RUSSELL. BRAND. I DECEMBER.

NU KAN JAG ÄNTLIGEN SKRIVA OM DET HÄR, FÖR JAG HAR GETT ELIN HENNES FÖDELSEDAGSPRESENT NU. VI SKA GÅ OCH SE RUSSELL BRAND. RUSSELL BRAND KOMMER TILL STOCKHOLM. RUSSELL BRAND KOMMER TILL CIRKUS I STOCKHOLM FÖR ATT STAND-UPPA. JAG OCH ELIN SKA GÅ OCH SE RUSSELL BRANDS SHOWMESSIAH COMPLEX PÅ CIRKUS I DECEMBER.

JAG VET INTE OM DET MÄRKS, MEN JAG ÄR GANSKA PEPP.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=X5huiCzKhA0[/youtube]

Läs Mer

PRIDEpepp på scen

För några kvällar sedan gick vi ett litet gäng och såg två av pjäserna som visas på PRIDE@Boulevard. Den första, en showig monolog om ett ex, var sådär, men den andra pjäsen var… strålande. Helt sådär åh-herregud-det-här-är-så-jävla-bra-och-right-in-the-feels-strålande.

Dubbla begär handlar om två vänner – en bisexuell tjej som lever ihop med en man, och en lesbisk singel. Dom håller på att måla ett rum i den bisexuella tjejens lägenhet, barnkammaren faktiskt, för hon som är bi ska ha barn. Den lesbiska karaktären börjar ifrågasätta sin väns livsval. Om hon nu är med en man, och väntar barn tillochmed, då lever hon ju heterodrömmen! Identifierar hon sig fortfarande som bi ens? Och fattar hon i vilken priveligerad position hon befinner sig? Historien som sedan utspelar sig handlar om identitet, politik, normer från både hetero- och homokulturen och, såklart, om kärlek och hur läskigt det är att älska ärligt.

Okej, dumåste gå och se den här pjäsen om/när den sätts upp på en scen nära dig, kära läsare. För det första därför att komplexa historier om kvinnlig bisexualitet är så fruktansvärt frånvarande i kulturen, fin som ful. För det andra därför att det är en bra, bra jävla pjäs. Allt från scenografi, koreografi, manus, skådespelarna, allt var så himla bra. För det tredje därför att Dubbla begär verkligen försöker diskutera, och ofta sätter fingret på, en massa knepiga saker. Tillexempel: ”jag tror egentligen att alla (tjejer) är bisexuella”, att bisexuella är giriga/sexgalna/slampor, att bisexualitet bara är en fas innan en bestämmer sig för huruvida en egentligen är hetero/homo, att heteronormativa bisexuella är kontraproduktiva för gayrörelsen, att bisexuella är bortskämda och snyltar på den ”riktiga” gaykampen… med mera.

För det fjärde: pjäsen frågar oss om det går att göra politik av att välja att inte välja, och jag tycker det är en fantastiskt viktig fråga.

Jag skrattade, jag grät, och efterråt hade jag och sällskapet en lång lååång diskussion om det vi sett, så uppenbarligen var detta en mycket tankeväckande pjäs. Precis som det ska vara.Me fuckin’ likey.

Läs Mer

GÖTEBORRRRRG

Har spenderat några fantastiska dagar i Götet med min bästa partner-in-crime, Elin. Träffat gamla vänner, nya vänner, klubbat, balkongchillat, ätit frukost i det gröna, strosat, allt allt allt en vill ha av några sommardagar i Göteborg. Vi hade också blitt välsignade med Hannes lägenhetsnycklar, och fick bo i hans superfina lägga. Elin sa det bäst: ”Det känns som att gå runt mitt i Pinterest.” Bildbevis ovan.

Pustervik och balkonghäng aside, så var den stora grejen vi var där för såklart the love of my teens Robbie Williams första turné på sju år (Take That aside). Hur den konserten var får ett eget inlägg när jag samlat tankarna lite mer, men ja. Om ni undrar hur det var kan ni läsa Markus Larssons recension på Aftonbladet. Av nostalgiska skäl – ni vet, en kan sjunga med till varenda jävla låt och jag har trots allt sett honom live en miljard (nä men typ sju?) gånger – skulle jag höja betyget till 3,5 men nej, det var inte som förr. Sicken gubbe han har blivit.

Läs Mer

WOA Fittja edition, v3

Denna veckas uppgift var att ta ett gammalt verk en gjort, och remixa det till ett nytt. Jag vet inte om jag så mycket ”remixat” ett gammalt verk, som jag inspirerats av ett gammalt verk till att göra ett nytt.

Anyway, mitt utgångsverk var en performance jag gjorde när jag bodde i Japan, som hetteYou once wrote ‘Renaissance’ in a notebook of mine / I never thought about it but now I think it’s time. Den handlade om objekt som fysisk representation för minnen och om att gå vidare. Jag vek ett gäng grejer i vit papp, som jag kopplade ihop med en grej jag ville glömma – släppa och gå vidare – och brände sedan dom. Bilder från performancen och utställningen den tillhörde finns här (sista bilden är från framförandet av You once wrote ‘Renaissance’…).

Remixen heter You never wrote any letters back to me / at least not anything that I would ever see och vad det består av kan ni se nedan. Obs att musiken är lite oplanerad; jag tänkte inte riktigt på att stereon var på så högt. Men lite Elliott Smith är ju schysst, så lucky chance I guess!

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=dUgP2ggkf1I[/youtube]

Läs Mer

WOA: Fittja edition v2

Så, igår hade jag och Camilla crit om vad vi tänkt och tyckt om denna första vecka av Work of Art: Fittja edition. Vi var rörande överens – den här första veckan var bra som provvecka, för att se vart någonstans en kan lägga ribban. Ingen av oss hann klart eller blev särskilt nöjda med det lilla vi hade av våra verk, så jag känner mig inte okej med att visa upp dom här på bloggen… Jag försökte iallafall göra en ganska intrikat installation med pärlor och grejer, och Camilla försökte knåpa ihop en animerad video på 3 minuter. På en vecka, vid sidan av vanligt kneg, konstjobb och det sociala livet. Det var, konstaterade vi torrt, lite väl optimistiskt.

Denna vecka är iallafall uppgiften: Designa ett omslag till Robot Hippies from the Futures* debutskiva, samt en turnéaffisch. Det känns genomförbart, helt klart.

Robot Hippies from the Future är, som ni kanske minns, mitt och Millos fiktionella band…

Läs Mer