Tre skäl till att du ska gå och se Moodyssons nya film Vi är bäst!

I måndags var jag och såg Vi är bäst!, där vi får följa ett gäng 13- och 14-åringar – Bobo, Klara och Hedvig – som en hösttermin under tidigt 80-tal bestämmer sig för att starta ett punkband, trots att deras klasskamrater bestämt hävdar att punken är död. Du borde också se den här filmen! Här kommer tre skäl till varför.

1. Inom sociologin pratar en ofta om “agenter”, vilket syftar till individer som agerar självständigt och av egen fri vilja i sin kontext. I Vi är bäst! har Moodysson lyckats med konststycket att låta unga tjejer vara just agenter i handlingen. Tjejerna reagerar inte bara; det är dom som driver handlingen, dom som tar initiativen som för historien framåt. Dom är inte bara offer för omständigheter. Till och med sina egna utanförskap har dom valt själva, och dom är fullt medvetna om vilka oddballs dom positionerat sig som.

I en scen klagar Bobo på hur ful hon är och hur hon aldrig kommer “få en kille” och Klara tröstar – “Joodå, det kommer du…”. Senare när tjejerna ska iväg för att träffa några punkgrabbar så blir Bobo upprörd på Klara för att hon har sminkat ögonen: “Vi har ju sagt att vi är emot smink!” Jag tror aldrig jag har känt igen mig så mycket i en film någonsin – önskan om att vara åtråvärd, att vara “snygg”, men att vara det på sina egna villkor. Att inte göra uppoffringar på ens principer för att vara snygg. Och mest: att själv bestämma vad en tycker är snyggt. Det Bobo säger när hon klagar på att hon inte är snygg är inte “Jag önskar att jag såg ut som dom andra tjejerna i klassen”, för det är inget alternativ. Bobo vill vara snygg efter sina egna snygghetspremisser.

I filmen möter tjejerna en massa motstånd, men det ger dom märkbart liksom bara mer energi, och det är en sådan befriande inställning till motgång. Moodysson säger i DN Söndag (6/10 2013): ”[…]det finns människor som tycker att det är en succé att publiken buar åt dem. I dag lever vi i en tid så människor i stor utsträckning försöker komma in i samhället och vill bli omtyckta. Det skulle vara skönt om en och annan tyckte att det var skönt att slippa. Alla sociala medier är uppbyggda kring att man ska lajka saker och ting och så sitter man där och känner sig ensam när man inte blir lajkad. Det är bara en annan tidsanda hos de här barnen, de är inte ute efter att behaga någon. De klär sig för att se tuffa ut, inte för att killarna ska gilla dom. […] Det tror jag är en viktig grej, att det spelar ingen roll om folk skrattar eller tycker att man är dålig. Det kan jag sakna i dag bland unga människor. Det finns förstås undantag, men jag upplever att vi lever i en kultur där vi bombarderas av att vi ska längta efter att bli omtyckta.”

2. Spoiler alert: inte en enda gång under filmen sätts tjejernas sexualitet i fokus. Vi ser ingen onaniscen, inga testa-BH-scener, inte ens något hångel. Det är inte viktigt för handlingen. Moodysson sexualiserar inte tjejerna, och det är gjort så jävla sällan när det kommer till filmer om unga tjejer att jag verkligen märker av frånvaron.

Och här kommer det vackra: att dom inte sexualiseras betyder inte alls att Moodysson gör avkall på tonårspirrigheten, eller på deras könstillhörighet. Snarare är faktumet att dom är just unga tjejer konstant återkommande. Mest tydligt blir det med dom två ledarna på fritidsgården där bandet repar, som envisas med att säga “tjejband” istället för punkband, ackord-mansplaina den superkompetenta gitarristen Hedvig och helt enkelt inte tar våra tre huvudpersoner på allvar.

3. Hedvig. Mer strålande karaktär i en svensk film har jag inte sett sedan… haha, Elin i Fucking Åmål?? Hedvig är så totalt trovärdig, så svag och så stark, så osäker men med en inre självsäkerhet. Jag bara föll handlöst för henne, och jag vet att det är Bobo och Klara som egentligen ska vara huvudkaraktärerna men i mitt tycke stjäl Hedvig hela showen. Vilken stjärna. Bra jobbat, Liv LeMoyne!

Vi är bäst! går på en biograf nära dig. Gå och se den nu och bli peppad, arg, underhållen, glad och inspirerad. Så, så, iväg nu!

Läs Mer

Två roliga grejer!

1) Titta nya fina blogglayouten! Att bloggen numera ligger på extern sajt tror jag är superbra, plus att bloggverktyget är tio miljoner gånger bättre nu än när bloggkroppen var inbyggd i SN-sajten. Plus, pälsklingar, ni kan numera kommentera även om ni inte har en SN-användare. Vad sägs om det va!?

Skärmavbild 2013-10-24 kl. 22.38.28
Skärmavbild 2013-10-24 kl. 22.38.58
2) Idag hade vi teoretiskt seminarium i skolan hela långa dagen. Johan, Cissi, Joel och Emil pratade om sina grejer, och samtliga kan en just nu se på Konstfack! Johan i studentgalleriet, Joel i lokalen mitt emot, och Cissi, Emil samt Gustaf visar grejer i A10, en lokal längre in på Konstfack. For details, typ öppettider och sådant, kolla in this and this for example.

Läs Mer

Fandomräven får reda på nåt nytt

Eftersom jag är så himla inne i fandom pga gör konst om fandom these days, tänkte jag dela med mig av en lite lustig grej jag precis fick reda på:

Alla vet väl att Fifty Shades of Grey från början var en Twilight-fanfic? Inte? Nu vet ni. Då hette den Master of the Universe och handlade om miljardären Edward som skrev slavkontrakt med Bella, och EL James kallade sig då för Snowqueens Icedragon. Ficen blev så poppis att den plockades upp av ett bokförlag, EL James bytte namn på alla karaktärer och resten är, som dom säger, historia.

Men tydligen är Mortal Instruments (som går på bio just nu) OCKSÅ gammal fanfic – bokserien som filmen baserats på är skriven av Cassandra Clare, eller CassandraClaire som var hennes penname när hon skrev The Draco Triology (gammal Harry Potter-fanfic som tillochmed jag har läst!).

Det här är intressant för
1) hade ingen aning om att vi har ett till exempel på BNF (Big Name Fan, ”kändis” inom en fandom) som blivit publicerad författare och
2) jag HATADE CassandraClaire back in the days. Hon var fruktansvärd. Att hon har gjort succé med Mortal Instruments gör mig, på riktigt, lite ledsen. En av CCs grejer var nämligen att hon var otroligt taskig mot människor som inte höll med henne – och vi pratar på gränsen till, om inte rent ut, nätmobbing – , och copypastade ihop sina fics från mindre kända sci-fiböcker. Hon var en sån där BNF som jag bara ville hålla mig borta från, för det var liksom för mycket skit som pågick i hennes kommentarstrådar, med henne som överste asshole. Fascinating, innit? För mer detaljerad fandom drama, läs här.

Läs Mer