Avengers S.T.A.T.I.O.N. i Norrköping

Lyckan var påtaglig i måndags när jag och min lika nördiga lillebror tog tåget till Norrköping för att gå på Marvels interaktiva Avengersutställning på Östgötaporten, öppet hela sommaren lång, läs mer här. Lyckan höll i sig när vi kom fram till lokalen – allt kändes maffigt, bombastiskt och innan det var dags för vårt tidsbestämda inträde till själva utställningen hängde vi i loungen och spelade Legos Avengersspel på Playstation upp på gigantiska projektionsväggar. Sen fick vi ta actionbild med Avengersrekvisita, tex Caps sköld, Mjölnir eller Hawkeyes pil och båge. Alltså, det började bra.

När vi väl fick gå in i själva utställningsområdet lotsades vi av en utställningsvärd som skulle spela rollen som S.H.I.E.L.D.-agent vilket var, ja, lite cringe, men vem är jag att missa ett tillfälle att lajva Marveluniversumet. Maria Hill dök upp på skärmar och berättade att vi skulle få tillträde till ett topphemligt forsknings- och träningslab typ? Och sen följde ett gäng rum med filmmemorabilia, info om Marvels cinematiska universums karaktärer plus en del interaktiva träningsskärmar som testade ens styrka, reflexer och sikte typ.

Det som fanns var kul. Det som inte var kul var att det inte fanns mer! Jag och lillebror var rörande överens – vi hade betat av hela stället på kanske 45 minuter när vi hade räknat med att det skulle ta en hel förmiddag (hemsidan säger att en ska räkna med att det tar 1,5 timma men då lär man gå väääldigt långsamt alltså…). Sååå det var en besvikelse. Den andra besvikelsen var att merchbutiken inte hade mer grejer! Butiken var stor, men samma prylar återkom liksom hela tiden, så det slutade ändå med att jag bara köpte ett nyckelband trots att jag var helt inställd på att i princip kasta pengar mot kassören vid första anblick!?

Summa summarum, inte riktigt så maffigt som det sålts in som. Missförstå mig rätt, det var helt okej-fett – men det skulle varit fantastiskt fett om det hade vart mer av allt!

High five, järnis!

 

Och snällklapp på Hulkis.

 

Jag var ovärdig, tyckte Mjölnir.

 

Utställningens bästa och läskigaste modell; Thanos på sin tron.

 

Stajlar på Caps Harley Davidson. Okej, slut på poserbilder!

Läs Mer

Om Death Cab och fangirl feels från tonårstiden

[Inläggsgiffen är alltså karaktären Summer i TV-serien The O.C. som beskriver bandet jag skriver om nedan. It’s funny ‘cause it’s true.]

I stan one band! Nej det är inte sant, jag har tre band som är såna där ”ughhh okej jag lägger mig här på marken och dör av er amazingness och bästhet”. Först har vi Tiger Lou, som jag haft ynnesten att se live många gånger. Sedan är det The Strokes, som jag någonstans gett upp på att få se live ever i mitt liv. Och sist, men absolut inte minst, Death Cab For Cutie, som gjort några Sverigespelningar genom åren men som jag aldrig lyckats vara i landet för/ha pengar till att gå på/haft möjlighet att ta mig till. Tills nu!! Vänner, jag ska äntligen få se Death Cab i februari!!

Dom där tre banden jag nämnde har en sak gemensamt – jag ”upptäckte” dom när jag var runt 15 år. Precis i samma veva som jag började hitta min stil och formulera egna åsikter och såna där saker som en gjorde när en var 15. Jag tror detta faktum bidrar stort till varför just dessa tre band fyller mig med så mycket känslor – dom är så tätt sammankopplade till min tillblivandeprocess till någon slags vuxen. Jag har hittat en massa favvoband efter tonåren också, men inga som har så stadiga grepp runt hjärtat som dom där tre.

John Storey, professor vid University of Sunderlands institution för media- och kulturstudier i Storbritannien, skriver i sin bok ”Cultural Studies and the Study of Popular Culture” från 2003 om relationen mellan ungdomar och ungdomskultur, och hur kulturen inte bara blir underhållning utan identitetsskapande på så vis att uttrycken som kidsen söker sig till på något vis redan speglar aspekter av dom, samtidigt som den ger ett språk för kidsen att använda sig utav i relation till kulturen och sig själva. Det blir alltså mer än musik, det blir ett helt koncept att bolla sin identitet med. För min del var det indie/emosvängen som breddade min värld alltså, jag var en ganska sökande tonåring och när jag fann indie/emocommunityt där runt 2002-2003 blev det lite som att hitta hem. Och då tänker jag såhär: inte konstigt att vissa band, eller TV-serier, eller böcker, eller annan text hänger sig fast, blir något mer än nostalgi eller regular fangirl feels, för när en konsumerade just dessa texter gav dom en ett utvecklat språk en kunde använda sig utav när en formulerade sig kring sig själv och sitt liv. That’s pretty rad.

”[Music culture] mirrors attitudes and sentiments which are already there, and at the same time provides an expressive field and a set of symbols through which these attitudes can be projected…” (Cultural Studies and the Study of Popular Culture, s. 117)

Om ni blir sugna på att lyssna på Death Cab så har jag en välsorterad spellista på Spotify [här], med bara det bästa. Och som förpepp för konserten i februari så delade min svägerska videon nedan, med en konsert i London från häromkvällen bara. Aaah, så mycket Death Cab, good times <3

Läs Mer

SIS18

Kära bloggy, i helgen åkte jag och lillebror till Stockholm och besökte Stockholms Internationella Seriefestival. Det var najs. Nästa år hoppas jag själv sitta vid ett av borden och kränga zines för Cnäs räkning, men i år fick jag nöja mig med att glida runt och kolla vad andra kreativa själar hade gjort. Det visade sig vara så jäkla mycket bra. Såklart.

På Comics heaven i Gamla stan firades Free Comic Book Day med massa extrapriser och gratistidningar. Dom hade även öppnat portarna till Comics hell, alltså deras källarlager, in genom en lucka och ner för en smal stentrappa i typiskt Gamla stan-manér.

Jag köpte mig inte så mycket, men Paper girls #1 och zinet Galgen bidde det i alla fall.

Vi gick på en föreläsning om japanska BL-serier också, men den ska få ett eget blogginlägg pga väckte så mycket tankar.

Här är min egen an-teckning från dagen:

Läs Mer

Tips: Konsthistorier på SVT Play

Jag och Kullan har plöjt Konsthistorier och det borde du också göra – hela serien finns på SVT Play. Konceptet är att en samtidskonstnär får bekanta sig närmre med en äldre konstnärs verksamhet, med någon slags gemensam tematik eller ingång. T ex på tema ”Textil” så är Linnéa Sjöberg samtidskonstnären, hon sitter i Berlin och väver VHS-bandmattor på sin svarta vävstol, och juxtaposeras mot Hannah Ryggen, autodidakt textilkonstnär aktiv från 1920- till 50-talet som gjorde ganska makalösa bildvävar med politiska antifascistiska budskap.

Still ur säsong 2 avsnitt 6: Hannah Ryggen väver.

Väldigt inspirerande, kul att få updates på vad en del gamla skolkamrater håller på med, och ba generellt en väldigt bra inkörsport till att nörda ner sig både i samtida konst, och i svenska klassiker som Siri Derkert och Hilma af Klint. Varje avsnitt innehåller även ett litet collage av samtidskonst som ytterligare behandlar avsnittets tema, som jag tyckte var väldigt spännande – mycket från förra årets Venedigbiennal bland annat.

Still från säsong 1 avsnitt 4: Siri Derkerts blästerteckningar i Östermalmstorgs tunnelbanestation.

Tipsade bästisen om serien och hon hälsar att avsnitten med fördel kan ses under tiden att en äter lunch. Själv tyckte jag den passade perfekt att klämma intensivt under en dag/helg (det finns bara 6 stycken halvtimmeslånga avsnitt á 2 säsonger).

Slutligen – Sara-Vide Ericson! my fave! är med i säsong 1 avsnitt 3, ”Relationer”, och är sitt vanliga fantastiska jag med fuktiga filtar i övergivna skogsstugor, målerisk genialitet (ledsen att jag använder g-ordet men det är ju genialt), och hunden Larry. Fangirl mode on etc.

Läs Mer

Den sedvanliga nyårsenkäten anno 2017

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Fyllde 30!

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Alltså, jag tycker jag har betat av årets Reading Challenge himla bra? Och än är inte den sista boken på årets lista läst, för jag brukar kunna klämma några stycken i mellandagarna.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, både Emma och Hannes fick små bebbar! Nu har barnavlandet kommit igång ordentligt bland mina pals känns det som?

4. Dog någon som stod dig nära?

Nej. Mycket bra, så fortsätter vi tycker jag.

5.Vilka länder besökte du?

Nada. Dock peppar jag för resa under 2018 (30-årspresent!).

6. Är det något du saknar år 2017 som du vill ha mer av år 2018?

Alltså… I år är det synd att klaga. Jag mår bättre än på länge, jag och Kullan har det väldigt bra, vi rullar oss inte i pengar men vi klarar oss, jag umgås mycket med släkt och vänner, jag känner ro i själen för första gången på många år…

Ja men kanske körkort! Mer körkort år 2018.

7. Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas?

Är det tråkigt att ba svara sin födelsedag? Midsommar var jäklarns bra. Annars kanske 6 december, det var ett himla bra datum. 10 dec var också en dag med fina nyheter! Många bra dagar i år.

8. Vad var din största framgång 2017?

Allt arbete jag lagt ner på mig själv. Under hela våren gick jag ju i samtalsterapi, det var toppen.

9. Största misstaget?

No regrets. They don’t work. No regrets now. They only hurt.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Skulle snarare säga att sakta men säkert så läker jag.

11. Bästa köpet?

Den här lilla pruttfisen!:

12. Någon person från året som du vill prisa?

Ja, två. Jag vill prisa min lillasyster, och jag vill prisa min lillebror. Jag tänker att det här året har varit ett väldigt speciellt år på många sätt. Många saker som vi tagit för självklarheter har ruckats på, min familj har mött en del utmaningar och genom dessa har jag sett båda mina småsyskon växa, göra sitt bästa och våga bryta gamla mönster. Jag är så otroligt stolt över dom båda, dom är så himla fina, starka och bra.

13. Vem betedde sig illa i år?

Många. Skärp er för fan.

14. Vad spenderade du mest pengar på?

Hmm… Trädgårdsgrejer tror jag. Levde för odling i somras, plus köpte utemöbler och grejer.

15. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Styrkan i #metoo och #konstnärligfrihet och alla andra avgrundsvrål som hörts i år som inte kan ignoreras.

16. Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2017?

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Gladare. Hurra!

18. Vad önskar du att du gjort mer?

Yoga.

19. Vad önskar du att du hade gjort mindre?

Oroat mig.

20. Hur spenderades julen?

I Dalôm med Kullans stora släkt.

21. Blev du kär i år?

Finns en som jag liksom blir återkär i ungefär en gång om dagen.

22. Favoritprogram på TV?

På spåret. Hela Sverige bakar. Bastubaletten.

23. Har du börjat hata något i år som du inte hatat innan?

Reklamen för appen Grammarly. Den dödade min YouTubeupplevelse. Bidde tvungen att ladda ner adblocker BARA pga den där reklamen.

24. Bästa boken du läst i år?

Topp 3:

  1. Help av Simon Amstell (mer om den här)
  2. Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri (mer om den här)
  3. The First Bad Man av Miranda July (mer om den i samma inlägg som i det om Help)

25. Årets största musikaliska upptäckt?

Alex Lahey kanske?

26. Vad ville du ha, och fick?

Kärlek, stöd och skratt.

27. Vad ville du ha, men fick inte?

Arbetsstipendium.

28. Favoritfilm från 2017?

Uuh, betyder det här att jag måste välja mellan Thor: Ragnarök och Guardians of the Galaxy vol. 2? Nä.

29. Nämn en sak som förgyllde 2017?

När bästisens lillknodd kallar mig och Kullan för Kallofanna. Kallofanna!

30. Hur skulle du beskriva din klädstil år 2017

Helt ärligt har det inte hänt så mkt på klädfronten. Svart och skjortor, nästan uteslutande second hand. Till jordpåtande och dylikt har jag en uppsättning linnen med hål i och cykelbyxor med död resår, men mer spännande än så blir det typ inte.

31. Vad räddade dig från galenskap i år?

Politiskt, #metoo. Konstnärligt, Sara Cwynars video ”Rose Gold”. Spirituellt, appen Insight Timer. Emotionellt, min samtalsterapeut. Relationellt, Kullan den kloka.

32. Vilken kändis var du mest sugen på?

Daniel motherfuckin’ Howell. Skönt att han är på Kullans lista med, så vi kan fangirla tillsammans.

Look at his presh lil’ face!

33. Vilken politisk fråga gick du mest igång på?

#metoo såklart, har väl aldrig diskuterat sexism och maktstrukturer så här mycket med olika människor ever tror jag!?

34. Vem saknade du?

Saknar alltid mina vänner när dom inte är nära <3 Men fick till några fina häng under året.

35. Viktigaste du lärde dig år 2017?

Djupandas.

36. Citera en låttext som sammanfattar 2017 för dig.

I’ve been a fool and I’ve been blind
I can never leave the past behind
I can see no way, I can see no way
I’m always dragging that horse around
All of his questions, such a mournful sound
Tonight I’m gonna bury that horse in the ground
So I like to keep my issues drawn
But it’s always darkest before the dawn

Läs Mer

Jag gjorde en adventsutmaning!

Ohoj i stugorna, nu är det december och i uppladdningen till första advent så gjorde jag en liten utmaning åt mig själv – en bit fanart om dagen fram till första advent. Så i två veckor med målsnöret i söndags så har jag gjort en teckning om dagen och lagt upp på min Instagram och på Society6.

Fandoms jag har betat av: Stranger Things, Spirited Away, Disneys Herkules, Harry Potter, Doctor Who, Mumin, My Little Pony, Sailor Moon, Marvel (Thor och Guardians of the Galaxy och Spideypool), Powerpuffpinglorna, Supernatural och them rats Dan och Phil. Gästspel bland miniatyrerna av mitt sprojlans nya zine Stockholm!

Kul grej! Känner mig mest nöjd med Spirited Away-mönstret med No-Face, bitchin’-Eleven och lezboponnyn. Minst nöjd med Luna från Sailor Moon, hon blev tyvärr lite av ett hafsjobb :/

Läs Mer

Topp 5: fanartists

Alltså, jag trillade ner i Deadpoolhålet (igen) för några dagar sedan och har spenderat helgen med att komma ikapp dom nummer av serien som jag inte hade läst, och när dom hade betats av så var jag fortfarande hungrig, ni vet, så jag har läst cirka tusen fanfics nu också och scrollat sönder Tumblr i jakt på bästa fanarten etc. Och blev påmind om att, herregud, fankreatörer är så himla bra. Så, här kommer en liten topp 5 bästa fankonstnärerna jag vet just nu.

Alex X Zhang gör dom vackraste Doctor Who-grejerna out there! Så magiska och peppiga liksom?

withapencilinhand har en så himla speciell stil, och jag älskar allt han gör! Vill typ börja kolla på massa grejer för att han har gjort så ball fanart.

Dakota Liar gör helt amazing grejer inom Marvel, Harry Potter-universumet, Star Trek med flera fandoms. Mycket shipping if that’s your thang, och allt är hysteriskt snyggt. Jag önskar mig ALLT på hens Society 6, thank you very much!

ElinJ gör fett snygga och mycket empowering grejer! Kolla tex Whovian feminisms fina logga, den har hon gjort. Älskar hennes stil (yes jugendstilen är min bästa epok konsthistoriskt).

Jag kollar inte ens på Teen Wolf men snubblade över Suisous grejer vid något tillfälle och blev helt förhäxad. Hur snyggt!?

Så, nu har ni att glo på när ni saknar era favvoserier! Varsågoda!

Läs Mer

Vi drar till Malmö, vi drar till Malmööö

Frukost i det fria.

Jag och Kullan satte oss i bilen och tog E4 söderut. Köpte en strut polkagrisar i Gränna, stannade till i Småland och sov i bakluckan, tog oss ett dopp i Lagan, sjöng Disneysånger när vi rullade längs kusten mellan Helsingborg och vårt mål. Och till slut, till slut, kom vi fram till min BFF och partner in crime Peppe, som var skälet vi var där, för att fira hans 30-årsdag!

Men vi har inte bara druckit cava och sjungit Ja må han leva, det har även blivit lite konst, lite shopping och lite falafel. Här kommer ett par höjdpunkter!

Spexigaste offentliga skulpturen:

Mycket tjusigt offentligt konstverk av Tony Cragg utanför Malmö konsthall.

Gladast street art: Birdie.

Bästa grejen jag köpte på Scifibokhandeln: Spider-Man/Deadpool vol 2.

Bäst på Malmö konsthalls utställning Subjektiv: Sara Cwynars video Rose Gold.

”Tracy (Grid 1)”, Sara Cwynar 2017.

Inredningsstil jag saknat: Peppes. Se!

Bästa kompisarna: mina!!

Läs Mer

TRC16: En uppföljare och dennes föregångare

ska%cc%88rmavbild-2016-11-11-kl-12-32-15
A book and its prequel

Fight club 2 (och Fight club), Chuck Palahniuk, 2016 (och 1996).

När jag precis hade blivit tonåring så såg jag en film som förändrade mig och min syn på världen. Den gick en kväll på en sån där filmkanal, TV 1000 säkert. Pappa låg och slumrade i soffan och sa därför inte åt mig att gå och lägga mig (för det var väldigt sent för en 13-åring) eller sluta titta (för det var för våldsam och blodig underhållning för en 13-åring). Filmen hade kommit ut året innan och fått strålande recensioner, men det visste inte jag, jag hade liksom missat att David Fincher gjort revolutionsaction med Edvard Norton som sömnlös salary-man, Brad Pitt som karismatisk sektledare och Helena Bonham Carter som hypokondrisk småtjuv. Men jävlar, jag föll hårt. Mitt 13-åriga jag hade aldrig innan sett något som så skamlöst ifrågasatte kapitalism, och konsumtionssamhället och människors besatthet av att vara som alla andra. Det här var helt nytt för mig, ”Va, kan man ifrågasätta det här!?” Jag blev helt förhäxad av denna film. Till dags dato måste jag ha sett den minst 50 gånger. Även om jag idag förhåller mig mycket mer kritiskt till machoidealet i filmen, och det problematiska idealiserandet av den starke (grott)mannen och onyanserade bioligistresonemang, så har den en speciell plats i mitt hjärta. Ja, fortfarande.

Men först var det en bok! Den läste jag några år senare, när jag var 17-18 kanske. Den var bra, men inte lika bra som filmen tyckte jag. Däremot fick den mig att läsa andra Palahniukböcker, och han är ju bra. Även om han ofta är duktig på att reproducera sunkiga gamla könsroller, så berättar han väldigt intressanta och spännande historier. Han är en författare som vågar skriva lite konstigt, och det uppskattar jag.

Och nu, många år senare (20 år efter att boken kom ut!) så kommer en uppföljare. I serieform. Som jag fick som samlingsalbum av Kullan (bcuz she fuking rawks).

Själva storyn skulle kunna sammanfattas såhär: en massa år efter Project Mayhem bor Tyler, som numera kallar sig Sebastian, Marla och deras tween-son i en förort och kämpar med sexlivet, barnuppfostran och huslånet typ. Tills Sebastian plötsligt inte kan sova igen, och Mr Durden dyker upp som ett brev på posten. Men inte nog med att han vill ta vid där han senast blev tvungen att lämna revolutionen, det visar sig även att Tyler Durden är väldigt intresserad av att lära Sebastian och Marlas son allt han kan, för att bära fanan vidare där hans farsa fegade ur. Det låter som en ganska basic uppföljar-plot va? Men så kommer vi ihåg att det är Palahniuk som skrivit, och att det därför är målat i svartaste svärta, att alla skratt fastnar i halsen och att du som läsare eller tittare aldrig kan lita på vad du läser.

Fight club 2 är även en otroligt snygg serie, med fantastiska akvarellarbeten blandat med mer ”klassisk” superseriestil, collageteknik och bilder som inte bara illustrerar en historia utan är med och skapar historien. Tecknarna, Cameron Stewart och David Mack, har gjort ett fantastiskt jobb. Men det här är trippat, och det måste en komma ihåg när en jämför Fincher med Palahniuk. Palahniuk är tusen gånger mer skruvad än vad någon Hollywoodstudio skulle tillåta. Dark Horse Comics, däremot, sa ”Kör ba kör!”

Kolla snyyyyygg!
Kolla snyyyyygg!

Läs Mer

TRC16: En bok som garanterat gör dig lycklig

bild-2016-09-23-kl-18-51-2
A book guaranteed to bring you joy

Spider-Man/Deadpool: Isn’t it Bromantic, skriven av Joe Kelly och tecknad av Ed McGuinness mfl, 2016. Utläst den 8 oktober.

Första samlingen av vi-får-se-hur-många nummer med Marvels BÄSTA nya team-up, Spidey och Deadpool, innehåller tidning 1-7, minus specialhistorierna av Duggan och Koblish. Hur bra det är? Det är så bra. Det är SÅ. BRA.

Spidey är inte klockren i början när universumet presenteras – lite för mycket business dude, för lite science nerd – men det lättar snabbt. Deadpool är samma gamla Deadpool (och såhär fin dynamik har jag inte läst sedan han och Hawkeye härjade runt för några år sedan). Det är knasigt, det är snärtigt, det är snyggt och det är väldigt väldigt roligt. Och det var bannemej garanterat att jag skulle känna så, för Spidey och DP är mina favoritsupes, och tillsammans är det bara… amazing.

Äh jag har inga mer ord, det är ba jävligt kul.

Läs Mer