Böcker jag har läst i sommar, del 1

Jag brukar göra så att under sommarloven så håller jag mig långt borta ifrån teori och facklitteratur, och försöker istället att beta av så mycket skönlitteratur jag bara kan! Nu har jag ju sommarlov for the rest of my life (eller tills jag kommer på att jag vill doktorera iallafall) men just denna tradition vill jag hålla tag i en sista sommar. Så, denna fiktion har plöjts från junis början (och mer ska det bli innan augusti tar slut):


Tell-All
av Chuck Palahniuk

En åldrande filmstjärna med en hel hop exmakar bakom sig, och lika många knähundar, försöker hålla liv i sin karriär samt inleder ett förhållande med en mycket yngre man. Allt berättas genom ögonen på hennes mycket engagerade men superbittra personliga assistent.

Jag gillar ju Chuck – han är smart och skriver skämt som fastnar i halsen på ett bra sätt. Men just denna gång kände jag att jag inte drogs med så mycket som jag gjort i många andra av hans böcker. Det handlar nog lite om dom konstanta referenserna som efter ett tag blir lite tradiga, och lite om att det ”oväntade slutet”, som han ju brukar hantera mästerligt, denna gång mest kändes… lite trist? Inte väntat nödvändigtvis, men inte mind-blowing alls. Bara: mjäh.


The Fault in Our Stars och Looking for Alaska
av John Green

The Fault in Our Stars handlar om Hazel som är sjuk i cancer. Och om hur hon träffar Augustus som brukade vara sjuk i cancer. Och om livet, och döden, och vänskap och tonåren och förväntningar och förhoppningar och en massa andra grejer. Looking for Alaska handlar om Miles, som alltid känt att livet är någonting som kommer att hända snart, och när han börjar college så befinner han sig plötsligt mitt i det.

Ja, jag ville läsa boken innan jag ser filmen som hela Tumblr snackar om, och när jag hade läst den var jag bara tvungen att läsa något mer av John Green, exakt, ni genomskådade mig. Nu förstår jag vad alla är så uppeldade över – Fault in Our Stars är en väääldigt fin historia om förälskelse, och en väääldigt smärtsam historia om döden. Jag gillade den som bok, men jag älskade Hazel Grace som en av dom mest relaterbara huvudpersoner jag någonsin stiftat bekantskap med i en ungdomsroman. Looking for Alaska var lite mer en klassisk coming-of-age story, och skulle säkert göra sig stålande som film med för den känns som en collegefilm. Den känns som Perks of Being a Wallflower kändes; fin och intressant och tonårsangstig och hoppfull, ni vet. Jag gillade både Fault in Our Stars och Looking for Alaska jättemycket, jättejättemycket. John Green förtjänar sin hype.


Baby Jane
av Sofi Oksanen

Piki, berättarjagets stora kärlek, är asball och skittuff och stenhård. Samtidigt är hon trasig och rädd, och gömmer sig i sin lägenhet med sina katter och sina cigaretter. Det här är både en episk kärlekshistoria och en tragedi.

Depression är svårt att prata om, och känns ibland omöjlig att beskriva för någon som inte upplevt det själv… Oksanen beskriver otroligt bra och liksom respektfullt om hur depression kan se ut på olika sätt samtidigt som hon poetiskt berättar om huvudpersonen och Pikis förhållande. Det är fint och det är sorgligt, och det gör en förbannad med – både på dom fiktiva karaktärerna och på samhället i verkligheten.


Fördjupade studier i katastroffysik
av Marisha Pessl

Blues uppväxt har varit som en kontinuerlig road movie – hon och hennes univeritetsprofessorspappa har flyttat ungefär var tredje månad sedan hennes mamma dog när hon var liten. Till hennes sista år på high school lovar dock hennes pappa att dom ska stanna i staden Stockton hela året. Där lär Blue känna den märkliga och mystiska läraren Hannah och hennes lilla grupp utvalda elever som kallas Aristokraterna.

Jag hade inga förväntningar alls på den här boken, och kanske var det därför den slog mig med sådan häpnad? Jag tycker det här är fruktansvärt bra. Pessl berättar en historia som är smart, engagerande och så. himla. spännande!!! Jag älskar den mystiska läraren Hannah och hur Pessl förklarar hennes skevheter, älskar Blues intelligens och sociala inkompetens, älskar far-och-dotter-relationen mellan Blue och hennes pappa, och ÄLSKAR twisten på slutet, som är precis vad Chuck P inte lyckades med (this once) i Tell-All – ett riktigt mind-fuck!

Läs Mer

Bortkopplad, avkopplad

2lu57r6jpg

Jag gjorde en grej igår som kändes lite läskig men jättejätterätt: jag inaktiverade min Facebook. Och min Twitter. När jag vaknade imorse kändes det som en befrielse.

Dom senaste månaderna har Facebook känts som en märklig slags stressfaktor. Inte att folk är mig eller så, men såfort jag loggat in har det kommit som en liten klump i magen. Jag gissar på att den handlar om flera saker – events som ger en FOMO (Lidis fina akronympåhitt för ”Fear of missing out”, alltså en stress för att det händer så mycket roliga grejer och jag har inte tid eller råd med något av dom), artiklar jag känner mig nödgad att läsa och dela, någon slags inbillad idé om att jag måste dela ”rätt” grejer och inte missa något…

Samt att den är, såklart, full av konstvärlden. Konstvärlden bor i mina Facebook- och Twitterflöden. Och i ganska många månader har jag känt en sådan enorm motvilja till att vara en del av den, interagera med den, eller ens se den. Så jag tänkte: dags för detox. Sedan skolan tog slut har någon slags långsam process satts i rullning inuti mig, med att hitta en plats för mig i konsten, men jag tror att det bästa jag kan göra för den processen är att ta ett steg tillbaka. Göra genius-in-recluse-grejen som Simon Amstell alltid tjatar om (med det absolut inte sagt att jag är något slags genius, men jag gillar idén om att gå i ide från yttre påverkan).

Så, for the friends som blir helt ”men hur ska jag nu få tag på henne!!??!”: jag finns fortfarande på Instagram, och Snapchat, och lurar ni på någon bra länk eller nåt så skicka den gärna på min hederliga gamla mailadress. Eller i ett sms för all del. Puss!

Läs Mer

Nya ateljén!

I våras när jag insåg att jag snart skulle bli tvungen att fixa mig en ateljéplats utanför någon slags skola, blev jag väldigt orolig. Hur hittar en ett ställe som känns schysst, fint, tillåtande, har trevliga vettiga människor som arbetar där plus ligger inom rimligt avstånd (så en faktiskt tar sig dit med jämna mellanrum)?
Det löste sig fantastiskt fint, eftersom jag lyckades få ett ledigt skrivbord på Syrran. Där sitter bland andra Elin, Mikaela och min kära fru, så fint sällskap indeed!

20140710-163843-59923624.jpg
20140710-163843-59923314.jpg
20140710-163853-59933554.jpgKolla här är min lilla hörna. Fabulous va!?? 😀

Läs Mer