Tips: Tillsammans? Workshop på Moderna Museet i oktober

Hallå, den här gången har jag ett asbra tips om du är mellan 18-25 och har möjlighet att hänga i Stockholm helgen vecka 41! Min gamla skolkamrat och den generellt geniala konstnären Sonia Hedstrand ska, tillsammans med Hiroko Tsuchimoto, hålla i en performanceworkshop på Moderna Museet fredag 13 – söndag 15 oktober. Så här beskriver dom workshopen:

Har vi glömt glädjen i gemenskap, samarbete och kollektivt umgänge? Har vi missat att konsthistoriens kända namn oftast ingick i gäng, -ismer och sällskap? Lever vi i hyperindividualismens tid? […] Helgen börjar med en föreläsning om performancekonst med inspirerande exempel på konstnärliga samarbeten. Genom gruppövningar försöker vi öka medvetenheten om kollektiva känslor och stämningar i mindre grupper och i det offentliga rummet. Vi frågar oss hur konstnärer kan arbeta tillsammans och involvera och kommunicera med publiken och varandra.

Det är gratis, men en måste ansöka senast 6 oktober. Kolla Modernas hemsida för all info. Do eeet!

Läs Mer

Bra tecknargrejer

Hurra hurra hurra, i tisdags kom äntligen min Body Kun-docka som jag beställt!

Med liten plexiställning för flygande posering, typ 20 olika händer och ett gäng accessoarer (tex laptop, telefon, pickadoll och till och med en katana!).

Jag har på känn att den här lille figuren kommer bli min bästa tecknarkompis nu, näst efter mitt fantastiska ljusbord!

Så himla gulligt och bra, detta ljusbord! Praktiskt litet handtag, snäppet större än ett A4 och kostade mig bara 150:- på en second hand i Dalarna.

Nu jäklar ska här tecknas superhjältar!

Läs Mer

Topp 5: fanartists

Alltså, jag trillade ner i Deadpoolhålet (igen) för några dagar sedan och har spenderat helgen med att komma ikapp dom nummer av serien som jag inte hade läst, och när dom hade betats av så var jag fortfarande hungrig, ni vet, så jag har läst cirka tusen fanfics nu också och scrollat sönder Tumblr i jakt på bästa fanarten etc. Och blev påmind om att, herregud, fankreatörer är så himla bra. Så, här kommer en liten topp 5 bästa fankonstnärerna jag vet just nu.

Alex X Zhang gör dom vackraste Doctor Who-grejerna out there! Så magiska och peppiga liksom?

withapencilinhand har en så himla speciell stil, och jag älskar allt han gör! Vill typ börja kolla på massa grejer för att han har gjort så ball fanart.

Dakota Liar gör helt amazing grejer inom Marvel, Harry Potter-universumet, Star Trek med flera fandoms. Mycket shipping if that’s your thang, och allt är hysteriskt snyggt. Jag önskar mig ALLT på hens Society 6, thank you very much!

ElinJ gör fett snygga och mycket empowering grejer! Kolla tex Whovian feminisms fina logga, den har hon gjort. Älskar hennes stil (yes jugendstilen är min bästa epok konsthistoriskt).

Jag kollar inte ens på Teen Wolf men snubblade över Suisous grejer vid något tillfälle och blev helt förhäxad. Hur snyggt!?

Så, nu har ni att glo på när ni saknar era favvoserier! Varsågoda!

Läs Mer

Om tacksamhet och privilegium

Ibland, när jag funderar på hur min politiska och ideologiska resa har sett ut, tänker jag på tacksamhet. Jag hängde med en person i mina sena tonår som sa en gång att han ”inte tänker gå runt och vara tacksam, jag ska fan kunna förvänta mig dessa grejer” om typ mänskliga rättigheter. Då kände jag ”goddamn vad rätt attityd!” Idag känns det så otroligt osmakligt. Så världsfrånvänt. Och så otacksamt. För skälet till att jag kunde sitta där och förvänta mig en massa rättigheter, var för att andra har kämpat för dom. När jag lämnade liberalismen slutade jag att ta detta för givet.

Det blir så otroligt tydligt när en ser tillbaka i tiden. För 100 år sedan hade jag inte fått rösta, för jag är kvinna, och kvinnlig rösträtt blev lag först 1919. Tack Signe Bergman, Elin Wägner, Emilia Broomé, Anna Whitlock med flera som kämpade för det som idag, inte ens hundra år senare, ses som fullkomligt självklart.

1944 avkriminaliserades samkönade relationer i Sverige. 1979 slutade Socialstyrelsen att klassa homosexualitet som en sjukdom – det var inte ens 10 år innan jag föddes. Könsneutral äktenskapslagstiftning trädde i kraft 2009, när jag var 22 år. Tack Elise Ottosen-Jensen, Ove Ahlström, Jonas Gardell med flera för kampen för HBTQ-personers rättigheter.

Tack alla i kultur- och mediasvängen som drar sitt strå till stacken för att skapa en mer öppen och tillåtande populärkultur. Jag minns hur min barndoms 90-tal älskade att håna människor som var annorlunda. Att idag se om vad massan konsumerade back then gör det så himla tydligt.

Tack sufragetter, HBTQ-aktivister, progressiva politiker, tack Lady Gaga och Russell T Davies, tack mormor för att du var bad-ass, tack mamma för att du förde den traditionen vidare, tack tack tack, jag är så jävla tacksam! Jag har det så himla gött, jag är så priviligerad och jag tar det verkligen inte för givet längre. Och den dag jag försvinner ska jag ha gjort mitt bästa för att bidraga till att lämna en värld som var ännu bättre än den jag föddes i. För även om vi kommit en bit på vägen, har vi fortfarande långt kvar att gå.

Sist men inte minst, ett konsttips på temat: Anna Lidbergs Tack mödrar det gjorde ni bra.

Läs Mer

Om stress och arbete

Det Tino Sehgal lyfter i klippet ovan är något som jag tänkt mycket på det senaste året. Jag gick ju som sagt in i väggen förra hösten, då jag både pluggade och jobbade men inte gjorde någon konst trots 7 års konststudier så jag kände mig misslyckad åt alla håll och kanter, typ. Så att komma på banan igen handlade mycket om att strukturera om min vardag för att göra plats åt konsten i ett liv som, post-examen, inte tillåtit det. Inte välja bort ateljétid, trots att det egentligen finns ”viktigare grejer” som behöver göras.

Min gamla klassis Anna Ihle har jobbat mycket med arbetet, kneget, som meningsskapande (och normerande) praktik. Jag tänker på hennes utställning 2013, Dear Heenaben, I’m showing your embroidery in Stockholm now. It looks great., och min favoritvepa från den:

Sehgal säger att ”leisure is actually what makes the good life”, men jag håller ju också med Ihle i det att jag vill höra att jag är duktig. Sehgal säger att ”the busier we are, the higher our status in this society”.

Aldrig har jag fått mer beröm än när jag pluggade 100% och jobbade helger på surdegsbageriet. Ibland tog jag till och med morgonpasset på vardagar, 6.45-9, innan jag drog till skolan och hade första föreläsningen kl 10. Åh vad duktig, bra Caroline! När jag flyttade till Falun jobbade jag 80% och pluggade 50%. ”Vad gör du för konst då?” – vem har tid att göra konst!? Den protestantiska arbetsmoralen är en ständig blöt filt över ens tillvaro, och på nåt magiskt sätt ska en hålla efter ett hushåll och vårda sina relationer också!? Är det konstigt att jag small in i väggen? Är det konstigt att jag i tre år innan dess alltid gått med novalucol i väskan pga när som helst kan magkatarren sätta en kniv mellan revbenen?

Jag säger inte att det är synd om mig. Jag säger att vi inte borde förvånas över ökande sjukskrivningssiffror när vi lever i ett samhälle som älskar den som aldrig vilar.

Läs Mer

Om dig, betraktare, och konstnären

MOCA (Museum of Contemporary Art i Los Angeles) har gjort en snygg, informativ och hetsig minidokumentär på 8 minuter om amerikanske konstnären Jeff Koons. Scarlett Johansson, Black Widow herself, voice-ovar och berättar om Koons uppväxt, väg in i konsten, samt pratar om varför Koons konst står ut. Eller stod ut åtminstone, det kan väl diskuteras om den verkligen gör det fortfarande…

Hur som! Det minidokun landar i är en liten utläggning om åskådaren, och hur denne ser på Jeffs konst. Alltså, du, eller jag, eller Scarlett. ”It’s about you, and it’s not about anybody else. You don’t know if they feel it or wether they don’t feel it. It’s about your experience. And that’s the art,” bedyrar Koons. Jag tycker det är något utav en cop-out.

Koons konst är i högsta grad uppbygd kring populärkulturella symboler som ska vara igenkänningsbara (alltså i rakt nedstigande led från Warhols tankar) – popkonst i sin sanna bemärkelse. Men eftersom Koons då ska vara klädsamt vag gällande att tillskriva mening till sina verk lämnas vi hängande i vägledning gällande tolkning, förutom faktumet att det är Koons ställningstagande; att inte ta ställning. Men därigenom blir vi ledda ändå, för jag kan inte se hans ballonghund utan att tänka på 1) min föreställning av hur amerikanska barnkalas går till, och 2) att Koons inte vill säga nånting med den. Koons är med, lika mycket en idéfigur som dom amerikanska barnkalasen jag sett i olika Hollywoodfilmer.

(Nån annan som är på på bokcirkel kring det Roland Barthes skrivit om författarens död?)

Den som är mer nyfiken på Koons och hans konst kan kolla in BBCs längre doku här.

Läs Mer

Konstcirkel för hösten 2017 (Stockholm)

Kära bloggy-blogg, jag tänkte testa en ny grej: jag vet inte riktigt vad vi ska kalla det än, men jag smakar på ordet ”konstcirkel” och så utvärderar vi det vid senare tillfälle. Tanken är: jag kollar upp vad som kan vara intressant i konstsverige at the moment och skriver ett förslag på en utställningsrunda här på bloggen. Sen återkommer jag med nytt inlägg någon månad senare och recenserar rundan, och om ni också gått den och vill pitcha in med era åsikter så bollar vi tankar och intryck i kommentarsfältet.

Vad säger ni?

Här kommer mitt första förslag, en runda i Stockholm nu i höst. Den går på tema krig och nationer, vi kan kalla den Konst när världen brinner.

1) Kommer ni från ”bortom tullarna” så är startpunkten T-Centralen, så vi utgår därifrån. I Kulturhusets Galleri 3 öppnar den 8 september utställningen Krig och mode, bestående av foton tagna av Lee Miller under andra världskriget. Från hemsidan: Mode är som fenomen ett lackmuspapper på sin tid, och bär därmed på en vittnesbörd om allt från sociala omständigheter till idéer om framtiden.

2) Sen kan en fortsätta till Bonniers konsthall (T S:t Eriksplan med grön linje) som från den 20 september visar Bilder av krig, en samlingsutställning med bland andra Martha Rosler, Phil Collins och Indrė Šerpytytė. Utställningen ställer frågan hur bilder påverkar vår förståelse av krig och våld. Från hemsidan: Genom att skärskåda bildens funktion blir också den politik som formuleras som dess konsekvens synlig. Men att reflektera över hur bilder av våld påverkar samhället motsäger inte vikten av att skapa dem.

2,5) Vi tar eventuellt en omväg till galleriklustret på Hudiksvallsgatan. Från 5 oktober visar Andréhn-Schiptjenko videos av Annika Larsson så blir ju garanterat bra. Det tar ca 15 min att promenera från Bonniers, ta sikte mot Vanadisplan.

3) Lite historia att blanda ut samtidskonsten med? Ja visst, vi tar oss till Armémuseum (T Östermalm med röd linje) och kikar på utställningen Krig och fred 1900-talet, som enligt hemsidan får en att se ”världskrigen, värnplikten, folkhemsbygget, beredskapsåren och kalla kriget med nya ögon.”

4) Sen avslutar vi med en promenad ut till Skeppsholmen och kollar på Elgaland-Vargalandutställningen som öppnar den 9 september på Moderna museet. Jag vet att jag har tjatat förr om Carl Michael von Hausswolff och Leif Elggrens verk som är ett land, men det är ju så bra!! Från Modernas hemsida: Elgaland-Vargaland är en statsbildning med en egen konstitution och har hittills upprättat ambassader och konsulat på 34 platser runt om i världen. Nationalhymnen, som är över en timme lång, låter som alla länders hymner tillsammans.

Nedan: rutten. Sååå, vem är på?

Minus gallerierna på Hudiksvallsgatan.

Med Hudiksvallsgatan.

Läs Mer

Vi drar till Malmö, vi drar till Malmööö

Frukost i det fria.

Jag och Kullan satte oss i bilen och tog E4 söderut. Köpte en strut polkagrisar i Gränna, stannade till i Småland och sov i bakluckan, tog oss ett dopp i Lagan, sjöng Disneysånger när vi rullade längs kusten mellan Helsingborg och vårt mål. Och till slut, till slut, kom vi fram till min BFF och partner in crime Peppe, som var skälet vi var där, för att fira hans 30-årsdag!

Men vi har inte bara druckit cava och sjungit Ja må han leva, det har även blivit lite konst, lite shopping och lite falafel. Här kommer ett par höjdpunkter!

Spexigaste offentliga skulpturen:

Mycket tjusigt offentligt konstverk av Tony Cragg utanför Malmö konsthall.

Gladast street art: Birdie.

Bästa grejen jag köpte på Scifibokhandeln: Spider-Man/Deadpool vol 2.

Bäst på Malmö konsthalls utställning Subjektiv: Sara Cwynars video Rose Gold.

”Tracy (Grid 1)”, Sara Cwynar 2017.

Inredningsstil jag saknat: Peppes. Se!

Bästa kompisarna: mina!!

Läs Mer

TRC16: En uppföljare och dennes föregångare

ska%cc%88rmavbild-2016-11-11-kl-12-32-15
A book and its prequel

Fight club 2 (och Fight club), Chuck Palahniuk, 2016 (och 1996).

När jag precis hade blivit tonåring så såg jag en film som förändrade mig och min syn på världen. Den gick en kväll på en sån där filmkanal, TV 1000 säkert. Pappa låg och slumrade i soffan och sa därför inte åt mig att gå och lägga mig (för det var väldigt sent för en 13-åring) eller sluta titta (för det var för våldsam och blodig underhållning för en 13-åring). Filmen hade kommit ut året innan och fått strålande recensioner, men det visste inte jag, jag hade liksom missat att David Fincher gjort revolutionsaction med Edvard Norton som sömnlös salary-man, Brad Pitt som karismatisk sektledare och Helena Bonham Carter som hypokondrisk småtjuv. Men jävlar, jag föll hårt. Mitt 13-åriga jag hade aldrig innan sett något som så skamlöst ifrågasatte kapitalism, och konsumtionssamhället och människors besatthet av att vara som alla andra. Det här var helt nytt för mig, ”Va, kan man ifrågasätta det här!?” Jag blev helt förhäxad av denna film. Till dags dato måste jag ha sett den minst 50 gånger. Även om jag idag förhåller mig mycket mer kritiskt till machoidealet i filmen, och det problematiska idealiserandet av den starke (grott)mannen och onyanserade bioligistresonemang, så har den en speciell plats i mitt hjärta. Ja, fortfarande.

Men först var det en bok! Den läste jag några år senare, när jag var 17-18 kanske. Den var bra, men inte lika bra som filmen tyckte jag. Däremot fick den mig att läsa andra Palahniukböcker, och han är ju bra. Även om han ofta är duktig på att reproducera sunkiga gamla könsroller, så berättar han väldigt intressanta och spännande historier. Han är en författare som vågar skriva lite konstigt, och det uppskattar jag.

Och nu, många år senare (20 år efter att boken kom ut!) så kommer en uppföljare. I serieform. Som jag fick som samlingsalbum av Kullan (bcuz she fuking rawks).

Själva storyn skulle kunna sammanfattas såhär: en massa år efter Project Mayhem bor Tyler, som numera kallar sig Sebastian, Marla och deras tween-son i en förort och kämpar med sexlivet, barnuppfostran och huslånet typ. Tills Sebastian plötsligt inte kan sova igen, och Mr Durden dyker upp som ett brev på posten. Men inte nog med att han vill ta vid där han senast blev tvungen att lämna revolutionen, det visar sig även att Tyler Durden är väldigt intresserad av att lära Sebastian och Marlas son allt han kan, för att bära fanan vidare där hans farsa fegade ur. Det låter som en ganska basic uppföljar-plot va? Men så kommer vi ihåg att det är Palahniuk som skrivit, och att det därför är målat i svartaste svärta, att alla skratt fastnar i halsen och att du som läsare eller tittare aldrig kan lita på vad du läser.

Fight club 2 är även en otroligt snygg serie, med fantastiska akvarellarbeten blandat med mer ”klassisk” superseriestil, collageteknik och bilder som inte bara illustrerar en historia utan är med och skapar historien. Tecknarna, Cameron Stewart och David Mack, har gjort ett fantastiskt jobb. Men det här är trippat, och det måste en komma ihåg när en jämför Fincher med Palahniuk. Palahniuk är tusen gånger mer skruvad än vad någon Hollywoodstudio skulle tillåta. Dark Horse Comics, däremot, sa ”Kör ba kör!”

Kolla snyyyyygg!
Kolla snyyyyygg!

Läs Mer