Gallerikik i förra veckan

Min skillade klasskamrat Idun ställer just nu ut på Grafiska Sällskapet på Hornsgatspuckeln! Jättefina artist books från massa Konstfacksmastrare fanns där, kul!


Iduns asgrymma astunga artist book.

Annan superfin, av en KeramikochGlasare antar jag?

Vi svängde in på The Glassery också, för dom här söta och samtidigt ganska våldsamma figurerna av Ned Cantrell liksom lockade in oss…

Läs Mer

Varning för ras på MKC

I Fittja, där jag och katten och Camilla lever och frodas, ligger Mångkulturellt Centrum, en kulturinstitution med fokus på dagens mångkulturella Sverige. Det är najs att gå dit – dom har en bra liten välsorterad bokshop, fikat är billigt och utställningarna brukar vara tankeväckande och har ofta interaktiva inslag.


Bild från utställningen.

Just nu hänger en utställning som heter Varning för ras, som vill diskutera vår relation till termen ras och undersöka ras och vithet i Sverige. Igår gick jag och Camillan och lyssnade på Jenny Ingridsdotter, etnolog på Södertörn, när hon pratade om rasstereotyper i svensk reklam. Det var intressant, även om det var lite väl kort (typ en timma bara, jag är van vid att föreläsningar tar åtminstonde två?). Hon pratade ganska mycket om nordamerikanska urinvånare, vilket jag tyckte var extra intressant eftersom det verkligen känns som en stereotyp vi i Sverige inte alls fattat kan upplevas som stötande. Det är uppenbart att i USA har debatten (såklart) kommit många mil längre, men här höjer ingen på ögonbrynen när stereotypa ”indianer” figurerar i diverse medium.

Ingridsdotters bok Det är skillnad på folk och folk kan en ladda ner gratis som pdf här. Jag har inte läst den men jag är definitivt sugen. Men först ska jag läsa den på bilden nedan, som jag köpte inne på MKC igår innan föreläsningen – tror den kan vara himla intressant.

”I ett land där det är så svårt att tala om ras, där ett eufemetiskt kodspråk gör att en ‘etnisk svensk’ betyder en vit svensk medan en ‘invandrare’ betyder en icke-vit svensk, och där svenskhet flyter ihop med vithet, har den svenska vitheten helt enkelt blivit den allomfattande normen att förhålla sig till.”
– ur inledningen till Om ras och vithet i det samtida Sverige

Läs Mer

Caroline: pedagogen

Hejhej! Här sitter jag och skriver kursplan (!!!) för min lilla fandiskussionscirkel. Och vem har vi lurkandes i bakgrunden, om inte mitt gamla fanobjekt Seth? (Samt hajen vs. jättebruttan jag och Camilla snodde från en affischvägg i Berlin för något år sedan.)

Vi i cirkeln sågs ju för ca två veckor sedan och målade figuriner, men nästa gång har jag tänkt att vi ska ge oss ut i Stockholm och prata skillnaden mellan att fanna framför en dataskärm och fanna IRL. Det kan nog bli roligt. Och intressant. Det är ju verkligen en grej att läsa bloggar och scrolla tumblr-feeds, jämfört med att gå på konvent eller möta upp någon en bara känt som ett screenname, som plötsligt står framför en av blod och kött. Faktiskt träffa och prata med andra ur ens fandom.

Sen är faktiskt min tanke att vi ska gå och se en pjäs tillsammans i maj, Den unge Werthers lidanden, och diskutera den med gruppen. Efter att Goethes bok om Werther kom där på 1770-talet, spred sig den så kallade Werther-febern – människor tog boken till sig så pass att dom började klä sig som huvudpersonen (detta icke att förväxla med Werther-effekten, som var en självmordsvåg som kopplas ihop med boken). Vi har även Lisztomani, vilket en kallade fenomenet som var Franz Liszts mycket entusiastiska fanbase på mitten av 1800-talet. När kompositören kom till stan för att framföra sina verk blev publiken som tokig – slet av sig kläderna, skrek och slet åt sig allt som Liszt hade rört vid, inklusive hans gamla cigarettfimpar. Låter som vilken Justin Bieber-konsert som helst, eller hur?

En del får för sig att det här med fans och fandom är någonting nytt, en ny företeelse som liksom kommit i svallvågorna av internets uppkomst. Men icke sa!Redan på 60-talet skrevs fanfiction om science fiction-serier, som fans samlade i fanzines. Dessa skickades sedan runt i milslånga mailinglistor över hela jorden (eller till länder där tidiga sci-fi-serier som Blakes 7 och Star Trek sändes iallafall). Det som internet däremot bidragit med, är att det har gjort det enklare för fans att dela med sig av sina fanalster (förutom -fiction och -art nu även exempelvis gifar och fanvids) och utbyta åsikter och idéer med varandra (via forum, fansites, Facebookgrupper med mera). Och eftersom internet gör allt så väldigt tillgängligt, kan obskyra små fandoms få enorm spridning – på gott och ont. En grej med att vara aktiv inom en subkultur, oavsett slag, är väl att det känns exlusivt? Det finns ett Vi och ett Dom. Vi som lyssnar på koreansk pop trots att vi bor låååångt ifrån Korea, och Ni som inte har en aning om vem HyunA är.

Och samtidigt så måste jag erkänna att jag alltid tagits emot med öppna armar i alla fandoms jag närmat mig. Har alltid känt att nördar betett sig inkluderande och velat dela med sig av sin ”object of desire”, må det vart en tv-serie, ett spel eller en musikgenre.”Åh, du undrar vilka j-popartister som kan vara intressanta att lyssna på? Här, jag har gjort en bland-CD till dig.” ”Åh, du är sugen på att titta på Old Who? Det här är dom mest intressanta storylinesen, kolla upp dom.” ”Åh, du gillade Fight Club? Dom här böckerna har Palahniuk också skrivit, testa att läsa dom och se vad du tycker.”Det finns såklart exkluderande nördar – ni vet typen: ”Jag gillar Star Wars mest, ingen har lika mycket Star Wars-merch som jag och har du inte alla dom här limited edition-DVDerna så är du inget Riktigt Fan”– inget snack om saken, men jag blir nyfiken på hur mycket det är en nidbild som inte helt stämmer överens med verkligheten? Det ska definitivt bli spännande att höra vad diskussioncirkeln har att säga om saken!

Läs Mer