I 愛 Ai

M3 ställer dom ut Ai Weiwei just nu. Men utställningen i sig faller på att det mer känns som en slags presentation av Ai, istället för att ge utställningsbesökaren en verkbaserad upplevelse. Videointervjuer, artiklar och dokumentation tar över rummet liksom, och dom verken M3 faktiskt har skeppat in blir som sekundära. Det tycker jag känns trist. Så, det är inte en strålande utställning, men Ai Weiwei är ju verkligen det. Strålande alltså. Vilken krutgubbe han är.

Det som fick min konstnerv att rycka som mest under M3-besöket var ändå gamla godingen Cosima von Bonins installation (på bilden nedan) inne i museierummet. Framför skulpturen hängde en kupad musikspelare ner från taket, så när en stog precis under den så hördes musik. Ett steg åt sidan och musiken försvann. Så himla bra, och fint, och glad gjorde den mig, den här installationen!


Omslaget till Museum Magasin 3.

Läs Mer

Andrahandsgötta

Jag bor granne med en av Stockholm(-med-omnejd)s bästa second hand-affärer. Det är verkligen så. Jag tycker det är fascinerande när jag går runt inne på Myrorna i Skärholmen, och ser IKEA-bord säljas för 5:- mindre än nypriset. Men Garaget, Fittjas lilla second hand-mekka, är precis så som en föreställer sig en bra och schysst och prisvärd second hand. Idag fyndade jag och frugan jättesnygg byrå, som vi nu använder som TV-bänk. Alltså, så himla fin, och kostade 50 spänn! Eat that, Stadsmissionen!

Dessutom mycket mycket roligare än IKEA-bänken vi hade TVn på innan…

Andra halvan av hundringen gick till den här, som jag kommer sporta i sommar:
Hur ball?

Läs Mer

”Din mamma dödade dom apatiska barnen!”

Gick i mars och såg Apatiska för nybörjare, en pjäs skriven av Jonas Hassen Khemiri, baserad på Gellert Tamas bok De apatiska. Den var väldigt tänkvärd, och jag satte genast upp boken på min att-läsa-lista.

På Riksteaterns hemsida står det: ”I mitten av 00-talet insjuknade ett stort antal barn i Sverige. De slutade äta och dricka, de förlorade kontakten med omvärlden, de blev apatiska. Gemensamt för barnen var att deras föräldrar var flyktingar som antingen väntade på eller redan hade fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Vad var det som hände egentligen? Ryktena var många: barnen spelade sjuka för att få uppehållstillstånd. Eller så blev de förgiftade av sina föräldrar. Eller så hade de blivit sjuka på grund av vårt asylsystem. Vems fel var det egentligen – föräldrarnas, tjänstemännens eller politikernas?”

Jag minns löpsedlarna, och jag minns att jag inte riktigt förstog hur exakt dom menade när dom sa att en massa flyktingbarn bara låg i sina sängar, bara existerade utan att egentligen leva. Sen försvann löpsedlarna, och då förvann barnen från mitt medvetande. Därför var det bra att se den här pjäsen, för det var människor det handlade om. Dom apatiska barnen var människor. Så deras familjer. Och tjänstemännen med.

Och det är klart att det är enklare att demonisera, oavsett vilken ”sida” en ställer sig på. Det är klart att det är lättast att försöka hitta någon att skylla på. Men vem fan har sagt att livet ska vara lätt? När vi försöker hitta den enklaste utvägen kan det sluta med att ett sjukt barn sätts på ett plan som flyger barnet rätt mot sin död. Eller flera barn. Ganska många faktiskt. Till exempel alltså.

Läs Mer

Jag & gran

Jag gick och tittade på Eija-Liisa Ahtilas utställning Parallella världar på Moderna Museet. Det var hemskt vackert, en hemskt vacker utställning. Lite teckning, lite skulptur, mycket film.

Filmen Huset drar med en in i en surrealistisk och väldigt obehaglig psykos, Bönetimmen var en melankolisk och märkligt konkret och ”klar” berättelse om sorg och saknad. Marie bebådelse, om en grupp kvinnor som ska framföra just denna scen ur Bibeln, frustrerade mig, men fascinerade samtidigt i sitt diskuterande kring verklighet/mirakulöst.

Och så granarna då. Tecknade i serier där dom som mänskliggörs, men vackrast i videoinstallationen Horisontal, där Ahtila försöker presentera granen ur ett mer rättvist perspektiv. Att se trädet liggandes får mig att känna mig mycket mycket liten. Det känns mycket fint.

Läs Mer

Vitsigt

Det var ju väldigt festligt att läsa det här idag, efter att igår kväll fått träffa en kompis pojkvän för första gången, och det visade sig att denne var en ordvitsare av högsta rang!

Det började med att vi nämnde Fångarna på fortet, och killen ifråga berättade att han jobbat med produktionen. ”Jag var han som slog i gong-gongen. Men det var inget jag ville satsa på, jag tröttnade på en gång-gång.”

Vid något tillfällenämnde jag mitt kusinbarn Loui. ”Jaha,” sa min kompis pojkvän, ”en bebis med starka armar!” Och sådär rullade det på. Skämten stod som spön i backen hela kvällen. Jag blir så imponerad av sånt, av den sortens kvickhet.

Bara att sätta igångochyoutuba ”how to be witty”antar jag. Vi börjar med den här killen.

Läs Mer