TRC16: En uppföljare och dennes föregångare

ska%cc%88rmavbild-2016-11-11-kl-12-32-15
A book and its prequel

Fight club 2 (och Fight club), Chuck Palahniuk, 2016 (och 1996).

När jag precis hade blivit tonåring så såg jag en film som förändrade mig och min syn på världen. Den gick en kväll på en sån där filmkanal, TV 1000 säkert. Pappa låg och slumrade i soffan och sa därför inte åt mig att gå och lägga mig (för det var väldigt sent för en 13-åring) eller sluta titta (för det var för våldsam och blodig underhållning för en 13-åring). Filmen hade kommit ut året innan och fått strålande recensioner, men det visste inte jag, jag hade liksom missat att David Fincher gjort revolutionsaction med Edvard Norton som sömnlös salary-man, Brad Pitt som karismatisk sektledare och Helena Bonham Carter som hypokondrisk småtjuv. Men jävlar, jag föll hårt. Mitt 13-åriga jag hade aldrig innan sett något som så skamlöst ifrågasatte kapitalism, och konsumtionssamhället och människors besatthet av att vara som alla andra. Det här var helt nytt för mig, ”Va, kan man ifrågasätta det här!?” Jag blev helt förhäxad av denna film. Till dags dato måste jag ha sett den minst 50 gånger. Även om jag idag förhåller mig mycket mer kritiskt till machoidealet i filmen, och det problematiska idealiserandet av den starke (grott)mannen och onyanserade bioligistresonemang, så har den en speciell plats i mitt hjärta. Ja, fortfarande.

Men först var det en bok! Den läste jag några år senare, när jag var 17-18 kanske. Den var bra, men inte lika bra som filmen tyckte jag. Däremot fick den mig att läsa andra Palahniukböcker, och han är ju bra. Även om han ofta är duktig på att reproducera sunkiga gamla könsroller, så berättar han väldigt intressanta och spännande historier. Han är en författare som vågar skriva lite konstigt, och det uppskattar jag.

Och nu, många år senare (20 år efter att boken kom ut!) så kommer en uppföljare. I serieform. Som jag fick som samlingsalbum av Kullan (bcuz she fuking rawks).

Själva storyn skulle kunna sammanfattas såhär: en massa år efter Project Mayhem bor Tyler, som numera kallar sig Sebastian, Marla och deras tween-son i en förort och kämpar med sexlivet, barnuppfostran och huslånet typ. Tills Sebastian plötsligt inte kan sova igen, och Mr Durden dyker upp som ett brev på posten. Men inte nog med att han vill ta vid där han senast blev tvungen att lämna revolutionen, det visar sig även att Tyler Durden är väldigt intresserad av att lära Sebastian och Marlas son allt han kan, för att bära fanan vidare där hans farsa fegade ur. Det låter som en ganska basic uppföljar-plot va? Men så kommer vi ihåg att det är Palahniuk som skrivit, och att det därför är målat i svartaste svärta, att alla skratt fastnar i halsen och att du som läsare eller tittare aldrig kan lita på vad du läser.

Fight club 2 är även en otroligt snygg serie, med fantastiska akvarellarbeten blandat med mer ”klassisk” superseriestil, collageteknik och bilder som inte bara illustrerar en historia utan är med och skapar historien. Tecknarna, Cameron Stewart och David Mack, har gjort ett fantastiskt jobb. Men det här är trippat, och det måste en komma ihåg när en jämför Fincher med Palahniuk. Palahniuk är tusen gånger mer skruvad än vad någon Hollywoodstudio skulle tillåta. Dark Horse Comics, däremot, sa ”Kör ba kör!”

Kolla snyyyyygg!
Kolla snyyyyygg!

Läs Mer

Om Deadpool och min egen note-to-self: lower my expectations slightly

deadpoolLook at that fancy red suit, mister Pool! They didn’t make it green. Or animated.

I helgen kom vi iväg och såg Deadpool, äntligen, som jag hajpat upp något brutalt innan i mitt eget lilla huvud. Så klart levde den därför inte upp till mina förväntningar. Kullan skrattade och sa att jag får skylla mig själv, och det är sant, men det är ju så svårt när en går in i fangirl-mode innan själva produkten är konsumerad. Jag var för djupt nere i fandomen redan när trailern släpptes. Jag brukar vara bra på att separera olika universum från varandra – till exempel inte jämföra Harry Potter-filmerna med böckerna utan se dom som två varianter av historien om Harry som båda existerar i sin egen rätt. Men Ryan Reynolds, Tim Miller och dom andra bakom produktionen har sålt in filmen så mycket med att det ska vara så bra och så troget serien så min pepp har liksom inte vetat några gränser! Ni skulle sett mig under bioreklamen, jag satt och hoppade i salongen!

Ja, jag hajpade upp Deadpoolfilmen. Nej, den levde inte upp till förväntningarna – vilken film hade kunnat det? Nej, jag skrattade inte så mycket som jag trodde jag skulle göra. Nej, det var inte ett perfekt manus. Men med detta sagt – visst var den fortfarande sjukt underhållande, och en utav dom bästa superhjältefilmerna jag sett på länge. Ryan Reynolds är grym som Wade Wilson. Negasonic Teenage Warhead är klockren. Colossus är bedårande. Skämten om Hugh Jackman/Wolverine är perfekta, och även hur Reynolds driver med sig själv och sina tidigare superhjältefilmsförsök (både Wolverine Origins och Green Lantern får sig förtjänade kängor). Dialogen mellan Wade och Vanessa älskade jag, likaså Vanessa som karaktär.

Men, missnöjd tjej ändå. Här kommer fyra grejer som jag störde mig på när jag såg Deadpool (VARNING VARNING SPOOOILEEERS om ni ej sett filmen sluta läs NU):

* I början av filmen gör Deadpool en fourth wall-breaking och säger något i stil med ”Om din pojkvän släpat med dig till denna film så ta det lugnt, det är en kärlekshistoria också,” alltså något slags tal till ”medsläpade” flickvänner som underförstått hellre vill se drama än superhjälteaction. Så onödigt, och inkonsekvent av Reynolds (som ja, vart med och skrivit manus) när han i en intervju sagt följande:
Skärmavbild 2016-02-23 kl. 15.14.47

* Skurkens högra hand, Angel Dust, är kvinna, och hennes mutantkraft är att hon är superduperstark. Så självklart ska det slängas in några chick-with-a-dick-skämt, vilket både är transfobt och så jävla tröttsamt. KVINNOR KAN VARA STARKA, ATT VARA STARK ÄR INTE NÅGOT EXKLUSIVT MANLIGT. Ffs.

* Innan filmen hade premiär så gjorde regissören Tim Miller det här uttalandet:

Pansexual! I want that quoted. Pansexual Deadpool.

En längre text som jag tyckte var bra om hur filmen inte lyckades presentera DP som pansexuell  finns här på Slate.com, och jag nickar instämmande med den – att en liten animerad Deadpool hävdar att Ed Skrein är ”hottest” under eftertexterna är inte att leverera vad det gäller citatet ovan.

* Han hörde inga röster? Generellt tycker jag Wade var alldeles för lite galen efter att han blivit torterad hos Weapon X-gänget. I en scen blir han paranoid över sitt utseende post-Weapon X, men hans återkommande inre röster såg (hörde) vi inte röken av. Förvisso dyker dom inte upp ”på en gång” i serien heller, så gänget kanske spar på dom till Deadpool 2.

Med allt detta sagt – klart ni ska gå och se Deadpool! Den är rolig och knäpp och precis som ze comics så står den ut i superhjältegenren då den verkligen vågar driva med sig själv och sagda genre. Det är en film full av grova one-liners och svordomar och mycket blod och pruttskämt. Och helt ärligt, skulle inte fler superhjältefilmer må bra av lite pruttskämt?

Visst peppar jag på uppföljaren. Deadpool själv säger i filmen att en ännu-ej-castad Cable kommer vara med (which would be awesome) (även om jag personligen helst skulle vilja se kombon Spiderman och Deadpool, men Sony äger Spidey och Fox äger DP så det är ju bara filmönskedrömmar – jag får vara nöjd med deras gemensamma serietidning). Nu när det gått så bra för ettan kanske dom har råd att få med fler X-men i bild (får en till och med hoppas på en Wolverine-cameo?). Kanske kommer en andra film även att visa en mer uttalat queer Deadpool? Jo, jag peppar. Men jag ska inte peppa för mycket den här gången.

Läs Mer

Flickighet i offentligheten

Ibland saknar jag Japan med hela mitt hjärta. Det var fantastiskt att bo där på en massa olika vis. Ett av skälen till att jag älskar det landet är att det, med svenska ögon sett, är så otroligt konstigt. Nu läste jag tillexempel på The Daily Dot att bandet Babymetal släppt sitt första album, och med det singeln Gimme chocolate!!

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=WIKqgE4BwAY#t=83[/youtube]

Tre urgulliga tjejer med tyllklänningar dansar synkroniserat och sjunger med sina flickiga röster om choklad. Till metal. Ja, min första reaktion är att tänka ”alltså, only in Japan”. Och det är såklart inte helt sant, men tillåtelse till att använda sig av flickiga attribut i sammanhang som i Sverige skulle känts väldigt malplacé är verkligen ett skäl till att jag saknar Japan. Det überfeminina fick ta plats där upplevde jag, och inte bara på gatorna i Harajuku där Lolitas visade upp sina tyll- och spetsmonster till klänningar. Men jag inser att när jag tänker på just ordet konstigt som det mest passande, så måste det såklart kontextualiseras lite.

Jag ströläser lite i boken Rosa – den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson, och hon pratar i kapitlet ”En godare värld” om hur rosa och blått är som färgrepresentanter för ljusa och mörka färger, och vilka värden den här färguppdelningen förmedlar.

I barnens beskrivningar blir det mörka manligt, tufft, hårt och, inte minst, coolt. I sin studie om pojkar och maskulinitet diskuterar etnologen Marie Nordberg hur begreppet cool är ett ord fyllt med status för både killar och tjejer. Däremot är det nära förknippat med maskulinitet och maskulina praktiker. Cool används för att beskriva en sorts attityd, där självkontroll, distans och ironi är centralt. […] Vi [skulle] kunna dra slutsatsen att mörka färger, med deras association till coolhet, vore att föredra även för tjejer. Förmodligen förhåller det sig så. Men inte enbart. För det finns uppenbarligen många som gillar, för att inte säga uteslutande föredrar, det ljusa, lätta, skira och snälla. Att välja det ljusa och rosa framför det mörka, coola är naturligtvis […] ett sätt att skapa sig som ett visst kön, nämligen som flicka.

Så det jag spontant reagerar på som konstigt är troligtvis att jag upplevde den japanska kulturen som en där den här diktomin cool/flickig inte är lika orubblig som i Sverige. I Japan upplevde jag att det superfeminina fick ta mer plats i det offentliga utrymmet, samtidigt som den aldrig behövde hålla sig helt åtskild från den ”coola” mörka maskulina estetiken.

I min masteruppsats har jag skrivit lite om begreppet gurlesk:

The literary term gurlesque was coined in the early 2000’s by literary scholar Arielle Greenburgh, who saw a trend amongst young female writers to use a sort of violent and/or grotesque femininity in their works. This approach to femininity can be found in various other subcultural expressions (I think for example of the “gothic lolita” in Lolita fashion culture). Using the girly, the ruffles and the colour pink, as weapon instead of shield in the patriarchy we live in.
“Gurlesque is creating women’s liberty with the girl’s captivity as starting-point. Gurlesque is Valerie Solanas dressed up as treacherous child. The girl’s room is a mine field, My Little Pony a trojan horse,” writes Swedish poet Aase Berg in the literary magazine 10TAL‘s issue dedicated to Gurlesque.

My Little Pony som en trojansk häst indeed, för när jag såg filmen Bronies: The Extremely Unexpected Adult Fans of My Little Pony häromdagen så var den aspekten dokumentärens stora behållning – vilken svår position dom unga männen fann sig själva i när dom pratade om sitt favoritprogram utanför fandoms trygga virtuella väggar. ”Förstår ni inte,” sa dom gång på gång, ”att män också kan uppskatta ett TV-program om vänskap och godhet med rosa ponnies i huvudrollerna utan att vara mindre män?”

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=ohnuyqJyEW0[/youtube]

Så inte konstigt. Bara ovant. Och Japan må ha en massa andra strukturella sexism- och könsrelaterade problem, men som svensk var det fantastiskt att få befinna sig på en plats där flickighet fick vara närvarande på alla möjliga, och för mig ovana, plan. Så på det sättet saknar jag Japan.

Sen saknar jag också det enorma utbudet av 24-timmarsöppna karaokebarer, men det vet jag handlar om min förkärlek för att skriksjunga Bonnie Tyler i ottan.

Läs Mer

Tre skäl till att du ska gå och se Moodyssons nya film Vi är bäst!

I måndags var jag och såg Vi är bäst!, där vi får följa ett gäng 13- och 14-åringar – Bobo, Klara och Hedvig – som en hösttermin under tidigt 80-tal bestämmer sig för att starta ett punkband, trots att deras klasskamrater bestämt hävdar att punken är död. Du borde också se den här filmen! Här kommer tre skäl till varför.

1. Inom sociologin pratar en ofta om “agenter”, vilket syftar till individer som agerar självständigt och av egen fri vilja i sin kontext. I Vi är bäst! har Moodysson lyckats med konststycket att låta unga tjejer vara just agenter i handlingen. Tjejerna reagerar inte bara; det är dom som driver handlingen, dom som tar initiativen som för historien framåt. Dom är inte bara offer för omständigheter. Till och med sina egna utanförskap har dom valt själva, och dom är fullt medvetna om vilka oddballs dom positionerat sig som.

I en scen klagar Bobo på hur ful hon är och hur hon aldrig kommer “få en kille” och Klara tröstar – “Joodå, det kommer du…”. Senare när tjejerna ska iväg för att träffa några punkgrabbar så blir Bobo upprörd på Klara för att hon har sminkat ögonen: “Vi har ju sagt att vi är emot smink!” Jag tror aldrig jag har känt igen mig så mycket i en film någonsin – önskan om att vara åtråvärd, att vara “snygg”, men att vara det på sina egna villkor. Att inte göra uppoffringar på ens principer för att vara snygg. Och mest: att själv bestämma vad en tycker är snyggt. Det Bobo säger när hon klagar på att hon inte är snygg är inte “Jag önskar att jag såg ut som dom andra tjejerna i klassen”, för det är inget alternativ. Bobo vill vara snygg efter sina egna snygghetspremisser.

I filmen möter tjejerna en massa motstånd, men det ger dom märkbart liksom bara mer energi, och det är en sådan befriande inställning till motgång. Moodysson säger i DN Söndag (6/10 2013): ”[…]det finns människor som tycker att det är en succé att publiken buar åt dem. I dag lever vi i en tid så människor i stor utsträckning försöker komma in i samhället och vill bli omtyckta. Det skulle vara skönt om en och annan tyckte att det var skönt att slippa. Alla sociala medier är uppbyggda kring att man ska lajka saker och ting och så sitter man där och känner sig ensam när man inte blir lajkad. Det är bara en annan tidsanda hos de här barnen, de är inte ute efter att behaga någon. De klär sig för att se tuffa ut, inte för att killarna ska gilla dom. […] Det tror jag är en viktig grej, att det spelar ingen roll om folk skrattar eller tycker att man är dålig. Det kan jag sakna i dag bland unga människor. Det finns förstås undantag, men jag upplever att vi lever i en kultur där vi bombarderas av att vi ska längta efter att bli omtyckta.”

2. Spoiler alert: inte en enda gång under filmen sätts tjejernas sexualitet i fokus. Vi ser ingen onaniscen, inga testa-BH-scener, inte ens något hångel. Det är inte viktigt för handlingen. Moodysson sexualiserar inte tjejerna, och det är gjort så jävla sällan när det kommer till filmer om unga tjejer att jag verkligen märker av frånvaron.

Och här kommer det vackra: att dom inte sexualiseras betyder inte alls att Moodysson gör avkall på tonårspirrigheten, eller på deras könstillhörighet. Snarare är faktumet att dom är just unga tjejer konstant återkommande. Mest tydligt blir det med dom två ledarna på fritidsgården där bandet repar, som envisas med att säga “tjejband” istället för punkband, ackord-mansplaina den superkompetenta gitarristen Hedvig och helt enkelt inte tar våra tre huvudpersoner på allvar.

3. Hedvig. Mer strålande karaktär i en svensk film har jag inte sett sedan… haha, Elin i Fucking Åmål?? Hedvig är så totalt trovärdig, så svag och så stark, så osäker men med en inre självsäkerhet. Jag bara föll handlöst för henne, och jag vet att det är Bobo och Klara som egentligen ska vara huvudkaraktärerna men i mitt tycke stjäl Hedvig hela showen. Vilken stjärna. Bra jobbat, Liv LeMoyne!

Vi är bäst! går på en biograf nära dig. Gå och se den nu och bli peppad, arg, underhållen, glad och inspirerad. Så, så, iväg nu!

Läs Mer

”The drugs were there for me.”

Jag gillar verkligen Russell Brand. Han är rolig, smart, helt jävla galen. Han är också nykter alkoholist och gammal knarkare, och han är så fantastiskt intressant att lyssna på när han pratar om drogmissbruk och hur det behandlas. Hela hans dokumentär From addiction to recovery finns på youtube, och jag tycker den är lätt värd att se. Samtalet mellan honom och Gerada (ca 24:50) som skriver ut metadon till missbrukare är så himla… rörande. Och jag vet att jag låter som en hippie, men kom ihåg att vara snälla mot varandra! What Russ says: compassion.

Edit: jag klistrade in videon först, men det är ganska stötande klipp/bilder till och från, så om ni vill se är det kanske bättre om ni går till klippet istället, jag vet inte, här iallafall.

Läs Mer

…mycket.

Hej bloggen,

jag vet att det har vart tyst ifrån mig i ett par dagar nu. Det är för att jag läser en jättejättebra kurs som heter Intersektionalitet i konstnärlig praktik, som Lisa Nyberg och Johanna Gustavsson (förr MFK, numera Radikal pedagogik) har i två veckor. Jag har så mycket tankar kring det här begreppet och det vi läser och pratar om under den här kursen att det känns som att huvudet är fullt av surrande bollar som studsar omkring, typ. Men jag ska försöka att skriva om det när det liksom har lagt sig lite, lugnat sig.

Och alldeles strålande tajming var det såklart då att jag och Lina gick och såg Paradis: Kärlek på Bio Rio igår. Det var typ den jobbigaste film jag någonsin sett. Inte ens under Lilja 4-ever kände jag ett sånt obehag – jag funderade på riktigt vid två tillfällen på om jag bara skulle lämna salongen en stund. Gjorde inte det. Sjukt bra film som jag ville se hela av, ändå, liksom. Sjukt bra, men vidrig. Och inte på det där våldsamma splattersättet, inte ens på det hot-om-våld-smygiga Hanekesättet. Bara… obehagliga insikter om hur jävla illa människor ibland behandlar varandra.

Så, tl;dr mycket i skallen.

Puss,
/Caro


P.S. Ja, jag vet att det är den där dagen. Jag är jättesingel. Du och jag Grumpy Cat, du och jag.

Läs Mer

The D is silent

Hallå jag har ju inte skrivit om fantastiskheten som var Django Unchained!! Jag och Simon såg den i förra veckan, och jag är fortfarande alldeles lycklig och lyrisk! Jamie Foxx var strålande, Christoph Waltz är min nya favorit-ALLT, och scenen där Leo börjar blöda från handen var precis så episk som Tumblr haussat upp den att vara. Jag blir alldeles såhär ”Shiiit, årets bästa fiiilm!!” men så kommer jag på att februari knappt har kommit igång än. Men ja, wow. Episk bioupplevelse. Gå och se den, och se den på bio för det är lätt värt pengarna och soundtracket förtjänas att spelas på så hög volym ur så bra högtalare som möjligt.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=eUdM9vrCbow[/youtube]

Läs Mer

Den gamla tekniken

Jag sitter hemma hos mamma och pillar med gammal teknik. Mamma bara skrattar åt mig, för tydligen gör jag en massa ljud i min iver och fascination – en massa ”Ooooh!” och ”Ahh! Iiiiihh!!” och sånt. Men jag blir verkligen så himla glad när jag får pilla med gamla kameror och projektorer och whatnot!

Nyss visade mammas man gamla super 8-filmer från hans barndom, och det var så himla mysigt, och nu har han sagt att jag får fota med hans gamla 110-filmskamera, och han hade TRE rullar 110-film kvar! Som är dödsgamla såklart, från 1980, så jag undrar om det ens kommer att bli några bilder. Men testa ska en såklart göra!

Kodak Ektra med, håll i er nu, ”electronic flash”!

Kalle Anka på vardagsrumsväggen…

…visat med dom här grejerna!

Kolla, en gammal dragspels-Agfa och tre blixtlampor kvar! *dör*

Oooh, imorgon ska jag fota en massa och det ska bli så roligt!

Läs Mer