Om Jessica Jones

Jag skulle vilja prata lite om Jessica Jones, det senaste seriesläppet från samarbetet mellan Marvel och Netflix. Några spoilers förekommer i texten, så vill du se serien utan att veta något alls på förhand, sluta läsa nu.

Ni andra, ta en titt här på trailen vetja:
[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=nWHUjuJ8zxE[/youtube]

Jessica Jones är en superhjälte. Eller, hon besitter krafter iallafall, sen vägrar hon att dra på sig någon töntig kostym utan kör hårt på hoodie och jeans. Men hon kan lyfta bilar, hon kan hoppa väldigt högt och kommer hennes näve mot dig är det bäst att ducka.  Hon vill dessutom hjälpa folk som behöver hjälp. Ungefär där slutar likheterna med Marvels övriga Cinematic Universe-projekt, för jag har inte sett något som Jessica Jones förut.  I tidigare Netflixserien Daredevil visades en lite smutsigare noir-sida utav Marveluniversumet, absolut. Och i Iron Man 3 tog jag tacksamt emot en nyansering av superhjälten med stort s, när Tony drabbades av panikångest till följd av dom uppenbart traumatiska händelserna i The Avengers. Men Jessica Jones går längre, gräver sig djupare. Hur mår superhjältarna egentligen när dom kommer hem och hänger av sig capen?

Jessica Jones mår inte bra. Hon super för att glömma, distanserar sig från sina vänner för att dom inte ska dras med i skiten som följer i hennes spår, och försöker desperat bara ha en fungerande vardag. Redan i seriens första avsnitt (redan i trailen ovan faktiskt) målas bilden upp ganska tydligt – Jessica har överlevt fångenskap hos en annan ”supe”. Likt Doktor X och Jean Grey har han förmågan att gå in i folks hjärnor och styra dom som marionetter.

Om jag skulle kränga in serien hos mina fellow sci-fi-nördar skulle jag locka med två namn: Carrie-Anne Moss (alltså Matrix-Trinity) som Hogarth, stenansiktesadvokat som anlitar Jessica då och då. Samt allas vår tionde Doktor, David Tennant, som den totalt genomvidriga Kilgrave. Jag och Kullan konstaterade snabbt att Tennant är fruktansvärt skicklig, för ingenstans ser en Doktorn i honom, där syns endast en egocentrisk sociopat med den oerhört läskiga förmågan att han kan få människor att göra precis vad som helst. Kilgrave är en bad guy som är lätt att hata, men ändå är han inte platt som karaktär – tvärtom är han väldigt intressant och obehaglig på ett sätt som håller en på tå.

Det tar några avsnitt men till slut får Jessica det sagt – hon har överlevt våldtäkt. Det är underförstått sedan avsnitt ett men det blir också uttalat, vilket jag bannemej applåderar Netflix och Marvel för. Hon har överlevt våld i nära relation. Hon levde med en människa som kontrollerade henne på alla sätt och vis, och hon trodde aldrig att hon skulle lyckas bryta sig loss ur hans klor.  Relationen mellan Jessica och Kilgrave handlar hela tiden om makt, och vem som har överhanden. Det tär på Jessica att hon inte kan gå vidare, att Kilgrave fortfarande påverkar henne så mycket trots att hon ju lyckats att fly, det ska ju vara över nu – en känsla jag tror många överlevare kan känna igen sig i.

Jag ömmar för Jessica. Jag vill krypa in i TVn och lägga en varm filt om hennes axlar och ge henne en Irish Coffee och klappa henne över håret. Det skulle dock aldrig gå, för jag kan också känna igen mig i den envisa jävla duktiga flickan i Jessica som ska fixa det här själv, tack men fuck off! Och kanske är det därför både jag ock Kullan älskade dessa 13 avsnitt av Jessica Jones så mycket – därför att som ung kvinna i dagens samhälle är det lätt att känna igen sig i Jessica Jones. Hon är inte goody two-shoes som Captain America eller super-playboy Tony Stark, eller kan höra en hickning på tre mils avstånd som Daredevil. Hon är bara ganska trasig, ganska trött och lite för stark för sitt eget bästa. Hon hanterar problem som en annan skulle – med att ta sig en sup och försöka (mer eller mindre lyckat) gå vidare.

(Insert fandomskämt om att hon är Jessica och jag är the trash.)
(Insert fandomskämt om att hon är Jessica och jag är the trash.)

Jag älskar Jessica Jones därför att hon är relaterbar på ett sätt jag inte känt någonsin med en supe-serie/film förr. Jag älskar även Jessica Jones därför att det är tajt manus, snyggt filmat, bra skådespeleri (Krysten Ritter som gör Jessica är så grym att jag får slut på superlativen), bra musik (elgitarrerna!), god representation (både på kön-, hbtq- och hudfärgsfronten) och serien klarar både Bechdel– och Mako Mori-test. Jag älskar Jessica Jones. Se Jessica Jones på Netflix här.

Läs Mer