Om dig, betraktare, och konstnären

MOCA (Museum of Contemporary Art i Los Angeles) har gjort en snygg, informativ och hetsig minidokumentär på 8 minuter om amerikanske konstnären Jeff Koons. Scarlett Johansson, Black Widow herself, voice-ovar och berättar om Koons uppväxt, väg in i konsten, samt pratar om varför Koons konst står ut. Eller stod ut åtminstone, det kan väl diskuteras om den verkligen gör det fortfarande…

Hur som! Det minidokun landar i är en liten utläggning om åskådaren, och hur denne ser på Jeffs konst. Alltså, du, eller jag, eller Scarlett. ”It’s about you, and it’s not about anybody else. You don’t know if they feel it or wether they don’t feel it. It’s about your experience. And that’s the art,” bedyrar Koons. Jag tycker det är något utav en cop-out.

Koons konst är i högsta grad uppbygd kring populärkulturella symboler som ska vara igenkänningsbara (alltså i rakt nedstigande led från Warhols tankar) – popkonst i sin sanna bemärkelse. Men eftersom Koons då ska vara klädsamt vag gällande att tillskriva mening till sina verk lämnas vi hängande i vägledning gällande tolkning, förutom faktumet att det är Koons ställningstagande; att inte ta ställning. Men därigenom blir vi ledda ändå, för jag kan inte se hans ballonghund utan att tänka på 1) min föreställning av hur amerikanska barnkalas går till, och 2) att Koons inte vill säga nånting med den. Koons är med, lika mycket en idéfigur som dom amerikanska barnkalasen jag sett i olika Hollywoodfilmer.

(Nån annan som är på på bokcirkel kring det Roland Barthes skrivit om författarens död?)

Den som är mer nyfiken på Koons och hans konst kan kolla in BBCs längre doku här.

Läs Mer

Konstcirkel för hösten 2017 (Stockholm)

Kära bloggy-blogg, jag tänkte testa en ny grej: jag vet inte riktigt vad vi ska kalla det än, men jag smakar på ordet ”konstcirkel” och så utvärderar vi det vid senare tillfälle. Tanken är: jag kollar upp vad som kan vara intressant i konstsverige at the moment och skriver ett förslag på en utställningsrunda här på bloggen. Sen återkommer jag med nytt inlägg någon månad senare och recenserar rundan, och om ni också gått den och vill pitcha in med era åsikter så bollar vi tankar och intryck i kommentarsfältet.

Vad säger ni?

Här kommer mitt första förslag, en runda i Stockholm nu i höst. Den går på tema krig och nationer, vi kan kalla den Konst när världen brinner.

1) Kommer ni från ”bortom tullarna” så är startpunkten T-Centralen, så vi utgår därifrån. I Kulturhusets Galleri 3 öppnar den 8 september utställningen Krig och mode, bestående av foton tagna av Lee Miller under andra världskriget. Från hemsidan: Mode är som fenomen ett lackmuspapper på sin tid, och bär därmed på en vittnesbörd om allt från sociala omständigheter till idéer om framtiden.

2) Sen kan en fortsätta till Bonniers konsthall (T S:t Eriksplan med grön linje) som från den 20 september visar Bilder av krig, en samlingsutställning med bland andra Martha Rosler, Phil Collins och Indrė Šerpytytė. Utställningen ställer frågan hur bilder påverkar vår förståelse av krig och våld. Från hemsidan: Genom att skärskåda bildens funktion blir också den politik som formuleras som dess konsekvens synlig. Men att reflektera över hur bilder av våld påverkar samhället motsäger inte vikten av att skapa dem.

2,5) Vi tar eventuellt en omväg till galleriklustret på Hudiksvallsgatan. Från 5 oktober visar Andréhn-Schiptjenko videos av Annika Larsson så blir ju garanterat bra. Det tar ca 15 min att promenera från Bonniers, ta sikte mot Vanadisplan.

3) Lite historia att blanda ut samtidskonsten med? Ja visst, vi tar oss till Armémuseum (T Östermalm med röd linje) och kikar på utställningen Krig och fred 1900-talet, som enligt hemsidan får en att se ”världskrigen, värnplikten, folkhemsbygget, beredskapsåren och kalla kriget med nya ögon.”

4) Sen avslutar vi med en promenad ut till Skeppsholmen och kollar på Elgaland-Vargalandutställningen som öppnar den 9 september på Moderna museet. Jag vet att jag har tjatat förr om Carl Michael von Hausswolff och Leif Elggrens verk som är ett land, men det är ju så bra!! Från Modernas hemsida: Elgaland-Vargaland är en statsbildning med en egen konstitution och har hittills upprättat ambassader och konsulat på 34 platser runt om i världen. Nationalhymnen, som är över en timme lång, låter som alla länders hymner tillsammans.

Nedan: rutten. Sååå, vem är på?

Minus gallerierna på Hudiksvallsgatan.

Med Hudiksvallsgatan.

Läs Mer

Vi drar till Malmö, vi drar till Malmööö

Frukost i det fria.

Jag och Kullan satte oss i bilen och tog E4 söderut. Köpte en strut polkagrisar i Gränna, stannade till i Småland och sov i bakluckan, tog oss ett dopp i Lagan, sjöng Disneysånger när vi rullade längs kusten mellan Helsingborg och vårt mål. Och till slut, till slut, kom vi fram till min BFF och partner in crime Peppe, som var skälet vi var där, för att fira hans 30-årsdag!

Men vi har inte bara druckit cava och sjungit Ja må han leva, det har även blivit lite konst, lite shopping och lite falafel. Här kommer ett par höjdpunkter!

Spexigaste offentliga skulpturen:

Mycket tjusigt offentligt konstverk av Tony Cragg utanför Malmö konsthall.

Gladast street art: Birdie.

Bästa grejen jag köpte på Scifibokhandeln: Spider-Man/Deadpool vol 2.

Bäst på Malmö konsthalls utställning Subjektiv: Sara Cwynars video Rose Gold.

”Tracy (Grid 1)”, Sara Cwynar 2017.

Inredningsstil jag saknat: Peppes. Se!

Bästa kompisarna: mina!!

Läs Mer

Om Kesha Rose Seberts återkomst

Har jag berättat att jag är en sucker för ostiga kommersiella pop-ladies? Ni som känner mig vet troligtvis hur mycket jag älskar att sjunga med för full hals till Miley Cyrus, Christina Aguilera och till och med lite Katy Perry om det är hennes Teenage Dream-skiva.

En gammal favvo var i alla fall Ke$ha, minns ni henne? Tik tok, Timber med mera. Hot shit på alla dansgolv mellan 2009 och 2013 typ. Men sen dess har det varit tyst från Kesha, som hon stavar det these days. Hon fann nämligen ett närmast övermänskligt mod och talade ut om hur hon sedan 18 års ålder blivit sexuellt utnyttjad och psykiskt misshandlad av sin producent, Dr Luke, och hur hon vägrade fortsätta samarbetet. Nu fick det vara nog, sa Kesha. Men Sony, som äger skivbolaget Kesha är bunden till, vägrade. Hon var skyldig dom mer musik enligt hennes kontrakt, så antingen jobbade hon med Dr Luke eller så fick hon inte göra någon musik alls. Efter att ett gäng stora artister som själva jobbat med Dr Luke gått ut och stöttat Kesha (Kelly Clarkson, Lady Gaga, Fiona Apple, Adele och Taylor Swift bland andra), sagt att dom inte blev ett dugg förvånade av dessa anklagelser, backade Sony och tog bort Dr Luke från Keshas skivbolag (han är fortfarande kvar inom Sony dock). Kesha stämde Dr Luke för 10 års psykisk och fysisk misshandel, och då stämde Dr Luke Kesha för förtal, och denna rättegång är fortfarande igång i USA. Kesha hävdar att Dr Luke drogat ner och våldtagit henne, hotat henne och hennes familj, kontrollerat hur hon betett sig, hur hon klätt sig, vilka hon fått samarbeta med, vad hon fått äta och inte äta och att allt detta brutit ner henne totalt samt fått henne att utveckla svår bulimi (som hon vårdats för på ätstörningsklinik). Det låter verkligen helt vidrigt.

En artist som förbjuds att göra musik, för att hon inte vill arbeta med sin våldtäktsman. Ja men ni hör ju, det är ju absurt. Nu har i alla fall Sony och Kesha kommit överens om hennes fortsatta musikskapande kan utövas utan Dr Luke, och Kesha släppte den 11 augusti sitt nya album Rainbow. Och singlarna från skivan (fem på en gång, det märks att någon har saknat att släppa musik) alltså, dom är så fruktansvärt bra. Dom är så fruktansvärt bra.


Först har vi Praying, där Kesha visar alla haters att hon faktiskt har en pipa. Helt seriöst, jag ryser varje gång jag hör den här låten. Sen att videon är helt perfekt till är väl ingen överraskning, då det är Jonas Åkerlund som gjort den 😉


Sen har vi Woman, som känns mer old school-Kesha, med med en slags mer mogen fuck you-attityd än till exempel Tik tok. Den är väldigt svängig, Woman, och jag vet att den här kommer bli en såndär låt som hamnar på alla mina dansanta spellistor i minst ett år framåt.

Rainbow har flera rader som slår an väldigt på mina strängar, exempelvis bryggans ”And I know that I’m still fucked up / but aren’t we all, my love? / Darling, our scars make us who we are”. Preach!

Learn to let go och Hymn är nog dom låtar som känns mest radiohittiga av singlarna. Igen, berörande texter, men lite mer… tråkiga. ¯\_(ツ)_/¯

Jag får lite samma känsla av Keshas nya grejer som jag fick när Robyn startade Konichiwa Records år 2004 – inte i musiken som sådan men i energin, i frigörelsen. En slags renässans som känns i varje ton i varje låt, vet ni vad jag menar? Det gör mig otroligt pepp. Välkommen tillbaka Kesha! Hurra hurra hurra för dig!

Läs Mer

Uppdatering halvlek+ på TRC17

Vad har jag läst sen sist då? Jo följande:

Liane Moriarty ”Öppnas i händelse av min död” – Tre kvinnors liv flätas samman under en dramatisk påskhelg i Sidney. Kärlek, mord och botgöring.

Spännande story, men usel översättning, så den är säkert mycket bättre på engelska. Jag gillade dom tre huvudkaraktärerna, dom var väldigt välskrivna. Tyvärr tyckte jag att ”sensmoralen” eller vad en ska säga var superproblematisk.

Jan-Phillipp Sendker ”Konsten att höra hjärtslag” – New Yorker flyger till Burma för att leta rätt på sin försvunne far. I ett tehus på den burmesiska landsbygden träffar hon en man som verkar veta allt om pappan…

Alltså, alla sa till mig att den här boken skulle vara en riktig snyftfest. Och jag älskar att böla när jag läser, ge mig svulstiga känslor, stor romantik och episka draman! Men… jag kände mig inte rörd en millimeter av denna, så Sendker lyckades uppenbarligen inte sälja in själva storyn till mig. Däremot var det ett vackert språk boken igenom.

Anita Goldman ”Våra bibliska mödrar” – Goldmans klassiker från 1988 om hur dom abrahamitiska religionerna kom till som en reaktion på Mesopotamiens mycket mer matriarkala styre.

Så himla bra och intressant!! Jag fick typ tusen ögonöppnare och aha!-upplevelser bara under dom första 20 sidorna! Hur kommer det sig att Bibeln är så misogyn? Goldman vrider, vänder, exemplifierar och resonerar kring kvinnorollen, kultur och tro. Jag brukar inte vara särskilt intresserad av religionshistoria men det här var faktiskt asspännande.

Anne Proulx ”Brokeback Mountain” – Innan Ang Lee gjorde storslagen film fanns det en tunn liten bok. Den handlar om Jack och Ennis som träffas på berget Brokeback och blir kära i varandra, och hur farlig den kärleken kunde vara i västra USA under 60- och 70-talet.

Jag blir imponerad av Ang Lee som filmskapare när jag läser boken, för han har verkligen fångat Proulxs språk. Det är sådär episkt, fast samtidigt avskalat. Korthugget, som sättet Ennis pratar på. Filmen är såklart en större upplevelse, boken är ju så kort, men det är hur som en vacker och fruktansvärt sorglig historia.

Sandra Beijer ”Allt som blir kvar” – Matilda blir dumpad och krossad, och kompisen Miron lovar att få henne att komma över exet på 30 dagar, alla medel tillåtna. Det blir ett blött juli, både av tårar och av alk.

Minns ni när jag läste ”Sen tar vi Berlin” och jag sa att jag hade älskat den boken om jag hade läst den när jag var typ 20, men nu är jag inte det och då når det inte ända fram liksom? Precis så känns det med ”Allt som blir kvar” också. Jag läser Beijers blogg Niotillfem regelbundet och älskar den, och trodde därför att hennes skönlitteratur skulle sitta som ett smäck trots att jag är något äldre än målgruppen, men det märktes tyvärr. Att jag är äldre än målgruppen alltså. Inte för att Beijer inte skriver pissbra, för det gör hon, men för att jag under läsningens gång mest tänkte att karaktärerna var osnutna småungar som behöver ta sig samman och växa upp. Säger kanske mest något om mig (bitter tant-varning)?

Daniel Howell och Phil Lester ”The Amazing Book is Not on Fire” – Haha, speaking of äldre än målgruppen! The Amazing Book is Not on Fire (”TABINOF” om du vill tala fandom-lingo) är den stora boken om allt som är Daniel Howell och Phil Lester, två britter på YouTube som spelar spel och ritar morrhår på varandra.

Min kärlek till Dan är stor, mycket större än min kärlek till Phil, och eftersom dom delar boken pretty much rakt av så var 50% av TABINOF något mindre intressant för mig. Så kan det vara. TABINOF är i alla fall väldigt underhållande för Dan och Phil-fans (”phans” om du vill tala fandom-lingo). Är du inget phan så är TABINOF nog inte så underhållande. Men kolla på deras videos vetja så blir du nog snart ett phan.

(För insatta phans vill jag även passa på att säga att nej jag shippar inte phan per se men jag shippar Dan/happiness och det är ju phan så på så sätt shippar jag phan I guess?)

Läs Mer

Om att vara trött och ledsen

I november förra året så grät jag varje dag. Ibland hemma i Kullans famn, ibland gömd bakom datorskärmen på mitt arbetsrum, ibland på ett vandrarhemsrum i Umeå. Jag grät för att jag inte var en bättre flickvän, inte var en bättre pedagog, inte var en bättre dotter, inte var en bättre konstnär, inte var en bättre student, inte var en bättre kamrat, inte var bättre socialt, inte var bättre intellektuellt, inte var bättre på att dammsuga. Jag grät för att jag blev så trött, så trött på att försöka, när jag ändå inte blev bättre, jag bara glömde saker och tappade bort saker och upprepade saker för tio miljonte gången utan att något egentligen hände. Jag grät för att vi inte hade några pengar, och jag var så trött på att behöva vända på varenda jävla krona. Jag var så trött. Jag ville bara sova. Men jag kunde inte. Om nätterna låg jag vaken och tänkte på allt som skulle hinnas med nästa dag. Jag snittade tre timmar per natt.

I december förra året ringde jag vårdcentralen och frågade vad jag skulle göra. ”Jag gråter hela tiden,” sa jag. ”Jag kan inte tänka. Jag kan inte minnas. Jag kan inte sova. Jag är så trött.” Dom sa ”Vi ställer dig i kö för att träffa en kurator.” Jag tänkte ”Bara jag fixar det fram till lovet, så får jag vila då.” En vecka senare grät jag framför en elev, det gick inte att hålla tillbaka, jag kunde inte sluta, jag tänkte ”Det här är inte jag” och ”Såhär gör inte en lärare” och ”Det här är inte ansvarsfullt.” Dagen efter sjukskrev jag mig; ”förkylning”. Veckan efter sjukskrev en läkare mig; utmattningsdepression.

Det är typiskt, eller hur, när en läser om vilka som bränns ut?

– Det är den duktiga, ambitiösa kvinnan med drag av perfektionism som drabbas. Hon som vill göra ett strålande jobb och inte säger nej ju fler uppgifter hon får, säger Kristina Glise på Institutet för stressmedicin i Göteborg. x

Jag vill ju bara göra rätt. Jag vill ju bara vara duktig. Jag vill ju bara höra ”Vad fint, Caroline!” och ”Bra jobbat, Caroline!” men jag är inte den bästa flickvännen och jag är inte den bästa konstnären och jag är inte den bästa läraren och jag är inte den bästa kompisen och det gör så jävla ont med alla dessa misslyckanden och jag vrider ur den sista droppen ur min kropp och mitt psyke och det räcker ändå inte.

Jag har vilat den här våren. Jag har sovit. Jag har pratat mycket, med Kullan och med kuratorn och med kompisar. Vi har pratat om att vara ”good enough”, om att inte jämföra sig och om att leva sitt liv efter sin egen kompass och inte efter vad andra har för förväntningar på en. Jag har planterat akleja och stockros och drivit upp zucchini och tomat. Jag och Kullan har målat fasad och knutar och utemöbler och inget är riktigt klart än men allt är good enough. Jag har tecknat och lekt med akvarellådan och med bästa vännens 2-åring. Jag gick tillbaka till jobbet, först på 25% och sedan på halvtid. I maj fyllde jag 30 år. Nu är det augusti och jag vet inte riktigt vad som väntar runt hörnet men jag känner mig klokare, starkare, snällare.

Under våren har jag också på riktigt chockats av hur många som nickar förstående och delat med sig av sina egna erfarenheter av att gå in i den berömda väggen, när jag berättar om hur jag mådde i vintras. Det här är så väldigt vanligt. Vi är så många som är djupt orättvisa mot oss själva. Så om jag fortsätter jobba på att vara snällare mot mig, vill du som läser detta försöka vara snäll mot dig med? Det är både klokt och starkt.


Hej hej här står vi vid vår halvmålade fasad och duger. Foto Johanna Arusell.

Läs Mer