Att äta eller inte äta djur

I några dagar känns det som att jag har sett diskussioner om Nyköpings köttfria onsdagar och Lantbrukarnas Riksförbunds motkampanj över hela mitt facebookflöde. Okej, så LRF kommer hänga utanför Gripen och servera burgare till dom elever som inte kan tänka sig gå plusminus åtta timmar utan att tugga på lite kött. Jag vill föreslå en rejäl baconfrukost och sen råbiff till middag. Förhoppningsvis kan det kompensera för den gröna lunchen (som jag inte betvivlar kommer innehålla alla näringsämnen en behöver för att klara dagen, så kom inte dragandes med den visan. Det finns protein och B-vitamin i andra grejer än kött, yanno).

Det är såklart skitbra med att det en dag i veckan är helvegetarisk. Det är hälsosamt, det är bra för miljön och det är ett ställningstagande från kommunens sida som signalerar att dagens hysteriska köttkonsumtion inte är nödvändig. Vad det gäller vegotjejers snygghet så är jag inte 100% säker, men en empirisk studie från min egen skoltid tyder på att vi som var vego då ser rätt okej ut idag*.

*Observera att denna studie baserats helt på min egen subjektiva smak.

Om en vill ta det till nästa nivå, hämta lite inspo från Graham Hill (video på 4 minuter).

Läs Mer

Genialt fotoprojekt av Gracie Hagen

Hagen skriver om sitt fotoprojekt Illusions of the Body:

Dom flesta av oss inser att media bara visar dom snyggaste bilderna av människor, men ändå fortsätter vi att jämföra oss med dessa bilder. Vi får aldrig se några osmickrande foton i jämförelse. Men den konstrasten skulle kunna hjälpa den skeva bilden vi som samhälle har av våra kroppar.

Bildskapande i media handlar om en illusion gjord av ljus, vinklar och Photoshop. En människa kan se extremt attraktiv ut under vissa omständigheter, men bli något helt annat två sekunder senare.

(min översättning)

Klicka här för att se Hagens fotoserie av en massa nakna människor i alla möjliga storlekar, åldrar och, bäst av allt, poser!

Läs Mer

Gårdagens manifestation för #samtycke

Skärmavbild 2014-01-19 kl. 11.30.50

Demon mot sexuellt våld, för samtycke, i lördags på Medis kändes superbra och helt rätt efter en märklig vecka fylld med gamla förebilder som gör en besviken och frustrerande debatt… Men så kom den här demon, mitt i min uppgivenhet, och fyllde mig och många andra med ny energi, hopp och en känsla av gemenskap. Bra talare, och bland andra Katarina Wennstam, Birgitta Ohlsson och Gudrun Schyman. Jättejättefint kändes det att se Ohlsson och Schyman stå sida vid sida – en liten påminnelse att feminismen faktiskt är större än höger-vänsterskalan. Vi alla behövs nämligen – vi har mycket kvar att göra.

Skärmavbild 2014-01-19 kl. 11.31.03Fina fellow feminister och post-demo-kaffe på Hängmattan.

[youtube]http://youtu.be/HXhjJsKFtZ0[/youtube]
Åh, och så spelade Emil Jensen den här gamla pärlan som faktiskt rörde mig till en liten tår där i snön.

Läs Mer

Om den hotade graffit(t)in

Jag hade helt missat debatten om Carolina Falkholts målning på nya högstadieskolan i Nyköping, men glad blir jag av att läsa att så många är positivt inställda till den! Peppande kommentarsfält, vilket är fantastiskt! Jag sluter mig naturligtvis till skaran med hejaropen.

För er andra som inte hängt med i senaste tidens konstdrama i Nyköping: nya högstadieskolan ska köpa in konst, beställer en platsspecifik målning av graffaren Falkholt som målar en stor fin vagina. Kommunen ångrar sitt köp, ”det känns lite olämpligt”, och nu är det bestämt att den s.k. ”snippmålningen” ska målas över.

Okej, varför borde målningen få stanna? För det första är graffiti en konstform där män är överrepresenterade bland utövarna, så bara det att det är en kvinna som fått utföra uppdraget är ballt. Att hon sen dessutom valt att arbeta med en kvinnligt kodad bild – både i val av motiv och i färger – är både modigt och välbehövt.

Kan kommunen ta ett djupt andetag och titta efter igen; se att det inte direkt är en porrbild som målats? Det är en ganska abstrakt vacker bild som är mycket mer färg och flow än ett explicit kön. Och även om tolkningen är lätt och snabbt gjord och vaginan framkommer tydligt, är det då opassande? Nej, det tycker jag verkligen inte. Lika lite som Prometeus penis på Niccos skolgård, som andra pratat om. Om en penis kan existera bortom sitt sexuella sammanhang och funka i offentliga rum, varför skulle då inte vaginan kunna avsexualiseras och finnas i offentliga rum utan att upplevas som stötande?

Sen tycker jag också det är härligt att vaginan här blir presenterad med värme och glädje och oumf. Ofta när kvinnans nakna kropp ska representeras som offentlig konst så är det som menlöst mähä eller typ nåt överjordiskt väsen (alternativt medveten katalysator för diskussion…). Det här är bara ”glad fitta” liksom. Awesome!

Läs Mer

Shermansymposium på Moderna (och bar)

I fredags hängde jag lite på Moderna museet på deras Cindy Sherman-dag. Lyssnade på Niclas Östlinds föredrag Identiteter i förvandling: En reflektion om teori och praktik, och ett slags panelsamtal med konstnärerna Annica Karlsson Rixon, Annika von Hausswolff, Annika Larsson, curatorn Niclas Östlind och min kära rektor Maria Lantz. Moderator var Katarina Wadstein MacLeod, som ju springer runt i korridorerna på Konstfack nu och då, samt i Venedig med oss när vi var på klassresa. Sen efter det så hade kandidattvåorna fixat festy på Moderna bar.

Föreläsningen var okej. Samtalet var intressant. Efterfesten var hemskt trevlig och rolig (och det fanns bra konst där!) men jag måste erkänna att det jag tänkte mest på under hela dagen var det där jäkla programmet med Belinda Olsson som jag såg på förmiddagen. Usch. Usch, provocerad blev jag. Kan inte släppa. Usch.


Min favvo-Sherman-bild. Cindy Sherman, Untitled Film Still, no. 92, från 1981.

Läs Mer

Ge mig den hysteriska fangirlens revanch

Jag sitter och läser Mark Duffetts Understanding Fandom (Bloomsbury, 2013) och suckar trött när det på sida 106 står ”Because society feared female promiscuity, obsessive fans were portrayed as groupies back in the 1960’s.”

Och det är så typiskt, eller hur, att vi fortfarande inte kommit ifrån den där grejen? Att kvinnans och flickans lust är så skrämmande att vi konstant måste förminska den, göra oss löjliga över den, ta avstånd ifrån den. Det är hela skälet till att stå rak i ryggen när jag säger ”Jag jobbar med fans och fandom, och jag är själv en fangirl.” Skälet till att jag köpte den där tröjan i förra blogginlägget.

Jag var på animekonventet NärCon för två helger sedan. Det var väldigt roligt, och när jag laddat över bilderna till datorn ska jag göra ett eget inlägg om det. Hursom – jag satt i publiken under SM i cosplay (cosplay = costume play; en klär ut sig till karaktärer i olika primärtexter). Vid ett tillfälle skulle en av dom otroligt begåvade deltagarna motivera varför hon cosplayat just den karaktären som hon valt, och när den unga tjejen utbrister ”För att han är så snyyygg och så heeet!” så känner jag hur publiken både skrattar och vrider lite på sig. Pinsamt. Ojdå, en trånande liten fangirl.

Under samma konvent gick jag på Josefin Westborgs föreläsning ”Nördfeminism”. Där pratade hon bland annat om avståndstagande från ”nerd girl”-stereotyper. ”Jag är inte en sån där feminist, jag rakar mig faktiskt under armarna!” och ”Jag är inte en sån där nördtjej, jag är faktiskt intresserad av den här animen av andra skäl än att det finns snygga snubbar i den!” och hur det till syvende och sist är en osolidarisk handling. Jag kände igen mig mycket. Jag har sagt liknande saker i olika sammanhang (både nördiga, konstnärliga och privata) hela mitt liv. Det här är naturlig konsekvens av att det i många (nörd)situationer finns en ”token girl” som med sitt agerande och position som enda tjej i sammanhanget får representera ALLA nördtjejer/gamertjejer/annat-område-tjejer – då blir minsta lilla val en representationsfråga. Hursomhelst så har jag, iochmed att jag påbörjade det här konstprojektet, kommit till en punkt då jag måste stå upp för mina fangirls. Det är inte pinsamt när dom utrycker sin lust och sin åtrå, för det är min lust och åtrå med. Det är inte barnsligt när dom identifierar sig med fiktiva karaktärer, för det är min identifikation med.

Jag slutade inte vara en fangirl när jag lämnade tonåren, jag blev bara bättre på att prata om det som något som sker bortom min egen upplevelse; linda in det i ett mer avancerat (distanserat) vokabulär. Prata om projektion och interjektion, istället för ”besatthet”. Använda Bourdieus teorier om social status och habitus när jag konstaterar att det aldrig kommer vara samma sak att vara ett fan av The Smiths som att vara fan av One Direction.

För en sak kommer jag liksom inte ifrån – fandom är en lika sexuell plats som ”riktiga livet”. Och det spelar ingen roll om Caitlin Moran vill förminska fangirlsen med sina tweets om virgins – HARSH BUT TRUE eller sin roliga (citatslutcitat) uppläsning av slash fiction med Cumberbatch och Freeman. Och det spelar ingen roll om 50 shades är en skämskuddebok.

En fangirl är inte mindre fan än en fan-boy. Att kunna rabbla alla olika slags trollformler i Harry Potter är inte mer värt än att skriva fanfiction om Draco och Hermione. Att ha full koll på Nasgûls i Sagan om Ringen för att en tycker dom är häftiga, är inte mer värt än att veta allt om Legolas för att en tycker han är sexig. På sin blogg Confessions of an Aca-Fan skriver kultur- och mediaforskaren Henry Jenkins:

It is not as if fans speak with the same voice; there are all kinds of tensions within fandom […] Fans make a distinction between affirmational and transformational fans, i.e. fans who celebrate and master the storyworld as it is given to them vs fans who recreate the story materials to better serve their own interests. It is been much easier for producers to absorb affirmational fans than transformational ones, and this has gender implications since the first category is heavily male and the second more heavily female.

Jag vet inte hur siffrorna ser ut vad det gäller könsfördelningen kring aktiviteter inom fandom, men definitivt består fangirlandet av könade uttryck. En behöver inte vara tjej för att vara en fangirl, men att det kallas fangirl beror absolut på att det går att fanna på ”tjejigt” vis. Annars skulle vi väl alla bara kallats för ”fans”?

I några år nu har jag läst om att nu kommer ”nördarnas revanch”; nu är det coolt att vara nörd. Sheldon Cooper, Michael Cera, Seth Cohen, Mark Zuckerberg, Dexter, Sherlock, Steve freaking Jobs, man. Smarta, nördiga, hyllade. Kalla? Oempatiska?, eller åtminstonde framställs deras sociala skills som något… outvecklade. Och sen har vi fangirlens uttryck: känslomässigt investerad, intresserad av relationer, skriver +50k fanfics där hen utforskar karaktärens känsloliv…

Jag vill se fangirlens revanch. Jag vill se fler fangirls i media, i TV-serier, i film och i böcker, som fannar precis hur hysteriskt som helst UTAN att ses ner på. Jag är ju en sån där pop-kulturell hysterika. Och jag tycker det är rätt gött.

Läs Mer