Varför jag tycker det är mestadels jobbigt att titta på The Mighty Boosh säsong 3 och tänka på att jag bodde i Shoreditch och jobbade i Dalston vintern 06/07


Den här bilden togs på legendariska The End-klubben Trash i december 2006. Sam, jag och Lino är det som poserar. Den här kvällen tänkte jag länge på som det absolut coolaste jag ”gjort” i hela mitt liv, som att jag hade åstadkommit något. Som att en klubbkväll inte bara är att betala en entréavgift och konsumera alkohol i en lokal. Men ni vet, trummisen i Franz Ferdinand var DJ.

När jag tittar på The Mighty Boosh så tänker jag väldigt mycket på november 2006 till februari 2007. Dessa månader bodde jag i Shoreditch och arbetade i Dalston, London, alltså samma hoods som Boosh-männen hänger i, i serien.

Jag var 19. Av någon outgrundlig jävla anledning trodde jag att det var ett bra och karaktärsbyggande move av mig att åka till London med väska i ena handen och CV i andra. Fick hyra en svindyr säng i ett kollektiv på Redchurch Street, i ett rum med som mest tre andra, som minst bara jag och en till. Jag fick jobb på en restaurang i Dalston där alla jag jobbade med behandlade mig som en idiot. Chefen brukade snacka skit om mig – sa att jag var klumpig, korkad och fet, fick jag reda på genom andra anställda. Jag hade aldrig jobbat som servitris förut och det blev en tuff skola där, med fyra olika sorters gafflar och en tre sidor lång vinlista. Och jag hade haft MVG i engelska hela min skoltid, men ingen hade någonsin förberett mig på hur det är att försöka tyda vad fulla skottar vill ha till dessert. Jag hatade mitt jobb. Jag hatade vem jag var på mitt jobb – en tafatt och awkward liten tönt.

In action at work.

Och just det där med språket var väldigt tydligt alienerande, minns jag. Engelskan jag matats med under min uppväxt hade varit så väldigt amerikaniserad att mötet med den brittiska engelskan blev näst intill en chock. Jag fattade ingenting! (Det är lustigt att tänka på nu, när jag ju kommit att bli rå-anglofil.) Och saknaden efter svenska. Mitt språk, som jag kunde uttrycka mig ordentligt och precist på. Så träffade jag Emma, en charmig åländska som blev min Londonbästis. Första gången vi hade suttit uppe en kväll och bara pratat svenska så grät jag av lättnad innan jag somnade. Det var så otroligt befriande att ha fått använda sitt eget språk igen. Sen dess hade jag en helt annan förståelse för invandrare som samlas i kluster och skapar som egna små mikrosamhällen. Full förståelse, faktiskt. Klart en pratar det språk som krävs, när en måste. Men klart en vill prata sitt eget språk, om en kan. (Ni vet att det finns ett svenskt hood i London, eller hur? Borta förbi Edgware Road, där samlas alla svenskar och bor, lever och frodas med sill och knäckebröd och dalahästar, som något jävla förortsgetto. Fy fan alltså, stjäl britternas kvinnor gör vi säkert också… 😉

Det är klart att det inte bara var elände, jag hade jätteroligt också. Men mest minns jag Londontiden som en hemskt ensam och deprimerande tid. Jag var blyg, osäker, naiv, otrygg och hade jättejättedålig självkänsla. Och det blir så smärtsamt uppenbart när jag går tillbaka i mina gamla bloggar eller i bilddagboken och ser bilden jag målade upp av min tillvaro – oooh, jag gick på så coola klubbar och oooh, jag köpte så schyssta kläder och oooh, alla nya människor jag träffade. Men mitt fina nya kompisgäng, Emma, Sam och Freddie, som drog med mig på helt galna äventyr i storstadsnatten, tröstade mig när jag, som ett barn, en jävla barnunge, satt i min säng med kudde tryckt mot bröstet och sa att jag saknade min mamma.

Jag och Sam och bangla-take away; mysiga Emma och Freddie; Emma, jag och Sam och ohälsosamt leverne.

Jag minns hur misslyckad jag kände mig när jag landade på Skavsta efter knappa fyra månader borta. Jag hade ju sagt att jag skulle åka till London och leva livet! Och eftersom jag bara berättat hur bra och coolt allt var hela tiden, förstod väl ingen egentligen vad som hände när jag beslutade mig för att återvända till Nyköping. Det är konstigt va? Hur en kan sälja in sitt liv till andra som en sådan succé, trots att det känns som att insidan håller på att smulas sönder? Och hur en romantiserar det där i efterhand också – för när jag tittar på The Mighty Boosh nu så blir jag absolut obekväm vid Londonminnena, men samtidigt stolt över mig själv. Att jag vågade åka dit, OCH att jag vågade säja ”nej, det här funkar faktiskt inte” och åka hem. För ens idéer om misslyckande är så snäva ibland – klart jag skulle åka hem, ge upp London. Jag var ju olycklig där. Att stanna i det hade väl ändå varit ett större fail?

Läs Mer

A not-so-secret society

Jo, jag och ett par vänner gick ju och såg Turteaterns ökända uppsättning av SCUM-manifestet! Och håll i era hästar nu, men jag tyckte det var så jäääävla bra!

Jag har SCUM-manifestet i en låda någonstans. Jag fick det av Vassi en gång, min gamla lärare på Örebro konstskola. Hon frågade ”Caroline, have you read Valerie Solanas text about cutting up men?”, jag tittade lite chockat på henne och sa ”Ehh, no,” och några dagar senare kom hon till min ateljé med ett sönderXeroxat häfte i handen.

”Here,” sa hon. ”I think you may find this interesting.”

And I do. I do find it interesting. För det Vassi såg i SCUM och tänkte på mig när hon såg, var ilskan och det bubblande anarkistiska aktivism-drivet. Nu ska jag skriva någonting som eventuellt kommer få dig, kära bloggläsare, att känna att jag dumförklarar dig lite, men för säkerhets skull: det är ju självklartså att varken jag eller Andrea Edwards, som spelade huvudrollen i Turteaterns föreställning, vill döda några män. SCUM är feministisk satir, det är en metafor för att vi måste döda ett pengabesatt patriarkalt ordningssystem. Det är väl självklart att jag inte tror att män har någon själ, vilket hävdas i SCUM-manifestet. ”Några av mina bästa vänner är killar,” etc. 😉

Det SCUM-manifestet handlar om för mig, är frihet, och vikten av att tillåta sig själv vara arg. Och det är någonting jag tycker är viktigt. Det är så lätt att trycka bort ens ilska för att den är obekväm. För att när man är arg så är man jobbig, och ingen gillar jobbiga tjejer. SCUM pratar inte bara om männen som symbolen för all världens ondska – ”pappas flickor” får sig också en känga. ”Pappas flickor” som är kuvade tjejer, tjejer som accepterar att historien placerat dom i underläge och sitter där gladeligen. ”Pappas flickor” som inte stöttar kvinnor som väljer en annorlunda väg, utan skitsnackar, undrar vem fan man tror att man är, som tror att man kan förääändra något!?

SCUM-manifestet manar till aktion. Till aktivism. Till att ta sitt liv i sina egna händer. Solanas pratar drömskt och febrigt om sin utopi där drivkraften inte är pengar, inte är att spela maktspel, utan kärlek och respekt och glädje – men vi kan inte komma dit om vi inte avlägsnar hindrena (läs: patriarkatets besatthet av krig, kapitalism och kontroll, etc). Solanas skrev SCUM-manifestet 1967, så självklart kändes det lite ouppdaterat vid ett par tillfällen, men på det stora hela? I föreställningen lästes det upp ord för ord, och vid flera tillfällen rös jag för att det var så jävla viktiga, starka grejer som sades. Andrea Edwards gjorde ett alldeles strålande jobb. Jag älskade det. Fantastisk bit pjäs. Provokativt, javisst, men också otroligt humoristiskt, lite skrämmande, och jävlar i mig så inspirerande!

Turteatern fortsätter, trots allt rabalder och alla dödshot(!!) att visa SCUM hela hösten. Jag skulle rekommendera er att gå och se den. Jag tror inte att ni skulle ångra er.

Och! Som avslutning på det här blogginlägget, vad säjs om några käcka citat av män om kvinnor? Ja, eller hur! Jämna ut skitsnackandet lite med lite klassisk misogyni.

Läs Mer

The core Four

Äntligen.

Okej, Bloc Partys nya platta då! Four kan en streama alldeles lagligt här, fett va? Den är ösig, och rå, och den känns väldigt mycket som att grabbarna gått tillbaka till Silent Alarm och tänkt ”hur kan vi göra det här idag?” och även om det inte når riktigt ända dit så räcker det ganska långt.

Inga jävla electro-dance-utflykter, vilket jag uppskattar något enormt. Förra plattan, Intimacy från 2008, osade Chemical Brothers, och jajaja, jag veeet att Kele älskar att electro-a till allt dom gör, men för mig som alltid uppskattar rock/punk-bitarna av deras musik mest känns det gött att dom nu gått tillbaka till trummor-bas-gitarr-uppsättningen.

Det är tungt, det är lite Red Hot Chilli Peppers, lite Blur, lite mix av alla dom där snygga Britrockarna (Franz Ferdinand, Kaiser Cheifs), and, dare I say it, lite My Chemical Romance? Det är skitigt, det är old-school Bloc Party. Mmm, I lovez it!

Bäst: Day four, V.A.L.I.S., Octopus
Sämst: Kettling
Kele is a poet and he knows it:
”Watch the sunset from your sedan
Let your hand rest on mine
I’ve lived in every town
But here is where I find home”

(Real talk)

Läs Mer

Någon slags to-do-list

Saker jag verkligen vill blogga om, och verkligen ska försöka ha bloggat om innan augusti är slut:

* all ansökningsfailure vad det gäller recidencys och stipendier som pågår i det tysta

* varför jag tycker det är mestadels jobbigt att titta på The Mighty Boosh säsong 3 och tänka på att jag bodde i Shoreditch och jobbade i Dalston vintern 06/07

* naivt surrealistiskt måleri

* Bloc Partys nya skiva (gärna tillsammans med en skärmdump som visar att jag köpt biljett till deras jävla spelning på Münchenbryggeriet i höst)

* SCUM-manifestet

Läs Mer

Jobbar jobbar jo~obbar!

I hardly have life, I only haz brödjobb. Men den tredje september börjar skolan, så då borde allt shejpa upp sig. Tycker jag. Återgå till någon slags vardag av läsa, teckna, gå på föreläsningar, läsa mera, skriva, gå på seminarium och läsa lite till. Inte kränga bröd och lattes mellan sju och sju, sju dagar i veckan… typ. Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen mitt brödjobb. Men om det inte var för att hyran måste betalas och konstyrket ger tämligen ostabil inkomst, så hade jag såklart valt att lägga all vaken tid på konstskapandet. Tyvärr ser verkligheten inte ut så.

Det är okej. Jag håller inte på med det här för att tjäna guld, utan för att det inte går att inte, liksom, ni fattar.

Läs Mer

A married man

Josef, den gamla målarmästarn, har väl gått och gift sig! Jag var pepp, hade aldrig gått på kompis-bröllop förr. Men jag antar att vi nu är i den åldern, typ? Hej, vi är vuxna eller något? *åldersangst*

Jaja. Så här snygga var iallafall han och fina fina Emelia:

Cutie-äkta-makar-pies!

Jag, Peppe och Evy var lite fina vi också. Speciellt senare på kvällen, när vi spexade loss med rekvisita:

Poserz.

Kul med bröllop! God mat, glada och kärleksfulla männskor och bäst av allt – massa bröllopstal som var jättefina, jättekreativa och jätteinspirerande! Nu vill jag också gifta mig, bara för att få ta del av en massa spexiga bröllopstal om mig! Måste bara hitta någon att gifta mig med först… (Nä, jag och hon-jag-kallar-frugan är ju faktiskt inte ett par, vi bara… kallar varandra för frugan, och katten för vårt kärleksbarn 😉

Läs Mer

Vitlöksbonanza med gamla rävar

Jag har druckit öl på mjölkpallarna inne på Bröderna Ohlssons på Folkungagatan förr, men igår, när gamla kompisgänget från Nypan för ovanlighetens skull var samlat på Söder så bestämde vi oss för att sitta ner och testa maten. Om ni inte hört om konceptet: allt på menyn innehåller vitlök! Burgare, ribs och strömming beställde vi in, allt helt genomdränkt av vitlök (till och med pommesen). Alex och Nikola testade dessutom vitlöksöl och Alex tog en vitlöksshot efter maten. Jag vet, det låter knäppt, eller hur? Det var det också. Jag älskar konceptet men vitlök och alk är inte riktigt en mix jag tror på (varken innan eller efter jag fått smaka ur grabbarnas glas).

Men alltså. Gaah, det var en helt suverän vegoburgare! Och stora portioner. Lätt värt priset (typ 160-230:- per huvudrätt). Nästa gång kanske jag vågar testa efterrätt också, vad säjs exempelvis om vitlökscheesecake…?

Världens bästa folk. Ain’t no faces like homies’s.

Läs Mer