Om stress och arbete

Det Tino Sehgal lyfter i klippet ovan är något som jag tänkt mycket på det senaste året. Jag gick ju som sagt in i väggen förra hösten, då jag både pluggade och jobbade men inte gjorde någon konst trots 7 års konststudier så jag kände mig misslyckad åt alla håll och kanter, typ. Så att komma på banan igen handlade mycket om att strukturera om min vardag för att göra plats åt konsten i ett liv som, post-examen, inte tillåtit det. Inte välja bort ateljétid, trots att det egentligen finns ”viktigare grejer” som behöver göras.

Min gamla klassis Anna Ihle har jobbat mycket med arbetet, kneget, som meningsskapande (och normerande) praktik. Jag tänker på hennes utställning 2013, Dear Heenaben, I’m showing your embroidery in Stockholm now. It looks great., och min favoritvepa från den:

Sehgal säger att ”leisure is actually what makes the good life”, men jag håller ju också med Ihle i det att jag vill höra att jag är duktig. Sehgal säger att ”the busier we are, the higher our status in this society”.

Aldrig har jag fått mer beröm än när jag pluggade 100% och jobbade helger på surdegsbageriet. Ibland tog jag till och med morgonpasset på vardagar, 6.45-9, innan jag drog till skolan och hade första föreläsningen kl 10. Åh vad duktig, bra Caroline! När jag flyttade till Falun jobbade jag 80% och pluggade 50%. ”Vad gör du för konst då?” – vem har tid att göra konst!? Den protestantiska arbetsmoralen är en ständig blöt filt över ens tillvaro, och på nåt magiskt sätt ska en hålla efter ett hushåll och vårda sina relationer också!? Är det konstigt att jag small in i väggen? Är det konstigt att jag i tre år innan dess alltid gått med novalucol i väskan pga när som helst kan magkatarren sätta en kniv mellan revbenen?

Jag säger inte att det är synd om mig. Jag säger att vi inte borde förvånas över ökande sjukskrivningssiffror när vi lever i ett samhälle som älskar den som aldrig vilar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*