterat i en lavin av folk som ba ”ALLA MÅZTE LÄSA RUPI KAUR OMGGGGG”. Och nu, när jag läst rupi kaur, så förstår jag varför. Det här är väldigt drabbande poesi. milk and honey är en väldigt drabbande bok. Det handlar om kärlek, kropp och kunskap. Alla som älskat kan hitta någon bit som får en att rysa, skulle jag tro. Här kommer några bitar jag rös till när jag läste:

En bok med ett rött omslag (höftning, det är lila-rött): Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski

Sista boken för året blev även en utav de tyngsta. Alakoski skriver om fattigdom både från statistik, barndomsminnen och från Soc-rapporterna hon hämtat ut, skrivna om hennes egen uppväxt. Medan oktober går från sensommarvarm till höstruskig tecknar hon sin biografi, motvilligt ibland, och helt hjärtskärande. Det här var en bra bok. En viktig bok. Läs den.

Nu är det dags att ta sig an nya årets läslista! Tack för i år!

Läs Mer

Tips: Lore Olympus

Ohoj i vinterkylan! Jag kommer med ett hett tips: det finns en webcomic som heter Lore Olympus som är en slags modern twist på den gamla grekiska myten om Hades och Persefone, av en illustratör som heter Rachel Smythe. Förutom att den är jävulskt dramatisk och underhållande, så är den amazingly snygg. Läs den! Del 1 finner du [här!]

Men jag menar kolla, hur snyggt!?! Klicka på länken och läs!!

Läs Mer

Årets näst sista TRC-uppdatering

Herreminje det är november – vart tog det här året vägen?? Såhär har jag läst sedan vi kollade av Reading Challenge-listan sist i alla fall.

En bok med en årstid i titeln: ”Sommarboken” av Tove Jansson, utläst 7 augusti

Fantastiskt mysiga Sommarboken handlar om en liten flicka och hennes farmor ute i den finska skärgården, och det är så fint, och det är så nära. Jag lyssnade på denna som ljudbok, och Tove Janssons uppläsarröst gjorde dessutom upplevelsen av historien maximalt mysig, swear to god.

En bok innehållande resor: ”The first bad man” av Miranda July, utläst 23 oktober

Mm, kategoriseringen är lite långsökt. Det är ju inte som att huvudpersonen reser bort. Men för första gången när jag kör Reading Challenge så hade jag betat av så många kategorier att det inte gick att anpassa listan efter boken. Från denna bidde det att anpassa läsningen efter listan istället. Hursom, Carol är ungefär världens konstigaste normala kvinna – hon är olyckligt kär, har nojjor, ett tråkigt jobb och rutiner. Hon får en påtvingad inneboende, och alla hennes rutiner fallerar och hemliga utsvävningar från normalitet exponeras.

Det här var en jävulskt bra bok! Läs den! Jag skrattade högt flera gånger, och dom sista 50 sidorna satt jag på helspänn – inte för att det var spännande som en thriller är spännande, men för att det var spännande som bara liksom livet ibland är spännande!

En bästsäljare från en genre du vanligtvis inte läser: ”Konsten att städa” av Marie Kondo, utläst 7 oktober

Jag gissar på att alla som hängt på inredningsdelen av Internet, må så vara en Facebookgrupp eller en Pinteresttag, har hört om Konmari-metoden. Om du inte har det, så kommer här en snabb förklaring: gör dig av med allt du äger som inte ”sparks joy”, alltså får dig att spritta till lite av glädje. Det du behåller, det som får din mage att glittra av göttighet, ska ha en bestämd plats i ditt hem, dit den alltid ska återvända efter att du har använt den. Dina gem, dina t-shirts, dina foton och dina krukväxter ska alla gå igenom samma process – du ska känna efter om objektet får dig att pirra till av lycka, och sen ska det stå med sina kompisar. Så, nu har du sparat in 150 spänn!

En bok som getts ut under 2017: ”Help” av Simon Amstell, utläst 26 oktober

Okej, jag har skrivit om Simon Amstell typ tusen gånger förr, för han är jag och det är sjukt. Alltså, jag menar det, vi är tvillingsjälar eller något. Så att läsa den här boken är lite som att läsa något jag hade kunnat skriva, fast det kommer från någon annan som på något magiskt sätt tagit sig in i min hjärna – plus skriver utifrån perspektivet 30-nånting-bög i London istället för 30-prick-lezbo ute på landsbygden. Men alltså, annars. Det är nästan läskigt.

När jag läste den här boken lade jag upp ett citat jag tyckte var roligt på min Instagram, och sen sa Kullan till mig på kvällen; ”Jag fattar, ni är en och samma, det är du. Jag såg det där från boken på Instagram och så tänkte jag att det var något som du hade kunnat sagt, gjort och sedan berättat på det sättet om det. Knäppt.”

Och ja, det är knäppt! Hursom, det är en bra bok, men jag är inte hundra på om det är för att han är ett geni eller för att jag bara blir så jävla drabbad av igenkänningsfaktorn i precis varenda mening. Här kommer utdraget jag postade på Insta:

”För att beskriva människorna som gick på dom här festerna, så fanns det en snubbe som hette Merlin, och det är inte det som är grejen här. Han hade, upptäckte jag en kväll, helt otroliga, perfekta raka vita tänder. Så jag sa ‘Wow Merlin! Du har fantastiska tänder. Hade du tandställning när du var liten?!’ ‘Nä.’ Såna människor var det. Dom ba växte ut ur hans tandkött utan oro. Jag fattar inte varför jag (fortfarande) lever ett sånt oroligt liv. Häromdagen kom en kille fram till mig och jag var inte säker på om jag träffat honom innan eller inte. Så i paniken som uppstod så sa jag ‘Jag har likadan tröja.’ Det har jag inte.” – ur Help av Simon Amstell, min översättning

En bok som stått på att-läsa-listan alldeles för länge: ”Ett eget rum” av Virginia Wolf, utläst 3 november

Jag tycker det är så jäkla roligt när såna här gamla klassiker verkligen lever upp till hypen och förväntningarna! Wolfs ganska korta bok om vikten att kvinnor har egna pengar och ett eget rum för att kunna skapa känns superrelevant än, och inte ens i språket tyckte jag den kändes mossig alls!? Jag tänker mig att den här i kombo med Katrine Kielos ”Det enda könet” kan få vilken tänkande människa som helst att fatta grejen med 1900-talets feministiska utveckling, och hur viktigt det är att se politiken i det privata. Bra energikick från Wolf!

Det var det! Nu ska jag försöka bli klar med antingen Alakoskis ”Oktober i Fattigsverige” eller Roxane Gays ”Bad feminist”, vi får se vilken.

Läs Mer

Uppdatering halvlek+ på TRC17

Vad har jag läst sen sist då? Jo följande:

Liane Moriarty ”Öppnas i händelse av min död” – Tre kvinnors liv flätas samman under en dramatisk påskhelg i Sidney. Kärlek, mord och botgöring.

Spännande story, men usel översättning, så den är säkert mycket bättre på engelska. Jag gillade dom tre huvudkaraktärerna, dom var väldigt välskrivna. Tyvärr tyckte jag att ”sensmoralen” eller vad en ska säga var superproblematisk.

Jan-Phillipp Sendker ”Konsten att höra hjärtslag” – New Yorker flyger till Burma för att leta rätt på sin försvunne far. I ett tehus på den burmesiska landsbygden träffar hon en man som verkar veta allt om pappan…

Alltså, alla sa till mig att den här boken skulle vara en riktig snyftfest. Och jag älskar att böla när jag läser, ge mig svulstiga känslor, stor romantik och episka draman! Men… jag kände mig inte rörd en millimeter av denna, så Sendker lyckades uppenbarligen inte sälja in själva storyn till mig. Däremot var det ett vackert språk boken igenom.

Anita Goldman ”Våra bibliska mödrar” – Goldmans klassiker från 1988 om hur dom abrahamitiska religionerna kom till som en reaktion på Mesopotamiens mycket mer matriarkala styre.

Så himla bra och intressant!! Jag fick typ tusen ögonöppnare och aha!-upplevelser bara under dom första 20 sidorna! Hur kommer det sig att Bibeln är så misogyn? Goldman vrider, vänder, exemplifierar och resonerar kring kvinnorollen, kultur och tro. Jag brukar inte vara särskilt intresserad av religionshistoria men det här var faktiskt asspännande.

Anne Proulx ”Brokeback Mountain” – Innan Ang Lee gjorde storslagen film fanns det en tunn liten bok. Den handlar om Jack och Ennis som träffas på berget Brokeback och blir kära i varandra, och hur farlig den kärleken kunde vara i västra USA under 60- och 70-talet.

Jag blir imponerad av Ang Lee som filmskapare när jag läser boken, för han har verkligen fångat Proulxs språk. Det är sådär episkt, fast samtidigt avskalat. Korthugget, som sättet Ennis pratar på. Filmen är såklart en större upplevelse, boken är ju så kort, men det är hur som en vacker och fruktansvärt sorglig historia.

Sandra Beijer ”Allt som blir kvar” – Matilda blir dumpad och krossad, och kompisen Miron lovar att få henne att komma över exet på 30 dagar, alla medel tillåtna. Det blir ett blött juli, både av tårar och av alk.

Minns ni när jag läste ”Sen tar vi Berlin” och jag sa att jag hade älskat den boken om jag hade läst den när jag var typ 20, men nu är jag inte det och då når det inte ända fram liksom? Precis så känns det med ”Allt som blir kvar” också. Jag läser Beijers blogg Niotillfem regelbundet och älskar den, och trodde därför att hennes skönlitteratur skulle sitta som ett smäck trots att jag är något äldre än målgruppen, men det märktes tyvärr. Att jag är äldre än målgruppen alltså. Inte för att Beijer inte skriver pissbra, för det gör hon, men för att jag under läsningens gång mest tänkte att karaktärerna var osnutna småungar som behöver ta sig samman och växa upp. Säger kanske mest något om mig (bitter tant-varning)?

Daniel Howell och Phil Lester ”The Amazing Book is Not on Fire” – Haha, speaking of äldre än målgruppen! The Amazing Book is Not on Fire (”TABINOF” om du vill tala fandom-lingo) är den stora boken om allt som är Daniel Howell och Phil Lester, två britter på YouTube som spelar spel och ritar morrhår på varandra.

Min kärlek till Dan är stor, mycket större än min kärlek till Phil, och eftersom dom delar boken pretty much rakt av så var 50% av TABINOF något mindre intressant för mig. Så kan det vara. TABINOF är i alla fall väldigt underhållande för Dan och Phil-fans (”phans” om du vill tala fandom-lingo). Är du inget phan så är TABINOF nog inte så underhållande. Men kolla på deras videos vetja så blir du nog snart ett phan.

(För insatta phans vill jag även passa på att säga att nej jag shippar inte phan per se men jag shippar Dan/happiness och det är ju phan så på så sätt shippar jag phan I guess?)

Läs Mer

The Reading Challenge 2017

Årets nyårslöfte, as per usual, är att beta av Popsugars läsutmaning för året. Så här långt har jag kommit hittills i år:

Snabbomdömen!

Oscar Wildes ”De Profundis” – Vackert språk men babblig på det där sättet som Wilde är babblig.
Jonas Hassen Khemiris ”Allt jag inte minns” – FANTASTISK! Minst tjugo gånger har läst upp stycken för Kullan för att det var så himla bra, minst tio gånger har jag skrattat högt för att det varit så roligt och minst fem gånger har jag varit tvungen att lägga ner den för att det blir för jobbigt och smärtsamt att läsa vidare utan en liten paus.
Loka Kanarps ”Pärlor & patroner” – Seriepresentationer av balla historiska kvinnor. Kul, intressant.
Russell Brands ”Revolution – Superflummigt men mysigt och informativt revolutionsuppviglingsförsök.
Susan Sontags ”Sjukdom som metafor” – Om cancer och tuberkulos och hur människan vill förpacka lidande. Lite träig, helt ärligt.

Läs Mer

TRC16: En självhjälpsbok


A self-improvement book

Att överlista Jante – Om konsten att lyfta sig själv och andra, Tomas Gunnarsson, 2012. Utläst 7 november.

Jag vill börja med att säga att alla borde läsa den här boken, för den sätter fingret på en maaaassa grejer som, på riktigt, sabbar mångas livskvalitet och relationer till andra. Dessutom ger den läsaren verktyg att faktiskt ta tag i attityderna och beteendena som bidrar till att vi lättare känner missunnsamhet än gläds med andra, lättare blir irriterade när något oväntat händer än känner nyfikenhet, lättare snackar skit om andra än konfronterar personen med det som stör oss, etc.

Så, då var det sagt. Då vill jag diskutera lite kring publik och målgrupp. Här har nämligen Gunnarsson missat målet helt. För att ha skrivit en bok om hur vi kan öva på att vara mer tillåtande och öppna mot andra, så är han väldigt dålig på att tro sin läsare vara något annat än en vit medelålders cisperson mitt i medelklasskarriären och heteroäktenskapet med 2,5 barn. Detta påverkar inte själva teorin han driver, men det gör att jag inte litar på strategierna han säger kommer fungera, sabbar min läsupplevelse väldigt mycket, och får mig att känna att jag inte är hans målgrupp. Boken är helt enkelt skriven på ett sätt som exkluderar många läsare. Exempel: eftersom Gunnarsson i ett exempel pratar om att läsaren kan gå och sätta sig ”med den enda invandraren på arbetsplatsen” så förutsätter han att läsaren inte själv är invandrad. Och eftersom han skriver att alla har möjligheten att förändra sitt liv genom att exempelvis starta eget, så förutsätter han att alla har kapital nog att kunna ta en sådan ekonomisk risk. Med mera, med mera.

Så här har vi en bok som pratar om något viktigt, och jag känner att jag har haft nytta av att läsa denna bok – jag har lärt mig saker om mig själv och fått insikter om hur jag fungerar i relation med andra – men jag har ändå inte alls haft en positiv läsupplevelse. På grund av att jag inte kände att författaren pratade med just mig, utan med någon annan och jag liksom bara råkade tjuvlyssna. Jag fattar att råden egentligen inte är till mig, men jag kan fortfarande få ut något av att ha överhört samtalet. Förstår ni hur jag menar? Jag tror inte alls att det är medvetet från Gunnarssons håll!

Och det här är varför det är grymt viktigt att, när en ska skicka ut någonting i världen, fundera kring sin publik, sin målgrupp. Vem är det jag vill ska se/läsa/uppleva detta? För det mesta finns en idé om publiken. Kan tänkas att mestadels yngre människor ska läsa en ungdomsroman, så om en drar en referens till 20-talets revykung Ernst Rolf, får en nog räkna med att detta går över huvudet på den tilltänkte läsaren och bidrar till en känsla av ”Äh, jag fattar ju inte referenserna i den här boken, den är nog inte för mig.” Men om ens svar på frågan om tilltänkt målgrupp är så brett som ”vem som helst” så måste en tänka igenom huruvida en har anpassat sin produkt/upplevelse/uppgift etc och dess tillgänglighet efter vem som helst.

Kommer människor i rullstol uppför trappan in till din restaurang? Fixar någon med lässvårigheter att läsa instruktionerna till din maskin? Om du säljer beigea plåster och kallar dom för ”hudfärgade”, är dina plåster då till för människor som har en annan hudfärg än beige? Nog kan restaurangen fortfarande göra svingod mat, instruktionerna vara väldigt noggranna och plåstret stoppa blodet oavsett. Men till för ”vem som helst”…? För den som inte är normativ blir budskapet tydligt: det här är inte till för mig.

 

…och hur ser det ut med den där listan nu då? Jo så här!:
reading-challenge-2016

15/40 möjliga kryss. Eeeh, hade kunnat se bättre ut. Men hade DEFINITIVT kunnat se sämre ut med! 

Läs Mer

TRC16: En uppföljare och dennes föregångare

ska%cc%88rmavbild-2016-11-11-kl-12-32-15
A book and its prequel

Fight club 2 (och Fight club), Chuck Palahniuk, 2016 (och 1996).

När jag precis hade blivit tonåring så såg jag en film som förändrade mig och min syn på världen. Den gick en kväll på en sån där filmkanal, TV 1000 säkert. Pappa låg och slumrade i soffan och sa därför inte åt mig att gå och lägga mig (för det var väldigt sent för en 13-åring) eller sluta titta (för det var för våldsam och blodig underhållning för en 13-åring). Filmen hade kommit ut året innan och fått strålande recensioner, men det visste inte jag, jag hade liksom missat att David Fincher gjort revolutionsaction med Edvard Norton som sömnlös salary-man, Brad Pitt som karismatisk sektledare och Helena Bonham Carter som hypokondrisk småtjuv. Men jävlar, jag föll hårt. Mitt 13-åriga jag hade aldrig innan sett något som så skamlöst ifrågasatte kapitalism, och konsumtionssamhället och människors besatthet av att vara som alla andra. Det här var helt nytt för mig, ”Va, kan man ifrågasätta det här!?” Jag blev helt förhäxad av denna film. Till dags dato måste jag ha sett den minst 50 gånger. Även om jag idag förhåller mig mycket mer kritiskt till machoidealet i filmen, och det problematiska idealiserandet av den starke (grott)mannen och onyanserade bioligistresonemang, så har den en speciell plats i mitt hjärta. Ja, fortfarande.

Men först var det en bok! Den läste jag några år senare, när jag var 17-18 kanske. Den var bra, men inte lika bra som filmen tyckte jag. Däremot fick den mig att läsa andra Palahniukböcker, och han är ju bra. Även om han ofta är duktig på att reproducera sunkiga gamla könsroller, så berättar han väldigt intressanta och spännande historier. Han är en författare som vågar skriva lite konstigt, och det uppskattar jag.

Och nu, många år senare (20 år efter att boken kom ut!) så kommer en uppföljare. I serieform. Som jag fick som samlingsalbum av Kullan (bcuz she fuking rawks).

Själva storyn skulle kunna sammanfattas såhär: en massa år efter Project Mayhem bor Tyler, som numera kallar sig Sebastian, Marla och deras tween-son i en förort och kämpar med sexlivet, barnuppfostran och huslånet typ. Tills Sebastian plötsligt inte kan sova igen, och Mr Durden dyker upp som ett brev på posten. Men inte nog med att han vill ta vid där han senast blev tvungen att lämna revolutionen, det visar sig även att Tyler Durden är väldigt intresserad av att lära Sebastian och Marlas son allt han kan, för att bära fanan vidare där hans farsa fegade ur. Det låter som en ganska basic uppföljar-plot va? Men så kommer vi ihåg att det är Palahniuk som skrivit, och att det därför är målat i svartaste svärta, att alla skratt fastnar i halsen och att du som läsare eller tittare aldrig kan lita på vad du läser.

Fight club 2 är även en otroligt snygg serie, med fantastiska akvarellarbeten blandat med mer ”klassisk” superseriestil, collageteknik och bilder som inte bara illustrerar en historia utan är med och skapar historien. Tecknarna, Cameron Stewart och David Mack, har gjort ett fantastiskt jobb. Men det här är trippat, och det måste en komma ihåg när en jämför Fincher med Palahniuk. Palahniuk är tusen gånger mer skruvad än vad någon Hollywoodstudio skulle tillåta. Dark Horse Comics, däremot, sa ”Kör ba kör!”

Kolla snyyyyygg!
Kolla snyyyyygg!

Läs Mer