Om Death Cab och fangirl feels från tonårstiden

[Inläggsgiffen är alltså karaktären Summer i TV-serien The O.C. som beskriver bandet jag skriver om nedan. It’s funny ‘cause it’s true.]

I stan one band! Nej det är inte sant, jag har tre band som är såna där ”ughhh okej jag lägger mig här på marken och dör av er amazingness och bästhet”. Först har vi Tiger Lou, som jag haft ynnesten att se live många gånger. Sedan är det The Strokes, som jag någonstans gett upp på att få se live ever i mitt liv. Och sist, men absolut inte minst, Death Cab For Cutie, som gjort några Sverigespelningar genom åren men som jag aldrig lyckats vara i landet för/ha pengar till att gå på/haft möjlighet att ta mig till. Tills nu!! Vänner, jag ska äntligen få se Death Cab i februari!!

Dom där tre banden jag nämnde har en sak gemensamt – jag ”upptäckte” dom när jag var runt 15 år. Precis i samma veva som jag började hitta min stil och formulera egna åsikter och såna där saker som en gjorde när en var 15. Jag tror detta faktum bidrar stort till varför just dessa tre band fyller mig med så mycket känslor – dom är så tätt sammankopplade till min tillblivandeprocess till någon slags vuxen. Jag har hittat en massa favvoband efter tonåren också, men inga som har så stadiga grepp runt hjärtat som dom där tre.

John Storey, professor vid University of Sunderlands institution för media- och kulturstudier i Storbritannien, skriver i sin bok ”Cultural Studies and the Study of Popular Culture” från 2003 om relationen mellan ungdomar och ungdomskultur, och hur kulturen inte bara blir underhållning utan identitetsskapande på så vis att uttrycken som kidsen söker sig till på något vis redan speglar aspekter av dom, samtidigt som den ger ett språk för kidsen att använda sig utav i relation till kulturen och sig själva. Det blir alltså mer än musik, det blir ett helt koncept att bolla sin identitet med. För min del var det indie/emosvängen som breddade min värld alltså, jag var en ganska sökande tonåring och när jag fann indie/emocommunityt där runt 2002-2003 blev det lite som att hitta hem. Och då tänker jag såhär: inte konstigt att vissa band, eller TV-serier, eller böcker, eller annan text hänger sig fast, blir något mer än nostalgi eller regular fangirl feels, för när en konsumerade just dessa texter gav dom en ett utvecklat språk en kunde använda sig utav när en formulerade sig kring sig själv och sitt liv. That’s pretty rad.

”[Music culture] mirrors attitudes and sentiments which are already there, and at the same time provides an expressive field and a set of symbols through which these attitudes can be projected…” (Cultural Studies and the Study of Popular Culture, s. 117)

Om ni blir sugna på att lyssna på Death Cab så har jag en välsorterad spellista på Spotify [här], med bara det bästa. Och som förpepp för konserten i februari så delade min svägerska videon nedan, med en konsert i London från häromkvällen bara. Aaah, så mycket Death Cab, good times <3

Läs Mer

The Reading Challenge 2018: Juni

En bok med ett begynnelserim i titeln: Deadeye Dick av Kurt Vonnegut, utläst 8 juni.

Älskar ju Vonnegut, han är så syrlig och knäpp och skriver den mörkaste sortens humor, centrerat kring politik, religion och vad det är att vara människa. Deadeye Dick handlar om Rudy, en asexuell småstadskille med en dysfunktionell familj som, helt av misstag, råkar skjuta en gravid kvinna till döds när han är 12 och spenderar resten av sitt liv i jakt på botgöring, även om det alltså var en olycka. Det är väldigt mörkt och samtidigt väldigt roligt, precis som en Vonnegut ska vara, men den slår inte Vaggan eller Slakthus Fem så har du aldrig läst Vonnegut förr rekommenderar jag att du börjar med någon av dom istället.

 

En bok med en protagonist som är HBTQ+: Bloom into you av Nakatani Nio, volymerna 1-4, utlästa mellan den 7 och den 30 juni.

Jag har slukat den här mangan i juni, och går in i juli med att beta av volym 5… Huvudpersonen, Yuu, går i ettan på gymnasiet och bestämmer sig för att gå med i skolans elevråd för att fylla ut sitt schema lite. Elevrådsordförande Touko går i trean, och faller handlöst för Yuu. Yuu däremot upplever inte att hon besvarar känslorna och faktiskt är kär i Touko, men nånting känner hon… Så trevande växer tjejernas vänskap till någonting mer, men vad? Agh, det här är väldigt medryckande, nästan beroendeframkallande. Touko beter sig extremt problematiskt emellanåt, speciellt med tanke på att hon är i maktposition gentemot Yuu, så jag vill få in en content warning gällande den typen av manipulerande och maktmissbruk, men samtidigt är det här en bedårande berättelse om att bli förälskad och att hitta sig själv och sin sexualitet.

Och deeet betyder att jag har bockat av 18 av listans 50 punkter. Jag har faktiskt ett delmål nu när jag har många långa sommarlediga dagar framför mig, och det är att när juli är slut ska jag kunna kryssa av sju (7!!) punkter till, vilket alltså skulle betyda att jag är halvvägs igenom läsutmaningen. Vad tror ni, är det genomförbart? Jag ska i alla fall göra mitt bästa.

Läs Mer

The Reading Challenge: Maj

  1. Den uppmärksamme bloggläsaren vet att nej, det blev inget TRC: April-inlägg. Detta eftersom jag inte lyckades läsa ut en enda bok i april. Men detta kompenserades mer än väl för under maj, för det blev…
  2.  …5 böcker utlästa i maj! Vilket betyder att jag bockat för 16 av TRC-listans 50 punkter, nu när vi nått någon slags halvtid.

En bok innehållandes tidsresor: Paper Girls 1 av Brian K Vaughan, utläst 5 maj.

Vaughan har även skrivit Y – the last man, en av dom bättre långkörarserierna från väst, så peppen var närvarande när jag påbörjade Paper girls. Jag blev inte besviken. Supersnyggt tecknat, intressant jobbat med färg, intressanta karaktärer och premisser. Ett gäng bad ass 12-åringar delar ut tidningar tiiidiga morgnar under 80-talet, när något märkligt börjar hända med den sömniga lilla staden där dom bor. Får ni Stranger things-vibbar? Helt accurate. Det här är ganska Stranger things-igt, fast med svincoola pre-teenbrudar istället för nördkillar. It’s fun! Och ser mycket fram emot att läsa del 2.

 

Nästa del utav en bokserie du påbörjat: Magikernas kung av Lev Grossman, utläst 6 maj.

Del ett av den här serien, som bara hette Magikerna, beskrevs för mig som ”Harry Potter för vuxna”, vilket på många sätt är en bra beskrivning. Quentin är en New York-bo som har aspergers och inte riktigt vet vad han vill göra efter studenten. Plötsligt visar det sig att magi finns och han har kommit in på Brakebills, som är som Hogwarts fast universitetsversionen. Där träffar han andra magiker att supa och ligga med, och rätt vad det är så händer det äventyr med.

I denna del två har Quentin examinerats från magihögskolan, blivit kung plus kommit på att han saknar lite äventyr i sin lugna kungliga tillvaro, så han och hans kungliga gäng ger sig ut på utflykt i Magikernauniversums version av landet Narnia. Det händer grejer. Det är okej-spännande. Karaktären Julia är mest intressant och jag önskar att hon kunde fått vara narrator boken igenom. Om ni ändå, efter denna svala recension, känner att yes, denna ska läsas, så vill jag även delge en triggervarning för grov (och onödig) våldtäktsskildring i slutet av boken.

Avslutningsvis; jo det är spännande men att jämföra den med Harry Potter är lite orättvist mot Rowling för hon är betydligt bättre historieberättare än Grossman.

 

En bok som blivit en film du redan sett: The curious case of Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald, utläst 8 maj.

Ganska rolig och gullig novell som David Fincher gjorde film av år 2008. Benjamin Button föds som en gammal gubbe, och blir yngre och yngre ju längre han lever. Det här ställer såklart till med problem för honom, speciellt med en far som inte låtsas om att något är ”fel”. På så sätt är historien en intressant kommentar på funktionsvariationer, och hur det som gör oss annorlunda inte kan ignoreras bort.

Ingen storslagen läsupplevelse men väl värd den halvdag det tog att läsa den.

 

En bok som utspelar sig runt Halloween: Harry Potter and the cursed child av JK Rowling, Jack Thorne och John Tiffany, utläst 9 maj.

Det bästa jag läst i maj. Eventuellt det bästa jag läst år 2018. Jag vill se pjäsen. Jag kan inte skriva något vettigt om The cursed child för jag fylls av för mycket fangirl feels. SCORPIUS MALFOY, vem ÄR han ens omg, hjärteskrutt!! 

 

En bok om psykisk ohälsa: My lesbian experience with loneliness av Nagata Kabi, utläst 19 maj.

Fick denna i födelsedagspresent, mycket uppskattad! En väldigt trasig queer kvinna gör en slags dagboksmanga om sin ensamhet och olycka. Det är väldigt mörkt, men väldigt ärligt och naket, om psykisk ohälsa och hur en hanterar livet när ingenting är hanterbart. Det här känns som sådan manga som inte ges ut särskilt ofta, och absolut inte med engelsk översättning, så det gläder mig att Kabis serier når den här framgången. Det är välförtjänt.

Läs Mer