Flickighet i offentligheten

Ibland saknar jag Japan med hela mitt hjärta. Det var fantastiskt att bo där på en massa olika vis. Ett av skälen till att jag älskar det landet är att det, med svenska ögon sett, är så otroligt konstigt. Nu läste jag tillexempel på The Daily Dot att bandet Babymetal släppt sitt första album, och med det singeln Gimme chocolate!!

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=WIKqgE4BwAY#t=83[/youtube]

Tre urgulliga tjejer med tyllklänningar dansar synkroniserat och sjunger med sina flickiga röster om choklad. Till metal. Ja, min första reaktion är att tänka ”alltså, only in Japan”. Och det är såklart inte helt sant, men tillåtelse till att använda sig av flickiga attribut i sammanhang som i Sverige skulle känts väldigt malplacé är verkligen ett skäl till att jag saknar Japan. Det überfeminina fick ta plats där upplevde jag, och inte bara på gatorna i Harajuku där Lolitas visade upp sina tyll- och spetsmonster till klänningar. Men jag inser att när jag tänker på just ordet konstigt som det mest passande, så måste det såklart kontextualiseras lite.

Jag ströläser lite i boken Rosa – den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson, och hon pratar i kapitlet ”En godare värld” om hur rosa och blått är som färgrepresentanter för ljusa och mörka färger, och vilka värden den här färguppdelningen förmedlar.

I barnens beskrivningar blir det mörka manligt, tufft, hårt och, inte minst, coolt. I sin studie om pojkar och maskulinitet diskuterar etnologen Marie Nordberg hur begreppet cool är ett ord fyllt med status för både killar och tjejer. Däremot är det nära förknippat med maskulinitet och maskulina praktiker. Cool används för att beskriva en sorts attityd, där självkontroll, distans och ironi är centralt. […] Vi [skulle] kunna dra slutsatsen att mörka färger, med deras association till coolhet, vore att föredra även för tjejer. Förmodligen förhåller det sig så. Men inte enbart. För det finns uppenbarligen många som gillar, för att inte säga uteslutande föredrar, det ljusa, lätta, skira och snälla. Att välja det ljusa och rosa framför det mörka, coola är naturligtvis […] ett sätt att skapa sig som ett visst kön, nämligen som flicka.

Så det jag spontant reagerar på som konstigt är troligtvis att jag upplevde den japanska kulturen som en där den här diktomin cool/flickig inte är lika orubblig som i Sverige. I Japan upplevde jag att det superfeminina fick ta mer plats i det offentliga utrymmet, samtidigt som den aldrig behövde hålla sig helt åtskild från den ”coola” mörka maskulina estetiken.

I min masteruppsats har jag skrivit lite om begreppet gurlesk:

The literary term gurlesque was coined in the early 2000’s by literary scholar Arielle Greenburgh, who saw a trend amongst young female writers to use a sort of violent and/or grotesque femininity in their works. This approach to femininity can be found in various other subcultural expressions (I think for example of the “gothic lolita” in Lolita fashion culture). Using the girly, the ruffles and the colour pink, as weapon instead of shield in the patriarchy we live in.
“Gurlesque is creating women’s liberty with the girl’s captivity as starting-point. Gurlesque is Valerie Solanas dressed up as treacherous child. The girl’s room is a mine field, My Little Pony a trojan horse,” writes Swedish poet Aase Berg in the literary magazine 10TAL‘s issue dedicated to Gurlesque.

My Little Pony som en trojansk häst indeed, för när jag såg filmen Bronies: The Extremely Unexpected Adult Fans of My Little Pony häromdagen så var den aspekten dokumentärens stora behållning – vilken svår position dom unga männen fann sig själva i när dom pratade om sitt favoritprogram utanför fandoms trygga virtuella väggar. ”Förstår ni inte,” sa dom gång på gång, ”att män också kan uppskatta ett TV-program om vänskap och godhet med rosa ponnies i huvudrollerna utan att vara mindre män?”

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=ohnuyqJyEW0[/youtube]

Så inte konstigt. Bara ovant. Och Japan må ha en massa andra strukturella sexism- och könsrelaterade problem, men som svensk var det fantastiskt att få befinna sig på en plats där flickighet fick vara närvarande på alla möjliga, och för mig ovana, plan. Så på det sättet saknar jag Japan.

Sen saknar jag också det enorma utbudet av 24-timmarsöppna karaokebarer, men det vet jag handlar om min förkärlek för att skriksjunga Bonnie Tyler i ottan.

Läs Mer

Japantankar

Det är svårt att tänka på något annat än Japan just nu. Min syster har bott hos mig i helgen, det har vart bra. Distraherat. Nu har hon åkt tillbaka till Nyköping, jag kollar Facebook och ser på min feed att dom flesta mår bra, dom jag känner är oskadda. Några har fått sina lägenheter förstörda, Nats skickade bilden längst ner till mig. Läser Peters redogörelse över det kaotiska dygnet:

”There is water flooding from the tanks of the public bathhouse in the area. In the distance, the neighborhood kindergarten is being emptied. The kids are sitting outside crying, wearing yellow cushions around their necks to protect them. All the bicycles in the area has fallen down. The lamps are flickering in the trash disposal area.

I sit down, talk to the people around me. Try to find out if there has been any serious damage anywhere, of if anyone has been injured. None seems to know. A guard tells us that the houses in the area where I live is fine, because they were built recently. It is probably much worse for some of the neighboring buildings that was put up more then 20 years ago.”

Uppdaterar Facebookfeeden. Daniel skriver ”For those who lost their lives. For those suffering loss and grief.” och det blir så påtagligt, han är där just nu och jag är här.

I Tsukuba har alla affärer stängt – Peter berättade om långa köer men tomma hyllor innan all affärsverksamhet helt enkelt slog igen, tills vidare. Dom sparar på elen, sparar på gasen, Nats skrev att hon var törstig och hungrig men eftersom toaletten inte fungerade ville hon hålla på sig så länge som möjligt. Men det var igår, har vattnet kommit igång igen nu?

I Tokyo har allt börjat rulla på igen, skrev Daniel. Igår verkar ha vart världens märkligaste dygn, ”So crazy, the streets of Tokyo were completely crowded. It looked like a freaking immigration wave or something. People even desperately lined up to buy bicycles in order to get home faster to check if everyone were safe I guess.” har han skrivit på Facebook. Det kaoset, jag kan inte föreställa mig. Det är mycket folk på Tokyos gator vilken dag som helst, jag kan inte ens…

Jag saknar honom. Saknar dom alla. Vad gör mina vänner just nu?


MMS från Nats.

Läs Mer

Japan

Har suttit med en klump i magen hela förmiddagen. Natsumi skrev att fönstren i hennes lägenhet gått sönder, och eftersom gas och el är avstängt så fryser hon väldigt. Sachiko skrev att hus brinner, hus har rasat, all trafik är stoppad. Men hittills så mår alla jag fått tag på, bra. Mju, Peter, Misayo, och Alej (som faktiskt befann sig i Costa Rica, turligt nog). Men jag får inte tag på Nami. Är orolig, dom har rapporterat åtminstone tre döda i Ibaraki, prefekturen där mitt universitet låg, så jag vill bara få tag på Nami och veta att hon är okej.

Usch. Usch usch usch. Men Nats tar allt med ett glatt humör som vanligt, hon skrev ”students comes to school and drink beer and see movies outside haha”. Bra att dom är tillsammans, jag önskar jag var där med och kunde krama om dom.

Läs Mer

Recensionen – nu ordentligt översatt!

Min vän Daniel, som ni kanske minns från Japan, var gullighet personified och översatte recensionen jag hade fått! Såhär löd den tydligen, om Google Translate inte får bestämma:

”When taking your first step into the gallery you become engulfed in a unity of stillness coming from the work painted in black. The white walls of the gallery increase the sensation of this stillness, and create an even stronger presence of the illustrations decorated on the walls in black picture frames. Drawn materials such as tea bags and pants have been illustrated in a little twist with
an interesting perspective. The black lines drawn in the middle of the white drawing paper are full of personality, and hold information you usually wouldn’t notice everyday.

If you observe the illustrations carefully, you get the sensation that the artist has a humorous and loving attachment to her belongings, which puts you in a pleasant mood. However, the only thing that prevents you from feeling good at the end is that black cloud. Above the black bed placed in the centre of the gallery that black cloud is growing dense. It represents the neverending thoughts filling your mind during sleepless nights. Thoughts that will gradually turn you anxious and unhappy. This doesn’t only make it harder for you to fall asleep, it rather gives rise to a feeling of loneliness and misery. Together these thoughts form a black cloud rising up above the bed.

Within this clouded air I can no longer approach my belongings always by my side. No matter how much love and affection I feel towards them. This line of thought produced by the dark cloud I must break down on my own. Even though I know that, day in and day out when the night comes these clouds will form, and I will feel small and overwhelmed by helplessness. It is similair to the feeling anyone has experienced when falling in love. Your mind is completely dominated by your loved one, and there is no room for peace.

This exhibition might just be a realization of what is in the mind of the artist. We wander this world enjoying life, and also gradually become subjected to fear. In the end, discovering that black cloud existing in the heart of every one of us is possible. But you are the only one who can defeat it.”

That’s nice, innit? 😀


Foto Peter Birath.

Läs Mer

Japansk recension!

Jag upptäckte att gänget bakom T+ (galleriet jag ställde ut på i Japan) lagt upp en recension av min utställning på sin blogg! Den är ju på japanska, men jag GoogleTranslatade och då står det tydligen:

Utställningen ”Jag blev kär och bröt det” kommer att hållas.

Plats: Art Gallery T +
Datum:
November 8, 2010 – 12 November, 2010
Utställare:
Caroline Näslund (Special Forskning Student Research Design (doktorand))

Installation och ritningar om misslyckande (och kärlek).

T + recension

När man kommer in i galleriet första, deras arbete ”svart” är en tystnad som kommer från enheten. Det har till verkan att öka de vita väggarna i galleriet, som var levande illustration av varorna Kazara väggar som tystnaden har fått mer och mer närvaro i en svart ram.
Drawn material som tepåsar och byxor, har valts ett intressant perspektiv en liten twist. Dessa svarta linjer dragna i mitten av vitt ritpapper, som inte kan vara full av personlighet vi brukar se. Och tittar noga på bilden, ögat för tillhörigheter av författaren, men kommer också att upplevas obehagligt att idén om en full av kärlek de humoristisk någonstans som hindrar slutet dessa känslor är ett svart moln. Chikome på sängen som var placerad i mitten av galleriet ut svarta moln av svart. Den representerar den tänkande tycks vara oändligt fyllt med sömnlösa nätter framöver. Tankar blir mer och mer orolig och olycklig, ensamma nätter, även ger upphov till en känsla av elände snarare än extra sömn. De täcker på sängen och alla mörka moln. Rymden hade fyllts med moln, var de produkter som också tagit i mitt personliga liv är inte alltid. Oavsett hur mycket personlighet och kärlek till dem, producerade mörka moln en kedja av tänkande är ingenting annat än bryta ner sig själv. När de mörka molnen i natt, men dag ut och dag in Chi Me, små skulle jag inte, kommer jag att drunkna i hjälplöshet. Skulle det inte har du upplevt när du är kär i någon. Bara tanken domineras av den andra parten och ingen chans till fred är långt ifrån sinne. Denna utställning är också vad som kan vara en inkarnation av att i huvudet på författaren. Vi vandrar genom världen och njuta av successivt drivs av rädsla och slutligen ut svarta moln i hjärtat av varje, men de kan uppmärksammas återigen att han bara har sig själv att besegra.

Recensent Ikeda Hiroko

Läs Mer

Sayonara

En del människor är verkligen så himla bra på att säja hej då. Dom liksom säjer inte hej då på ett sätt som låter som hej då, dom lindar in det i varma ”vi ses snart igen” och ””nästa gång ska vi…” och det känns inte alls som att den där nästa gången ligger sex månader eller tre år in i framtiden.

Jag är verkligen inte bra på att säja hej då. Eller, jag lyckas i alla fall aldrig lura mig själv att ”vi snart ses igen”, oavsätt om det är platser jag bott på eller människor jag träffat. Varje hej då känns som en kniv rätt mellan två revben, rakt in i den där knytnävsstora pumpmuskeln. Hej då är och förblir episkt dåligt för mig. Never any good.

Bilder från min sista kväll i Japan (för den här gången, det här är ett hej då men det här är också ett vi ses igen, kanske behöver inte det ena utesluta det andra):


Vi satte oss på ett av mina favvoställen i Tokyo – mysiga Cafe Na i Harajuku.


Masa, Neil, Danieruu~


Mju came all the way from Tsukuba!

Den här resan har vart så bra, den har vart så… rätt. Precis rätt.

Läs Mer

Otroligt o-god morgon

Om elva timmar lyfter mitt plan. Det känns så himla himla dåligt. Jag är inte alls klar med Japan. Jag har fortfarande konstprojekt jag vill genomföra här, jag har fortfarande stadsdelar att utforska, jag har en massa människor jag vill träffa igen och igen.

Kramade om Daniel innan han drog till skolan för några minuter sen. Så fort jag stängt dörren började jag grina. Usch, jag känner mig som värsta mjäket. Hmpfh.

Jo visst ska det bli skönt att åka hem också. Men samtidigt…

Läs Mer