Om studieteknik

Jag jobbar ju 80% på skola som bildlärare, men sen pluggar jag också 50% på distans. Detta resulterar i att fredagar är mina super-plugg-dagar (så att helgerna ändå ska kännas lite lediga). Lyxen en hade förr att kunna lägga tre-fyra veckor på varje skrivuppgift som skulle lämnas in är long time gone. Samma sak med att träffa klasskamrater ofta och regelbundet som en kan diskutera skolarbetet med. Men distansstudier ain’t all bad. En kan till exempel gå klädd såhär en hel dag:

IMG_3352
Soft.

Men att få studier på halvfart att funka med en pluggdag i veckan kräver ändå en helt annan slags struktur mot vad jag haft tidigare. Nu är jag lyckligtvis en snabb läsare – det hjälper. En annan sak som hjälper är en app som heter 30/30 (nej det här är inget sponsrat inlägg, jag tycker bara att den är himla bra. Gratis också.) som är en så kallad task manager, där en kan planera sin dag i en ordning som loopas. Igår till exempel så såg min lista ut så här:

IMG_3346
Gårdagens schema. Skoluppgifterna som skulle skrivas på var en så kallad Caseuppgift (fiktionella scenarion ur skolvärlden, där en med hjälp utav kurslitteraturen får presentera lösningar på olika problem) och en diskuterande text om lärarrollens professionalisering, och vikten utav ett yrkesspråk i och med denna process.

Att arbeta fram bra och passande studieteknik handlar mycket om att veta hur en själv jobbar bäst. Jag är en sån där hoppig student, som inte kan jobba alltför länge på samma grej utan att bli väldigt rastlös. Därför delade jag upp uppgifterna i 30- eller 20-minuterspass, med små raster emellan. Det stod dock klart för mig ganska snabbt att 20 minuter var för kort tid för att egentligen få något skrivet, så jag lade om alla skrivpass till 30 minuter istället. Att varva 10- och 5-minuterspauser har dock varit bra – ibland behöver en bara gå på toa eller dricka lite vatten (viktigt!), ibland vill en hinna checka av diverse sociala medier och kanske svara på något mail.

Denna helg hade jag alltså två skrivuppgifter som skulle betas av, och den gubben gick inte trots min utarbetade studieplan – jag fick sitta även idag och skriva vidare. Alldeles nyss blev dock båda dokumenten sparade i PDF-format, och strax ska dom skickas in, så nu, nu är det helg!

Läs Mer

TRC16: En bok jag inte har läst sedan gymnasiet

A book you haven’t read since high school
Det här är inte en bok, Linda Skugge, 2001. Utläst 1 mars.

För några år sedan satt jag på en krog i Göteborg och hade ett samtal om böcker en har läst som förändrat ens liv.  Sällskapet och jag beslutade att vi fick välja tre böcker var som betytt mest för oss. Jag minns att jag kom fram till Harry Potter-ettan och Palahniuks Fight Club, men jag kan för mitt liv inte minnas vilken min tredje bok blev? Jag hoppas att jag svarade Det här är inte en bok, för allt annat skulle vara ljug (om någon av er som var med den kvällen läser det här blogginlägget, minns kanske ni?). Jag köpte Det här är inte en bok som pocket år 2002, runt min femtonårsdag, och det fanns ingen väg tillbaka.

I mina tidiga tonår trodde jag fortfarande att det var väldigt viktigt att vara lagom. Duktig flicka som jag var, och är fortfarande om än en självmedveten sådan, försökte jag bara att hela tiden göra rätt. Jag tror att många känner igen denna lagomhet; man ska vara snygg utan att se för fixad ut, ha koll utan att vara en besserwisser, få bra betyg men inte vara en pluggis, man ska ta ansvar men det får aldrig kännas tungt, man ska tycka allt är roligt och utmanande men aldrig bli för peppig, man får tycka något är lite jobbigt men aldrig egentligen bli trött. Man får aldrig vara sur för länge. Aldrig arg så man skriker. Aldrig too much.

Och så kom Linda Skugge in i mitt liv och ba:
skugge

15-åriga Caroline som alltid ville göra allting rätt, alltid vara alla till lags, hon föll som en fura. Skugge var för mycket, och det var befriande. Hon var grov, hon var tuff och hård men ömtålig och blödig med, hon grät och skrek och svor, var arg och hon vägrade. 15-åriga Caroline tog denna vägran och denna ilska till sig, strök under och gjorde hundöron vid dom bästa bitarna, reflekterade, diskuterade med vänner, skrev en pjäs baserad på boken tillsammans med bästa vännen. Den där ilskan som innan framstått som läskig och farlig, den var ju egentligen en drivkraft!

Vad är det då som Skugge är arg på i Det här är inte en bok? Tja, ganska mycket. Men för att nämna några saker:

– Killkompisar som inte vill umgås längre sedan Skugge berättat att hon är feminist.

Nu umgås de väl bara med tjejer som ”hatar de där jobbiga feministerna som inte fattar att en tjej ska vara en tjej och en kille en kille”. Det är väldigt lätt att bli populär bland killar. Det är bara att säga så, att man hatar feminister. Jag om nån vet, för jag var själv en sån.

– Idioter som skriver hotfulla mail och gästboksinlägg, och ringer Skugge för att kalla henne diverse hemska grejer. (Skugge pratade om näthat redan 2001!)

– Overkliga sexscener i filmer, som skapar stress kring hur sex ”ska” vara i verkliga livet.

– Missvisande och felaktiga kvinnoskildringar i film generellt.

– Vara-snygg-och-fräsch-ångest. Till exempel proceduren innan Skugge ska till sjukhuset för att göra kejsarsnitt: efter hårfärgning, vaxning, noppning, rakning, peeling, manikyr, fotfilning och en vända med nässtrips, sen är hon ”redo att snittas”.

– Kropps(funktions)ångest och vara-till-besvär-ångest. Som att lägga papper i toan och låta kranen rinna så att ingen ska höra att man bajsar. Skugge minns hur hon inte vågade berätta att hon hade spytt, trots att hon är liten och åksjuk och bara ville att en vuxen ska krama henne och säga att det var okej. Eller när hon skämdes så mycket över att hon gjort abort att hon inte sa något på jobbet utan körde med extra mensskydd istället för att sjukskriva sig.

– Homofobi.

– Hur vuxna sa åt en att ”inte vara rädd” när man var liten, samtidigt som dom tutade i en att allt var farligt. Det kapitlet läste jag högt för Kullan en kväll, och vi skrattade så vi grät båda två. Exempel:

Riset måste vara genomkokt (en skuta gick under en gång på grund av att riset i lasten svällde så att hela skrovet sprack)
Bada i pool (bakterier)
Att använda den skrovliga gröna sidan på scotch-briten (det gör små rispor på ytorna som det sen samlas små små bakterier i)
Att använda antibakteriellt diskmedel/tvål (det gör en resistent mot bakterier)
[…] Det enda som till sist funkar det är kokt svenskt kranvatten.

Med mera. Och det är ganska fantastiskt, för jag får ungefär samma känsla av att läsa Skugge nu, som 28-åring, som jag fick i mina tonår. Det är den där frustrationen, den där ilskan – den blir påtaglig. Den görs greppbar. Den ges plats. Och till skillnad från när jag läste Alla borde vara feminister, så saknar jag inga ord för strukturerna eller företeelserna för det här är inte en diskussion eller ett resonemang, det är ett avgrundsvrål. Skugge skriker att det inte är okej att vården inte lyssnar, det är inte okej att avfärda eller förminska den som vill ha hjälp, det är inte okej att bete sig som ett svin, det är inte okej att behandla andra människor som skit!

Jag hatar verkligen vissa killars sjuka åsikter och det driver mig framåt med en enorm kraft. En kraft att sätta dit dessa idioter till killar som bara tänder på fjortonåringar och tar deras oskulder och vägrar använda skydd […] Jag drivs av en vilja att få dem att förstå att de har fel och visst ligger det hat där i botten. Hat och en enorm ilska. Och jag hatar alla de killar OCH tjejer som säger att kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män och att kvinnor inte VILL vara chefer.

Att läsa om Det här är inte en bok var att påminna mig själv om en liten blyg duktig flicka som såg att en massa saker i världen var skeva och fel, men som inte ville vara till besvär och följaktligen var väldigt ledsen, tills att hon läste Linda Skugge och blev förbannad istället. Men det är också smärtsamt att läsa om den här boken, just för den påminner mig om vem jag var innan den.

Innan jag fann feminismen var jag inte schysst mot andra tjejer. Jag snackade skit, jag slut-shameade, jag dissade kroppar och beteenden och kunde verkligen vara en osympatisk liten skit. Och där finner jag något nytt vid denna omläsning av Skugge, för när jag var tonåring var jag mest nyfrälst och reflekterade inte så mycket över vem jag var innan feminismen. Idag skäms jag, både över hur jag betedde mig och över hur lurad jag var av patriarkatet. Och detta tar Skugge också upp. Man kanske skäms för det som var, skäms för den man själv har varit, Skugge gör också det. Och det är faktiskt en liten tröst.

Läs Mer