Om osäkerhet och sammanhang

Vet ni vad? Mina vanligaste utkast-som-aldrig-blir-bloggposter handlar i 9 fall av 10 om klass. Klass och klasstillhörighet. Men jag blir alltid så osäker på dom (bloggposterna alltså), så dom skrivs liksom aldrig klart. Det här beror säkert på tusen olika saker, men en grej som får mig att låta dom vara tror jag är att jag aldrig känner mig helt säker i dom. Nu skriver jag ett nytt sånt här inlägg iallafall, och tänker att jag testar. Testar den här idén, trots att jag känner mig osäker. Det här kommer nämligen att börja med att handla om just osäkerhet på grund av klass.

Jag och Camilla hade ett väldigt bra och intressant samtal för några veckor sen, om ens klassbakgrund och att känna att en får och kan ta plats i konstvärldens rum. Trots att jag just nu tar min master i fri konst, så känner jag fortfarande på vernissager att jag inte riktigt hör hemma. Jag kan jävligt mycket om konstteori och möjliga läsningar av konst, och ändå öppnar jag sällan käften när konst diskuteras i sammanhang som inte är jag-och-mina-nära-vänner. Jag vet att en del av det här har att göra med att jag är otroligt obekväm med större grupper, men det har också att göra med en märklig och antagligen inbillad rädsla över att säga/vara/bete sig fel.

Jag är inte uppvuxen i ett hem där det föll sig naturligt att ta plats i finrummen. För att använda sig av Bourdieu, så växte jag upp utan särskilt mycket kulturellt kapital. Jag är ju en liten lantis. När jag tänker på min uppväxt så tänker jag på raggarbilar, rock’n’roll, föräldrarna som röker inomhus och kallar Stockholm för ”fjollträsk”. Sen genomgick ena halvan av familjen en rätt rejäl klassresa, men det är ett sidospår. När jag för första gången gjorde skolresa till Moderna Museet så var det en väldigt stor grej. Jag var livrädd för att göra fel, vad det nu kunde vara. Var det som på biblioteket, att en var tvungen att viska inne i salarna? Alla gick väldigt långsamt och liksom tittade skitlänge på varje verk, men om något var tråkigt då, var det okej att bara rusa vidare till nästa rum då? Jag visste inte hur det var meningen att jag skulle bete mig där inne, bland den fina konsten.

Och ändå drogs jag till den. Eller, backtracking, jag drogs till kreativiteten och den intellektuella stimulansen jag kände när jag gjorde/pratade/läste konst. Men det var verkligen en grej att gå på folkis, där folk fullkomligt sprutade ur sig konstverk, och en grej att komma in på konsthögskola i Stockholm där allt plötsligt verkade handla om att gå på rätt vernissage, prata med rätt curators och ha rätt svar och förklaringar i samtal med rätt professor. Jag blir väldigt trött på konstvärlden emellanåt. Mest blir jag trött på att jag fortfarande känner mig som ett jävla UFO när jag försöker navigera mig i den.

Förra året gick jag kursen ”Intersektionalitet inom konstnärlig praktik”. Det var fett, lätt bästa kursen jag gått på Konstfack. Hursom, under den sa en skolkamrat att hen ofta kände sig liksom lite utanför – både på skolan och i konstvärlden. Inte så att hen inte hade skitbra vänner, klassisar etc, eller att hen fysiskt skiljde sig från mängden, men hen kunde verkligen känna av ibland att hen kom från arbetarklassen. Det tydliggjordes med jämna mellanrum.

Camilla har en kompis vars föräldrar är curator och gallerist, och när hon sa det så tittade vi på varandra och ba ”Wow, så hon är liksom uppvuxen med tillträde till dom här rummen? Cray.” Och jag undrar hur ofta det glöms bort, och hur den inlärningsprocessen ser ut – att bli en del av konstvärlden och spela efter dom reglerna. Hur svårt det kan kännas om en inte har trygghet i konstvärlden i ryggsäcken, liksom. Och om jag fortfarande inte känner mig rätt, efter såhär många år inom den, är det kanske bara att ge upp då? Bara skapa sina egna rum?

Det var vad min professor sa till mig när jag lyfte dom här tankarna under ett studiosamtal; se till att hamna i sammanhang där du känner dig bekväm. Om dom inte finns; skapa dom sammanhangen. Vettiga råd, and still… Det är svårt liksom. Men det är väl det som är utmaningen, speciellt nu efter att skolan tar slut. Dags att verkligen skapa sina sammanhang.

Jag har sökt ateljé till sommaren hos ett väldigt soft ateljékollektiv, men om det inte går vägen… vilka skulle vara intresserade av att skapa softa (intersektionella) sammanhang med mig? Jag är super-open for suggestions.

Läs Mer

Nördutmaningen BAKLÄXA! 20) I ship these two

Skärmavbild 2014-03-24 kl. 16.49.31

Just nu har Zimbio en poll dom kallar TV Couples March Madness Challenge. Jag är mycket partisk för Supernaturalfandomens älsklingspairing Destiel, som just nu ser ut att förlora mot Once Upon A Times Swan Queen. (Som ofta när såna här polls är igång så kan det bli lite hetsigt mellan lagen, så hopesetfree på Tumblr gjorde den här fina posten som jag varmt rekommenderar en att reblogga. Love to all the ships!)

Ja, båda ships är nog värdiga vinnare. Men jag har aldrig sett Once Upon A Time – däremot är jag en SPNare through and through, och INGEN kommer någonsin kunna övertala mig om att Cas inte är hopelessly in love with Dean (Om kärleken är besvarad är däremot en annan fråga…). Så jag hoppas att dom här två tar hem segern:

destiel feels
god himself couldnt sink this ship
Om ni också vill se Dean och Cas som shipvinnare så kan ni rösta här. Sista dagen idag! Och hela nördutmaningslistan finns, som ni nog vet, här.

Läs Mer

Det är nu jag kommer ut som Lindsay Lohan-fangirl, håll i hatten

Lindsay har fått en realitysåpa, betitlad Lindsay (douze points på den). Jag antar att det bara var en tidsfråga, men eftersom jag har stannat henne (that’s Internet för ”älskat, avgudat och velat att det går väl för” henne) sedan jag var 16 år gammal så blev jag ändå orolig när jag läste om det. En realitysåpa Lindsay, really?, tänkte jag. Visserligen på The Oprah Winfrey Network, så det kanske inte är den vanliga nivån av doku-skit iallafall…

Skärmavbild 2014-03-20 kl. 11.03.50
Först jag ba ”Wut!?”

Skärmavbild 2014-03-20 kl. 11.06.47
Men sen ba ”Hmm…”

Nej alltså ni fattar inte. Jag har diggat Lindsay sedan Föräldrafällan (måste sett den filmen säkert 50 gånger när jag var kid, VHS-bandet var tillslut helt utnött). Jag har vart kär i Lindsay sedan Mean Girls. Genom ur och skur, ätstörningar, rattfyllor och kokainskandaler så har den där kändisförälskelsen hållit sig. Jag hoppas verkligen att det går bättre för LiLo nu, att hon får rätsida på tillvaron. Men då kanske inte det en direkt behöver är ett kamerateam som följer en 24 timmar om dygnet.

Nu har jag sett dom två första avsnitten iallafall, och visst kan en lita på Oprah: det är en snygg och classy produktion. Till skillnad från den sortens dokusåpa där allt som spelar roll är drama-drama-drama så känns programmet Lindsay genuint intresserat av att skildra hur LiLos liv verkligen ser ut, och följa och stötta hennes senaste försök att hålla sig nykter. LiLo är också ärlig med att vissa saker sker när kamerorna inte är med, och att programmet följer henne i vardagen med det betyder inte att det inte finns en massa saker som hon vill hålla privat. I avsnitt två förklaras det tydligt hur hon inte har råd med handpenningen på sin lägenhet om inte produktionsbolaget går i godo och i cash för henne, vilket jag kände var info en absolut inte hade kunnat räkna med att få presenterad för sig i en vanlig dokusåpa. Och inte på det där taskiga nu-ska-vi-göra-bra-TV-sättet, ni vet, utan mer för att visa att ”titta, hon får ut nåt på det här, och vi får ut nåt på det här, och så ser det helt enkelt ut”.

Och det är inte bara klyschigt och det en förväntar sig. Visst, det finns där också: LiLo och hennes assistent undviker paparazzi; LiLo går på New York Fashion Week; LiLo får ett break-down på en reklamfilmsinspelning och vägrar samarbeta; LiLo ler tillgjort och säger ”I’m in a really great spiritual place in my life right now” – allt det där som känns givet att skildra i en dokusåpa om Lindsay. Men det blir också ganska mäktiga och ömma stunder, där en känner enormt medlidande med henne. Hennes jakt efter en lägenhet, där hennes festisrykte sätter käppar i hjulen gång på gång eftersom inga bostadsrättsföreningar törs ha henne i huset, blir en utdragen historia där jag bara känner men gud, låt henne flytta in i ett riktigt hem! Klart en inte kan deala med någonting när en bor i ett hotellrum!? Och alla scener där vi får se henne interagera med sina föräldrar är helt enkelt hjärtskärande.

Men jag kan ändå inte undvika att känna mig lite smutsig när jag tittar på programmet. Nog för att hon själv har valt att delta, men när jag tänker på Lindsay och hennes trassliga historia så känns det som att det hon borde göra är att dra sig undan strålkastarljuset. Flytta någonstans där paparazzin inte får tag på henne, där det är enkelt att hålla sig ifrån situationer som kan trigga hennes missbruk och där hon får vara privat. I ett avsnitt så säger hon att det ska bli skönt ”den dagen folk slutar prata” om henne och hennes familj. Men så länge både hon och hennes mamma skriver på dokusåpeavtal så kommer ju det inte hända, Lindsay, hur tänker du?

Och samtidigt, samtidigt äter jag Lindsay med sked. För jag faller ju för idén om att om någon skulle rå om, älska och vårda henne så skulle hon må bättre. Och det är väl det Oprah vill skildra: vi fattar att den personen som ska göra allt det där måste vara Lindsay själv. Men jag får ändå värsta mama bear-känslor, vill bara krypa in i min dator och krama om henne. Allt LiLo behöver är liksom lite kärlek, trygghet och stabilitet, och hela den där ta-hand-om-den-trasiga-människan-klyschan ba HEJJJ HÄR ÄR JAG!! Hon är ju så sjukt fascinerande, och intressant, och gullig… och sexig. Alltså don’t get me started.

Hursom, jag hoppas på Lindsay. Jag hoppas det kommer gå bra och att hennes sjätte runda på rehab var hennes sista. Hoppas dokusåpan kommer fortsätta vara classy så jag slipper känna att att den är allt för mycket en guilty pleasure. Och så avslutar vi väl med LiLos egna peppord:

lilo fuckup
[x]

Läs Mer

Oops, I did it again…

…spenderade mina sista slantar på fandomrelaterad facklitteratur, that is.

Skärmavbild 2014-03-20 kl. 10.31.07
Men Larsen citerar jag ju faktiskt i min uppsats, då känns det väl rimligt att jag har åtminstone en av hennes böcker i min ägo? Och The Fan Fiction Studies Reader har jag suktat efter i flera veckor, det var bara en tidsfråga!

Intressant intervju med Larsen samt hennes kollega medförfattare till boken ovan samt Fandom at the Crossroads, Lynn Zubernis, kan en läsa på Henry Jenkins blogg, här. Axat:

You are critical of some of the ways that Aca-fans describe their relationships to the academy and to fandom. What are your primary concerns here?  

Kathy: We began the project out of a feeling that academics weren’t “doing it right” in the sense that there was a lot of theorizing going on that seemed to have little relation to what fans were feeling and doing in fandom.  We were concerned that pleasure had been taken out of the equation and that fans’ voices were being lost in the rush to apply theory.  While some of that theory definitely applied, and still applies, there are also other reasons people come to fandom that did not always fit neatly into the dominant theoretical models.

Lynn: We were also frustrated with how little aca-fans wrote about the ‘fan’ side of their identity; while it seemed most theorists were now proclaiming that they were fans as well as academics, few were talking about what they actually did as fans. This seemed to imply a lingering sense of shame about the fannish part of the aca-fan identity, or perhaps a fear that cosplaying as a Klingon or waiting in line at Comic Con at 3 am or spending money on photo ops with Jensen Ackles might negatively impact one’s credibility as a researcher. We wanted to “confess” the fan side of our identity up front and in detail, instead of in general claims of “I’m a fan myself.”
We also felt that some types of fannish motivation were under-theorized – that there had been an early emphasis on fandom as subversive in a societal sense, challenging gender and other norms, which had continued, but less on fandom as individually transformative.

 

Läs Mer