Topp 5: fanartists

Alltså, jag trillade ner i Deadpoolhålet (igen) för några dagar sedan och har spenderat helgen med att komma ikapp dom nummer av serien som jag inte hade läst, och när dom hade betats av så var jag fortfarande hungrig, ni vet, så jag har läst cirka tusen fanfics nu också och scrollat sönder Tumblr i jakt på bästa fanarten etc. Och blev påmind om att, herregud, fankreatörer är så himla bra. Så, här kommer en liten topp 5 bästa fankonstnärerna jag vet just nu.

Alex X Zhang gör dom vackraste Doctor Who-grejerna out there! Så magiska och peppiga liksom?

withapencilinhand har en så himla speciell stil, och jag älskar allt han gör! Vill typ börja kolla på massa grejer för att han har gjort så ball fanart.

Dakota Liar gör helt amazing grejer inom Marvel, Harry Potter-universumet, Star Trek med flera fandoms. Mycket shipping if that’s your thang, och allt är hysteriskt snyggt. Jag önskar mig ALLT på hens Society 6, thank you very much!

ElinJ gör fett snygga och mycket empowering grejer! Kolla tex Whovian feminisms fina logga, den har hon gjort. Älskar hennes stil (yes jugendstilen är min bästa epok konsthistoriskt).

Jag kollar inte ens på Teen Wolf men snubblade över Suisous grejer vid något tillfälle och blev helt förhäxad. Hur snyggt!?

Så, nu har ni att glo på när ni saknar era favvoserier! Varsågoda!

Läs Mer

Vi drar till Malmö, vi drar till Malmööö

Frukost i det fria.

Jag och Kullan satte oss i bilen och tog E4 söderut. Köpte en strut polkagrisar i Gränna, stannade till i Småland och sov i bakluckan, tog oss ett dopp i Lagan, sjöng Disneysånger när vi rullade längs kusten mellan Helsingborg och vårt mål. Och till slut, till slut, kom vi fram till min BFF och partner in crime Peppe, som var skälet vi var där, för att fira hans 30-årsdag!

Men vi har inte bara druckit cava och sjungit Ja må han leva, det har även blivit lite konst, lite shopping och lite falafel. Här kommer ett par höjdpunkter!

Spexigaste offentliga skulpturen:

Mycket tjusigt offentligt konstverk av Tony Cragg utanför Malmö konsthall.

Gladast street art: Birdie.

Bästa grejen jag köpte på Scifibokhandeln: Spider-Man/Deadpool vol 2.

Bäst på Malmö konsthalls utställning Subjektiv: Sara Cwynars video Rose Gold.

”Tracy (Grid 1)”, Sara Cwynar 2017.

Inredningsstil jag saknat: Peppes. Se!

Bästa kompisarna: mina!!

Läs Mer

TRC16: En uppföljare och dennes föregångare

ska%cc%88rmavbild-2016-11-11-kl-12-32-15
A book and its prequel

Fight club 2 (och Fight club), Chuck Palahniuk, 2016 (och 1996).

När jag precis hade blivit tonåring så såg jag en film som förändrade mig och min syn på världen. Den gick en kväll på en sån där filmkanal, TV 1000 säkert. Pappa låg och slumrade i soffan och sa därför inte åt mig att gå och lägga mig (för det var väldigt sent för en 13-åring) eller sluta titta (för det var för våldsam och blodig underhållning för en 13-åring). Filmen hade kommit ut året innan och fått strålande recensioner, men det visste inte jag, jag hade liksom missat att David Fincher gjort revolutionsaction med Edvard Norton som sömnlös salary-man, Brad Pitt som karismatisk sektledare och Helena Bonham Carter som hypokondrisk småtjuv. Men jävlar, jag föll hårt. Mitt 13-åriga jag hade aldrig innan sett något som så skamlöst ifrågasatte kapitalism, och konsumtionssamhället och människors besatthet av att vara som alla andra. Det här var helt nytt för mig, ”Va, kan man ifrågasätta det här!?” Jag blev helt förhäxad av denna film. Till dags dato måste jag ha sett den minst 50 gånger. Även om jag idag förhåller mig mycket mer kritiskt till machoidealet i filmen, och det problematiska idealiserandet av den starke (grott)mannen och onyanserade bioligistresonemang, så har den en speciell plats i mitt hjärta. Ja, fortfarande.

Men först var det en bok! Den läste jag några år senare, när jag var 17-18 kanske. Den var bra, men inte lika bra som filmen tyckte jag. Däremot fick den mig att läsa andra Palahniukböcker, och han är ju bra. Även om han ofta är duktig på att reproducera sunkiga gamla könsroller, så berättar han väldigt intressanta och spännande historier. Han är en författare som vågar skriva lite konstigt, och det uppskattar jag.

Och nu, många år senare (20 år efter att boken kom ut!) så kommer en uppföljare. I serieform. Som jag fick som samlingsalbum av Kullan (bcuz she fuking rawks).

Själva storyn skulle kunna sammanfattas såhär: en massa år efter Project Mayhem bor Tyler, som numera kallar sig Sebastian, Marla och deras tween-son i en förort och kämpar med sexlivet, barnuppfostran och huslånet typ. Tills Sebastian plötsligt inte kan sova igen, och Mr Durden dyker upp som ett brev på posten. Men inte nog med att han vill ta vid där han senast blev tvungen att lämna revolutionen, det visar sig även att Tyler Durden är väldigt intresserad av att lära Sebastian och Marlas son allt han kan, för att bära fanan vidare där hans farsa fegade ur. Det låter som en ganska basic uppföljar-plot va? Men så kommer vi ihåg att det är Palahniuk som skrivit, och att det därför är målat i svartaste svärta, att alla skratt fastnar i halsen och att du som läsare eller tittare aldrig kan lita på vad du läser.

Fight club 2 är även en otroligt snygg serie, med fantastiska akvarellarbeten blandat med mer ”klassisk” superseriestil, collageteknik och bilder som inte bara illustrerar en historia utan är med och skapar historien. Tecknarna, Cameron Stewart och David Mack, har gjort ett fantastiskt jobb. Men det här är trippat, och det måste en komma ihåg när en jämför Fincher med Palahniuk. Palahniuk är tusen gånger mer skruvad än vad någon Hollywoodstudio skulle tillåta. Dark Horse Comics, däremot, sa ”Kör ba kör!”

Kolla snyyyyygg!
Kolla snyyyyygg!

Läs Mer

TRC16: En bok som garanterat gör dig lycklig

bild-2016-09-23-kl-18-51-2
A book guaranteed to bring you joy

Spider-Man/Deadpool: Isn’t it Bromantic, skriven av Joe Kelly och tecknad av Ed McGuinness mfl, 2016. Utläst den 8 oktober.

Första samlingen av vi-får-se-hur-många nummer med Marvels BÄSTA nya team-up, Spidey och Deadpool, innehåller tidning 1-7, minus specialhistorierna av Duggan och Koblish. Hur bra det är? Det är så bra. Det är SÅ. BRA.

Spidey är inte klockren i början när universumet presenteras – lite för mycket business dude, för lite science nerd – men det lättar snabbt. Deadpool är samma gamla Deadpool (och såhär fin dynamik har jag inte läst sedan han och Hawkeye härjade runt för några år sedan). Det är knasigt, det är snärtigt, det är snyggt och det är väldigt väldigt roligt. Och det var bannemej garanterat att jag skulle känna så, för Spidey och DP är mina favoritsupes, och tillsammans är det bara… amazing.

Äh jag har inga mer ord, det är ba jävligt kul.

Läs Mer

TRC 16: En bok publicerad år 2016

bild-2016-10-10-kl-14-43

A book published in 2016

The Geek Feminist Revolution, Kameron Hurley, 2016. Utläst den 27 september.

Jag ligger efter i bokbloggandet, men jag har läst och det tickar på listmässigt! En av dom peppigaste böckerna som betats av sedan sist är denna. The Geek Feminist Revolution en samling essäer och blogginlägg kring feminism, nördkultur och samhällsprogression skrivna med både ömhet och ilska av science fictionförfattaren Hurley.

Hurley ställer många frågor:
* Hur skriver vi mer jämställd fiktion?
* Vilka strategier kan en använda sig av för att orka med misogyna nättrolls blotta existens?
*Vad händer när vi accepterar popkulturens version av historia som sann?
Det som är himla fint med den här boken, är att Hurley faktiskt kommer med hyfsat konkreta svar, det blir liksom inte bara en massa funderingar och teorier (även om dessa kan vara bra med).
*Vi måste skriva karaktärer som avviker från normen, och vi behöver göra det odramatiskt och som faller det sig självklart.
* Håll huvudet kallt och minns att vi är fler än dom, även när dom låter mest.
* Och, vi får exempelvis för oss att kvinnor har varit totalt frånvarande på slagfältet, vilket vi aldrig varit – ”We have always fought”, som bokens sista (och mest gåshudsframkallande) essä heter.

Som queer nörd som avskyr både patriarkatet och kapitalismen finns det mycket att hämta i The Nerd Feminist Revolution, och nästa gång jag är sugen på sci-fi kan jag lätt tänka mig att plocka upp en av Hurleys andra böcker. Om du blir nyfiken på hennes texter och vill ha smakprov så finns inte alla men några stycken länkade här på hennes hemsida.

Läs Mer

TRC16: En bok jag inte har läst sedan gymnasiet

A book you haven’t read since high school
Det här är inte en bok, Linda Skugge, 2001. Utläst 1 mars.

För några år sedan satt jag på en krog i Göteborg och hade ett samtal om böcker en har läst som förändrat ens liv.  Sällskapet och jag beslutade att vi fick välja tre böcker var som betytt mest för oss. Jag minns att jag kom fram till Harry Potter-ettan och Palahniuks Fight Club, men jag kan för mitt liv inte minnas vilken min tredje bok blev? Jag hoppas att jag svarade Det här är inte en bok, för allt annat skulle vara ljug (om någon av er som var med den kvällen läser det här blogginlägget, minns kanske ni?). Jag köpte Det här är inte en bok som pocket år 2002, runt min femtonårsdag, och det fanns ingen väg tillbaka.

I mina tidiga tonår trodde jag fortfarande att det var väldigt viktigt att vara lagom. Duktig flicka som jag var, och är fortfarande om än en självmedveten sådan, försökte jag bara att hela tiden göra rätt. Jag tror att många känner igen denna lagomhet; man ska vara snygg utan att se för fixad ut, ha koll utan att vara en besserwisser, få bra betyg men inte vara en pluggis, man ska ta ansvar men det får aldrig kännas tungt, man ska tycka allt är roligt och utmanande men aldrig bli för peppig, man får tycka något är lite jobbigt men aldrig egentligen bli trött. Man får aldrig vara sur för länge. Aldrig arg så man skriker. Aldrig too much.

Och så kom Linda Skugge in i mitt liv och ba:
skugge

15-åriga Caroline som alltid ville göra allting rätt, alltid vara alla till lags, hon föll som en fura. Skugge var för mycket, och det var befriande. Hon var grov, hon var tuff och hård men ömtålig och blödig med, hon grät och skrek och svor, var arg och hon vägrade. 15-åriga Caroline tog denna vägran och denna ilska till sig, strök under och gjorde hundöron vid dom bästa bitarna, reflekterade, diskuterade med vänner, skrev en pjäs baserad på boken tillsammans med bästa vännen. Den där ilskan som innan framstått som läskig och farlig, den var ju egentligen en drivkraft!

Vad är det då som Skugge är arg på i Det här är inte en bok? Tja, ganska mycket. Men för att nämna några saker:

– Killkompisar som inte vill umgås längre sedan Skugge berättat att hon är feminist.

Nu umgås de väl bara med tjejer som ”hatar de där jobbiga feministerna som inte fattar att en tjej ska vara en tjej och en kille en kille”. Det är väldigt lätt att bli populär bland killar. Det är bara att säga så, att man hatar feminister. Jag om nån vet, för jag var själv en sån.

– Idioter som skriver hotfulla mail och gästboksinlägg, och ringer Skugge för att kalla henne diverse hemska grejer. (Skugge pratade om näthat redan 2001!)

– Overkliga sexscener i filmer, som skapar stress kring hur sex ”ska” vara i verkliga livet.

– Missvisande och felaktiga kvinnoskildringar i film generellt.

– Vara-snygg-och-fräsch-ångest. Till exempel proceduren innan Skugge ska till sjukhuset för att göra kejsarsnitt: efter hårfärgning, vaxning, noppning, rakning, peeling, manikyr, fotfilning och en vända med nässtrips, sen är hon ”redo att snittas”.

– Kropps(funktions)ångest och vara-till-besvär-ångest. Som att lägga papper i toan och låta kranen rinna så att ingen ska höra att man bajsar. Skugge minns hur hon inte vågade berätta att hon hade spytt, trots att hon är liten och åksjuk och bara ville att en vuxen ska krama henne och säga att det var okej. Eller när hon skämdes så mycket över att hon gjort abort att hon inte sa något på jobbet utan körde med extra mensskydd istället för att sjukskriva sig.

– Homofobi.

– Hur vuxna sa åt en att ”inte vara rädd” när man var liten, samtidigt som dom tutade i en att allt var farligt. Det kapitlet läste jag högt för Kullan en kväll, och vi skrattade så vi grät båda två. Exempel:

Riset måste vara genomkokt (en skuta gick under en gång på grund av att riset i lasten svällde så att hela skrovet sprack)
Bada i pool (bakterier)
Att använda den skrovliga gröna sidan på scotch-briten (det gör små rispor på ytorna som det sen samlas små små bakterier i)
Att använda antibakteriellt diskmedel/tvål (det gör en resistent mot bakterier)
[…] Det enda som till sist funkar det är kokt svenskt kranvatten.

Med mera. Och det är ganska fantastiskt, för jag får ungefär samma känsla av att läsa Skugge nu, som 28-åring, som jag fick i mina tonår. Det är den där frustrationen, den där ilskan – den blir påtaglig. Den görs greppbar. Den ges plats. Och till skillnad från när jag läste Alla borde vara feminister, så saknar jag inga ord för strukturerna eller företeelserna för det här är inte en diskussion eller ett resonemang, det är ett avgrundsvrål. Skugge skriker att det inte är okej att vården inte lyssnar, det är inte okej att avfärda eller förminska den som vill ha hjälp, det är inte okej att bete sig som ett svin, det är inte okej att behandla andra människor som skit!

Jag hatar verkligen vissa killars sjuka åsikter och det driver mig framåt med en enorm kraft. En kraft att sätta dit dessa idioter till killar som bara tänder på fjortonåringar och tar deras oskulder och vägrar använda skydd […] Jag drivs av en vilja att få dem att förstå att de har fel och visst ligger det hat där i botten. Hat och en enorm ilska. Och jag hatar alla de killar OCH tjejer som säger att kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män och att kvinnor inte VILL vara chefer.

Att läsa om Det här är inte en bok var att påminna mig själv om en liten blyg duktig flicka som såg att en massa saker i världen var skeva och fel, men som inte ville vara till besvär och följaktligen var väldigt ledsen, tills att hon läste Linda Skugge och blev förbannad istället. Men det är också smärtsamt att läsa om den här boken, just för den påminner mig om vem jag var innan den.

Innan jag fann feminismen var jag inte schysst mot andra tjejer. Jag snackade skit, jag slut-shameade, jag dissade kroppar och beteenden och kunde verkligen vara en osympatisk liten skit. Och där finner jag något nytt vid denna omläsning av Skugge, för när jag var tonåring var jag mest nyfrälst och reflekterade inte så mycket över vem jag var innan feminismen. Idag skäms jag, både över hur jag betedde mig och över hur lurad jag var av patriarkatet. Och detta tar Skugge också upp. Man kanske skäms för det som var, skäms för den man själv har varit, Skugge gör också det. Och det är faktiskt en liten tröst.

Läs Mer

Om Deadpool och min egen note-to-self: lower my expectations slightly

deadpoolLook at that fancy red suit, mister Pool! They didn’t make it green. Or animated.

I helgen kom vi iväg och såg Deadpool, äntligen, som jag hajpat upp något brutalt innan i mitt eget lilla huvud. Så klart levde den därför inte upp till mina förväntningar. Kullan skrattade och sa att jag får skylla mig själv, och det är sant, men det är ju så svårt när en går in i fangirl-mode innan själva produkten är konsumerad. Jag var för djupt nere i fandomen redan när trailern släpptes. Jag brukar vara bra på att separera olika universum från varandra – till exempel inte jämföra Harry Potter-filmerna med böckerna utan se dom som två varianter av historien om Harry som båda existerar i sin egen rätt. Men Ryan Reynolds, Tim Miller och dom andra bakom produktionen har sålt in filmen så mycket med att det ska vara så bra och så troget serien så min pepp har liksom inte vetat några gränser! Ni skulle sett mig under bioreklamen, jag satt och hoppade i salongen!

Ja, jag hajpade upp Deadpoolfilmen. Nej, den levde inte upp till förväntningarna – vilken film hade kunnat det? Nej, jag skrattade inte så mycket som jag trodde jag skulle göra. Nej, det var inte ett perfekt manus. Men med detta sagt – visst var den fortfarande sjukt underhållande, och en utav dom bästa superhjältefilmerna jag sett på länge. Ryan Reynolds är grym som Wade Wilson. Negasonic Teenage Warhead är klockren. Colossus är bedårande. Skämten om Hugh Jackman/Wolverine är perfekta, och även hur Reynolds driver med sig själv och sina tidigare superhjältefilmsförsök (både Wolverine Origins och Green Lantern får sig förtjänade kängor). Dialogen mellan Wade och Vanessa älskade jag, likaså Vanessa som karaktär.

Men, missnöjd tjej ändå. Här kommer fyra grejer som jag störde mig på när jag såg Deadpool (VARNING VARNING SPOOOILEEERS om ni ej sett filmen sluta läs NU):

* I början av filmen gör Deadpool en fourth wall-breaking och säger något i stil med ”Om din pojkvän släpat med dig till denna film så ta det lugnt, det är en kärlekshistoria också,” alltså något slags tal till ”medsläpade” flickvänner som underförstått hellre vill se drama än superhjälteaction. Så onödigt, och inkonsekvent av Reynolds (som ja, vart med och skrivit manus) när han i en intervju sagt följande:
Skärmavbild 2016-02-23 kl. 15.14.47

* Skurkens högra hand, Angel Dust, är kvinna, och hennes mutantkraft är att hon är superduperstark. Så självklart ska det slängas in några chick-with-a-dick-skämt, vilket både är transfobt och så jävla tröttsamt. KVINNOR KAN VARA STARKA, ATT VARA STARK ÄR INTE NÅGOT EXKLUSIVT MANLIGT. Ffs.

* Innan filmen hade premiär så gjorde regissören Tim Miller det här uttalandet:

Pansexual! I want that quoted. Pansexual Deadpool.

En längre text som jag tyckte var bra om hur filmen inte lyckades presentera DP som pansexuell  finns här på Slate.com, och jag nickar instämmande med den – att en liten animerad Deadpool hävdar att Ed Skrein är ”hottest” under eftertexterna är inte att leverera vad det gäller citatet ovan.

* Han hörde inga röster? Generellt tycker jag Wade var alldeles för lite galen efter att han blivit torterad hos Weapon X-gänget. I en scen blir han paranoid över sitt utseende post-Weapon X, men hans återkommande inre röster såg (hörde) vi inte röken av. Förvisso dyker dom inte upp ”på en gång” i serien heller, så gänget kanske spar på dom till Deadpool 2.

Med allt detta sagt – klart ni ska gå och se Deadpool! Den är rolig och knäpp och precis som ze comics så står den ut i superhjältegenren då den verkligen vågar driva med sig själv och sagda genre. Det är en film full av grova one-liners och svordomar och mycket blod och pruttskämt. Och helt ärligt, skulle inte fler superhjältefilmer må bra av lite pruttskämt?

Visst peppar jag på uppföljaren. Deadpool själv säger i filmen att en ännu-ej-castad Cable kommer vara med (which would be awesome) (även om jag personligen helst skulle vilja se kombon Spiderman och Deadpool, men Sony äger Spidey och Fox äger DP så det är ju bara filmönskedrömmar – jag får vara nöjd med deras gemensamma serietidning). Nu när det gått så bra för ettan kanske dom har råd att få med fler X-men i bild (får en till och med hoppas på en Wolverine-cameo?). Kanske kommer en andra film även att visa en mer uttalat queer Deadpool? Jo, jag peppar. Men jag ska inte peppa för mycket den här gången.

Läs Mer

Can you hear me Major?

En del känns så mycket, trots att en aldrig känt dom. Det blir som en chock då, faktiskt, när dom försvinner från världen.

Jag trodde liksom aldrig att Bowie skulle gå bort. Jag trodde han skulle leva för alltid på nåt märkligt sätt. Kanske för att det fanns något överjordiskt hos honom, i hans utstrålning, i hans musik. Kanske för att hans musik var så närvarande under mina tonår, och det en upplever under tonåren på något sätt känns evigt i huvudet. Kanske för att han var glamrockens gammpappa, och jag vet inte vem jag skulle vara utan glamrock. Kanske för att jag verkligen såg upp till honom, hur han verkade vara som person, dom kreativa riskerna han tog, den storartade musiken han skapat.

Att han aldrig skulle gå bort var i vilket fall önsketänk och dröm. David Bowie finns inte längre och det känns väldigt väldigt sorgligt. Jag må aldrig ha känt honom men han har känts, och jag kommer att sakna honom.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=cYMCLz5PQVw[/youtube]

Läs Mer

Om Jessica Jones

Jag skulle vilja prata lite om Jessica Jones, det senaste seriesläppet från samarbetet mellan Marvel och Netflix. Några spoilers förekommer i texten, så vill du se serien utan att veta något alls på förhand, sluta läsa nu.

Ni andra, ta en titt här på trailen vetja:
[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=nWHUjuJ8zxE[/youtube]

Jessica Jones är en superhjälte. Eller, hon besitter krafter iallafall, sen vägrar hon att dra på sig någon töntig kostym utan kör hårt på hoodie och jeans. Men hon kan lyfta bilar, hon kan hoppa väldigt högt och kommer hennes näve mot dig är det bäst att ducka.  Hon vill dessutom hjälpa folk som behöver hjälp. Ungefär där slutar likheterna med Marvels övriga Cinematic Universe-projekt, för jag har inte sett något som Jessica Jones förut.  I tidigare Netflixserien Daredevil visades en lite smutsigare noir-sida utav Marveluniversumet, absolut. Och i Iron Man 3 tog jag tacksamt emot en nyansering av superhjälten med stort s, när Tony drabbades av panikångest till följd av dom uppenbart traumatiska händelserna i The Avengers. Men Jessica Jones går längre, gräver sig djupare. Hur mår superhjältarna egentligen när dom kommer hem och hänger av sig capen?

Jessica Jones mår inte bra. Hon super för att glömma, distanserar sig från sina vänner för att dom inte ska dras med i skiten som följer i hennes spår, och försöker desperat bara ha en fungerande vardag. Redan i seriens första avsnitt (redan i trailen ovan faktiskt) målas bilden upp ganska tydligt – Jessica har överlevt fångenskap hos en annan ”supe”. Likt Doktor X och Jean Grey har han förmågan att gå in i folks hjärnor och styra dom som marionetter.

Om jag skulle kränga in serien hos mina fellow sci-fi-nördar skulle jag locka med två namn: Carrie-Anne Moss (alltså Matrix-Trinity) som Hogarth, stenansiktesadvokat som anlitar Jessica då och då. Samt allas vår tionde Doktor, David Tennant, som den totalt genomvidriga Kilgrave. Jag och Kullan konstaterade snabbt att Tennant är fruktansvärt skicklig, för ingenstans ser en Doktorn i honom, där syns endast en egocentrisk sociopat med den oerhört läskiga förmågan att han kan få människor att göra precis vad som helst. Kilgrave är en bad guy som är lätt att hata, men ändå är han inte platt som karaktär – tvärtom är han väldigt intressant och obehaglig på ett sätt som håller en på tå.

Det tar några avsnitt men till slut får Jessica det sagt – hon har överlevt våldtäkt. Det är underförstått sedan avsnitt ett men det blir också uttalat, vilket jag bannemej applåderar Netflix och Marvel för. Hon har överlevt våld i nära relation. Hon levde med en människa som kontrollerade henne på alla sätt och vis, och hon trodde aldrig att hon skulle lyckas bryta sig loss ur hans klor.  Relationen mellan Jessica och Kilgrave handlar hela tiden om makt, och vem som har överhanden. Det tär på Jessica att hon inte kan gå vidare, att Kilgrave fortfarande påverkar henne så mycket trots att hon ju lyckats att fly, det ska ju vara över nu – en känsla jag tror många överlevare kan känna igen sig i.

Jag ömmar för Jessica. Jag vill krypa in i TVn och lägga en varm filt om hennes axlar och ge henne en Irish Coffee och klappa henne över håret. Det skulle dock aldrig gå, för jag kan också känna igen mig i den envisa jävla duktiga flickan i Jessica som ska fixa det här själv, tack men fuck off! Och kanske är det därför både jag ock Kullan älskade dessa 13 avsnitt av Jessica Jones så mycket – därför att som ung kvinna i dagens samhälle är det lätt att känna igen sig i Jessica Jones. Hon är inte goody two-shoes som Captain America eller super-playboy Tony Stark, eller kan höra en hickning på tre mils avstånd som Daredevil. Hon är bara ganska trasig, ganska trött och lite för stark för sitt eget bästa. Hon hanterar problem som en annan skulle – med att ta sig en sup och försöka (mer eller mindre lyckat) gå vidare.

(Insert fandomskämt om att hon är Jessica och jag är the trash.)
(Insert fandomskämt om att hon är Jessica och jag är the trash.)

Jag älskar Jessica Jones därför att hon är relaterbar på ett sätt jag inte känt någonsin med en supe-serie/film förr. Jag älskar även Jessica Jones därför att det är tajt manus, snyggt filmat, bra skådespeleri (Krysten Ritter som gör Jessica är så grym att jag får slut på superlativen), bra musik (elgitarrerna!), god representation (både på kön-, hbtq- och hudfärgsfronten) och serien klarar både Bechdel– och Mako Mori-test. Jag älskar Jessica Jones. Se Jessica Jones på Netflix här.

Läs Mer

Läsutmaningen 2015: en bok som blitt TV-serie

oitnb

Orange is the new black är Piper Kermans redogörelse för sitt år i amerikanskt federalt fängelse. Den efterföljande TV-serien med samma titel som boken sträcksåg jag så fort jag skaffat mig ett Netflixkonto – till en början på grund av hypen men efter bara några avsnitt därför att jag var så insugen i intrigerna och karaktärerna en älskar att hata, men mestadels bara älskar.

Det som mest skiljer boken från serien är just intrigerna, nämligen avsaknaden av dom i boken. Där serien behöver dramatik för att vi ska fortsätta titta, berättar boken bara väldigt sakligt om hur livet innanför murarna såg ut för Piper. Det är skönt faktiskt. Karaktärerna finns ändå där, och dom är lika goa i bokform. Russian gangster-matmor (Red i serien, Pop i boken), hippie-yoga-ladyn (Yoga-Jones i serien, Yoga-Janet i boken), mysiga men barska cellkamtaren Ms Claudette/Natalie och till och med Pennsatucky (som i boken är en mycket mer sympatisk person än hennes TV-version! Detsamma gäller för övrigt fästmannen Larry, som är en riktig liten rövhatt i serien). Jag saknar dock Nicky Nichols, min favvo från serien, men det handlar eventuellt om min förkärlek för Natasha Lyonne mer än om karaktären i sig… Fler likheter och skillnader mellan Oitnb-boken och -serien kan en läsa om [här] btw!

Piper själv då? Jodå, jag stör mig på henne, precis som jag stör mig på TV-Piper. Hon är lite för självgod, lite för inkonsekvent, lite för bortskämd-medelklass-wasp-brudig. Men det är väldigt roligt och bra skrivet och beskrivet, det här fängelseåret, så en orkar. En orkar definitivt.

reading challenge 2015

Nu går vi vidare med en liten samling noveller E.M. Forster! Puss!

Bild 2015-01-07 kl. 22.19

Läs Mer