Om yaoi och queer representation

Okej, jag har funderingar som har legat och bubblat i mig sen förra helgen, när jag var på Stockholms Internationella Seriefestival. Då lyssnade jag på Fujimoto Yukaris föreläsning The historical evolution of Boys Love manga and its recent spread outside of Japan. Den väckte väldigt mycket tankar.

Yukaris föreläsning lade krutet på historik och inte analys, så för den som har grundkoll på genren kom inga nyheter; gaymanga slog igenom på 70-talet trots att homosexualitet var – och är fortfarande till stor grad – tabu i Japan. Det finns både high-browy intrikata dramatiska kärlekshistorier – ”boys love” – och mer low-brow pornografi – ”yaoi”. I Japan är genren superetablerad och manga om bögar är en mångmiljonsindustri.

Jag är queer och har rört mig i dom queera hörnen av fandom sedan tidigt 2000-tal och har därav ganska bra koll på queer-fandom, även inom manga- och animesvängen. Och det som jag har hört typ sedan jag läste Marita Lindqvists artiklar om yaoi i magazine som Elle och Bon runt 2003 och som frustrerade mig oerhört under Yukaris föreläsning förra helgen – år 2018 – är denna; att vikten läggs vid hur läsarna av boys love-manga och yaoi är heterosexuella kvinnor. Jämt har jag hört det!

Det är som ett mantra nästan, som måste rabblas så fort boys love-manga kommer på tal. ”Det är heterosexuella kvinnor som läser detta.” Och sen långa utläggningar om varför – för att det är tabu och därför mer spännande än heteroromanser, för att det är enklare i patriarkatet att projicera sin ideala romantiska längtan på män än kvinnor, för att om en gillar män så är två roligare än en – etc. Men sen tar det slut där. Och ingen annan publik talas om.

Vad läser då japanska bögar för manga?

Nej, alltså, jag undrar verkligen. För det är ju tydligt att dom inte är boys love-mangans publik, det gör alla väldigt tydligt.

Jag ska berätta en sak. Dom queera män som jag känner som gillar manga? Dom läser också boys love och yaoi. Det är inte bara heterosexuella kvinnor som läser boys love. Shocking, I know. För inom manga- och animesvängen pratas det bara om dom straighta kvinnorna och deras fäbless för killar som gillar killar, och hela den där queera publiken Andrafieras gång på gång. Trots att det är dom som representeras, som ska spela huvudpersonerna i fiktionen!

Jag är trött på att höra vad straighta kvinnor har för relation till queera män och deras kärlekshistorier. Vet ni vad jag vill veta mer om? Jag vill veta vad queera män tycker om sin representation inom boys love och yaoi. Speciellt dom japanska queera männen. För jag gissar på att mangaindustrin tjänar enorma mängder på en publik som dom gång på gång helt valt att ignorera.

Läs mer

SIS18

Kära bloggy, i helgen åkte jag och lillebror till Stockholm och besökte Stockholms Internationella Seriefestival. Det var najs. Nästa år hoppas jag själv sitta vid ett av borden och kränga zines för Cnäs räkning, men i år fick jag nöja mig med att glida runt och kolla vad andra kreativa själar hade gjort. Det visade sig vara så jäkla mycket bra. Såklart.

På Comics heaven i Gamla stan firades Free Comic Book Day med massa extrapriser och gratistidningar. Dom hade även öppnat portarna till Comics hell, alltså deras källarlager, in genom en lucka och ner för en smal stentrappa i typiskt Gamla stan-manér.

Jag köpte mig inte så mycket, men Paper girls #1 och zinet Galgen bidde det i alla fall.

Vi gick på en föreläsning om japanska BL-serier också, men den ska få ett eget blogginlägg pga väckte så mycket tankar.

Här är min egen an-teckning från dagen:

Läs mer

Falkholts långfinger

Såhär såg min lördagsmorgon ut; en köpp kaffe och nya numret av Konstnären med en jäkligt rörande intervju med Carolina Falkholt. Falkholt minns väl alla Nyköpingsbor bäst från turerna kring den vackra ”grafittan” på Nyköpings högstadium? Hon befinner sig just nu på residency i New York och har gjort en väggmålning tillägnad Donald Trump.

Det här förvånar väl exakt noll och ingen, men asså. Jag älskar Falkholt.

Läs mer

Konstnärlig folkbildning

Det är alltid trevligt när konstnärer tar sitt sociala ansvar when shit hits the fan, så att säga. I skenet av den senaste tidens avslöjanden om hur miljontals användares Facebookdata använts till lobbyism och riktad opinionsbildning, tryckte brittiska Turner prize-vinnaren Jeremy Deller upp 2500 affischer och delade ut / hängde upp i London med instruktioner på hur en lämnar sajten. Något som inte är så enkelt – tro mig, jag gjorde det 2014 och det var himla knepigt. Och nu är jag tillbaka, så nog är Fejsy bra på att göra sig själv till en oundviklig del av ens liv.

Läs mer [här].

Läs mer

Hej Malin Westin!

Just nu hänger utställningen Längs vägarna… på Culturum. Det finns något vilt och våldsamt i hur dina bilder letar sig fram ur mishmashet av färger. Motiven är vilsamma men framställningen allt annat än! Hur ser din process ut – hur väljer du motiv och hur låter du målningen växa fram?

– Jag målar på impuls! När jag är ute på bilsemester så stannar jag ofta i en mindre båthamn eller vid ett varv där jag kan sitta ostört på en betongbrygga eller liknande. Det är dock sällan jag målar av det jag ser framför mig, snarare inspireras jag av färger och former. Det brukar börja med att jag häller upp ett gäng färger på min palett och låter handen styra mig… jag känner snabbt i vilken riktning handen vill, i vilket tempo, osv. På det viset får mina målningar växa fram och präglas av det jag behöver bearbeta inom mig.

Foto: Malin Westin.

Brukar du alltid jobba så stort som i Längs vägarna…?

– Jag är uppväxt med att springa fritt i min mormors ateljé, som är etablerad konstnär sedan 20-årsåldern. Vi har målat en del ihop under åren, rest iväg för att måla utomlands, bl.a. Hennes djärva penseldrag och ibland stora format har präglat mitt sätt att måla. Det jag har fått med mig är dels att ta mitt uttryck på allvar och dels att våga måla på impuls. Det är inte alltid jag har tid och fokus att måla stort, men oftast rullar jag ut mer och mer duk när jag sitter utomhus i en inspirerande miljö. Just därför skär jag sällan upp måttet på duken först, utan tar med en 10-metersrulle och låter impulsen avgöra formatet. Signifikativt för mina format är att de nästan är för stora och att de ofta är lite sneda o ojämnt skurna… det blir liksom bara så, ”ickeperfekta”.

 

 

Tack för pratstunden Malin! Mer om Westins konstnärliga verksamhet finnes [här]. Längs vägarna… hänger på Culturum fram till 18 mars, passa på att gå dit och uppleva dom här mäktiga målningarna på plats.

Läs mer

Tips: Konsthistorier på SVT Play

Jag och Kullan har plöjt Konsthistorier och det borde du också göra – hela serien finns på SVT Play. Konceptet är att en samtidskonstnär får bekanta sig närmre med en äldre konstnärs verksamhet, med någon slags gemensam tematik eller ingång. T ex på tema ”Textil” så är Linnéa Sjöberg samtidskonstnären, hon sitter i Berlin och väver VHS-bandmattor på sin svarta vävstol, och juxtaposeras mot Hannah Ryggen, autodidakt textilkonstnär aktiv från 1920- till 50-talet som gjorde ganska makalösa bildvävar med politiska antifascistiska budskap.

Still ur säsong 2 avsnitt 6: Hannah Ryggen väver.

Väldigt inspirerande, kul att få updates på vad en del gamla skolkamrater håller på med, och ba generellt en väldigt bra inkörsport till att nörda ner sig både i samtida konst, och i svenska klassiker som Siri Derkert och Hilma af Klint. Varje avsnitt innehåller även ett litet collage av samtidskonst som ytterligare behandlar avsnittets tema, som jag tyckte var väldigt spännande – mycket från förra årets Venedigbiennal bland annat.

Still från säsong 1 avsnitt 4: Siri Derkerts blästerteckningar i Östermalmstorgs tunnelbanestation.

Tipsade bästisen om serien och hon hälsar att avsnitten med fördel kan ses under tiden att en äter lunch. Själv tyckte jag den passade perfekt att klämma intensivt under en dag/helg (det finns bara 6 stycken halvtimmeslånga avsnitt á 2 säsonger).

Slutligen – Sara-Vide Ericson! my fave! är med i säsong 1 avsnitt 3, ”Relationer”, och är sitt vanliga fantastiska jag med fuktiga filtar i övergivna skogsstugor, målerisk genialitet (ledsen att jag använder g-ordet men det är ju genialt), och hunden Larry. Fangirl mode on etc.

Läs mer

Tips: textil konst på Culturum

Åh, jag blev så glad när jag svängde in på Culturum här om dagen och såg att dom visar en fantastisk textilutställning just nu, betitlad Belägenheter. Eller, helt ärligt, utställningen som sådan är inte fantastisk, för det är inte en bra hängning tyvärr, men verken är i alla fall amazing!

Elisabeth Englund visar broderier i sobra vackra färger i både tyg och tråd, med en bildvärld som rör sig från glömda fotopärmar på mormors vind, till photoshoot med senaste hipsterbandet. Det är smarta materialval och effektiva kompositioner, och den känns så himla tidlös, den här bildsviten, trots att jag får känslan av att den är framvävd (-broderad) ur nostalgi.

Eftersom jag ju började gnälla på hängningen så lär jag väl återkomma dit också – Culturum har verkligen uselt förvaltad utställningsyta. Tyvärr. Den där gången mellan reservationshyllan och tidningsrummet skulle behöva spacklas, målas om, kanske kan en smälla upp lite spottar så det går att ljussätta upphängda verk ordentligt? Lite kapaskiva till titelskyltarna vid verken? Det skulle kunna vara hur fint som helst. Men så ser det inte ut, vilket inte är schysst mot något som ställs ut där, för till och med så vackra, intressanta och välarbetade verk som Englunds kan uppfattas som lite taffliga när dom är fastspikade tvärs över skarvar och gamla skruvhål.

Englunds hemsida hittar ni [här]. Utställningen Belägenheter hänger på Culturum i Nyköping fram till den 25 februari.

Läs mer

Konst i Umeå

Jag är uppe i norr igen, för campusträff på Umeå universitet. Så jag har såklart passat på att ta en sväng in på fantastiska Bildmuseet, eventuellt Sveriges vackrast belägna utställningslokal. Dom visar just nu tre olika utställningar; en om dadaism på plan 5, en av Amar Kanwar på plan 3 och en av Do Ho Suh utspridd över flera av våningarna. Jag blev helt golvad av den sistnämnda.

Do Ho Suh är från Sydkorea, och bor och verkar these days i London. Utställningen Passager som visas på Bildmuseet utgår ifrån dom platser där Do Ho Suh har bott, och han har omvandlat dessa hus och lägenheter till textila skulpturer och tvådimensionella teckningar med både broderi och pennor. Även ett gäng videoverk ställdes ut. Kort sagt behandlades hemmet som upplevelse mer än som plats. Och vilken upplevelse sen! Om en en nån gång sett en utställning av Olafur Eliasson så vet en hur den där drömmiga typen av konst som liksom bäddar in en i färg och form känns? Det här var lite samma! Do Ho Suh hade byggt en lång korridor av semitransparent tyg, där varje färg var en ny plats där han bott. Och det var så häftigt att gå igenom denna!

Lägenhetskorridoren.
Broderade detaljer.
Och så fina färger på tygerna!

Amar Kanwar är en indisk konstnär, och hans arbete kring en hotad by i Indien presenterades omfattande och väldigt vackert. Tyvärr orkade min hjärna inte ta in allt. Hade lätt kunnat stå en dag bara i hans del av museet.

Det fanns ett gäng böcker på handpressat papper, med handtryckt text, som en fick bläddra i. På högersidan projicerades samtidigt video från platsen Kanwar berättar om. Svinfint presenterat verkligen.
Ett rum var fullt med frön från området ifråga, noggrant sorterade och märkta.

Dadautställningen? Äh men ni vet, modernistgubbar. Man Ray var bäst, som vanligt.

Läs mer