Om Deadpool och min egen note-to-self: lower my expectations slightly

deadpoolLook at that fancy red suit, mister Pool! They didn’t make it green. Or animated.

I helgen kom vi iväg och såg Deadpool, äntligen, som jag hajpat upp något brutalt innan i mitt eget lilla huvud. Så klart levde den därför inte upp till mina förväntningar. Kullan skrattade och sa att jag får skylla mig själv, och det är sant, men det är ju så svårt när en går in i fangirl-mode innan själva produkten är konsumerad. Jag var för djupt nere i fandomen redan när trailern släpptes. Jag brukar vara bra på att separera olika universum från varandra – till exempel inte jämföra Harry Potter-filmerna med böckerna utan se dom som två varianter av historien om Harry som båda existerar i sin egen rätt. Men Ryan Reynolds, Tim Miller och dom andra bakom produktionen har sålt in filmen så mycket med att det ska vara så bra och så troget serien så min pepp har liksom inte vetat några gränser! Ni skulle sett mig under bioreklamen, jag satt och hoppade i salongen!

Ja, jag hajpade upp Deadpoolfilmen. Nej, den levde inte upp till förväntningarna – vilken film hade kunnat det? Nej, jag skrattade inte så mycket som jag trodde jag skulle göra. Nej, det var inte ett perfekt manus. Men med detta sagt – visst var den fortfarande sjukt underhållande, och en utav dom bästa superhjältefilmerna jag sett på länge. Ryan Reynolds är grym som Wade Wilson. Negasonic Teenage Warhead är klockren. Colossus är bedårande. Skämten om Hugh Jackman/Wolverine är perfekta, och även hur Reynolds driver med sig själv och sina tidigare superhjältefilmsförsök (både Wolverine Origins och Green Lantern får sig förtjänade kängor). Dialogen mellan Wade och Vanessa älskade jag, likaså Vanessa som karaktär.

Men, missnöjd tjej ändå. Här kommer fyra grejer som jag störde mig på när jag såg Deadpool (VARNING VARNING SPOOOILEEERS om ni ej sett filmen sluta läs NU):

* I början av filmen gör Deadpool en fourth wall-breaking och säger något i stil med ”Om din pojkvän släpat med dig till denna film så ta det lugnt, det är en kärlekshistoria också,” alltså något slags tal till ”medsläpade” flickvänner som underförstått hellre vill se drama än superhjälteaction. Så onödigt, och inkonsekvent av Reynolds (som ja, vart med och skrivit manus) när han i en intervju sagt följande:
Skärmavbild 2016-02-23 kl. 15.14.47

* Skurkens högra hand, Angel Dust, är kvinna, och hennes mutantkraft är att hon är superduperstark. Så självklart ska det slängas in några chick-with-a-dick-skämt, vilket både är transfobt och så jävla tröttsamt. KVINNOR KAN VARA STARKA, ATT VARA STARK ÄR INTE NÅGOT EXKLUSIVT MANLIGT. Ffs.

* Innan filmen hade premiär så gjorde regissören Tim Miller det här uttalandet:

Pansexual! I want that quoted. Pansexual Deadpool.

En längre text som jag tyckte var bra om hur filmen inte lyckades presentera DP som pansexuell  finns här på Slate.com, och jag nickar instämmande med den – att en liten animerad Deadpool hävdar att Ed Skrein är ”hottest” under eftertexterna är inte att leverera vad det gäller citatet ovan.

* Han hörde inga röster? Generellt tycker jag Wade var alldeles för lite galen efter att han blivit torterad hos Weapon X-gänget. I en scen blir han paranoid över sitt utseende post-Weapon X, men hans återkommande inre röster såg (hörde) vi inte röken av. Förvisso dyker dom inte upp ”på en gång” i serien heller, så gänget kanske spar på dom till Deadpool 2.

Med allt detta sagt – klart ni ska gå och se Deadpool! Den är rolig och knäpp och precis som ze comics så står den ut i superhjältegenren då den verkligen vågar driva med sig själv och sagda genre. Det är en film full av grova one-liners och svordomar och mycket blod och pruttskämt. Och helt ärligt, skulle inte fler superhjältefilmer må bra av lite pruttskämt?

Visst peppar jag på uppföljaren. Deadpool själv säger i filmen att en ännu-ej-castad Cable kommer vara med (which would be awesome) (även om jag personligen helst skulle vilja se kombon Spiderman och Deadpool, men Sony äger Spidey och Fox äger DP så det är ju bara filmönskedrömmar – jag får vara nöjd med deras gemensamma serietidning). Nu när det gått så bra för ettan kanske dom har råd att få med fler X-men i bild (får en till och med hoppas på en Wolverine-cameo?). Kanske kommer en andra film även att visa en mer uttalat queer Deadpool? Jo, jag peppar. Men jag ska inte peppa för mycket den här gången.

Läs Mer

Om normer och den berömda garderoben

Jag läser ju Kompletterande pedagogisk utbildning på deltid för att kunna plocka in en lärarlegitimation inom bildämnet, och delkursen vi har just nu – Det heterogena klassrummet – är fantastisk. Kurslitteraturen borde inte bara vara obligatorisk för oss som arbetar/ska arbeta inom skolan, utan för alla som går, gått eller har barn som går i skolan. De tre första kapitlen i Skola i normer (red. Martinsson och Reimers) har tydliggjort saker för mig som jag tänkt och känt men absolut inte kunnat sätta ord på, och det är så skönt. 

Såhär: jag är en queer vuxen i skolvärlden. Jag jobbar som bildlärare på mellan- och högstadiet och jag har en tjej – det tänker inte jag smyga med. Men jag vill heller inte göra någon stor grej av det. Så när elever frågar om jag ”har någon kille” så har jag sagt nej, och ibland kommer det följdfrågor, ibland inte.

”Vill du inte ha nån kille då?”

”Nej, jag är så nöjd med min flickvän.”

”Jaha! Vad heter hon, vad har hon för hårfärg?”

Om det inte kommer några följdfrågor så är inte jag den som fortsätter med ”Men min tjej blablabla,” för det känns som att göra en stor grej av att jag har en tjej, och jag vill inte det. Att komma ut för mina elever har därför varit och är fortfarande en långsam process.

I anekdotsituationer brukar jag köra med könsneutrala ”sambo”. ”Vad jag gjorde i helgen? Jag och sambon var i Stockholm och hälsade på kompisar.” Och skulle någon följa upp med ”Har han också gått i skola där?” så säger jag ”Nej, när hon och jag träffades så bodde hon i Falun redan.”

Inget konstigt. Fast ändå har det känts så. Som att jag lever med ena foten i en hetero-lögn, på nåt vis, som att jag lurar in eleverna i tron om att jag är straight. Och det är såklart heteronormens fel – att vi alla antas vara straighta tills motsatsen bevisats, och ska jag behöva säga det första jag gör när jag träffar en klass ”Hej, jag ska ha er i bild och jag har tjej”? Det blir ju larvigt. Tycker jag i alla fall. Blir en stor grej.

Men det var inte förrän jag läste Skola i normer som jag greppade ytterligare en dimension av denna märkliga konstant-halvvägs-ut-ur-garderoben-situation; lärare är inte sexuella varelser. Eva Reimers text ”Asexuell heteronormativitet?” diskuterar lärarens avsexualiserade yrkesroll. Elever vill inte se sina lärare som sexuella, och lärare vill inte att sex och sexualitet ska vara närvarande i klassrummet (utom möjligtvis på sexualkunskapen och eventuellt på någon temadag med RFSL) och det funkar så länge läraren passar in i heteronormen. Men om läraren är sexualnormbrytande så medvetandegörs faktumet att läraren är en sexuell varelse. Det blir så inte bara en komma-ut-situation som icke-straight, en får dessutom komma ut som sexuell över huvud taget.

Mitt dåliga samvete över min öppenhet blir ännu mer snårig med tanke på att jag inte identifierar mig som homo. Så inte nog med att ”hon lever OCH HAR SEX MED en tjej – hon har dessutom kanske HAFT SEX MED MÄN FÖRR!??!? Och om hon och tjejen gör slut, kan hon komma att ha det igen i framtiden!??!?” Det blir så många variabler att allt blir sexualiserat, allt blir ens sexualitet. Att komma ut som bi är tricky nog med vuxna människor, men att faktiskt skapa mig själv som sexuell varelse för barn känns… olustigt. Det borde det kanske inte göra – jag kan nästan höra era motargument, vänner – men det gör det. Då är det lätta valet att vara lite diffus, även om det är det fega valet. Jag tycker ju själv att det är fegt att inte ta fighten mot heteronormen vid varje tillfälle som ges, men jag tror att i så fall skulle jag inte vara ”bildläraren”. Jag är orolig för att jag skulle bli ”flatläraren”, eller ”biläraren”, and that’s it. Och det här tror jag inte utifrån någon slags idé om att alla mina elever är straighta och cis och tycker allt annat är konstigt och därför skulle reagera på detta sätt (jag underskattar inte kidsens fantastiska förmåga att vara öppna och chill och fördomsfria etc per se), utan därför att jag minns när jag själv gick i skolan, och hur vi pratade om våra lärare, och hur jag själv skulle reagerat och tänkt och snackat och skvallrat – och då var jag ändå 100% säker på att jag var bisexuell när jag var 12. Men lärare är inte sexuella varelser.

Jag hoppas att jag ska hitta ett bra sätt att förhålla mig till den där garderoben i relation till min lärarroll. Böcker som Skola i normer hjälper definitivt till i den processen, och även om man inte är hbtq-person tycker jag att man ska läsa den för hbtq-personer finns överallt, både bland lärare och elever, men heteronormen finns också överallt, och varje gång man antar att någon (/alla) är hetero tills att något annat bevisats så reproducerar vi den. Då blir det himla svårt att inte göra en stor grej av att vara nånting annat.

Läs Mer