The Reading Challegnge 2018: augusti

Åhoj kamrater! Kolla vad jag lyckades läsa mig igenom under augusti:

En bok av två författare: ”Welcome to Night Vale” av Joseph Fink och Jeffrey Cranor, utläst 8 augusti.

Åh, Night Vale är så mystiskt och mysigt. Men också så jäkla läskigt. Dom som har lyssnat på podcasten med samma namn vet hur ofta invånarna i den lilla ökenstaden Night Vale traumatiseras under någon statlig raid eller utomjordisk attack. Men även hur fin sammanhållning dom har, och hur mycket dom ömmar för sin lilla stad. Den största skillnaden mellan podden och den här första utav flera böcker som utspelar sig i Night Vale-universumet, är att det inte är radioprataren Cecil Palmer som guidar oss genom händelserna i den lilla staden, utan kontoristen Diane och pantbanksägaren Jackie som under mystiska omständigheter kontaktas utav en mystisk man – a man in a tan jacket… Det är spännande, det är varmt, det är roligt och det är så himla konstigt. Och det är klart jag älskar det. Hur skulle en inte kunna älska Night Vale?

 

 

En bok med en tid på dagen i titeln: ”Eftermiddagar i parken” (och hela ”När börjar det riktiga livet” till och med) av Fredrik Lindström, utläst 9 augusti.

Alltså, det finns ju verkligen noveller där Lindström får till en knorr på berättelserna, som är små inblickar i den vita medelklassens vardag med teppanyakihällar och bänkskivor av Carraramarmor. ”Eftermiddagar i parken” är en av dom – jag visste inte riktigt vart den var på väg men när den anlände blev jag glatt överraskad. Men överlag tycker jag den här samlingen är lite… tråkig. Allt känns så givet liksom? Om en har läst Lindströms tidigare novellsamling ”Vad gör alla superokända människor hela dagarna?” och typ en recension av Ljust och fräscht så börjar det kännas lite tjötigt med Lindströms analyserande av ytliga Stockholmare som går på yoga och är halvkassa föräldrar.

 

En bok med ett djur i titeln: ”Möss och människor” av John Steinbeck, utläst 10 augusti.

Jag vet inte vad jag sa skriva om Möss och människor mer än att jag fattar varför det här är en klassiker. Den nätta lilla boken handlar om två amerikanska knegare på 30-talet. Mer än så tänker jag inte berätta, läs den istället.

 

En cyberpunkbok: ”Ready Player One” av Ernest Cline, utläst den 18 augusti.

Det här är en bok som jag inte fattar varför den blivit så hyllad och fått så många fans? Jag tyckte den var usel, helt ärligt. Världsbygget var väl roligt, men berättelsen som sådan och karaktärerna var så jäkla platta, ointressanta och stereotypa att jag flera gånger under läsningen tänkte ge upp och bara börja med en ny bok istället. Men det gjorde jag såklart inte, för jag är för envis för mitt eget bästa.

Wade lever i framtiden, på 2040-talet, när jordens resurser är nästintill slut och människor bor i dystopiska containerläger till förorter runt bästa wifisignal för att kunna spendera all sin vakna tid inloggade i OASIS – ett virtuellt hypersofistikerat världsomspännande spel-slash-nätverk där varenda människa på jorden har en avatar. Ingen är intresserad av verkligheten längre, alla hänger bara på OASIS hela tiden så det mesta IRL görs av robotar. Jag vet inte riktigt hur samhället ändå fungerar rent praktiskt men på nåt magiskt sätt så äter människor fortfarande, så jag antar att det på en massa platser måste finnas jordbruk, marknader, fabriksarbetare, kockar etc. Äh, jag orkar inte ens raljera kring det men det finns så mycket plotholes i den här boken. Och trots att det här alltså utspelar sig mer än 20 år in i framtiden och mänskligheten hela tiden rör sig framåt gällande social rättvisa så är alla i den här versionen av framtiden fortfarande homofoba, transfoba, rasistiska, misogyna, funkofoba etc etc. Tonen boken igenom är så fyllt utav kvinnoförakt, nördmartyrskap, förmätenhet och självupptagenhet att jag ville kräkas. Hela vitsen med storyn verkar vara för Cline att få rulla runt i 80-talsnostalgi och romantisera ett årtionde samtidigt som han pekar på läsaren och nynnar ”nah-nah-nah nah-naah, jag vet mer om 80-talet än duu!”. Har ni träffat såna snubbar (för det är oftast snubbar)? Såna som inte är ett dugg intresserade av att prata om ett ämne för att det är kul att diskutera det, utan enkom för att visa upp vad han själv kan? Det här är vad som händer när den snubben skriver en bok.

Boken har även blivit film i år. Well, jag kan tänka mig att den är snygg, för världsbygget och the visuals som läsningen gav var den stora behållningen. Men resten, nej, det kan jag verkligen vara utan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tio + fjorton =