Ready to rumble

MMS i inkorgen:
”Haha, är på wrestling i Malmö, typ det mest fantastiska någonsin och tänker märkligt nog på dig! Tror du skulle gilla det här ^^”

Inte märkligt alls, jag tror wrestling kan vara den första och enda sport jag skulle kunna lära mig att älska.

Idag ska jag jobba brödjobb, igen. Jag känner att det är väldigt mycket brödjobb och väldigt lite konst these days, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Borde jag helt enkelt försöka göra konst av bröd?

Vad jag fick fram när jag bildgooglade ”bread art”.

Läs Mer

Caro läser: The Art of Participation

”[…] många samtida konstnärer har försökt finna gemensam grund med sin publik genom att locka bort betraktaren från den bekväma estetiska distansen som tillåter oengagerade åskådare att döma ett konstverk från ett tryggt externt perspektiv.”
– Boris Groys i sin essä ”A genealogy
of participatory art”
(min översättning)

Jag har köpt en bok som heter The Art of Participation and I love it I love it I love it. Först en massa essäer och sen konstnärsporträtt av bland andra Francis Alÿs, Abramović och Ulay, VALIE EXPORT, Yoko Ono (såklart, alltid denna Cut Piece…) och en massa namn jag aldrig hade hört men nu orienterar mig kring.

Bonusmaterial: mitt första titelförslag till det här inlägget var Jag funderar på att göra en utställning som helt enkelt heter ”Jag hatar modernism”.

Läs Mer

Ur min anteckningsbok, sida betitlad ”Eventuellt blogginlägg?” Well guess what, det blev just ett blogginlägg!

”Hej Internet, här sitter jag och läser Russell Brands självbiografi, och tänker på ett ateljésamtal jag hade en gång. Jag och konstnären jag försökte impa på, pratade om vikten av att göra saker bara för sig själv, utan intentionen att senare visa upp det för någon annan.

Men som en exhibitionistisk narcissist, vilket jag i någon (om än blygsam) mån väl får erkänna mig vara, är det inte mer tillfredsställande att alltid göra allt med baktanken att visa upp det för någon annan?”

Russell Brand, klädsamt exhibitionist-narcissistisk. (OBS! Bilden på Russell Brand var EJ inklistrad i min anteckningsbok!)

Lyckades läsa den där anteckningen igår, efter att ha sett en dokumentär på UR som hette Barndomens försvunna äventyr. Den handlade om vikten av fri lek för barns förmåga att utveckla sin kreativitet, problemlösningsförmåga, sociala skills och för att lära känna sig själva. Organiserad sport är bra och så (även om jag personligen inte är ett fan) men kids måste få springa runt och göra lite vad fan för att hjärnan ska kunna växa som den ska. Utan regler, utan föräldrar med full GPS-koll på datorn, utan att en tränare eller ledare eller någon annan självklar auktoritet säjer att så här ska det gå till.

Anyway, jag såg den där dokumentären, och jag tänkte på att ungar idag är väldigt bevakade. Och själva också gör sig tillgängliga på nätet än mer än vad jag och mina fellow sena-80-talister gjorde. Gör menar jag – Facebook ju, där allt måste hamna, visas upp, humblebraggas om. Och så tänkte jag på hur ledsen jag ibland blir när jag upptäcker att jag koncentrerar mig mer på att ta en bra bild när jag är på konsert, än njuter av själva konserten. Hur himla himla djupt det där sitter – att alltid vilja visa upp vad man har gjort, och att det betyder mer för en än vad själva aktiviteten faktiskt gjorde.

Jag känner mig inte helt bekväm med det. Och samtidigt… och samtidigt är det ju så himla tillfredsställande…

Läs Mer

Berlinbilder

Hallå, jag är ju hemma nu! Men Berlin var bra. Lite bilder på det? Gott.

Första dagen. Planeringsmötet som spårade.

Kolla! Två av mina favoritbrudar!

Dans på märklig hipsterklubb i Kreutzberg.

Pop!pOPPOPpop-pop!

Jag må vara en hard-ass thug, men jag ser ändå till att mitt hår luktar gott. (Camilla är på väg att lyfta.)

Men alltså, kolla vad gullig hon är! Kolla, aldrig skulle man kunna ana allt jävulskap som finns i henne!

Nej, jag vet inte vad jag håller på med. Men Elin är ju himlans söt iallafall.

Typisk såndär vägg.

Camillo tar ut lite geld vid intimbiografen(?).

”Nä, tänkte ta å dricka en flänsbörjare å sen gå hem.”

Bakom den där dörren fanns det en bar. Det hade man inte kunnat tro.

Den här är till dig, Carro! I ett fönster på Invalidenstrasse.

I något slags ateljékollektiv/utställningslokal/squatter-house på Oranienburger Strasse. Tacheles hette det.

Bjöööörn!

Mammuuuuut!

Om vi ser något ofokuserade och glada men TRÖTTA ut, så är det för att vi dödsdansat till helt suveräna DJs på KDR precis. KDR lägger förövrigt ner om några veckor, så det kändes schysst att hinna med’et.

Här kollar jag på konst. Det förstår man, eftersom jag pekar på den. Konsten ifråga är Halina Kliems neonverk på DUVE. Den där kappan är förövrigt min nya favoritbästa, det är en gammal Burberry som jag köpte för en dryg femhundring i en second-handis typ vid Mehringdamm.

Det finns mer bilder, men nu är ni trötta va? Jag är trött. Nu går vi och sover, tycker jag.

Läs Mer

Song och musik

I torsdags var jag och Camilla på Künstlerhaus Bethanien i Kreutzberg, där det var vernissage och öppna ateljéer i Bethaniens konstnärsresidency. Vi kom dit, glodde på några bra grejer (mest Guido van der Werve alltså, satan vad jag gillar honom). Sen pep jag till av förtjusning när det visade sig att Song-Ming Ang hade ateljé på tredje våningen! Upp for vi, sa hej, kollade lite på vad han höll på med nu och fick några fina vykort han printat upp.

Song-Ming är född i Singapore, verksam i London (vanligtvis, fast i Berlin just nu då) och jobbar med musik i konst. Vi möttes när jag var på utbyte i Tsukuba och han hade en residencyplats på ARCUS i grannstaden Moriya. Då höll han på med ett projekt om en skolsång – i en gammal skolkatalog från en japansk låg- och mellanstadieskola fanns skolans officiella sång, som eleverna fick sjunga titt som tätt. Song-Ming letade rätt på gamla elever som fick försöka minnas sången och sjunga den inför kamera. Här är ett smakprov:

Be True to Your School from Song-Ming Ang on Vimeo.

Läs Mer

Caro läser: The Reader

Jag läste ut en himla fin bok i förrgår. Den hette The Reader och var skriven av Bernhard Schlink. Den berörde mig väldigt, efter att jag läst ut den så gick jag som runt med något slags dis i huvudet av allt The Reader hade berättat.

Den började som en coming-of-age story, med en 15-åring som förälskade sig i en dubbelt så gammal kvinna. Den relationen beskrevs så himla vackert och trovärdigt, den desperationen som den första kärleken försätter en i, den sortens obeskrivbara längtan efter den andre.

Sedan blev The Reader nästan som en thriller, när det visade sig att kvinnan hade en mörk hemlighet som huvudpersonen upptäckte många år senare i en rättssal där dom föredetta älskarna möttes efter många år isär.

Och sedan, sedan kändes det som att läsa… Okej, såhär: en gång när jag var mycket ung och mycket dum så läste jag dagboken som tillhörde personen jag var förälskad i. En fruktansvärd sak att göra, det är inget jag är stolt över. Mitt hjärta brast lite till för var ny sida, av skuld och skam över vad jag gjorde, av sorg över hur lite jag var omnämnd i den och av svartsjuka över namnet som istället för mitt nämndes sida upp och sida ner. Samtidigt kunde jag ju inte sluta läsa. Det var som en fysisk omöjlighet – jag kunde inte slita blicken från orden.

Så, den känslan hittade mig när jag läste dom 100 sista sidorna av The Reader. Som att jag verkligen borde lagt ner bokjäveln, för det där var bäddat för heartbreak, lite i taget tills allt hopp smulats sönder. Men inte kunna.

Såg när jag bildgooglade nu att den finns som film med Kate Winslet med. Upp på Att se-listan.

Läs Mer

Grej jag tänkte på när jag bläddrade igenom ett tyskt nummer av VICE häromdagen:

Jag tycker egentligen om American Apparels kläder. Men jag kan inte köpa dom, för jag hatar deras reklam för mycket. Det är så jävla gjort och dåligt och äckligt. Såhär: en skitsnygg skitsmal tjej ligger halvnaken mot någon sjaskig bakgrund. Hon ser lite trött och lite kåt och lite blasé ut. Ibland står hon halvnaken och ser lite crazy och kåt och blasé ut. Men oftast trött.

Den delen av hennes kropp som inte är naken är oftast sådär lite ”slött” påklädd. Det hänger lite nonchalant så en nip råkar synas, har inte alla knappar knäppta. Det känns som att Terry Richardson borde få royalties genom alla American Apparel-reklamer. Det får han kanske också.

Jag är så himla trött på hans sorts foto. Är mätt på det.

American Apparel-ad, exempel 1.

American Apparel-ad, exempel 2. Kräks.

Läs Mer