Om intention och tolkning

Jag fick en jättebra kommentar på Facebook om det där bokmärket i förra inlägget, och att det inte alls behöver vara nonsensical utan gjort troget temat ”På flykt”. För visst kan paraplyn och kastruller vara saker som flyktingar behöver!

Jag pratade ju med eleven som gjort det, och förstod det som att hon inte hade haft den intentionen när hon gjort det, utan det där var bilder som liksom blev över och hon svängde ihop ett bokmärke av dom utan egentlig tanke bakom. Så med det samtalet i ryggsäcken tolkade jag det som att just det bokmärket inte handlade om ”På flykt”, men om en bara läst mitt inlägg så framgår inte det och bokmärket blir bara tolkat utifrån temat på dagen.

Jag bär med mig det här, och kanske får Jan Stenmark vänta efter lovet och vi prioriterar en diskussion kring hur ens grejer kan tolkas, och att konstnärens intention inte betyder så mycket som kontexten publiken ser verken i!

Läs Mer

Senast in i konstsamlingen: genialt bokmärke

I förra veckan hade skolan jag jobbar på ”skapardag” på temat ”På flykt”. Mycket bra initiativ, tycker jag. Eleverna arbetade schemaöverskridande hela dagen med att förstå och sätta sig in i varför så många människor tvingas fly sina hem. Det fantastiska initiativet Dalarna Hjälper kom och föreläste, och på kvällen hade skolan öppet hus med konstutställning av elevers verk på temat, samt försäljning av fika och smått och gott i hantverksväg. Alla pengar vi fick in på försäljningen gick direkt till Dalarna Hjälper. Så himla bra dag verkligen.

Och vilka grejer det fanns till försäljning! Jag köpte mig ett bokmärke utav en av mina fyror – jag tyckte det var fantastiskt på ett sånt där knäpp-torrt sätt. Min elev såg nästan förnärmad ut att jag ville ha just det bokmärket, av alla hon hade gjort. ”Har du sett vad konstnären Jan Stenmark gör?” frågade jag henne, och hon skakade på huvudet. ”Okej, men då ska vi kolla på hans grejer efter lovet. Dom är knäppa och roliga, och det här bokmärket påminner mig om hans konst. Det är så faktiskt och självklart, att det blir roligt. Jag tycker det är jättebra!”

Då såg hon lite mindre misstänksam ut mot mitt bokmärkesval, och efter lovet ska vi kika lite på öxölklöfför. Nu ligger bokmärket i alla fall i nyinförskaffade boken Älskade fascism av Henrik Arnstad, som jag försöker ta mig tid att läsa när ledig stund finns. Högaktuell, one might say.

bokmärkeKastruller och paraply. Klockrent ju.

Läs Mer

Hemfint

tavlorna
Kullan och Kuro i soffan med nyupphängd konst bakom sig! 

Efter snart ett år i vår lägga fick vi äntligen upp lite tavlor i vardagsrummet! Hallelujah! Den som väntar på nåt gott etc. Det här är vad vi lyckades betongbanka på plats (vänster till höger, uppifrån och ner):

  • tjejen i flygplanssätet kommer från Design for Impact
  • lilla gula screentrycks-Kuro har jag gjort
  • Le Chat Noir-postern hittade Kullan på second hand
  • pastelldödskallen är ett screentryck av Johan Koinberg titulerat Requiem II
  • den blåa hästen är målad i fil av Kullan när hon var 7
  • affischen med arbetarmännen på balken heter Lunch atop a Skyscraper, fotograf okänd
  • dom gula näsblodstjejerna har Jesper Halling gjort
  • den inramade bilden på Dala Floda kyrka har Kullan ärvt av sin farmor (som växte upp i Dala Floda)
  • den fantastiska bilden på Pippi, Lilla gubben och Herr Nilsson  har Kullan gjort i unga år
  • flickan vid gärdesgården är en liten print av Erik Werenskiölds målning På slätten
  • Mona Lisa känner ni väl igen? Det är Da Vinci som målat henne, om någon läsare kanske hatar Tom Hanks-filmer with a fiery passion.
  • skrevande tjejen i vit ram är ett litet Keith P. Rein-tryck (som jag skrivit lite mer om här)
  • sen är det ett sappy montage där jag och Kullan är gulliga
  • och till sist, så heter fotografen som tagit den kusliga trumpojkebilden Loretta Lux

Läs Mer

Design och industrin

Okej, en sista post om Umeå.

När jag var i Umeå så bodde jag som sagt hos Felix, som pluggar industridesign på universitetet. Han tog med mig på lite sight-seeing på det konstnärliga campuset, så jag fick kika på hur framtidens industridesigners studerar. Det var himla intressant, för trots att vi hade industridesign på Konstfack med, så var jag aldrig runt och kollade på den institutionen. Det är tråkigt, för det känns som att det är ett mönster på väldigt många skolor – att en liksom inte riktigt rör sig över institutionsgränserna. I alla fall så fick jag se hur industridesignstudenterna i Ume jobbade nu!

IMG_2978

IMG_2984

Kudos till Felix vad det gäller sjukt snygga skoteckningar och lite skokarv i deras special-design-lera. Den där leran gjorde dom allt möjligt i, för övrigt! Massa prototyper av grejer stod överallt. Jag ba *petar på vad som ser ut att vara en fullt fungerande radio* ”Funkar den här då?” och Felix ba ”Nej, det där är bara en prototyp,” bara ett skal utan något inuti. Cray.

IMG_2981
Fast just den här lergrejen förstod jag inte var en riktig bil, obs.

Tyckte det var fascinerande att lokalerna på Umeås konstnärliga campus var så himla lika Konstfacks, och Mejans, och StDHs, och typ alla andra konstnärliga högskolors. Det ser ut på ett visst sätt, verkligen. Fräscht kontorigt med någon slags idé om lekfulla detaljer, typ? Mycket rymd, ljust, och med vansinnigt dyra designmöbler. Vet ni vad jag menar?

Det jag kände skilde industridesignutbildning mest från dom konstnärliga utbildningar som jag gått, var hur uppenbart vi jobbar mot olika världar (och värden). På konstutbildningarna jobbar en ju verkligen för och mot konstvärlden och ens roll som ”autonom” konstnär i denna. Felix och hans klasskamrater jobbar ju för och mot företagen. Och det är väl klart det är så. Felix uttryckte det fint typ såhär: ”Industridesign passar mig perfekt, därför att jag får vara kreativ och göra smarta och snygga grejer, samtidigt som det är ett kontorsjobb.” Och jag fattar lockelsen så totalt – fan vad gött att slippa pressen på att vara en ”säljande person” med rätt nätverk och sköta allting själv (om en inte är Ernst Billgren lix) utan bara kunna fokusera på konstnärlig, kreativ problemlösning. Även om det är någon annan som kommer och bestämmer vad ”problemen” är.

Skärmavbild 2015-10-27 kl. 16.46.50
Uppgiften vad det gäller skorna var att designa en sko inspirerad av en känd bilmodells form och estetik. Ovan: Felix Meijers urtjusiga Bentleydojja, bild lånad med tillåtelse.

Och samtidigt… skulle jag ju inte vilja jobba så nära företagen. Och inte uppdragsstyrt på det sättet. Även om det skulle vara skönt med månadslön, skrivbordslandskap, whiteboards med mindmaps och casual fridays (obs att jag nu föreställer mig en industridesigners vardag ganska, eh, fördomsfullt?). Men. Jag tänker att det finns så många sätt att vara konstnär på, and each to their own. Så länge en gör det på ett sätt som är sant mot sig själv.

Läs Mer

Kolla Nypan!

När jag var i Umeå så ville Felix visa upp en maffig offentlig skulptur i närheten av det konstnärliga campuset. ”Absolut!” sa jag och vi traskade iväg mot en gigantisk klädnypa.

IMG_2999

”Nej men!” sa jag innan jag började klättra upp mot nypan, ”Det måste ju vara en Claes Oldenburg!” och tänkte på Oldenburgs andra offentliga verk – superförstorade vardagsföremål av olika slag.

Mitt första möte med Oldenburg fick jag faktiskt via en serie – i Brian K. Vaughans The Escapists sitter huvudkaraktärerna i Willards park i Cleveland och diskuterar serieskaperier, med Oldenburg och Coosje van Bruggens massiva Free Stamp bakom sig:
IMG_3006

”Kanske,” sa Felix, ”jag minns inte vad konstnären hette men det blev visst ett himla liv när hen fick reda på att Umeå ju var en ganska liten stad, så det var tydligen nära att det inte blev någon nypa.”

Tji fick jag vad det gäller min konstnärsgissning, för nypskulptören heter visst Mehmet Ali Uysal, ser jag nu när jag googlar på’t. Cool var nypan i alla fall, så tur att Umeå fick installera den trots sina nätta 80000 invånare.

11220057_882724945097491_7275618085623255909_n

(Angående inläggsrubriken; ja. I went there. Men jag skriver ju faktiskt på en SN-blogg, så varför skulle jag inte kunna få ordvitsa med hemstaden när det går!?)

Läs Mer

Konst i norr från öst

Då och då hänger jag i Umeå these days, eftersom jag läser in lite bildlärarbehörighet på Umeå universitet. Det är kul och intressant, om än ganska mycket litteratur… Hur som haver – himla fint att hänga i Umeå, där jag aldrig hade varit innan första campusträffen. När jag var där i slutet av september tipsade min vän Felix om Bildmuseets utställning MIEN MEO MIENG / Samtida konst från Vietnam, så den passade jag på att se.

IMG_2991
Nguyen Tran Nams verk We Never Fell föreställer konstnärens egen familj. Så här skrevs det om verket inför Singapore-biennalen 2013; ”These five characters are made to respond to movement when pushed or provoked. In the case that a figure is pushed or shoved, it will bounce back to its original position. The sphere at the bottom of each piece allows it to react this way. Their movement is a testimony to their tenacity, just as the Vietnamese people have dealt with the push of many forces in their country’s history.”

Så här skriver museet om utställningen: ”Mien Meo Mieng kan översättas ”förvrängningarnas land”. Det krävs försiktighet, eftertanke och förmåga att förvränga för att uttrycka sin åsikt i det vietnamesiska samhället. Ett allvarligt och kritiskt budskap döljs bakom ett till synes oskyldigt och ibland humoristiskt yttrande.”

IMG_2993
Tran Tuan hade gjort många olika varianter av sina jättefingrar, här täckta med metallplattor och små snäckor men det finns andra täckta med benbitar, päls, vackra stenar. Pekfingret är ett viktigt finger, – the trigger finger, berättar konstnären, har i krigstider blivit en kroppsdel som fredsaktivister gjort sig av med för att på så sätt inte behöva skickas ut på fälten – och materialvalen talar om status, estetiken osar överklass. Fingrarna blir snygga, och samtidigt obehagliga.

Jag gillade utställningen massor och var också imponerad av själva Bildmuseet som byggnad och plats. Förutom att husets arkitektur var urtjusig, så ligger det så vackert till där vid universitetets konstnärliga campus, med Umeälven utanför.

IMG_2986
Vackert, det där museet.

Läs Mer