Om fans och att konsumera relationer

Om några dagar börjar skolan igen, ett år kvar och sen är jag färdig med konsthögskola. Mitt masterarbete handlar om fans och fandom, och detta betyder att jag dessa kommande två terminer ska skriva en masteruppsats, göra en soloshow och delta i vårutställningen med material som på olika sätt behandlar… you guessed it, fans och fandom! Det här vet kanske dom flesta av er redan, jag ville bara kontextualisera kommande inlägg och rants kring ämnet. Ett kommer alldeles strax. Men till den behöver vi bara en liten liten fandomparlör också:
* ship – ett (romantiskt) par i en primär text (tv-serie, film, eller riktiga personer, tillexempel skådespelare eller bandmedlemmar)
* att shippa – att vilja att två personer/karaktärer i en primär text ska vara tillsammans (på romantiskt vis)
* het – ett ship som består utav en kvinna och en man
* slash – ett ship som består utav två män
* femslash – ett ship som består utav två kvinnor
* / – snedstreck är ett skiljetecken. Det är fandomkutym att sätta snedstreck mellan karakärerna som shippas.
* canon – det som inom primärtextens värld ses som ”sant”. Att Darth Vader är Luke Skywalkers farsa är exempelvis canon.

Pedagogiskt exempel: I Doctor Who så shippar jag elfte Doktorn/River Song. Men jag gillar också Madame Vastra/Jenny femslash. Båda dessa ship är canon.

Grattis, ni kan nu slänga er med fandomtermer.

Jag älskar podcasten Nerdist (även om jag ibland stör mig på Chris Hardwicks sorts humor – han är en sån där ”big is funny” slags komiker. Om det inte är roligt första gången, testa att skrika det så kanske dom skrattar. Ni fattar.) både för att dom får dit intressanta gäster och för att intervjuerna (/samtalen) verkligen är matiga. Dom pratar om jävligt spännande saker, på ett sätt som en som fan sällan får ta del av. Det är inte bara ”Hur såg din uppväxt ut?” och ”Har du alltid vetat att du skulle jobba med film/tv/serietidningar/dataspel/fäshån etc?” utan allt det där som en verkligen skulle vilja veta hur personen resonerar kring. Stort som smått.

Med det inte sagt att intervjuobjekten alltid är dom mest sympatiska. Jag lyssnade precis klart på en och en halv timma Gerard Way (sångaren i numera splittrade My Chemichal Romance, ett av mina favvoband under gymnasiet) och han lät som en självgod liten douche. Må så vara, hursomhelst så sa han en jävligt intressant sak om MCR-fandomen. Jag tänker transcriba det här för er nu. Det handlar alltså om MCRs intentioner med bandet och looken och allt, konceptet My Chemical Romance liksom.

Chris: Do you feel like everyone got what you were trying to say?

Gee: I think for the most part. Especially the fans that really did get it, they totally got it. […] You know occacionally there were stuff that, um… Very recently… People missed the point a lot of the stage persona.

Chris: How so?

Gee: You know, there’s this attitude of basically, um… Like, if you’re on stage and you’re making out with another dude from your band on stage to bum out a bunch of homophobes in the audience, which was always the goal… You know, I understand that fandoms are there to, you know, write fiction and explore stuff and have fun with it, but there comes a point where it’s like ”You do know that it’s not real?” It’s not like anybody’s faking it because for that moment with its intent to bum somebody out, that is a real intent. So there was a little bit of that I noticed recently that got missed. But again, these I don’t think are the hardcore fans, or [people that] get the right thing out of the band anyway. If you just basically are like ”cute boyband posters on the wall”, then you’re not getting the right thing out of the band. If all you’re into with the band was challenging homophobia – that stuff, which you saw as something else… Basically: it’s not designed to get you the fuck off.

Chris skrattar. Och mina små kugghjul börjar spinna. Det här är intressant på en massa sätt. My god, att Gerard ens tar upp slashju helt hysteriskt! Nu ska jag erkänna att jag aldrig har vart involverad i någon bandfandom, så jag har jättejättelite koll på hur det fungerar i dom svängarna, men jag vet att shippers är väldigt högljudda, oavsett sorts fandom. (Jag har läst attOne Direction-shipparna tydligen är så högljudda att några 1D-medlemmar sagt i intervjuer att dom har blivit otroligt självmedvetna över hur och när dom tar på varandra – inte bara på scenen men ute på stan också pga alla paparazzis. En bild börjar cirkulera på Tumblr där två av dom kramas, och plötsligt kan Twitter totalt översvämmas av shippers som CapsLock-skriker ”IT’S CANON, IT’S CANON!” fastän båda grabbarna kanske har flickvänner.)

Min första tanke: det här säger något om samtidens media- och underhållningstransparens. På samma sätt som ”publiken” numera får tillgång till primärtexten, eller ”underhållarna” om ni så vill, får också dessa underhållare allt större insyn i fandomkulturen. Fandoms kan inte hemlighålla sin aktivitet längre, och dom flesta vill det säkert inte ens (varför skulle en annars tagga sina ship-tweets med primärtextproducenters konton? För att dom med makten att göra/förstöra ens ship ska se såklart, och veta att ”publiken” vill att just deras ship ska bli canon, eller fortsätta vara canon om det redan är det.) Jag minns när slash var en stor stor hemlighet, något som bara insatta i fandom visste existerade – nu sitter Graham Norton och visar upp Sherlock/Watson fanart på bästa sändningstid. Det är inte bara producenterna av primärtexten som blir exponerade mer och mer, det är också konsumenterna.

Min andra tanke: det här är intressant ur ett feministiskt perspektiv. Eftersom det Gee i princip säger är ”Jag och mitt bands musik och scenshower handlar om en massa saker men inte om att du som fan ska använda oss som sexuella fantasier.” Han säger det rätt ut: it’s not designed to get you off. Han blir objektifierad, och han stör sig på det. Hans produkt blir konsumerad, men enligt honom inte på ”rätt sätt”. Nu kanske jag låter barsk och bitter, men vet du vilka som blivit konsumerade som åtråvärda objekt mer än som talangfulla musiker/skådisar/författare etc typ alltid, Gerard? Kvinnor.

Välkommen till vår supersexualiterade samtid. Säga vad en vill om den, men jag ser hellre en delad börda och ett gemensamt mål. Objektifiera om ni måste, men gör det åtminsonde inte bara med ett kön.

Min tredje tanke: det moraliska dilemmat kring att shippa riktiga människor och inte bara fiktionella karaktärer i en bok eller film. För vad är det en vill när en shippar? Vloggaren Dan Howellfunderade kring det i sin video I will go down with this ship: ”What do people want when they ship people together? Do they want to be one of the people in the pairing? Do they want to be in the middle of the people like a weird love sandwich? Or do they just want to watch it happen from a birch with some binoculars? …probably that.”

Ja, varför konsumerar vi relationer på det här sättet? Jag beställde hem en bok för inte så länge sedan som jag hoppas kan svara på den frågan, men tills dess tänker jag gissa på att det handlar som allt annat fannande om lika del eskapism, lika del känsla av samhörighet. Ships föds när en känner med karaktärerna och vill att dessa två ska vara med varandra – det handlar om empati – och ships upprätthålls när många fans av samma ship hittar varandra och producerar och delar fanfics, fanart, fanvids, etc – det handlar om community.

Men jag kan inte släppa den dåliga känslan jag har kring shippandet av riktiga människor. Det måste vart väldigt märkligt för Gerard att veta att tusentals människor önskade, drömde och hoppades att han och en av hans kompisar i bandet var ihop. Det måste vara väldigt märkligt för dom där små gossarna i One Direction att veta att en massa av deras hormonstinna fans inte är lika intresserade av att vara deras groupies som dom är av att bandmedlemmarna ska hooka up sinsemellan. Mycket mycket märkligare än vad jag tänker mig det är för manusförfattarna bakom och skådisarna i Supernatural att få mail och tweets med jämna mellanrum med ”NÄR SKA DEAN OCH CAS BLI IHOP DÅ? VARFÖR BLIR ALDRIG DEAN OCH CAS IHOP? VA? VA?”

Umm, Dean/Cas by the way?

Läs Mer

FUNK

Min kompis Hanna, som jobbar för Tensta konsthall, skrev på Fejsy i panik: ”Vi behöver funktionärer till Stockholm Music & Arts (där Tensta har utställning och performance/screeningprogram),” och jag tänkte ”Weeell, jag är ju ändå ledig på söndagen… då mothaflippin’ Prince spelar…”

Så, jag var funkis på SthlmM&A i söndags! Vaktade konst och delade ut program fram till kl 20, sen väntade jag och resten av Skeppsholmen på att Prinsen skulle äntra scenen. Vilket tog sin lilla tid – jag har nog aldrig väntat en timma på att en artist ska gå på scen. Men såfort han gjorde det så glömde en typ bort att vi väntat och stampat otåligt, för sen var det bara funkrock för hela slanten (med betoning på rock, det var en mycket ösigare konsert än vad jag trodde det skulle vara)(detta gick förövrigt inte helt hem hos sällskapet, men jag som aldrig sett Prince förr kände mig lyckligt ovetande och bara glad över att se karln live)(plus han körde lite Raspberry Beret i extranumrena, så jag kände inte att jag hade något att klaga på). Inga bilder finns såklart, för det fick en inte ta, men han hade hemskt stilig bredbrättad svart hatt, snortighta svarta kläder och skiiiitcoola 3rd Eye Girl som kompade.

Två och en halv timma senare var jag helt trött och sönderdansad. Så då drog jag och sällskapet till Stureplan, av alla ställen, och satte oss och drack öl och gaggade på Sturehof. Och jag förstår inte hur det gick till, för jag hade ju mina funkiskläder på mig – shorts och gympadojor liksom – och alla andra därinne hade typ slips och kavaj eller en lbd. Hursomhelst, det var hemskt trevligt, så tack Hanna för att jag blev inkastad i något ovant – sånt är bra – och tack Fifi och Kal för asbra kväll.

Läs Mer

HAPPY PRIDE!

Jag och Camilla tittade på Pridetåget förut idag. Jag har inte vart superaktiv med Prideaktiviteter i år, mest för att jag jobbat så mycket, men vi gick ju både på queerteater och Rocky Horror-visning i allafall. Paraden är iallafall det som verkligen får en att känna att det är Pridevecka. Alla är så fina och glada och ja, stolta. Det känns liksom i hela stan. Folk sitter på tunnelbanan med Prideflaggor, extra många samkönade par som håller hand, extra mycket folk i könsnormsbrytande outfits…

Jag blir så lycklig. Och tänker ”Varför kan det inte vara såhär jämt?” För motsatsen till stolthet är skam, och ett liv levt i skam är så jävla jävla sorgligt. Du förtjänar bättre, jag förtjänar bättre, vi alla förtjänar bättre. Fan ta skammen över att vara sig själv.

Till alla flator, bögar, bin, panisar, transisar, drugor, knugar, slampor, asexuella, ”undecided”, och alla som helt enkelt inte passar in där heteronormen vill ha en, vill jag önska jättejättefin Pride. We’re all in this together babies. Kärlek och kyssar /C

Läs Mer

Kupé fick urban chic-upplevelsé

Under sommaren blir det mycket tågresande för min del. Under tågresor brukar jag, originellt nog, fördriva restiden med att lyssna på musik och läsa. Oftast egen medhavd bok, men ibland även SJs egen tidning Kupé.

Det är alltid med skräckblandad förtjusning jag öppnar den tidningen, för den liksom förkroppsligar begreppet hit-and-miss. Ibland är det jätteintressanta artiklar, och jag älskar verkligen frågespaltenFråga lokföraren. Men ibland känns det som att läsa någon slags damtidning, eller såna där gratistidningar en kan få på biografer, som hävdar att den innhåller ”recensioner” men egentligen bara är ett enda långt reklamblad för Hollywood. Ofta känner jag att Kupé i sina ambitioner att sälja varenda stad i hela Sverige som har en tågstation (och alltså ligger det i SJs intresse att du eller jag åker dit någon gång) helt enkelt tar i tills dom spricker. Rurala platser är ”genuina”, ”rustika”, magiska helt enkelt, och lite större städer är ”fulla av liv”, ”Sveriges egna [insert utrikes metropol som staden ifråga antagligen inte alls är Sveriges svar på]” etc. Jaja, okej, vi fattar. Det är inte bara en stad, det är allt du önskar ditt livska vara. Romantiskt och vitt och blåblommigt porslin, eller folkfest och tribalgaddar och bra bbq-restauranger, eller ”storstadspuls” och 1000kronors-vintage-t-shirts och hipstrigt. Vi skaaa åka tåg dit.

I senaste numret skriver iallafall Kupé om Hornstull. En stadsdel i Stockholm, ibland även referat till som Knivsöder (som iallafall jag tycker låter skitsexigt!), där flera bra grejer finns: Bio Rio, äppelölen på Embargo, Tantolunden klockan fem på morgonen (NATTBAD), och söndagsmarknaden. Kupé säger…

Jag skrattade så jag satte bistrosmörgåsen i halsen. För såhär är det ju: på Söder hänger hipstersarna. Hipsters hänger på Söder, speciellt på Knivsöder (och Söders gentrifiering kan en prata i timmar om). Men när Kupé ska skriva om Söder krävs det såklart lite snyggare ordvänderi. Så: på Söder får en urban chic-upplevelser. Och perfekta öl-och-tonfisk-kombos, uppenbarligen.

Läs Mer